Vetsaga

Kommentarer

1. Andrea skrev:

   Den bistra sanningen… Jag undrar om det skulle hjälpa att mailspamma de större tidningarnas kultursidor sÃ¥ fort nÃ¥gon intressant bok publicerats?

   Äh, förmodligen inte.

   Skriven 4/11 2007 klockan 16:36 ¶

2. Johan J. skrev:

   Definitivt inte. De skulle bara bli irriterade.

   Skriven 4/11 2007 klockan 17:11 ¶

3. Linda skrev:

   Hittade hit via Google blogsearch och det visade ju sig vara ett intressant fynd.

   Jag undrar om det faktum att barnlitteraturen i sig har gott reykte i Sverige gör att det blir lättare att ‘stoppa undan’ fantasy i det facket?

   Klagomål om att fantasy ignoreras eller att fantasy nedvärderas kan då bemötas med att det inte alls är nedvärderande att det kallas barnlitteratur. Att det sen i många fall är helt felaktigt kan de ju hoppa över att bemöta.

   I vilket fall som helst är det väldigt synd att det ser ut så här. Om det nu är svenskt att läsa mimetisk litteratur är jag gladeligen osvensk i detta avseende.

   Skriven 5/11 2007 klockan 16:23 ¶

4. Dennis skrev:

   Förlaget Forum lägger ned översättningen av George R.R. Martin’s Ice & Fire. Jag skrev till förlaget och klagade men svaret blev krasst; ingen volym=inga pengar=ingen vidare översättning.
   :(

   Skriven 5/11 2007 klockan 17:08 ¶

5. A.R.Yngve skrev:

   Finnes det möjligen hopp om att de svenskar som växer upp med fantastisk litteratur också fortsätter med det i vuxen ålder?

   Med andra ord, ett generationsskifte?
   :-S

   Skriven 5/11 2007 klockan 17:15 ¶

6. Johan J. skrev:

   Dennis: det lustiga i det sammanhanget är ju att det var andra gången Forum lägger ned översättningen av Martins böcker av ekonomiska skäl.

   Skriven 5/11 2007 klockan 17:18 ¶

7. Johan J. skrev:

   A.R. Yngve: för det hjälpte ju att så många växte upp med science fiction när den var den dominerande fantastikgenren i Sverige?

   Skriven 5/11 2007 klockan 17:19 ¶

8. Johan Anglemark skrev:

   Fast var det så många som växte upp med science fiction? Jag vill minnas från Jerry Määttäs avhandling att upplagorna aldrig blev särskilt stora och John-Henri Holmberg har ju talat om LFP:s dundertabbe när de efter framgångarna med Nova-pocketarna startade en bokserie till för att öka volymerna och upptäckte att de inte nådde några nya kunder utan enbart konkurrerade ut sig själva.

   Jag vill minnas att förläggare som ger ut vuxenfantasy klagar på att det finns en ribba på ca 5000 sålda ex per titel som de aldrig lyckas nå över.

   Skriven 5/11 2007 klockan 17:28 ¶

9. Linda skrev:

   Det var väldigt tråkigt att höra att Forum återigen lägger ner utgivingen av Martin, fast inte särskilt förvånande.

   Problemet måste väl också till en ganska stor del bero på att många fantasy- och science fiction-läsare helt enkelt väljer att läsa på engelska även om böckerna faktiskt finns översatta? Med tanke på att SF Bokhandeln verkar klara sig ganska bra, så måste det ju finnas en hel del fans av genren i Sverige.

   Om jag skulle gissa är genreläsare oftast ganska hungriga läsare, och det är sällan som de är nöjda med den volym som översätts. När man väl har läst en bok på engelska så rullar det nog oftast på. Jag började läsa på engelska när jag väntade på översättningen av Donaldsons andra trilogi, och sen dess har jag i stort sett undvikit översättningar.

   Skriven 5/11 2007 klockan 22:00 ¶

10. Johan J. skrev:

    Vad talar vi om för vuxenfantasy då, Johan? Till exempel Pratchett borde rimligtvis sälja mer än så, med tanke på att jag vill minnas att Wahlströms måste sälja sjutusen exemplar av en titel för att det över huvud taget skall vara lönsamt för dem? Rätta mig gärna om jag har fel.

    Vad det gäller science fiction har du säkert rätt. Jag har generellt en ganska dimmig uppfattning om upplagor och popularitet före nittiotalet. Men om vi säger att fantasy betraktas som barnlitteratur, och realistisk eller förment realistisk litteratur av olika slag som det som med några undantag är den accepterade vuxenlitteraturen, vad är den stora skillnaden jämfört med tidigare? Barnlitteraturen har ju även tidigare haft en stark ickerealistisk ådra även här. Är mitt perspektiv för kort nu?

    Skriven 5/11 2007 klockan 22:20 ¶

11. Johan K skrev:

    Jag skulle nog säga att det redan har fÃ¥tt konsekvenser. Är väl ingen slump att det är BonnierCarlsen som publiserar Lynch’s Lies of Locke Lamora och Novaks His Majesty’s Dragon, fast dessa knappast är nÃ¥gra barn/ungdomsböcker.

    Fast man får väl vara glad att det översätts något alls, oavsett om det marknadsförs till fel målgrupp. Är rätt övertygad om att mer än hälften av de som faktiskt köper dessa böcker inte tillhör målgruppen böckerna marknadsförs till. Vet inte om det är ett medvetet sätt att få in böckerna i bokhandeln. För det kommer ju onekligen att köpas in fler exemplar när det marknadsförs som en barnbok, än om det hade marknadsförts som fantasy för vuxna.

    Skriven 5/11 2007 klockan 22:28 ¶

12. Johan J. skrev:

    Linda: om jag inte minns helt fel från när Mats och Jörgen (två av de personer som ligger bakom bokhandeln) höll föredrag om saken på Conversation förra året så har böckernas rent ekonomiska betydelse minskat i och med att man börjat sälja allt mer anime, manga, film, prylar och dylikt, vilket bidrar till framgångarna. Men visst, att många väljer att läsa på engelska är säkerligen en bidragande orsak till varför till exempel Martin säljer dåligt i Sverige. Jag försökte mig på något slags statistisk undersökning på Catahya för ett par år sedan, och resultatet går att läsa här.

    Det jag ifrågasätter med de där sifforna är i vilken utsträckning de gäller för personer som mest bara läser böckerna utan att söka sig till andra som delar intresset, och därför inte kan få uppmuntran (eller råka ut för grupptryck, beroende på hur man nu vill se saken) att läsa på engelska. Hur påverkar samtalet med andra som läser på andra språk än svenska läsare, och får det fler att gå över till engelska? Tyvärr är det betydligt svårare att fritidsundersöka den saken bland läsare som inte på något sätt organiserar sig, eftersom åtminstone jag inte riktigt vet hur jag skall komma åt dem på ett smidigt sätt.

    Skriven 5/11 2007 klockan 22:29 ¶

13. Daniel A. skrev:

    Det har ju snuddats vid ämnet; har science-fiction samma ställning som fantasy i Sverige?

    Skriven 5/11 2007 klockan 22:40 ¶

14. Malin skrev:

    Jag har gett upp för länge sedan, och läser numer sÃ¥ gott som uteslutande de engelska originalböckerna – för att slippa vänta, för det oändligt mycket större utbudet, och för att en hel del av det som översatts som jag har läst hÃ¥ller för dÃ¥lig kvalitet (kanske för att man tror att man översätter riktat mot barn?).

    Man kanske skulle börja stödköpa svenska översättningar av icke-Jordan/Eddings/Brooks? Med tanke pÃ¥ min bokbudget varje Ã¥r skulle det inte göra sÃ¥ proportionerligt mycket större hÃ¥l i kassan, sÃ¥ mycket (eller snarare lite) som ges ut nu…

    Skriven 5/11 2007 klockan 23:03 ¶

15. Johan Lundin skrev:

    Harlekin Fantasy är väl ändå inte för barn!? Snälla rara!

    Skriven 5/11 2007 klockan 23:37 ¶

16. Linda skrev:

    Johan J: Ah, ja, det skulle jag ha tänkt på, att det kanske är annat än böckerna som går bäst för dem. Sades det någon om huruvida bokförsäljningen ligger på ungefär samma nivå som tidigare eller om den till och med minskar?

    Och ja, det är svårt att få fram hur vanligt det är att folk i allmänhet läser på engelska. Jag vet ju att vi trots allt har en del läsare på vårt Martin forum som läser böckerna på svenska fastän de utan problem diskuterar dem på engelska. Så ibland kanske man överskattar hur många som läser på engelska bara för att man själv håller sig till det.

    Malin: Håller med om att det inte alltid är så särskilt bra översättningar, och det uppmuntrar ju inte direkt till läsningen. Fast det är klart, det retar man sig ju mest på om man har läst originalen. Sen jag gick en kurs i översättning har jag både blivit mer petig och fått mer förstående för problemen.

    Skriven 5/11 2007 klockan 23:42 ¶

17. Aki skrev:

    Linda: Så vitt jag förstått så är det stadigt på bokförsäljningsfronten. Det fick sig ett uppsving (av förklarliga skäl) då bokmomsen sänktes för ett par år sedan.

    Just SF-bok har som tidigare nämnts ett stort utbud av annat än science fiction- och fantasylitteratur. Bara under de senaste två åren har utbudet av manga mer än dubblats i butiken, och svensköversatt manga har sedan 2004/2005 gått från titlar man kunde räkna på två händer fingrar, till att täcka hyllmeter även de. Manga och Anime lockar en stor publik och står för mycket av försäljningen.

    Ändå säljer fantasy/science fiction tillräckligt bra för att man skulle besluta om ännu en butik i Malmö med det blandade utbudet, istället för att satsa mer på anime/manga, vilket också varit en tanke.

    Skriven 6/11 2007 klockan 00:41 ¶

18. Johan K skrev:

    AngÃ¥ende Jonathan Strange & Mr Norrell sÃ¥ lär en representant frÃ¥n förlaget ha sagt nÃ¥got i stil med ”Hade jag vetat att det var fantasy sÃ¥ hade vi aldrig köpt den”.

    Skriven 6/11 2007 klockan 01:21 ¶

19. Johan J. skrev:

    Daniel: förhoppningsvis kan någon som är bättre lämpad än jag kommentera den saken. Den viktiga skiljelinjen är väl att science fiction a) uppfattas som genrelitteratur och b) uppfattas som ickemimetisk litteratur, och det är ingen vidare lyckad kombination i det svenska litteraturdebattklimatet. Science fiction har knappast någon särskild god ställning i Sverige, men jag skulle inte påstå att den är likadan som för fantasy. På väg att bli något mer accepterad, kanske (det finns ju ganska stor brist på den på svenska, och det hjälper säkert, heh), och kanske lite mer åt undermålig istället för bara barnlitteratur? Nå. Det finns som sagt andra som förhoppningsvis kan besvara den frågan bättre än jag.

    Den här tråden kan, apropå ämnet, vara värd att kasta ett öga på.

    Skriven 6/11 2007 klockan 01:34 ¶

20. Johan J. skrev:

    Malin: än mer angeläget än att stödköpa översättningarna – även om det absolut är en god sak, det också (det kanske finns någon som skulle uppskatta det som julklapp, om inte annat?) – skulle jag se det att köpa och uppmärksamma den kvalitativa vuxenfantasy som kommer ut med svenska som originalspråk. Som Christina Brönnestam och Erik Granström, för att ta de två namn som Johan Anglemark nämner i essän.

    Skriven 6/11 2007 klockan 01:38 ¶

21. A.R.Yngve skrev:

    Johan K skrev:

    AngÃ¥ende Jonathan Strange & Mr Norrell sÃ¥ lär en representant frÃ¥n förlaget ha sagt nÃ¥got i stil med ”Hade jag vetat att det var fantasy sÃ¥ hade vi aldrig köpt den.”

    Argh. Det finns ett annat verkligt, pÃ¥tagligt generationsskifte som kanske kan förbättra situationen: Gamla sura gubbar pÃ¥ förlagen som gÃ¥r i pension …

    Skriven 8/11 2007 klockan 10:54 ¶

22. Sten During skrev:

    Gå in i en bokaffär. Jämför antalet titlar i den engelskspråkiga SFF avdelningen och den svenskspråkiga.

    Det går ingen som helst nöd på SFF i Sverige, bara på den svenskspråkiga, oavsett om vi avser originalspråk eller översättningar.

    Lägg därtill att översättningarna allt för ofta är så fyrkantiga att man hukar sig, kastar dasspappret till bok i väggen, köper det engelska originalet, lutar sig tillbaka i soffan för att äntligen njuta, och det torde stå klart varför svensk originalfantasy är besmittad med ett dåligt rykte.

    Skriven 8/11 2007 klockan 20:41 ¶

23. Johan J. skrev:

    Gå in i en bokaffär. Jämför antalet titlar i den engelskspråkiga SFF avdelningen och den svenskspråkiga.

    Bokhandeln – den enda, exklusive antikvariatet – i den stad där jag tillbringade mina tjugo första år hade typ fyra engelska fantasytitlar och kanske en engelsk sf-titel. Det fanns väl åtminstone sex gånger så många på svenska. Var det vad jag skulle komma fram till?

    Men det är klart att vi kan läsa kvalitativ vuxenfantasy så mycket vi behagar så länge vi kan köpa böcker och få dem levererade med posten; Adlibris, Amazon och dylika företag ordnar det utan problem. Ingen som jag faktiskt vet vem det är som har uttalat sig i den här diskussionen hittills brukar tycka att det är särskilt konstigt att läsa på engelska. Likväl finns det skäl att bry sig om den svenska utgivningen. Alla är inte särskilt bekväma med att läsa på engelska, vilket inte direkt är särskilt konstigt med tanke på vilken enorm mängd text de flesta faktiskt måste ta sig igenom för att ens komma i närheten av den nyansförståelse man har på sitt modersmål. Även så med ett fyrsiffrigt antal engelskspråkiga böcker bakom mig så är jag mer bekväm med att läsa på svenska än på engelska, och i valet mellan en svensk och en engelsk bok där både är precis lika bra tar jag den svenska i tio fall av tio eftersom det helt enkelt skänker mig mer njutning. Även om jag läser böcker på flera andra språk så skulle det vara jättetrist om det inte fanns utrymme för kvalitativ svensk vuxenfantasy.

