En recension av Naomi Noviks Hans majestäts drake och Jadetronen
Steven Ekholm har recenserat de två första böckerna i Naomi Noviks Temeraire i Dagens Nyheter. Jag ställer mig inte lika positiv till böckerna som Ekholm ? även om det egentligen är svårt att avgöra, så mycket mer beskrivande än bedömande som recensionen är ? men tycker ändå att han lyckas med att ge en fungerande bild av böckerna. Ingressen får mig däremot att höja en smula på ögonbrynen.
Naturligtvis hamnar recensionen under Barn & ung-avdelningen. Det är, trots allt, Bonnier Carlsen som har givit ut dem, och det skulle vara förvånande om de därefter blivit placerade någon annanstans. Problemet är att jag egentligen inte tycker att det här är ungdomsböcker. Lättillgängliga? Ja. Ytliga? Ja. Böcker som ungdomar kan läsa utan problem? Definitivt. Ungdomsböcker? Nej. Det är en litteraturkategori för böcker som är skrivna och utgivna för en ungdomspublik ? vilket Temeraire inte är. Eller som jag skrev i min recension av de tre första böckerna:
His Majesty’s Dragon kom nyligen ut i översättning av Lottie Eriksson på Bonnier Carlsen under titeln Hans majestäts drake. Varför är egentligen en bra fråga: Bonnier Carlsen är ett barn- och ungdomsförlag och även om om Novik skriver mycket lättillgängliga böcker som förmodligen kan läsas av ganska många ungdomar så är det här inga ungdomsböcker. Svaret handlar förmodligen dystert nog om hur fantasygenren betraktas i Sverige idag.
Jämför nu de båda citaten nedan. Det första är taget ur Ekholms recension, det andra är recensionens ingress.
Böckerna om draken Temeraire och dennes plikttrogne kapten, William Laurence, är en riktigt välskriven blandning av olika i sig väldigt typiska genrer. Först och främst är de historiska romaner, där Napoleonkrigens många detaljer och framför allt livet till sjöss är i fokus. Samtidigt är böckerna också i hög grad ett slags välskrivna Jane Austen-pastischer, där frågor kring social rang, plikt, moral, svartsjuka, fördomar och samvetsfrågor ständigt kommer upp.
Sedan har vi ju det här med drakarna.
Naomi Noviks böcker om draken Temeraire och hans drakförare Will Laurence hör till de mest älskade fantasyböckerna just nu. Steven Ekholm läser dem och hittar en välskriven blandning av ungdomsfantasy, historiska sjöromaner ? och oväntad Jane Austen-moral.
Ekholm kallar aldrig böckerna för ungdomsfantasy. Kanske tycker han inte att de är det, kanske tycker han att det kommer att vara så självklart att han inte behöver nämna det, kanske tycker han inte att det är viktigt. Jag vet inte. Men varför i all världen skulle ett eventuellt Jane Austen-inflytande vara oväntat? Det är böcker som, så att säga, utspelar sig kring tiden då hon verkade. Någonstans ifrån måste Novik hämta inspiration till sin stil och sitt sätt att skildra det brittiska samhället. Varför i all världen ? om man inte skriver ingressen övertygad om att det rör sig om ungdomsfantasy och som sådant väsenskilt från allt vad Austen kunde tänkas ta sig för, förstås.
Har du läst Johan Anglemarks ”Fantasy ? bara för barn?”? Gör det, annars.
Mer om fantasy, litteratur, böcker, kultur, böcker, dagens nyheter, recensioner, kritik
Steven Ekholm skrev:
Hej Johan,
Läste din text och kände mig nödgad att skänka lite ljus över det du retat dig på i min recension av Novik.
Jag kan hålla med dig om att ingressen och brödtexten inte är 100% synkade. Detta beror på att jag faktiskt inte skrivit ingressen eller rubriken för den delen. Detta gör redigerarna på tidningen och över detta rår inte ”fotfolket” recensenterna. Oftast blir det bra, men ibland mindre så. Så ligger nu landet i alla fall vad gäller detta, så ditt resonemang om mitt användande av begreppen ”ungdomsfantasy” och ”oväntad” vad gäller Jane Austen-moralen, kan du därför lägga därhän. (fyra Ä på tre ord! Not bad!)
Däremot tycker jag du för ett intressant resonemang kring fantasy och åldersklassningarna. Detta har ju i alla tider varit ett problem för (de svenska) förlagen, bokhandeln, biblioteken, lärare och kanske även för recensenterna i pressen. Själv anser jag nog att detta just är genrens största egna styrka, denna ständiga och sympatiska ovilja att vägra låta sig defineras eller systematiseras allt för lätt. Jag gillar allålderskvalitéerna i bra fantasy även om just det begreppet inte säljer särskilt många böcker kan jag tänka mig.
Så för att sammanfatta lite.
Jag gillar inte vaga och mer eller mindre intetsägande begrepp som ”ungdomsfantasy” och använder det personligen ytterst sparsamt. Antingen är det en bra berättelse eller inte, och det är alltid det jag är först och främst ute efter som läsare. Och som kritiker.
Allt gott,
Steven
Skriven 2/5 2008 klockan 18:05 ¶
Johan J. skrev:
Jag är rädd att du missförstår mig. Självklart skriver recensenter i regel inte sina egna ingresser, men så är det inte heller det du skriver ? som i det här resonemanget snarare fungerar som en jämförande bakgrund ? som jag vänder mig mot. Det outtalade antagandet jag gör, som över huvud taget gör det relevant att kommentera det hela, är att den vinkling redigeraren gör a) bygger på en vitt spridd (miss)uppfattning av fantasygenren och b) hjälper till att fortsätta sprida den. Det är trots allt inte bara vad recensenten skriver som spelar roll för den bild av verket, och i förlängningen genren, som läsarna får.
Skriven 4/5 2008 klockan 17:44 ¶