    Jag håller inte alls med dig om att de svenska fantasyöversättningarna skulle vara så usla, heller, även om jag också föredrar att läsa på originalspråk om jag kan. Vilka översättningar grundar sig det uttalandet på?

    Skriven 8/11 2007 klockan 22:21 ¶

24. Sten During skrev:

    Oj, jag gör iofs skillnad på antikvariat och bokhandel.

    Här i Göteborg finns det ett hyfsat utbud av SFF i de flesta boklådor. Åtminstone vad avser engelskspråkig dito. Jag räknar ej in SF bokhandeln här, av tämligen naturliga skäl.

    Jag har försökt, och givit upp, att tröska mig igenom Jordan, Eddings, Pratchett och Hobb översatt till svenska.
    Ohlmarks översättning av Tolkien samt de exemplar av Alexander och Lewis jag hittat var läsvärda.

    Min (högst personliga) erfarenhet är att översättningar av vuxenfantasy är direkt horribel av den enkla anledningen att den utländska (engelska) förlagan lyser igenom allt för tydligt. Ohlmark må ha blivit kritiserad för att ha tagit sig alltför stora friheter med originalet, men resultatet blev en översättning med litterär höjd.

    Oavsett vad vi tycker om översättningarna så är det min fullständiga övertygelse att det är försäljningen av de engelska originalverken i Sverige som konkurrerar ut den svenskspråkiga motsvarigheten.

    Jag har sett siffror (DN eller SVD -artikel) som gör gällande att över 20% av all pocket såld i Sverige är engelskspråkig. Då saknas genrebaserad viktning. Att göra antagandet att fantasy är en genre där procentsatsen är betydligt högre tror jag knappast är speciellt djärvt.

    Skriven 8/11 2007 klockan 22:43 ¶

25. Johan J. skrev:

    Nu känner jag och tycker om den översättare som har översatt de första böckerna av Eddings, Jordan och Hobb till svenska, så jag är väl inte helt neutral – men nej, det handlar inte om några usla översättningar. De är kanske inte lysande (ingen av dem är Ylvas bästa översättning, av det jag har läst, skulle jag vilja påstå) men när jag nu drar ett par av de Hobb jag har översatta ur bokhyllan och sedan några slumpade från engelskan översatta böcker så är fantasyöversättningen inte på något sätt sämre. Det rör sig mest om vanliga, kompetenta översättningar – det som brukar bli resultatet när man gör dem under viss tidspress och inte sitter med stipendium och kan fila på meningar efter behag. Varför skulle det slå mot just fantasyn? Jag hade haft större förståelse om vi hade diskuterat kvaliteten på en del av de översättningar som kom ut från till exempel Äventyrsspel, men det gör vi inte och det var ett bra tag sedan de var aktuella nu. Vad det gäller Eddings och Jordan så skulle för övrigt ingen översättning i världen kunna rädda dem från att ge genren dåligt rykte.

    Pratchett har ju haft några översättare, och jag har aldrig läst honom i större utsträckning vare sig på engelska eller svenska (eller tyska – jag har lika många tyska som svenska Pratchett-översättningar hemma), men jag har hört åtminstone en av dem hyllas på ganska många håll som en person som gjort ett mycket gott jobb.

    Det är säkert så att försäljningen av engelskspråkig fantasy har en klar påverkan på hur stort utrymmet är för översättningar. Jag tänker inte spekulera djupare i det utan att faktiskt ha några som helst siffror på fötterna, dock. Men det är inte fullt lika relevant för diskussionen om svenska originalverk, som också är en del av det hela.

    Från Stens kommentar på hans blogg:

    However, one problem with the article is that the author tries to prove that adult fantasy in Sweden is on the verge of dying because Swedish publishers are vary of placing their money in that field. Nothing could be further from the truth. With over 80% of the population labeled as knowing English, speculative fiction lives a healthy life here. Speculative fiction written in Swedish, or even translated into Swedish, well that is another matter.

    Jag har ingen aning om varifrån siffran åttio procent kommer, men den kan säkert stämma. Däremot är inte antalet svenskar som kan tillgodogöra sig engelskspråkig skönlitteratur på ett bra sätt i närheten av så mycket. Jag har till och med stött på flera studenter som läst ämnet på universitetet som tyckt att det varit jobbigt att läsa skönlitteratur på engelska och föredragit svenska översättningar. De flesta svenskars engelska är sämre än deras. Bara för att du och jag gott kan läsa engelska böcker så är det här inte en ickefråga.

    Och jag föredrar fortfarande att läsa riktigt bra böcker skrivna på svenska än riktigt bra böcker skrivna på engelska.

    Kvaliteten på den fantasy som finns tillgänlig på svenska påverkar naturligtvis också vilka som tar steget över till att läsa på engelska. Om fantasy i Sverige blir synonymt med ungdomslitteratur, tror du verkligen att lika många börjar läsa kvalitativ vuxenfantasy på andra språk? Det är ju trots allt inte huvudsakligen rena ungdomsböcker som brukar vara det folk brukar börja fritidsläsa på andra språk, enligt det jag har fått fram när jag har gjort små försök att undersöka saken.

    Skriven 9/11 2007 klockan 06:02 ¶

26. Sten During skrev:

    Vad jag vet så känner jag ingen översättare av skönlitteratur inom någon genre. Jag har därför inga personliga intressen av att vare sig höja yrkesprestationen till skyarna eller av att klanka ned på den. I det här fallet är jag endast en konsument som betalar med egna pengar för mina böcker. Thrillers, socialrealism, kärleksberättelser etc översätts i genomsnitt bättre enligt min egen strikt personliga åsikt.

    Av de översättningar jag har läst så blir mitt, återigen strikt personliga, intryck att SF i allmänhet gör sig bättre än fantasy, och när det gäller fantasy; att naturnära fantasy gör sig bättre än urban.

    En förklaring torde därmed vara på plats. Med naturnära fantasy menar jag fantasy, eller de delar av ett verk, som handlar om naturfenomen eller utspelar sig i naturen. Vikingamiljö eller keltiskt inspirerad fantasy skulle kunna vara exempel. Med urban fantasy menar jag inte magiska berättelser i en modern storstad utan snarare verk (i sin helhet eller delar därav) som avser eller utspelas i en kulturmiljö. Jämför det i sammanhanget relativt tätbefolkade medeltida tyska eller franska landskapet.

    Jag är inte helt överraskad egentligen. Engelskan när den börjar ta dagens form är till stora delar ett stadsspråk med stora influenser ifrån det språk som talades i det kultiverade Frankrike. Kultiverad här i betydelsen uppodlad/bebodd/urbaniserad.
    Svenskan, å andra sidan, är ett språk för glesbygd. Därmed inte sagt att ett språk skulle vara bättre än ett annat. De är bara olika.

    Vissa uttryck som speglar en medeltida (eller i det här sammanhanget oftast en fiktiv västeuropeisk medeltida) miljö låter/smakar/luktar/känns ofta bättre på engelska än på svenska. Ofta kan jag dock känna att vi har ett större språkligt rörelseutrymme när det komme till att gestalta naturen.

    Jag blir lite oroad när du skriver att dagens svenskar skulle ha svårt att tillgodogöra sig litteratur på engelska. Det är inte den verklighet jag minns från tjugo år sedan. Samtidigt (och jag tänker bestämt vidhålla min syn på det faktiska utbudet av svensk (inkluderat översättningar) respektive engelsk fantasy i våra boklådor) så verkar försäljningen av fantasy inte stödja antagandet att engelskspråkig fantasy skulle vara speciellt besvärlig att läsa. Åtminstone inte för den grupp läsare i Sverige som läser just genren fantasy. Varför läsare av spekulativ litteratur skulle vara bättre på engelska än genomsnittet vet jag ej. Kanske att folk som arbetar med datorer och IT är överrepresenterade och att det verksamhetsfältet av tradition genomsyras av det engelska språket. Men nu gissar jag bara.

    80% från kartor över EU. Danmark, Sverige och Nederländerna klassades som 80% plus. Endast UK, Irland och Gibraltar klasades högre, av naturliga skäl. Hittar ej länken nu.

    Siffran 20% av pocket på engelska från en artikel i GP, inte DN eller SVD.

    Om penetrationen av engelsk fantasy på vår lokala marknad blir tillräckligt stor så har det i allra högsta grad relevans för huruvida svenska förlag är intresserade av att ta kostnaden för översättning och efterföljande marknadsföring. Jag påstår, utan att ha några faktiska belägg för mitt påstående, att detta i slutändan har en mätbart negativ påverkan avseende svenska originalverk. Att vi har en situation där spekulativ litteratur klassas som dålig litteratur gör inte saken bättre, men jag tror att lönsamhet spelar större roll än vad kritiker har för åsikter. Om så inte vore fallet så funnes det inte många reality-såpor att följa på TV.

    Jag delar helt din åsikt om att läsare av litteratur på annat språk än det egna inte börjar med barnböckerna. Jag hävdar dock att det snarast stärker barn/ungdoms -litteraturens ställning bland översättningarna.
    Jag ser dock att den spekulativa litteraturen är så stark i dagens Sverige (oavsett språk) att den i butiken får en egen avdelning på samma sätt som kriminalromanen, för att ta ett exempel på en genre där media gärna talar om ett försäljningsunder.

    När försäljningssiffror presenteras i Sverige så är det nästan alltid siffror avseende produktion från svenska förlag fördelat på genre. Givet de siffrorna kan jag förstå en oro för genren i Sverige, men om vi lägger till siffrorna från direktimport så tror åtminstone jag att ryktet om fantastikens död i Sverige är betydligt överdrivet.

    Skriven 9/11 2007 klockan 16:31 ¶

27. Johan J. skrev:

    Vad du verkar missa: hela den här diskussionen utgår från att det finns ett egenvärde i fantasy på svenska och inte bara i Sverige. Delvis därför att det finns gott om läsare som inte är särskilt bra på andra språk och delvis för att många som mycket väl kan läsa på engelska ändå tycker att det kan vara trevligare att läsa om än inte just översättningar från engelska så i alla fall originalverk på svenska, eftersom det trots allt är vårt modersmål. Ingen har mig veterligen hävdat att det skulle råda någon brist på fantasy i Sverige. Vi kan beställa alla större större fantastiktitlar på engelska – och många andra germanska och romanska språk – utan några som helst problem. Med lite mer arbete kan man i regel plocka hem böcker från vilken plats som helst, men det är inte det som vi har diskuterat.

    Jag blir lite oroad när du skriver att dagens svenskar skulle ha svårt att tillgodogöra sig litteratur på engelska. Det är inte den verklighet jag minns från tjugo år sedan. Samtidigt (och jag tänker bestämt vidhålla min syn på det faktiska utbudet av svensk (inkluderat översättningar) respektive engelsk fantasy i våra boklådor) så verkar försäljningen av fantasy inte stödja antagandet att engelskspråkig fantasy skulle vara speciellt besvärlig att läsa. Åtminstone inte för den grupp läsare i Sverige som läser just genren fantasy. Varför läsare av spekulativ litteratur skulle vara bättre på engelska än genomsnittet vet jag ej.

    Science fiction- och fantasyläsare har väl av tradition alltid varit överrepresenterade bland engelskläsande svenskar. Jag tror säkert att folk läser mer och bättre pÃ¥ engelska idag än för tjugo Ã¥r sedan; gymnasielärare jag har pratat om saken med hävdar onekligen att kunskaperna Ã¥tminstone pÃ¥ den fronten blivit bättre. Poängen är att det krävs mycket för att fullt ut (i den mÃ¥n normalbegÃ¥vade modersmÃ¥lstalare gör det) kunna ta till sig ett verk pÃ¥ ett andrasprÃ¥k som man inte har vuxit upp med i högre grad än vi gör med engelskan. Det finns gott om svenskar som pÃ¥ ett eller annat sätt kan ta sig igenom en engelsk bok, vilket är en helt annan sak än att tillgodogöra sig engelsksprÃ¥kig skönlitteratur pÃ¥ ett bra sätt. Se till exempel undersökningen pÃ¥ Catahya jag referade till tidigare, där mÃ¥nga som läste pÃ¥ engelska gärna ocksÃ¥ läste svenska översättningar för att se till att de verkligen hade förstÃ¥tt vad de hade läst …

    Jag håller helt enkelt med Berglin – och vill även om jag förmodligen läser någonstans mellan ett- och tvåhundra böcker om året på engelska faktiskt gärna läsa fantasy på mitt modersmål också.

    Rimligtvis påverkar försäljningen av engelsk fantasy den svenskspråkiga fantasyutgivningen. Någonting annat hävdade jag inte i mitt förra svar heller. Jag tycker däremot att det känns ganska meningslöst i att spekulera om vilken påverkan det i sin tur har på svenska originalverk utan tillgång till bättre kunskap om i vilken utsträckning det påverkar ens översättningarna.

    Jag håller inte med dig om synen på översättningar, svenska, engelska och bebodda landskap, men utan bestämda saker att bemöta är det svårt att säga mer än så.

    Skriven 11/11 2007 klockan 23:28 ¶

28. Linda skrev:

    Innan jag lärde mig en del om att översätta, tyckte jag också att de flesta fantasyöversättningarna kändes ganska dåliga. Nu, när jag vet vad som krävs av en översättare, är min åsikt mer att jag ofta inte håller med om de val som gjorts men att arbetet överlag är ganska bra.

    Men jag håller faktisk med Sten om att för en hel del fantasy passar engelskan bättre som språk. Finns det slott och riddare med så vill jag läsa det på engelska.

    Det går dock inte att objektivt säga att så är det, men för mig känns det helt enkelt mera rätt. Språket och innehållet trivs liksom ihop. De val som översättare tvingas att göra för att översätta sådana böcker när vi inte har ord som ger samma känsla på svenska sticker ofta ut i texten på ett sätt som stör läsningen.

    När det gäller fantasy som skrivs på svenska har jag absolut inget emot att läsa den (fast jag föredrar inte att läsa på svenska framför att läsa på engelska, utan det känns ganska likvärdigt för mig), men jag måste väl erkänna att jag inte har följt med i utgivningen så väl som jag nog borde. Det blir ju lätt att man missar de svenska titlarna när man framförallt får sina boktips från ett engelskt forum.

    Skriven 12/11 2007 klockan 10:07 ¶

29. Johan Anglemark skrev:

    Jag måste säga att jag inte håller med om åsikterna om vissa språks större lämplighet för vissa typer av litteratur för fem öre. Att fantasy för en del känns som ett bättre språk är som vanligt direkt härledningsbart till vana. Läser man mycket text av en viss typ på ett visst språk så vänjer man sig. Jag slår vad om att Stens åsikt att svenska lämpar sig bättre för sf beror på flitigt läsande av översatt sf under barn och ungdom.

    Varken som lingvist eller som litteraturvetare tror jag på teorin om att engelska på något vis skulle vara ett urbaniserat språk och svenska ett bondespråk. Språk är ämnesneutrala på det viset, låt vara att en specifik domän kan saknas i ett språk.

    Skriven 12/11 2007 klockan 10:27 ¶

30. Undrande skrev:

    Mycket prat om översättningar här. Hur är det med svensk fantasy som översätts till engelska?

    Finns det, och vilka böcker har i så fall översatts från svenska till engelska?

    Skriven 13/11 2007 klockan 14:49 ¶

31. Johan Anglemark skrev:

    Inte mycket. Överhuvud taget är engelska ett njuggt språk när det gäller översättningar av sf och fantasy till det som målspråk. Men vad finns? Det beror på hur man definierar fantasy. Jag ser inte Astrid Lindgren och Tove Jansson som fantasy, men Mio, Bröderna Lejonhjärta och Muminböckerna finns översatta. En hel del Maria Gripe. Lite grann Irmelin Sandman Lilius. The Island Through the Gate av Sven Christer Swahn. Men så vitt jag vet inget av det som räknas upp på denna lista: http://www.ugglan.educ.goteborg.se/svensk_fantasy.htm

    Skriven 13/11 2007 klockan 15:11 ¶

32. Undrande skrev:

    Hmm, besvärligt. Den svenska marknaden är så liten och trång (för att inte tala om fördomsfull mot fantasy), ska en bok nå lite fler läsare så är ju en översättning det enda sättet.

    Det verkar som att det blir ett dilemma att hitta en översättare som är tillräckligt bra. Jag håller som bäst på med en fantasybok och har redan siktet inställt på att den ska översättas till engelska, jag vet bara inte vem jag ska hitta till översättningen.

    Antagligen blir det till att hitta och betala en bra översättning själv. Det ska vara kvalitet på översättningen.

    Skriven 13/11 2007 klockan 15:23 ¶

33. Johan Anglemark skrev:

    Jo, så har flera icke-engelska författare jag har träffat gjort. Men man skickar inte manuset till ett förlag; det handlar om att hitta en litterär agent i USA eller Storbritannien som ska fås att ta sig an ens manuskript. Därför behöver man inte världens bästa översättare, det räcker med en yrkesverksam skönlitterär översättare. Om man lyckas intressera en agent med sitt manuskript kommer denne att försöka att hitta en förläggare, och om förlaget antar manuset kommer kanske deras copy editor att bearbeta det innan det är färdigt för publicering.

    Skriven 13/11 2007 klockan 15:38 ¶

34. Undrande skrev:

    Tack för snabba svar!

    Det där med agenter är ett riktigt intressant ämne, en agent är precis vad en författare behöver. Svenska agenter har jag redan tänkt mig som min första målgrupp, om de inte visar intresse blir det till att skicka till förlag.

    Utländska agenter har jag av någon anledning inte haft en tanke på, här ska surfas och studeras!

    Skriven 13/11 2007 klockan 15:42 ¶

35. Johan A. skrev:

    Vad beträffar kostnad för översättning sÃ¥ skulle det gÃ¥ pÃ¥ minst 100 000 kronor inklusive översättarens egenavgifter och semesterersättning för en vanlig roman pÃ¥ 320 pocketsidor, sÃ¥ var beredd pÃ¥ att aldrig nÃ¥gonsin tjäna in investeringen, även om du skulle fÃ¥ ut boken.

    Skriven 13/11 2007 klockan 15:54 ¶

36. Undrande skrev:

    Huga, ett alternativ är ett specialavtal där översättaren får en del av intäkterna för det översättningen drar in (borde dra upp intresset för att göra ett bra jobb också).

    Nåja, det är bara att sikta mot stjärnorna och sedan överträffa det. Jag lovar att du ska få ett ex. av boken gratis när den blir utgiven. ;)

    Skriven 13/11 2007 klockan 16:01 ¶

37. Johan A. skrev:

    Jabba! Men jag kan lova att du aldrig får en översättare att gå med på att arbeta mot framtida osäkra royalties.

    Du har tänkt att hitta en svensk agent, skriver du. Finns det verkligen agenter i Sverige som arbetar med icke-utgivna författare?

    Skriven 13/11 2007 klockan 16:05 ¶

38. Undrande skrev:

    Det gäller att hitta en översättare som har rätt inställning, och som givetvis får jobba helt utan tidspress när det passar.

    Det finns två olika sortrs agenter:

    1- De som inte jobbar med icke-utgivna författare (de som kommer att ångra sig bittert). :(

    2- De som inte har jobbat med icke-utgivna författare tidigare, men sedan läste de min bok… ;)

    Skriven 13/11 2007 klockan 16:14 ¶

39. Johan J. skrev:

    Rättelse: Per Jorners Efter lägereldarna är översatt till engelska (After the Campfires). Förmodligen hade det aldrig skett om han inte hade varit publicerad på ett av Sveriges största förlag, och avtrycket översättningen lämnat på den engelska fantasymarknaden lär vara svårt att hitta.

    Skriven 13/11 2007 klockan 18:06 ¶

40. Johan J. skrev:

    Undrande: lycka till, förstÃ¥s, med ditt projekt. Likväl: jag skulle bli oerhört förvÃ¥nad om du hittade en professionell översättare som har ”rätt inställning”, det vill säga är beredd att arbeta för en eventuell framtida lön. Möjligtvis kan du hitta nÃ¥gon nÃ¥gorlunda skicklig glad amatör, men de allra flesta som skulle kunna tänka sig att Ã¥ta sig uppdraget att översätta ditt manus pÃ¥ fritiden mot en bit av kakan när den hägrande framgÃ¥ngen infinner sig är förmodligen inte tillräckligt skickliga för att göra ett tillfredsställande jobb.

    De agenter som inte arbetar med outgivna författare lär slänga ditt manus oläst om du skickar det till dem. Det är jättebra att du har förtroende för din text – annars hade det väl varit meningslöst att arbeta med den – men jag tror att du förbättrar dina chanser om du först försöker få ut din roman på svenska och lägger din energi på det innan du går vidare. Det finns hur många som helst hoppfulla författare i den anglosaxiska världen som faktiskt har engelska som sitt modersmål. Det kan nog vara bra med en bas att stå på om man skall försöka konkurrera med dem.

    Skriven 13/11 2007 klockan 19:31 ¶

41. Undrande skrev:

    Ja, att den först ska att komma ut på svenska är väl bara naturligt, och det som ligger närmast till hands. Men den svenska utgåvan ska (förhoppningsvis) bara vara det första steget.

    Skriven 13/11 2007 klockan 20:45 ¶

42. Christina Brönnestam skrev:

    Som författare stÃ¥r jag lite frÃ¥gande inför diskussionen om man ska skriva pÃ¥ svenska eller engelska – självfallet gör man sitt bästa när man skriver. Självfallet mÃ¥ste man dÃ¥ använda sig av det sprÃ¥k som man är bäst pÃ¥. Annars känns det, som jag själv uttryckt det nÃ¥gon gÃ¥ng, som att spela pÃ¥ en gitarr där en sträng fattas. Som författare är jag faktiskt inte bättre än att jag mÃ¥ste göra mitt yttersta för att lyckas överhuvudtaget, och dÃ¥ har jag inte rÃ¥d att skippa den där sista strängen. Sedan mÃ¥ omvärlden ursäkta, men jag tycker att det är totalt skit samma VAD man dÃ¥ skriver om. Jag ska väl inte behöva övergÃ¥ till engelska bara för att det finns ett slott med i berättelsen, herregud! Snarare handlar det om lite aning lathet här. Man har sett si och sÃ¥ mÃ¥nga berättelser pÃ¥ just det här temat och de rÃ¥kade vara pÃ¥ engelska, sÃ¥ man kan just den terminologin och de uttryckssätten, etc … alltsÃ¥ verkar det bäst att skriva pÃ¥ engelska. Sno arkitekturen frÃ¥n Hogwarts när ni ändÃ¥ är igÃ¥ng …
    Nej, säger jag, det handlar, precis som i all annan litteratur, om att arbeta med sitt eget språk (och då menar jag inte modersmålet, utan det individuella språket) och hitta sin egen identitet som författare. Det är en skyldighet jag tycker att man har och den kan man inte fuska bort genom att lita på någon slags genre-bank av uttryck som man kan återanvända till förbannelse.
    Sedan vore det ju illa om nÃ¥gon kom pÃ¥ att kärleksskildringar gör sig bäst pÃ¥ franska – ska alla som skriver romaner om kärlek dÃ¥ känna sig förpliktigade att skriva pÃ¥ franska? MÃ¥ste alla som vill skriva romaner i Sara Lidmans anda ocksÃ¥ härma hennes norrländska för att fÃ¥ det korrekta stuket?

    Ett typiskt problem om man vill få sin svenska fantasyroman översatt till engelska är detta: de utländska förlagen har sina gubbar och gummor som är intresserade av fantasy. De har också sina gubbar och gummor som förstår svenska och därmed kan ta del av den svenska litteratur som de sedan väljer att köpa in och översätta. Dessvärre är dessa två kategorier ytterst sällan samma personer. Vad vi behöver är uppenbarligen fler utländska fantasyentusiaster på förlagen som samtidigt också begriper svenska.

    Skriven 16/11 2007 klockan 10:19 ¶

43. Johan J. skrev:

    Men Christina, alla vet ju att det är tyskan som är den passionerade kärlekens språk, så vi får verkligen hoppas att ingen får för sig att romantik skall beskrivas på franska.

    Skriven 16/11 2007 klockan 17:05 ¶

44. Robert skrev:

    Låt de intellektuella dinosaurierna och de kulturella trögdjuren kämpa emot fantasygenren så mycket de vill. Till sist kommer de att inse att deras motstånd är meningslöst.

    Skriven 19/11 2007 klockan 00:37 ¶

45. Johan J. skrev:

    Det behöver inte ens vara ett medvetet val att betrakta genren på dylikt sätt, utan en självklarhet man knappt reflekterat över. Oavsett så blir okunskapen ett problem om den i förlängningen minskar utrymmet för fantasy på svenska. Annars hade det bara varit att rycka på axlarna åt.

    Skriven 20/11 2007 klockan 13:50 ¶

46. Johan J. skrev:

    Undrande, förresten: eftersom det nyligen nämnts i en diskussion annorstädes och var någonting som man gott kunde kommit ihåg att tipsat om från första början, så är Making Light utmärkt läsning för den som vill veta mer om vad man skall göra, och kanske framför allt inte göra, om man som författare in spe är intresserad av den amerikanska marknaden. Se det här indexet till sidan.

    Skriven 20/11 2007 klockan 13:52 ¶

47. Icke-Undrande skrev:

    Tackar, tackar. Jag har redan hittat den sidan (genom Catahya), och stämplar mig härmed som icke-undrande.

    Jag har ju blivit upplyst, och undrar inte så mycket längre. Nu vet jag (i alla fall lite). ;)

    Skriven 21/11 2007 klockan 22:44 ¶

48. John-Henri Holmberg skrev:

    Intressant diskussion. Möjligen kan jag ge några smärre bidrag.

    Problemet för både science ficiton och (vuxen)-fantasy i Sverige är, skulle jag tro, det som Johan Anglemark påtalat som den mimetiska litteraturens hegemoni. Fina ord; vad de betyder är helt enkelt att verklighetsavbildande litteratur anses vara den enda som är värd att tas på allvar och läsas av vuxna. Att det blev så går tillbaka till modernismens genombrott på 1910- och 1920-talen, och det behöver vi kanske inte orda om här. Att sedan Tolkiens ringtrilogi trots det när den utgavs på svenska under tidigt 1960-tal faktiskt togs på allvar som vuxenlitteratur bör man nog i första hand tacka en enda kritiker för, nämligen Lars Gustafsson, som höjde böckerna till skyarna i Dagens Nyheter; eftersom han redan var ett betydande namn i svensk samtidslitteratur, och DN den dominerande dagstidningen i landet, ordnade andra kritiker och tidningar in sig i ledet.

    Den kuriösa sanningen är förstÃ¥s att den mimetiska litteraturen inte sedan lÃ¥ng tid är särskilt stark vare sig bland läsare eller ens utgivningsmässigt. Allt fler av de mest betydande författarna skriver i själva verket litteratur som rimligen bör kunna kallas antingen fantasy eller sf, men som för att gränserna till sÃ¥dana ”populärformer” ska kunna bevaras av kritiker kallas för nÃ¥gonting annat. När Miguel Angel Asturias eller Isabel Allende eller Mario Vargas Llosa eller Michael Chabon, eller vad det beträffar pÃ¥ sin tid Italo Calvino eller numera Umberto Eco skriver fantasy kallas det för ”magisk realism”. När Philip Roth eller Hasse Alfredsson skriver alternativhistorisk science fiction kallas det för ”kontrafaktiska historiska romaner”. Sveriges mest läste sf-författare under de senaste 40 Ã¥ren är rimligtvis P. C. Jersild, men han är en klok karl; han har kontinuerligt tackat nej till att vara gäst pÃ¥ svenska sf-kongresser (medan han varit det pÃ¥ utländska) och framhÃ¥llit att vad han skriver är seriöst spekulerande litteratur, absolut inte science fiction. För närvarande har det litterära Sverige stora problem med Nobelpristagaren Doris Lessing, som inte bara skrivit ett tiotal sf-romaner utan som gärna kallar dem sf, och som dessutom verkligen varit hedersgäst pÃ¥ en världs-sf-kongress.

    Möjligen kunde man flina Ã¥t alltihop. Eller nöja sig med att dela den förhoppning som nÃ¥gra här uttryckt: att det är en generationsfrÃ¥ga, och kommer att gÃ¥ över med tiden. Antagligen har de rätt. Men ”med tiden” är ett tänjbart begrepp; det är femtio Ã¥r sedan Harry Martinson gav ut ”Aniara”, och gissningsvis var det fler som kallade den science fiction dÃ¥ i den akademiska världen än som är beredda att göra det nu.

    Nu tillhör jag i och för sig dem som menar att det finns en avgrund som skiljer science fiction frÃ¥n fantasy. Sf är en i grund realistisk men spekulativ form av litteratur; fantasy är en i grund orealistisk form av litteratur. I den mÃ¥n den avgörande skiljelinjen bör dras mellan sÃ¥dan litteratur som skildrar den verklighet vi som människor lever i, och de världar vi kan skapa genom fritt fantiserande, hamnar sf som en del av den realistiska litteraturen medan fantasy är det vi ägnar oss Ã¥t inom önsketänkande, drömmar och religioner. Men sÃ¥ ser man inte saken bland litteraturvetare, där ”verkligheten” är det som händer nu och har hänt fram till nu, inte sÃ¥dant som kan tänkas hända i ett mekaniskt och materialistiskt universum.

    Det mimetiska paradigmet har ett hårt grepp om svensk litteraturvetenskap. Och som andra har påpekat tvingas svenska sf- och fantasyläsare övergå till att läsa på engelska, vilket naturligtvis är rimligt ur deras egen synvinkel men förödande för litteraturformernas möjligheter att få en kommersiell bas i Sverige, något som rimligen är det första som krävs för att de så småningom också ska nå något slags erkännande. Själv tillhör jag väderkvarsfäktarna; jag utger som några vet kvartalstidskriften Nova science ficdtion. Den fanns en gång tidigare, i mitten av 1980-talet, och lästes då av omkring 3.000 personer; nu utkommer den sedan 2004 och har hittills lyckats nå aningen över tio procent av det antalet. Mot den bakgrunden är det inte alltid så lätt att se ljust på den spekulativa litteraturens framtid, åtminstone inte på svenska.

    John-Henri

    Skriven 22/11 2007 klockan 00:34 ¶

49. Hans Persson skrev:

    Sveriges mest läste sf-författare under de senaste 40 åren är rimligtvis P. C. Jersild, men han är en klok karl; han har kontinuerligt tackat nej till att vara gäst på svenska sf-kongresser (medan han varit det på utländska) och framhållit att vad han skriver är seriöst spekulerande litteratur, absolut inte science fiction.

    Jag läste någonstans nyligen (men hittar det tyvärr inte nu) att han inte har några problem att kalla det han skriver för science fiction så länge det är sf-läsare han talar med, till skillnad från kulturjournalister. Det vore intressant att veta om det stämmer eller inte.

    Skriven 27/11 2007 klockan 13:20 ¶

50. Amaranthine skrev:

    Håller med från första bokstaven till slut! (Förutom det där om David Eddings, som jag är barnsligt fäst vid).

    Jag är verkligen glad att du kallar Lord of the Rings för Sagan om ringen och inte Ringens härskare. Jag har ingenting emot själva nyöversättningen, men jag tycker inte om när man börjar översätta om namn…

    Skriven 28/11 2007 klockan 15:54 ¶

51. Johan A. skrev:

    Heh, det är exakt min egen inställning till nyöversättningen, bortsett från att jag inte tycker att den riktigt, riktigt gör Tolkiens prosa rättvisa. Men det är bara en åsikt, inte en sanning.

    Mycket sympatisk blogg du har! Du bor inte i MälardalsomrÃ¥det sÃ¥ att vi kan locka dig till Kontext – kontext2008.se ? Det känns som att du skulle trivas…

    Skriven 28/11 2007 klockan 16:06 ¶

52. Amaranthine skrev:

    Jag har inte läst hela nyöversättningen, bara utdrag från den, så jag kan inte uttala mig om den gör Tolkien rättvisa.
    Det enda jag vet med säkerhet är att det kommer att bli kulturkrock när jag ska försöka diskutera Sagan om ringen med nästa generation om de ska envisas med att kalla Frodo Bagger för Frodo Secker.

    Skriven 29/11 2007 klockan 13:53 ¶

53. Cinnevi skrev:

    Fy fasen för att byta ut namnen! Jag kommer aldrig att kunna läsa nyöversätningen, nya namn förstör allt. :(

    Skriven 29/11 2007 klockan 16:58 ¶

54. Johan J. skrev:

    Så är väl knappast nyöversättningen huvudsakligen till för oss som har vuxit upp med Ohlmarks översättning och vant oss vid namnen däri. Det här ämnet har behandlats bättre formulerat och med fylligare argumentation annorstädes, men jag ser väldigt liten poäng i att göra en nyöversättning och sedan inte försöka göra den så bra som möjligt (i betydelsen av att kombinera närhet till originalet med vad som fungerar på målspråket) bara för att det finns folk som tycker att det minsann blir fel av den enda anledningen att de är vana vid någonting annat från den tid då de sjävla först läste verket. I vanliga fall blir det här väl knappast ett problem, eftersom namnen i de flesta böcker är knutna till en faktiskt existerande namnkultur, så finns det så hemskt många andra fall där man kan tala om att översätta om namn?

    Skriven 29/11 2007 klockan 18:20 ¶

55. Johan J. skrev:

    Dagens konversation, frÃ¥n en mailinglista när dig, pÃ¥ temat fantasy och barnböcker, apropÃ¥ vad Johan Kristensson skrev om BonnierCarlsen, Naomi Noviks His Majesty’s Dragon (Hans majestäts drake) och Scott Lynchs The Lies of Locke Lamora (Locke Lamoras lögner) tidigare i kommentarstrÃ¥den (#11).

    Brev: ett, två, tre, fyra, fem. Eller för att citera det viktigaste:

    Jupp trilogi=fantasy. Ges ut på bonnier-carlsen.

    Är det ungdomsböcker? Med tanke på att BonnierCarlsen ger ut dem.

    Nä, det är vuxenfantasy, om det nu finns ett sådant ord. De som inte läser fantasy ser väl all fantasy som ungdoms eller barnböcker.

    Det här var också intressant: diverse bloggare skall skriva om fem böcker på temat fantasy, en klar majoritet skriver om minst en barnbok och minst ett par – vuxna människor – nämner utöver det fantasyläsande i kombination med barnböcker. Knappast någonting som sker när folk skall skriva om deckare, Kalle Blomkvist i all ära.

    Skriven 29/11 2007 klockan 18:56 ¶

56. Hans Persson skrev:

    Fy fasen för att byta ut namnen! Jag kommer aldrig att kunna läsa nyöversätningen, nya namn förstör allt. :(

    Jag läste Ohlmarks översättning för länge sedan och har läst nyöversättningen nu (och originalet därimellan). Min uppfattning är att det hade varit korkat att inte revidera översättningen även av namnen. Om man skulle behålla namnen, vilka skulle man ta? Ohlmarks har ofta översatt ett och samma namn till flera saker på olika ställen, så ändringar hade det blivit i vilket fall.

    För mer resonemang om översättningen, läs gärna Erik Anderssons bok Översättarens anmärkningar som handlar om hans arbete med tolkienöversättningen.

    Skriven 30/11 2007 klockan 08:46 ¶

57. Stefan Ekman skrev:

    En väldigt spännande diskussion efter en tankeväckande text. Jag kan inte lÃ¥ta bli att reflektera lite… (Ursäkta att jag inte refererar tillbaka till alla de som sagt kloka saker, men det blev lite mÃ¥nga.)

    Vissa översättningar suger, andra gör det inte. Delvis beror det pÃ¥ hur kritisk man är (jag svalde Ohlmarks Ring bÃ¥de en och tvÃ¥ gÃ¥nger, men nu ger den mig kväljningar), delvis pÃ¥ i vilken omfattning det finns ett etablerat svenskt sprÃ¥kbruk att översätta till. Svenskan saknar i viss omfattning ännu ett självklart ”fantasysprÃ¥k”, men detta är, har jag märkt, främst nÃ¥got som de som läser mycket fantasy pÃ¥ engelska observerar. Inte förrän jag tvingades läsa mycket fantasy i översättning började jag urskilja de goda översättningarna frÃ¥n de dÃ¥liga — till en början kändes allt fel, även fantasy som författats pÃ¥ svenska (Christina B är ett av de fÃ¥ lysande undantagen!)

    Numera har jag tagit till mig språkliga konventioner för fantasy och kan således uppskatta ett antal fantasyöversättares arbete. Den nye Feist-översättaren är ett exempel på hur engelskan faktiskt inte skiner igenom, den senaste Pratchett-översättaren likaså. Modesitts översättare är klart på rätt väg, och Johan J har redan nämnt Hobbs/Eddings/Williams m fl översättare. Visst finns det också brutalt dåliga exempel (Harry Potter står först i den kön), med det finns det inom alla genrer. Jag skulle inte få för mig att försöka läsa en engelsk deckare på svenska; ej heller en tysk. Men så är ju översättande ett tufft jobb och normalt inte vidare välbetalt per timme.

    (Inom parentes sagt, säljer Pratchett på svenska inte vidare bra; kanske sämst av alla B. Wahlströms fantasyöversättningar. Men nu finns det, i min mening, ingen anledning till detta.)

    Det verkar alltsÃ¥ finnas tvÃ¥ läsekretsar; de som kan och vill läsa pÃ¥ engelska och har problem med fantasysvenskan (och som sÃ¥ledes inte heller köper särskilt mycket svensk originalfantasy) — och de som föredrar att läsa pÃ¥ svenska, men som tyvärr dÃ¥ föredrar väldigt traditionell fantasy. Av nÃ¥gon anledning läser inte de heller svensk originalfantasy. Varför?

    Som jag ser det, dras den svenska (det vill säga författad pÃ¥ svenska) fantasyutgivningen med problemet att läsekretsen är negativt inställd redan frÃ¥n början — och tyvärr ofta med rätta. Merparten av de svenska fantasyförfattarna skriver lite väl amatörmässigt och valhänt. DETTA ÄR INTE BARA DERAS FEL! Minst tre saker verkar nämligen skilja den svenska marknaden frÃ¥n den engelsksprÃ¥kiga:

    Först och främst finns det i princip ingen marknad för svensk fantastisk kortprosa. Det finns så att säga ingen sandlåda att öva sig i innan man ger sig på en längre form. Även om inte alla anglosaxiska författare börjar så, är det förvånansvärt många som gör det, och som genom refuseringar och redaktörskommentarer tvingas slipa sin prosa.

    Det saknas i mångt och mycket kompetenta fantasyredaktörer, både för de kortprosafora som verkligen finns och på förlagens romanavdelningar. Med andra ord finns det få som talar om för de författare som skickar in sina manus vad de gör för fel. Alla texter, och alla författare, mår bra av tuffa redaktörer. Jag kan idag inte nämna någon verksam redaktör som skulle kunna jobba fram en bra, spännande fantasytext.

    Dessutom är läsarunderlaget skralt, så förlagen drar sig för att göra satsningar på fantasy och få böcker kommer ut. Om Sturgeons lag stämmer, och 90% av allting är skräp, lämnar det ytterst få bra svenska fantasyförfattare.

    Synpunkter?

    /Stefan

    Skriven 4/12 2007 klockan 18:50 ¶

58. Cinnevi skrev:

    ”Med andra ord finns det fÃ¥ som talar om för de författare som skickar in sina manus vad de gör för fel. Alla texter, och alla författare, mÃ¥r bra av tuffa redaktörer. Jag kan idag inte nämna nÃ¥gon verksam redaktör som skulle kunna jobba fram en bra, spännande fantasytext.”

    Det här är ett bekymmer, man vill såklart att ens texter ska fin-filas av duktiga proffs på förlaget vid behov!

    Med sÃ¥ mÃ¥nga kunniga personer som skrivit i de här kommentarerna… Vilket förlag tror Ni skulle ”vara det bästa valet” för en fantasybok (förutsatt att förlaget vill ta emot boken ifrÃ¥ga)?

    Möjligen offtopic, men jag måste vara fräck och ta tillfället i akt att fråga.

    Skriven 5/12 2007 klockan 02:47 ¶

59. Stefan Ekman skrev:

    Lite beroende pÃ¥ vilken Ã¥lder du riktar dig till… är det för ca 12-15 kan Rabén & Sjögren vara en idé. För lite äldre, tycker jag att du ska skicka till B Wahlströms, trots att det är väldigt liten chans (väntar fortfarande pÃ¥ att fÃ¥ läsa det där suveräna svenska fantasymanuset). Din största chans är dock ironiskt nog nÃ¥got av de smÃ¥förlag som finns, men dÃ¥ kan du inte förvänta dig nÃ¥gon större ersättning.

    (Fall bara inte för frestelsen att självpublicera — det ger dig bara ett dÃ¥ligt namn.)

    /S.

    Skriven 5/12 2007 klockan 08:14 ¶

60. Johan J. skrev:

    Ser man till vad som publiceras i de tidskrifter och antologier som faktiskt finns så är jag väl en av de mest aktiva författarna av svensk fantasykortprosa, så en kommentar till vad Stefan säger om bristen på marknad för sådan kanske skulle vara bra. Hade jag inte varit medveten om att han hade tyckt bra om noveller hade jag muttrat lite om att det minsann är mycket mer än en sandlåda och att novellen är en minst lika högstående konstform som romanen, men det är svårt att bortse från att den spelar en viktig roll för många anglosaxiska författare när det gäller att öva upp sig. Den sandlådan finns – den är bara väldigt liten, och dagisfröknarna sitter ofta i köket och fikar istället för att hålla uppsikt över dem som lekar i den. Det går att hitta utrymme för sin kortprosa – eller refuseringar – i Schakt, Enhörningen, Mitrania, Eskapix och dylika publikationer (John-Henri har kommenterat att Nova gärna skulle se fler svenska sf-noveller, om de bara vore tillräckligt bra, till exempel). Däremot är det ont om ekonomisk ersättning och vettiga kommentarer från redaktörerna. Eller kommentarer över huvud taget. Kanske är de fler när saker och ting refuseras. Tyvärr blir det ofta så att en novell antingen håller måttet eller inte gör det; i det förstnämnda fallet blir den korrekturläst och ofta inte mycket mer. Att starta en tidskrift gör en naturligtvis inte heller automatiskt till en skicklig redaktör när det gäller att förädla författartalang.

    Ben Roimola gör en god ansträngning att gå igenom det logiska sammanhanget, men det blir inte mycket slipande på prosa där. Peter Fisk hade en föredömligt ambitiös inställning till sin (ovana?) redaktörsroll för Annanstans och det hade varit roligt att se honom växa in i den, men Annanstans har varit ett ganska tyst ställe ett bra tag nu. Så visst, det är kanske inte jämförbart med den anglosaxiska marknaden annat än i den mån att det faktiskt finns något litet incitament att fila på sin prosa i noveller. Eventuella redaktörer som läser det här får väldigt gärna kommentera.

    Bästa valet utifrån redaktörsarbetet eller chans för publicering, Cinnevi? Jag tycker att Bonnier Carlsens senaste utgivningsval är intressanta att betrakta, även om de av anledningar som anknyter till den här tråden får mig att gny lite plågsamt.

    Sedan kan jag inte låta bli att undra varför allmänna diskussioner om fantasy alltid glider in på tips till hugande författare.

    Skriven 5/12 2007 klockan 13:08 ¶

61. Hans Persson skrev:

    Först och främst finns det i princip ingen marknad för svensk fantastisk kortprosa. Det finns så att säga ingen sandlåda att öva sig i innan man ger sig på en längre form.

    Det har du naturligtvis rätt i, och det är trist. Det är ett område som mig veterligen inga större svenska förlag ägnat sig åt sedan tidigt 1970-talet.

    Som konsumentupplysning tänkte jag lista de tidskrifter jag känner till som ägnar sig åt fantastik. Komplettera gärna om jag glömt något.

    Jules Verne-Magasinet
    Nova SF [bara science fiction]
    Mitrania
    Schakt [bara skräck]
    Enhörningen
    Minotauren [just nu vilande]
    Escapix [ej läst själv]

    Skriven 5/12 2007 klockan 13:11 ¶

62. Johan J. skrev:

    Nämnda Annanstans tyckte jag såg ut att kunna spela en större roll när det gällde just det där med redaktörskap än många av de tryckta tidskrifterna, men en nättidskrift som läggs på is efter ett nummer lovar förstås inte särskilt gott inför framtiden. Han säger sig i alla fall inte ha gett upp, så om folk skickar dit noveller kanske det kan hjälpa Annanstans att vakna.

    Ägnar sig åt fantastik eller ägnar sig uteslutande åt fantastik? Komma är en tidskrift som ställer sig rätt öppen till fantastik. Har publicerat mig och Sam J. Lundwall, till exempel. Jag har dock lite svårt för den redaktionella tonen (och håller inte med dem kulturpolitiskt), och har ingen större respekt för tidskrifter som inte ens orkar skicka ut standardrefuseringar när någonting inte passar in i utgivningen/inte håller måttet. Dålig stil och nonchalant i mina ögon. (Ytterligare en sak där anglosaxiska tidskrifter är mycket bättre än svenska: deras tydlighet. Riktlinjer. Svar.)

    Skriven 5/12 2007 klockan 14:34 ¶

63. Stefan Ekman skrev:

    Jag ska börja med att lite svagt be om ursäkt för valet av uttrycket ”sandlÃ¥da”. Johan J har helt rätt — jag är ett stort fan av kortprosa (och föredrar egentligen sÃ¥dan framför längre — ju kortare desto bättre har länge varit mitt motto). Kanske är laboratorium bättre, även om lekfullhet och experimentlusta kanske gÃ¥r pÃ¥ ett ut vad gäller författande. Men min avsikt var inte att pÃ¥ nÃ¥got sätt förringa formen.

    Vad gäller pengar i kortprosa… jag undersökte ersättningen för ett antal engelsksprÃ¥kiga tidsskrifter (Asimovs, F&SF, Extrapolation) och podcasten Escapepod, och kunde konstatera att där finns mycket lite pengar att hämta. Större summor dyker upp om man sedan blir antologiserad (nÃ¥got som inte heller lär hända i Sverige i nÃ¥gon större omfattning).

    Slutligen en ytterligare observation att foga till mina tre punkter ovan: kortprosa i sig verkar ha lite dålig ställning. Det verkar, bizzart nog, finnas fler som tycker om att skriva noveller än vad det finns läsare. (M a o finns det författare som skriver i en form de själva inte läser. Mysko.)

    Tack, Johan och Hans, för konsumentupplysningen!

    Skriven 5/12 2007 klockan 14:36 ¶

64. Johan J. skrev:

    Nej, det tog jag för givet att det inte var – men just för att kortprosan har en sÃ¥ dÃ¥lig ställning stöter man ofta pÃ¥ personer som faktiskt tycker att novellen är underlägsen den ”riktiga” litteraturen, sÃ¥ reflexen att försvara formen sitter kanske lite väl djupt.

    Visst har du rätt i att det aldrig rör sig om några större summor i förhållande till den tid det tar att skriva novellen, men de mellan fem och åtta cent per ord som det ofta rör sig om när det gäller de större professionella engelskspråkiga tidskrifterna är ändå långt mycket mer än i det svenska klimatet där regeln är att ersättning för en novell handlar om en prenumeration eller ett friexemplar. Även när den kommer i pekuniär form rör det sig oftast om symboliska summor. Det är ju egentligen inte särskilt konstigt: när en tidskrift som Nova har en liten bit över trehundra prenumeranter är det svårt att komma i närheten av vad de mycket större motsvarigheterna på den mycket större engelskspråkiga marknaden erbjuder, men även om det inte hade räckt för att leva på det tror jag att det hade spelat en stor roll både vad det gäller incitament att skriva och vilken status novellen hade haft chans att uppnå.

    Just här borde väl svenska fantasyförfattare för övrigt ha lika goda chanser att slipa sin prosa som alla andra svenska författare? Det är ju inte som om det finns några större novellmarknader att öva sig på över huvud taget, ovasett vad man skriver för litteratur.

    Skriven 5/12 2007 klockan 15:06 ¶

65. Johan J. skrev:

    Just fantasynoveller har i och för sig, vid närmare eftertanke, nackdelen av en del av läsarskaran ser sitt fantasyläsande som eskapism (vilket är ett ämne värt en egen essä, inte sant, Johan?). Läser man av eskapistiska skäl kan ”ju längre, desto bättre” vara en god princip, eftersom det är svÃ¥rt att försvinna in i en novell pÃ¥ fem sidor pÃ¥ samma sätt som i en femhundra sidor lÃ¥ng roman.

    Vad det gäller att läsa och inte läsa på svenska: det handlar ju inte bara om att antalet svenska fantasyförfattare som faktiskt skriver bra är lätträknade. Det finns också en utbredd uppfattning om att det svenska språket helt enkelt inte passar för fantasy (se Stens kommentar ovan, till exempel) som inte nödvändigtvis har att göra med existensen eller avsaknaden av en svensk fantasyterminologi. Det finns en grupp fantasyläsare, tror jag, som söker en sorts hemtam exotism. Det kända okända, som jag kallade det i en Mitraniakrönika jag skrev för ett och ett halvt år sedan eller så. I det tror jag att just ett språk som inte är ens modersmål men som man ändå behandlar någorlunda väl passar in väldigt väl. Fantasyns exotism får en extra skjuts av den exotismen i engelskan, för hur välbekant språket än må vara så är det inte vad man talar till vardags. Men det där har både jag och många andra hävdat förr.

    Sedan kan man inte bortse från att den engelskspråkiga kulturen är en högstatuskultur i Sverige. Ett resonemang som jag är (kanske lite väl) förtjust i: i en öppnare värld med minskade avstånd och där gränser (i och med internet och dylikt) spelar en allt mindre roll går svenskan i dag mot vad som kan liknas vid en minoritetsspråkssituation där majoritetsspråket är engelska. Det finns vissa svaga punkter där, men på det stora hela tycker jag att det är värt att tänka på. I och med det har vi ett förhållande till engelskan som ett högstatusspråk som vi i någon utsträckning behärskar, ett förhållande som skiljer sig från alla tidigare språk som påverkat svenskan och haft inflytande över svensk kultur i och med att det når alla, oavsett geografi och social situation. Och som de flesta majoritetsspråk så betraktas engelskan som bättre. Vilket inkluderar mycket som kommer därifrån, även om det råkar ha översatts till svenska.

    Det är inte några nyheter, förstås, men jag vill hävda att det spelar en tillräckligt stor roll för att vara omöjligt att bortse från i diskussionen om varför fantasyläsare i så stor utsträckning undviker svenska författare. Vilket alla säkerligen inte håller med mig om.

    Skriven 5/12 2007 klockan 15:37 ¶

66. Stefan Ekman skrev:

    Intressanta poänger, och jag hÃ¥ller med om det mesta. Men engelskans status är lite komplicerad… dels läses det ju glatt pÃ¥ svenska inom flera andra genrer (med sf som ett lysande undantag), dels läser engelsksprÃ¥kiga läsare glatt pÃ¥ engelska. Visst, mÃ¥nga av dem har inget val, men om det exotiska skulle förstärkas av det främmande sprÃ¥ket, innebär det att svenska läsare som läser pÃ¥ engelska upplever fantasy som mer exotiskt? FÃ¥r jag, som ändÃ¥ klarar engelska förhÃ¥llandevis väl, en mindre exotisk upplevelse? Jag är tveksam. Kan det även här handla om olika läsargrupper?

    Är det kanske t o m så att engelska blir ett statusspråk bland de som behärskar språket väl nog för att läsa litteratur på det? Dvs vi som klarar oss utan översättningar tycker att det är finare/bättre/mer högstatus att läsa i original? Kanske så till den grad att vi faktiskt förlorat förmågan att acceptera svenska som ett fantasyspråk? (En av SF-bokhandelns medarbetare berättade att kunder kommit och frågat efter den engelska översättningen av Diamantsvärdet och träsvärdet trots att den så vitt min ryska räcker till faktiskt är sämre än den svenska. Dito One Piece, där den engelska översättningen klart är sämre än den svenska.)

    Som bisats vill jag nog tillägga att det inte bara handlar om en fantasyterminologi som saknas (det gör det) men även en fantasystil. Åtminstone är det för mig främst stilistiska bekymmer som ställer till problem när jag läser fantasy på svenska. Det är väl oxå därför jag tror att det är viktigt med en god redaktör som kan reda ut nya författares ofta lite stilistiskt vacklande prosa.

    Och som sagt, kvalitet saknas, oavsett, och jag har ännu inte fÃ¥tt nÃ¥got manus i min hand där författaren faktiskt har publicerat kortprosa i nÃ¥gon större mängd tidigare. Kanske är det eskapismen som gör sig pÃ¥mind även hos författaren…

    (Vore det inte för att min tid är upptecknad till långt över 100% vore det intressant att försöka starta en kanal för fantastisk kortprosa på något sätt, men eftersom det redan finns ett antal möjligheter att publicera sig känns detta inte akut.)

    Skriven 5/12 2007 klockan 16:08 ¶

67. Johan J. skrev:

    Självklart är engelskans status komplicerad. Och om det verkade som om jag försökte pÃ¥stÃ¥ att det skulle gälla för alla svenska läsare har jag varit för otydlig – det var inte alls meningen. Jag syftar huvudsakligen pÃ¥ en läsargrupp som till stor del, men inte enbart, bestÃ¥r av unga personer – säg fjorton till tjugo Ã¥r eller sÃ¥ som typisk Ã¥lder. Personer som ofta föredrar en klart traditionell fantasy, och definitivt ofta bland dem som klarar av att läsa pÃ¥ engelska (men inte nödvändigtvis ligger särskilt nära modersmÃ¥lsläsarnas förstÃ¥elsenivÃ¥). En läsargrupp som har utgjort en ganska stor del av de personer jag sÃ¥ gott som dagligen har diskuterat fantasy med pÃ¥ olika forum de senaste sju Ã¥ren. Se det som nÃ¥gonting som lever i samklang med originalsprÃ¥ksgrejen, eftersom ”originalsprÃ¥k” i de här sammanhangen är synonymt med engelska – det är inte alls lika tufft att läsa fantasy pÃ¥ tyska, även om vi som gör det dÃ¥ och dÃ¥ är betydligt färre. Men jag vill fortfarande hävda att det rör sig om tvÃ¥ olika processer, som förstärker varandra. När det gäller annan litteratur – bortsett frÃ¥n science fiction – sÃ¥ är det väl sällan i samma utsträckning som man kan tala om en anglosaxisk genre, även om fasansfullt mycket (i bemärkselsen att vi förlorar kontakten med litteratur utanför de engelsktalande länderna och Skandinavien, inte att anglosaxisk litteratur är dÃ¥lig) av det som ges ut kommer frÃ¥n USA och England, vilket gör kopplingarna till engelskan mycket vagare.

    (En av SF-bokhandelns medarbetare berättade att kunder kommit och frågat efter den engelska översättningen av Diamantsvärdet och träsvärdet trots att den så vitt min ryska räcker till faktiskt är sämre än den svenska. Dito One Piece, där den engelska översättningen klart är sämre än den svenska.)

    Vilket gör mig beklämd, men ganska väl illustrerar det jag vill säga.

    Och som sagt, kvalitet saknas, oavsett, och jag har ännu inte fÃ¥tt nÃ¥got manus i min hand där författaren faktiskt har publicerat kortprosa i nÃ¥gon större mängd tidigare. Kanske är det eskapismen som gör sig pÃ¥mind även hos författaren …

    Trots mitt (och Hans) försvar för den kortprosamarknad som finns så är det klart att den inte kan jämföras med den anglosaxiska. Bara en sådan sak som att betydligt färre svenska läsare lär känna till den svenska tidskriftsmarknaden gör ju sitt till. Fler möjligheter – och betalt, om så bara hälften av de konstaterat inte fantastiska summor som de största tidskrifterna i USA och Storbritannien betalar – hade säkert kunnat göra en skillnad.

    Vad räknar du som någon större mängd?

    Skriven 5/12 2007 klockan 22:44 ¶

68. Hans Persson skrev:

    Är det kanske t o m så att engelska blir ett statusspråk bland de som behärskar språket väl nog för att läsa litteratur på det? Dvs vi som klarar oss utan översättningar tycker att det är finare/bättre/mer högstatus att läsa i original?

    Det var absolut så i de kretsar jag rörde mig i gymnasiet och ett tag senare. Det var ingen som läste de översatta texter som faktiskt fanns även om man tekniskt sett var intresserad av innehållet. För egen del ledde det till att jag lyckades undgå att upptäcka Jules Verne-Magasinets existens från 1980 och så där tio år framåt.

    Skriven 6/12 2007 klockan 19:04 ¶

69. Hans Persson skrev:

    Jag passade för övrigt på att utöka min lista över tidskrifter till en bloggpostning med lite mer fakta och kommentarer om tidskrifterna.

    Skriven 6/12 2007 klockan 19:08 ¶

70. Sten During skrev:

    Återvänder till den här tråden när jag ser att det förekommer några referenser till mina inlägg om engelska kontra svenska.

    För det första vill jag betona att jag inte på något sätt anser att ett språk (given någon form av skriftlig tradition i språket) per automatik förenkla litterär höjd.

    Jag hävdar däremot Ã¥ det bestämdaste att den normativa, fiktivt västeuropeiskt medeltida, miljön i vilken en majoritet av all engelsksprÃ¥kig fantasy utspelar sig i, hjälps av engelskan. Den tidsepok vi associerar engelsksprÃ¥kig fantasy med i det närmaste dubblerade det engelska lexikonet avseende de ord vi väljer för att skapa tidstrogen miljö. Det var detta jag menade med kultursprÃ¥k. Engelskan fick ett uttalat ‘high language’ respektive ‘low language’.

    Engelskspråkig fantasy ekar helt enkelt av det fransk-germanska mötet, och ogenerade lån från Shakespeare låter mindre löjliga när de levereras tillsammans med en adelsman till häst än med en frånskild yrkessoldat vid sitt raketartilleri.

    Svenskan har ingen Shakespeare, men visst kan vÃ¥r egen Fädernas Gudasaga skönjas i välgjord svensk fantasy. Asarnas besök hos oss skedde definitivt inte i trÃ¥nga gränder, bland handelsbodar och stadsvakt, och under inga som helst omständigheter i ”höga magins torn”, vilket är en vedervärdig översättning av ”high tower of sorcery”.

    Det har skrivits om problem för författare i Sverige. Jag vet inte om bristen på redaktionell respons när det gäller noveller är så viktig (även om jag håller med om att engelskspråkiga tidningar är betydligt mer professionella när det gäller att lämna någon form av svar).

    Jag är helt övertygad om att frånvaron av likasinnade är ett betydligt större problem. Med likasinnade menar jag inte den majoritet av författare som bara pratar om att skriva men aldrig skickar in något, utan jag avser de som försöker sig på att skriva mot betalning.

    Jag kan inte uttala mig om hur det ser ut i andra genrer, men för frantasy/SF är det mer eller mindre hopplöst att hitta levande fora på svenska som uppnått en kritisk massa. På engelska kan jag välja vilket fora jag föredrar, och det är noterbart att jag hittar mina liksainnade tyskar, danska, norrmän och svenskar där.

    Tillgången till publicerade författare ska vi inte ens tala om.

    Sten

    Skriven 9/12 2007 klockan 22:03 ¶

71. Stefan Ekman skrev:

    Johan J: ”Vad räknar du som nÃ¥gon större mängd?”

    Fler än en novell skulle duga utmärkt just nu, men kanske bör man ha fått snarare fem noveller i tryck innan man börjar jobba med ett romanprojekt.

    Jag tror inte att den svenska kortprosamarknaden behöver ett försvar sÃ¥ mycket som bättre PR — och, visst, mer pengar, till produktion sÃ¥väl som till författare. (Och, om jag har tolkat rätt, kanske ocksÃ¥ bättre redaktörer.)

    Helt bortsett från att man lär sig av att refuseras och redigeras innebär ju även kortprosa att man etablerar ett namn. Det är nog inte helt ovidkommande för den relativa framgången att Erik Granström var tämligen välkänd när väl Svavelvinter-romanen kom.

    Skriven 10/12 2007 klockan 10:51 ¶

72. Johan J. skrev:

    Sten: visst, det faktum att engelskan är ett resultat av normandiskans och anglosaxiskans tvångsäktenskap har gett det en väldigt intressant struktur. Jag arbetade på ett kortare, enklare föredrag om vilken påverkan det hade på stil och ordförråd så sent som för några veckor sedan. Jag håller inte med om att det gör engelskan till ett överlägset fantasyspråk, dock. Jag vet att jag har skrivit längre och mer strukturerade svar i diskussioner om just den saken förr; skall försöka leta upp ett så jag slipper skriva om allt igen.

    Svenskan har ingen Shakespeare, men visst kan vår egen Fädernas Gudasaga skönjas i välgjord svensk fantasy.

    Vår egen? Den från fornisländskan översatta som en mycket liten minoritet kan läsa flytande i originalspråk, menar du? Då kan man ju lika gärna gå till översättningar av Shakespeare.

    Varför skulle Shakespeare vara viktigare för just fantasyn än för annan engelsk litteratur, förresten?

    Jag är helt övertygad om att frånvaron av likasinnade är ett betydligt större problem. Med likasinnade menar jag inte den majoritet av författare som bara pratar om att skriva men aldrig skickar in något, utan jag avser de som försöker sig på att skriva mot betalning.

    Jag kan inte uttala mig om hur det ser ut i andra genrer, men för frantasy/SF är det mer eller mindre hopplöst att hitta levande fora på svenska som uppnått en kritisk massa. På engelska kan jag välja vilket fora jag föredrar, och det är noterbart att jag hittar mina liksainnade tyskar, danska, norrmän och svenskar där.

    Helt seriös fråga: varför då? Jag förstår inte ens varför det är viktigt. Vad är det, väl förbi en viss väldigt grundläggande nivå, man vinner med hjälp av för all del ambitiösa amatörförfattare? Min inställning är säkerligen påverkad av att jag tycker att det är rent tråkigt att diskutera skrivande, skrivprocesser och dylikt, så jag är nyfiken på vad i den gemenskapen som skulle vara mer värt än kommentarer från en skicklig redaktör.

    Skriven 11/12 2007 klockan 00:40 ¶

73. Johan J. skrev:

    Stefan: det är å andra sidan inga små steg, direkt. Jag vill för övrigt påpeka att jag aldrig har sagt att redaktörerna är dåliga. Jag har stor respekt för alla som kämpar och driver de tidskrifter som nämnts på den lilla svenska marknaden och skapar det utrymme som finns, och jag har aldrig heller kommit mig för att skicka in någonting till till exempel Nova sf eller Minotauren och kan därför inte uttala mig om dem. Men redaktionell bearbetning har varit sällsynt och när den väl funnits liten, ja.

    Men innebär kortprosa verkligen att man etablerar sig ett namn i Sverige (apropå PR och allt det där)? I Storbritannien och USA, visst – men hur många svenska författare sf- och fantasyförfattare kan du räkna upp som du känner till bara genom deras noveller? Jag tror inte att de svenska tidskrifterna har det genomslaget. Tyvärr.

    Synd att inga tidskriftsredaktörer kommenterar det här, för övrigt.

    Skriven 11/12 2007 klockan 00:50 ¶

74. Sten During skrev:

    Johan:

    Om fantasy och engelska: Jag skrev inte explicit att engelska är bättre för fantasy — jag skrev att engelska är bättre för fiktiv västerländsk medeltida fantasy.

    Om redaktionell respons. Min erfarenhet, och den andrahandsinformation jag har, är att redaktionell respons avseende noveller inom SF/Fantasy är, *host* kortfattad inom den engelskspråkiga världen.

    Här i Sverige har jag inte ens fÃ¥tt ett standardsvar i mer än hälften av fallen. I realiteten spelar standardsvar eller tystnad ingen större roll — jag fÃ¥r ingen reaktion pÃ¥ min novell mer än: tack men nej tack.

    Så, vart vända sig för att utbyta erfarenheter? Andra författare och det minimala antalet aktiva redaktörer. Då var vi tillbaka i den engelskspråkiga världen igen.
    Du glömmer att en hel del av de ”ambitiösa amatörförfattarna” när du lämnar Sverige är publicerade författare, vilka i sin tur bland annat delar med sig av sina erfarenheter av kontakter med redaktörer.

    Skriven 11/12 2007 klockan 15:55 ¶

75. Johan J. skrev:

    Jag skrev inte explicit att engelska är bättre för fantasy — jag skrev att engelska är bättre för fiktiv västerländsk medeltida fantasy.

    Jo, det var vad jag också syftade på. Ber om ursäkt om jag uttryckte mig slarvigt. Vad det gäller responsen från redaktörer så brukar mina noveller i och för sig ofta accepteras snarare än mötas med standardrefusering, och det har säkert präglat min syn på respons från redaktörer.

    Som sagt: min inställning till att diskutera skrivande är säkerligen fördomsfullt präglad av att jag tycker att det är ett tråkigt ämne att prata och skriva om. Mycket roligare att diskutera böcker, till exempel. Så om vi bortser från hur jag formulerar mig och huruvida folk finns tryckta eller inte – vad är det du tycker att det ger? Vad är det författare vinner på det som de saknar i Sverige, på vilket sätt hjälper det dem att utvecklas? För det jag har sett av dylikt, så har jag varit måttligt imponerad av den rena nyttan.

    Skriven 11/12 2007 klockan 17:40 ¶

76. Sten During skrev:

    Jag får börja med att göra ett par grundantaganden, så att vi talar om samma saker.

    Deltagare i ett författarcommunity riktat till ett språk antas huvudsakligen skriva sina verk i det språket.

    En författare är en person som skickar in alster (mer än vid något enstaka tillfälle) för publikation mot betalning.

    Nu till mitt resonemang:

    Grundförutsättningen för en levande genre inom ett språk är att opublicerade författare på regelbunden basis förvandlas till publicerade författare. Då någon som ännu ej nått publicering inte kan räkna med redaktionell respons i någon större utsträckning så behövs en ersättning. Det är där communities kommer in.
    Jag struntar i om det handlar om onsdagskvällar på ett cafe eller en virtuell motsvarighet på nätet, men oavsett vilket så krävs en kritisk massa av aktiva medlemmar, och en sådan är lättare att uppnå i en engelskspråkig miljö.

    Låt oss nu anta att ett större antal likasinnade har hittat en plats. På vilket sätt hjälper det dem att utvecklas?

    Stilistiska jämförelser.
    Utbyte av kritik.
    Utbyte av information om individuella särdrag hos redaktörer.
    Information om nya marknader.
    Utbyte av domänspecifik kunskap.
    Information om marknadstrender.

    Till sist så är jag personligen av den åsikten att den som slutar att utbyta erfarenheter blir statisk, men det är som sagt en strikt personlig åsikt.

    Två platser som jag har erfarenhet av och som tydligt visar vad jag menar med kritisk massa:
    http://fmwriters.com
    http://www.absolutewrite.com
    Jämför med:
    http://www.catahya.net
    för att se skillnaden. Det svenska forat i sin helhet har mindre trafik än Absolute Write, och då är det ändå bara en försvinnande liten minoritet på Catahya som explicit kommunicerar om eget författande.

    Sten

    Skriven 11/12 2007 klockan 18:34 ¶

77. Hans skrev:

    Johan:

    hur många svenska författare sf- och fantasyförfattare kan du räkna upp som du känner till bara genom deras noveller? Jag tror inte att de svenska tidskrifterna har det genomslaget. Tyvärr.

    Jag kommer på rak arm inte på någon. Det beror till stor del på att det inte finns så många svenska författare av sf och fantasy till att börja med och inte många kortprosamarknader för dem att synas i. I just mitt fall faller dessutom alla tänkbara kandidater på att jag personligen även känner dem via andra kanaler (sf-kongresser, epostlistor, bloggar, etc).

    Sten:

    jag skrev att engelska är bättre för fiktiv västerländsk medeltida fantasy.

    Jag är övertygad om att det bästa språket för godtycklig skönlitteratur är det som författaren behärskar bäst, och det är nästan undantagslöst hens modersmål. Vad du däremot har en poäng i (om det nu är det du egentligen menar) är att det för den som skriver på engelska är mycket lättare att få konstruktiv kritik och hitta en passande författargemenskap.

    Skriven 11/12 2007 klockan 20:40 ¶

78. Sten During skrev:

    Hans:

    Mitt inlägg är tudelat, men ja, jag tror att det är lättare för engelskspråkiga SFF-författare att hitta andra ankor i sin ankdamm än för svenska.

    Biten om olika sprÃ¥ks inneboende lämplighet för nÃ¥gon typ av skrivet innehÃ¥ll refererar egentligen tillbaka till början pÃ¥ den här trÃ¥den, och jag angav en kritisk ton mot översättningar av engelsk fantasy. SÃ¥dan tenderar onekligen att utspela sig i en föregivet medeltida miljö med allt vad det innebär av tillgänglig ”tidstrogen” terminologi i dublett == fornengelska plus franska.

    Om jag nu påstår detta, vilket jag gör, så påstår jag implicit att svensk originalfantasy kanske gör bäst i att hålla sig borta ifrån medeltida borgar och städer.

    Med detta menar jag naturligtvis inte att svenskar bara kan skriva vikingafantasy, men varför envetet sikta in sig på just den period när det engelska språket utvecklas in absurdum och vars hyllning kröns av Shakespeare? Det räcker med översättningarna, och som jag skrev tidigare: jag finner dem i avsaknad av den elegans de engelska originalen har (i den utsträckning det är en bra roman till att börja med).

    Skriven 12/12 2007 klockan 00:00 ¶

79. Hans Persson skrev:

    Det räcker med översättningarna, och som jag skrev tidigare: jag finner dem i avsaknad av den elegans de engelska originalen har

    Den här typen av uttalanden beror oftast på att den som säger det helt enkelt inte ser när ord används lite fel på engelska (ett andraspråk) på samma sätt som när det görs på svenska (ett modersmål). Därmed inget sagt om just Stens språkkunskaper, men som en generell observation. Jag tänker däremot inte förneka att det finns dåliga översättningar, för det gör det (inom alla genrer).

    Skriven 12/12 2007 klockan 11:38 ¶

80. Johan J. skrev:

    Deltagare i ett författarcommunity riktat till ett språk antas huvudsakligen skriva sina verk i det språket.

    Check.

    En författare är en person som skickar in alster (mer än vid något enstaka tillfälle) för publikation mot betalning.

    Jag tycker inte alls om den definitionen (en person som skickar in till amerikanska tidskrifter som betalar, men aldrig är i närheten av att vara tillräckligt bra för att få annat än standardrefuseringar täcks, medan en svensk som använder sig av små tidskrifter som inte har råd att betala sina bidragsgivare men som har en stadig läsekrets inte gör det), men jag kan gå med på den för resonemangets skull.

    Det jag ifrågasätter är hur utvecklande det faktiskt är, hur mycket kommentarerna ger förbi en viss nivå och om platserna verkligen samlar de som är mest lämpade att ge hjälp. Det intryck jag har fått när jag har kikat på sådana platser är att det är väldigt mycket standardskrivråd, saker som kanske kan hjälpa den som saknar vissa grundläggande färdigheter men som sällan håller en nivå där det är givande som ersättning för kommentarer från skickliga redaktörer som är vana att plocka fram det som är bra och skala bort det som är dåligt i ett manus. Jag säger inte att det är fullständigt meningslöst, men jag kan i min värld inte på något sätt få det till någonting som skulle vara det stora, största, problemet att peka på när det gäller förutsättningar för svensk fantasy. Men jag gissar att den delen av diskussionen inte kommer att komma längre än så.

    För att återvända till essän som gav upphov till diskussionen, dock:

    När böcker av författare som Guy Gavriel Kay, Christina Brönnestam eller Erik Granström utkommer får de inte någon uppmärksamhet (eller i en del fall märkliga recensioner) eftersom de faller mellan stolarna: Fantasy men ändå inte barnböcker. Eller så försöker förlagen smussla ut dem som något annat än fantasy, som Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell om vilken Norstedts lär ha sagt att hade de tvingats kalla den fantasy i marknadsföringen hade de hellre valt att inte ge ut den. (Clarke bara skrattade och skakade på huvudet när jag berättade detta för henne. “Of course it’s fantasy!”)

    Jag är rädd för att detta likhetstecken mellan fantasy och barnlitteratur kommer att leda till att vuxenfantasygenren stryps i Sverige. Inget resursstarkt förlag kommer att våga sig på att ge ut kvalitetsfantasy.

    Och ser vi en sådan utveckling så kommer bra svenska manus kanske inte att hjälpa.

    Skriven 12/12 2007 klockan 16:56 ¶

81. Henrik H skrev:

    Det är onekligen en intressant diskussion Ni har satt igång kring tidskrifter och dess redaktörsskap (eller brist på sådan).

    ”Däremot är det ont om ekonomisk ersättning och vettiga kommentarer frÃ¥n redaktörerna. Eller kommentarer över huvud taget. Kanske är de fler när saker och ting refuseras”.

    Eskapix, den tidskrift jag själv grundat och driver, ger i vissa fall ekonomiskt ersättning. Vi betalar för illustrationer och för grafiska serier, översättningar och i vissa fall novellisterna. Anledningen att vi inte alltid betalar är helt enkelt av ekonomiska skäl, en tidskrift som sysslar med fantastik i Sverige är ingen dans på rosor. Det svider hårt i plånboken varje gång ett nytt nummer ska tryckas och distribueras. Varje volym av Eskapix kostar i runda slängor mellan 20 000-25 000 kronor att producera (tryck, illosar, m.m) och därtill tillkommer utskicken, och räknar vi då på att, som i vårt fall, kränga mellan 400-500 exemplar inser man ganska snart att det här gör man inte för att bli rik.

    Däremot önskar jag att Eskapix hade mer tid att gÃ¥ igenom vissa texter mer, men även där handlar det om tid och pengar. Nu kommer vi dock att ta hjälp utifrÃ¥n av externa redaktörer (bland annat av Vertigo förlag) som kommer att lusläsa novellerna – och förhoppningsvis fÃ¥ mer tid över för att ge författarna bÃ¥de mer feed-back och betalt…

    Skriven 12/12 2007 klockan 20:13 ¶

82. Sten During skrev:

    Johan:

    Jag kan glatt inkludera mindre, engelskspråkiga, tidskrifter som betalar med lösnummer av produkten. (Räknas iofs inte som professionell marknad men ställer i allmänhet samma krav som sina svenska motsvarigheter).

    Jag hävdar inte pÃ¥ nÃ¥got sätt att kommunikationen mellan likasinnade uppväger bristen av kommunikation med en redaktör. Dilemmat är tendensen till ”att mota Kalle i grind.”
    Om du är publicerad får du redaktionell respons. För att få redaktionell respons måste du vara publicerad. För att bli publicerad måste du ha fått redaktionell respons.
    Ok, överdrivet, men ett moment 22 smyger som en skugga i hörnen.
    Jag hävdade att nya författare behöver bli publicerade för att genren ska vara livskraftig. I brist på redaktionell respons så är kommunikation med likasinnade det näst bästa. Den engelskspråkiga världen erbjuder ett överflöd av det näst bästa men här i Sverige ekar det märkligt tomt.
    Detta tror jag med bestämdhet hämmar vår lokala tillväxt.

    Vuxenfantasyn ges onekligen ut som översättningar. Sälj era alster och peka pÃ¥ likheter med de översatta ”barnböckerna”.
    Dessutom: Ett hembesök pÃ¥ min blogg, artikeln: ”On science fiction and fantasy” visar via en länk att vi uppenbarligen inte är ensamma om ”barnboksproblematiken” i Sverige.
    Sedan tror jag fortfarande att direktimporten av originalverk inom fantasy kannibaliserar den svenska marknaden så till den milda grad att det, mer än något annat, hindrar svensk vuxenfantasy. Barnböcker? Varför inte? Barn antas förmodligen inte vara kapabla att läsa originalverken till att börja med, så affärsrisken är mindre.

    Henrik H:

    Om jag skickar nÃ¥got till en tidskrift som inte kan betala sÃ¥ är det mitt beslut. Det är dessutom nÃ¥got jag kan tänka mig att göra (eftersom jag redan gjort sÃ¥). Jag förväntar mig ändÃ¥ ett ”tack men nej tack” istället för total tystnad.
    I den engelskspråkiga världen avlider de tidskrifter som inte bemödar sig med att skicka någon respons alls, men i Sverige är utbudet så litet att den yrkesmässiga hövligheten inte upplevs som nödvändig. Detta minskar ytterligare mitt incitament att skicka in något till en svensk tidskrift som inte ens svarar nej när jag kan få ett artigt nej i utlandet och med lite tur personliga förslag på vad jag kan göra bättre.
    Pengar är ett senare problem ;)

    Sten

    Skriven 12/12 2007 klockan 23:34 ¶

83. Johan J. skrev:

    Det sista håller jag definivit med om, i alla fall. Jag tror att en del tidskrifter gravt underskattar betydelsen av klara, tydliga och helst snabba besked. Det sistnämnda är inte alltid möjligt – då får man leva med det. Men ett tydligt besked – så snart man har bestämt sig, i alla fall – spelar enormt stor roll för hur stor lust jag skall ha att skicka en novell någonstans. Klart större än ekonomisk ersättning. Skriver jag för brödfödan är det inte skönlitteraturen jag ger mig på hur som helst.

    Tydligare information innan man skickar in någonting är en annan sak som många svenska tidskrifter definitivt skulle kunna lära sig någonting av från anglosaxiska motsvarigheter. Om man vill ha material, vad man vill ha, om det är aktuellt med ekonomisk ersättning och i så fall kring vilka summor den ligger, hur lång svarstid man kan förvänta sig och så vidare.

    NÃ¥gra exempel:
    Asimov’s
    Magazine of Fantasy and Science Fiction
    Strange Horizons

    Bara för att nämna några. Och det gäller inte bara de stora; engelskspråkiga science fiction- och fantasytidskrifter är på det stora hela väldigt duktiga på det där. Eftersom jag inte är så intresserad av att skriva på engelska (eller, tja, jag har i och för sig skrivit för Strange Horizons, men inte skönlitteratur) gör det inte mig så mycket nytta, så jag hade väldigt gärna sett mer sådant på svenska.

    Skriven 13/12 2007 klockan 00:25 ¶

84. Johan J. skrev:

    Rickard Berghorn påpekar lite irriterat i ett mail att han minsann betalade etthundra kronor per helsida text, vilket leder till mellan femhundra och ettusen kronor för de flesta noveller, och att över nära tusen sålda exemplar knappast kan räknas som att inte nå fram. Och det har han förstås rätt i och anledning att vara irriterad över att det ignoreras, och det är värt att påpeka i diskussionen.

    Fast just när det gäller frågan om att etablera ett namn med hjälp av kortprosa, som Stefan nämner, så tror jag tyvärr att det skulle behövas fler tidskrifter än så för det. Men jag blir gärna överbevisad.

    Skriven 13/12 2007 klockan 14:36 ¶

85. Sten During skrev:

    Jag undrar i vilken utsträckning noveller räcker för att etablera ett namn i nÃ¥gon genre. Undantaget förstÃ¥s ”literary fiction”, vad sjutton det nu heter pÃ¥ svenska.

    Sten

    Skriven 13/12 2007 klockan 15:33 ¶

86. Aleph skrev:

    Jag skrev inte över ett tusen sålda ex, utan nära dito. Annars tack för referatet och kommentarerna.

    Jag tror nog att Aleph och Minotauren hjälpte till att etablera Johan Theorin som författare (hans storsäljande debutroman Skumtimmen från i år är t.o.m. på gång att filmatiseras. Johan tackar speciellt mig i efterskriften till romanen).

    Inte bara för att han visat sig på styva linan som författare innan ett större förlag vågade ta sig an honom, utan också som läroperiod när det gäller redigering och omskrivningar. Vi fick efterhand ett mycket bra samarbete där.

    /Rickard Berghorn

    Skriven 13/12 2007 klockan 15:42 ¶

87. Hans skrev:

    Johan Theorin är nog det bästa exemplet jag kommer på på någon som jag kan säga att jag noterat genom publicerade noveller men inte något annat. Jag har läst Skumtimmen, men inte förrän efter att jag läst hans noveller.

    För många andra namn som jag skulle kunna ha noterat på samma sättet så har vederbörande även publicerat romaner, gått på kongresser, skrivit artikar, varit aktiv på samma epostlistor som jag, gett ut tidskrifter eller på något annat sätt försvårat jämförelsen. Detta är på inget sätt dåliga saker att göra, men det försvårar för mig att upptäcka någon bara via deras noveller.

    Skriven 13/12 2007 klockan 15:55 ¶

88. Johan J. skrev:

    Rickard: ah, slarvigt av mig. Jag ber om ursäkt.

    Just chansen att utvecklas som författare, som Stefan tog upp och som var anledningen till att den här diskussionen om tidskrifter och redaktörer över huvud taget kom igång, har jag definitivt inte förnekat. Skulle onekligen vara intressant om folk i någon utsträckning värd att tala om läst hans bok (jag har det inte, skall erkännas) efter att ha läst hans noveller (som jag har läst).

    Hans: fast om du hade uppmärksammat dem enbart genom deras noveller om de inte gått på kongresser eller dylikt så räcker ju det för diskussionens skull.

    Skriven 13/12 2007 klockan 16:14 ¶

89. Aleph skrev:

    Johan J: Nu när jag tackat för referatet, ska bara framhålla och understryka att det är iögonenfallande märkligt att varken du eller andra spontant lyckades framhålla just det jag fick dig att referera. Utöver att redigera 29 nummer av Minotauren har jag också utgivit en lång rad antologier, där jag även vinnlagt mig om att publicera svenska originalnoveller.

    Ambitiösa redaktörsmanglingar har dessutom tillhört reglerna, vilket du och jag faktiskt satt i en kongresspanel och diskuterade häromåret.

    Skriven 13/12 2007 klockan 22:25 ¶

90. Johan J. skrev:

    Jag har privat redan påpekat att jag håller med dig om att det var dåligt av mig att missa den saken i diskussionen. Gissningsvis lär du väl inte tycka att mitt svar är mer meningsfullt den här gången än då.

    Hade nÃ¥gon frÃ¥gat mig ”betalade Minotauren sina bidragsgivare?” hade jag svarat ”javisst” (däremot hade jag inte kunnat nämna nÃ¥gra summor). Att jag när jag diskuterar övergripande och huvudsakligen utifrÃ¥n personliga erfarenheter om den svenska fantastiktidskriftsfloran i dagsläget inte tänker särskilt mycket pÃ¥ en tidskrift som jag aldrig skickat in nÃ¥gon novell till och som gav ut sitt senaste nummer för snart tvÃ¥ Ã¥r sedan hÃ¥ller jag med om är ett misstag frÃ¥n min sida (även om jag har skrivit oftast, inte alltid). Jag glömmer. Det är inte den första missen jag har gjort och det kommer definitivt inte att vara den sista. Jag ser faktiskt inte vad som är sÃ¥ iögonfallande märkligt med det just den här gÃ¥ngen.

    Vad det gäller redaktionell respons så hade jag för mitt liv inte på rak arm kunnat säga någonting om hur den fungerade med Minotauren. Det är mycket möjligt att du gick igenom det på Imagicon; det jag minns av vår diskussion är ungefär att jag tyckte att Karin var en duktig moderator, att vi var allmänt överrens om att redaktörer är en bra sak och att jag tyckte att det var synd att Martin Rundkvist inte kunde medverka eftersom åsikterna blev så trist homogena då och det var hans och min diskussion som gav upphov till panelen från första början. Men i mer detalj än så minns jag knappt vad jag sade själv, än mindre vad du, Ben eller Karin uttryckte. Jag har också uttryckligen påpekat att Minotauren (och Nova science fiction) inte omfattades av mitt resonemang.

    Och varför i all världen skulle jag personligen ha kontaktat en rad redaktörer, däribland dig, som inte tidigare deltagit i diskussionen och påpekat att deras skapelser diskuterades så att de själva kunde kommentera om jag medvetet hade utelämnat någonting eller på något sätt vinklat saker och ting?

    Skriven 13/12 2007 klockan 23:06 ¶

91. Johan J. skrev:

    För övrigt är alla fortfarande mer än välkomna att diskutera eller kommentera saker som situationen för vuxenfantasy på svenska här också, så att man inte får för sig att det är ett överspelat kapitel om man får syn på det här nu.

    Skriven 14/12 2007 klockan 18:13 ¶

92. Sten During skrev:

    Hmm.

    Är ni medvetna om att ni, åtminstone för mig, i handling bekräftar varför den engelskspråkiga marknaden är att föredra framför den svenska?

    Den engelskspråkiga marknaden är en marknad och inte ett kotteri där alla inblandade redan känner varandra vid namn och delar en gemensam historia.

    Mer eller mindre omedelbart efter att ett fanzine övergÃ¥r till att betala sina 5 – 8 cent per ord sÃ¥ gÃ¥r informationen ut om att en ny professionell marknad finns tillgänglig för novellister. TillgÃ¥ngen till levande fora gör att informationen sprids fort till ännu ej berörda intressenter.

    Jag kan inte nog understryka vikten av att kunskap och information når de som vill men inte känner till för att en företeelse skall överleva på lång sikt (företeelsen i det här fallet svenskspråkig fantasy).

    Sten

    Skriven 14/12 2007 klockan 19:15 ¶

93. Johan J. skrev:

    Sten: för det första så handlar de senaste kommentarerna till viss del om svensk sf-fandom, vilket inte är nödvändigtvis synonymt med den svenska sf-marknaden. Se Henrik Holmström och Eskapix som mig veterligen saknar kopplingar dit, till exempel. Alla känner inte alla, alla delar inte en gemensam historia, även om många gör det. Men i längden – vad förväntar du dig egentligen? Den svenska fantastikbranschen är väldigt liten. Det är klart att folk lär känna varandra, precis som i de flesta andra fall där en mindre grupp personer inom ett visst område sysslar med samma sak. (Och det gäller i ganska stor utsträckning i USA och Storbritannien också, även om storleken gör att det är enklare att undvika varandra där.)

    Sedan är det väl knappast någon som har påstått att den engelska marknaden inte skulle vara bättre än den svenska. Det är klart att den är! Den har en längre historia, den har bättre förutsättningar i och med att folk inte är fullt lika fast i att läsning för vuxna minsann skall vara realistisk, den använder sig av ett språk som har fler än fyrtio gånger så många modersmålstalare och ytterligare en enorm mängd personer som talar det – mer pengar, fler läsare, fler tidskrifter, fler författare, större spektrum och så vidare. Jag har inte sett någon hävda att den svenska marknaden skulle vara i närheten av samma nivå som den engelska. Det handlar fortfarande om att många av oss som råkar ha svenska som modersmål tycker att det gör att det likväl är viktigt med fantastik på det här språket också.

    Skriven 14/12 2007 klockan 20:02 ¶

94. Johan J. skrev:

    Jag skulle för övrigt knappast per definition vilja kalla saker som betalar mindre än fem cent per ord för fanzines. Det blir väldigt mycket och väldigt konstigt.

    Skriven 14/12 2007 klockan 20:18 ¶

95. Sten During skrev:

    Betalande marknader som betalar mindre än fem cent brukar kallas semiprofessionella, oavsett om de är fanzines eller inte.
    Min reflektion handlade inte om beteckningen fanzine eller inte, utan den avsåg att belysa hur det knappast skulle vara möjligt att förvandlingen från en ickebetalande eller semiprofessionell marknad till en professionell skulle gå intresserade författare förbi.

    Oavsett om det är viktigt eller inte med svenskspråkig fantasy så gäller fortfarande att dess existens är beroende av en yrkesmässig hantering. Det finns inget inneboende skäl till att kriminalromanen ska ha en starkare ställning i svenskan än fantasyn, utan det är huvudsakligen en fråga om en professionell hantering av den genren.

    Om fantasyn i Sverige är för liten för att skapa sin egen kritiska massa så går vägen till ökad medvetenhet inte via SF/Fantasy -kongresser utan, exempelvis, via spelkonventen. Ett branschorgan liknande SFWA skulle kunna fungera som kontaktyta mot en delmängd av svensk läsarkrets där konsumptionen av fantasy redan är överrepresenterad.
    Se, ett konkret och konstruktivt förslag.

    Skriven 15/12 2007 klockan 13:27 ¶

96. Johan J. skrev:

    Sten: Jag är medveten om det. Fast jag tror du underskattar mängden engelskspråkiga författare som inte använder sig av de kanaler du så gärna framhåller; däremot finns någonstans en samlad möjlighet att ta reda på saken.

    Oavsett om det är viktigt eller inte med svenskspråkig fantasy så gäller fortfarande att dess existens är beroende av en yrkesmässig hantering. Det finns inget inneboende skäl till att kriminalromanen ska ha en starkare ställning i svenskan än fantasyn, utan det är huvudsakligen en fråga om en professionell hantering av den genren.

    Är det? Diskuterar vi fortfarande tidskrifter här? Vilken erfarenhet har du av kriminaltidskrifter som du kan väga mot vilken erfarenhet av svenska fantastiktidskrifter? Är den mimetiska litteraturens hegemoni, som nämnts tidigare, fullständigt irrelevant? Du kanske inte ens anser att den existerar?

    Därmed inte sagt att det inte finns saker som svenska tidskrifter inte kan göra bättre (se #83), men min erfarenhet säger mig att svenska fantastiktidskrifter tyvärr faktiskt är bättre, inte sämre, än de flesta svenska tidskrifter på den fronten, om man skall göra den jämförelsen.

    Om fantasyn i Sverige är för liten för att skapa sin egen kritiska massa så går vägen till ökad medvetenhet inte via SF/Fantasy -kongresser utan, exempelvis, via spelkonventen. Ett branschorgan liknande SFWA skulle kunna fungera som kontaktyta mot en delmängd av svensk läsarkrets där konsumptionen av fantasy redan är överrepresenterad.

    Konkreta och konstruktiva förslag är förstås bra, men vad menar du här? SFWA finns huvudsakligen till för att tillvarata sina medlemmars intressen i olika frågor (utan att nödvändigtvis sköta det särskilt snyggt); på vilket sätt skulle det fungera som en kontakt mot svenska läsare och varför? Vad skulle man vinna på det? Jag förstår inte riktigt vad ditt förslag egentligen går ut på, så du får gärna förklara vidare. Och vilka skulle vara med där? Den handfull författare som i de flesta fall förmodligen inte är särskilt intresserade eftersom de redan får sina böcker publicerade som det är? Det kanske är liknelsen med SFWA som förvirrar mig.

    Om du tycker att information saknas skulle väl en mycket enklare form av Duotrope’s Digest (eller ralan.com) fungera?

    Skriven 15/12 2007 klockan 15:38 ¶

97. Sten During skrev:

    Nej, jag refererade inte till tidsskrifter angående kriminalromanen, utan det var just romanformen jag tänkte på. Vad jag närmast menade var att kriminalromanen i den engelskspråkiga världen inte har på långa vägar när en så överväldigande mycket starkare ställning gentemot fantasyn som vad fallet är när det gäller svenskan.

    Jag menar nog på att den mimetiska litteraturen inte på något sätt, ursprungligen, skulle ha en starkare ställning i Sverige än annorstädes (jag förutsätter en västerländsk kultur i allmänhet och en engelskspråkig i synerhet). Att den har det idag är tydligt, men jag menar att det är något som skett de senaste femtio åren, och att det därmed är något som skulle gå att ändra på.

    SFWA finns. Vad finns i Sverige?

    Varför skulle publicerade författare och deras bokförlag (i Sverige) vara ointresserade av att nå ut till konventsdeltagarna? Varför skulle arrangörer av svenska spelkonvent vara ointresserade av att ha arrangemang som kan svälja mycket folk på relativt liten yta och som handlar om den litteratur som huvudsakligen ligger bakom de spel som spelas? Varför skulle spelkonventsarrangörerna vara ointresserade av att potentiellt locka till sig relevanta läsare av en genre till spel som är kopplade till genren?

    Information utan aktivitet är svagare än information med vidhängande aktivitet. Sverige är av hävd ett föregÃ¥ngsland vad avser aktiviteter och jag kan bara se en vinst pÃ¥ att ha en kontaktyta, men för att en sÃ¥dan skall kunna existera sÃ¥ krävs organisationer — spelsverige har sÃ¥dana organisationer. Därav min referens till SFWA.

    Sten

    Skriven 16/12 2007 klockan 01:15 ¶

98. Johan A. skrev:

    En irriterad, personlig ordväxling som inte hade något med vuxenfantasy eller villkoren för författare på den svenska bokmarknaden att göra flyttades till Mordor.

    Skriven 17/12 2007 klockan 08:26 ¶

99. Bellis skrev:

    Det här är ett rätt märkligt pÃ¥stÃ¥ende: ”Och för all del även den /gränsdragningen/ mot systergenren science fiction.”

    Systergenren science fiction? På vilket sätt är science fiction och fantasy syskon?

    Science fiction är en till innehÃ¥ll och attityd förnuftsförutsättande form av skönlitteratur som utifrÃ¥n vÃ¥r (naturvetenskapliga) kunskap om verkligheten sÃ¥dan den ser ut extrapolerar in i framtiden, i alla fall föregivet. Science fiction-berättelser utspelar sig med andra ord i vÃ¥rt universum sÃ¥dant vi känner det, med de naturlagar som gäller – precis som den skönlitteratur som i dagligt tal kallas mainstream. De bÃ¥da litteraturgenrerna är utan större tvivel syskonformer; science fiction utspelas i framtiden, ”mainstream” i förfluten tid eller nutid. Men bÃ¥da handlar om och utspelas i vÃ¥r värld och vÃ¥rt universum sÃ¥dana de ser ut. De är med andra ord realistiska litteraturformer.

    Fantasy, å sin sida, utspelas i fantasivärldar, där naturlagarna är helt andra eller försatta ur spel (exempelvis fungerar magi) och där verkligheten ser helt annorlunda ut (den kan vara fylld av exempelvis hobbitar och drakar, sällan skådade i vår värld och verklighet).

    Science fiction är, på gott och ont, en rationell, verklighetsbaserad litteraturform.

    Fantasy är, på gott och ont, en irrationell, ej på verkligheten baserad litteraturform.

    Hur dessa båda väsensskilda litteraturformer kan kallas syskon är för mig inte alldeles begripligt.

    De är i själva verket varandras raka motsatser.

    Kör hårt,
    Bellis

    Skriven 26/12 2007 klockan 14:13 ¶

100. Hans skrev:

     Nu tycker jag nog att du gör det lite enkelt för dig. Jag hÃ¥ller inte med om att ”Science fiction-berättelser utspelar sig [...] i vÃ¥rt universum sÃ¥dant vi känner det, med de naturlagar som gäller”. Det är ofta sant, men absolut inte alltid. Alternativhistoria är nÃ¥got som brukar räknas till science fiction, och där är det definitionsmässigt inte vÃ¥r värld vi rör oss i. Detsamma gäller berättelser där nÃ¥gon väsentlig del av naturlagarna förändrats. Det väsentliga är frÃ¥gan ”tänk om…” och det strikta extrapolerandet utifrÃ¥n den, tror jag. Hur skulle världen fungera om ljushastigheten var en annan? Eller om den inte var en begränsning alls? Om vi kunde resa i tiden?

     Det strikta extrapolerandet utifrån den värld författaren bestämt sig för gör science fiction till ett syskon till mainstream, det håller jag med om. Men det är inget som säger att världen de utgår från är den samma.

     Jag är inte säker på att jag köper argumentet att all fantasy förutsätter magi heller. Jag har å andra sidan inte fördjupat mig så mycket i definierandet av fantasy att jag tänker ge mig på något finlir här.

     Jag tycker dock inte att det är speciellt svårt att se hur man kan säga att fantasy och science fiction också är syskon (bortsett från det faktum att de vuxit upp i samma rännsten). De handlar båda ibland (men långt ifrån alltid) om världar som skiljer sig från den vi lever i. Inte bara på det sättet att något råkade hända eller inte utan på något väsentligt sätt som inte skulle kunna vara annorlunda i vår värld (vad vi vet just nu, åtminstone).

     Hitler hade kunnat vinna andra världskriget vilket gör The Man in the High Castle till en på något sätt tänkbar mainstreamroman (och jag är lite fundersam till det automatiska inkluderandet av alternativhistoria i science fiction, egentligen). En berättelse där, säg, ljushastigheten är annorlunda är däremot knappast en tänkbar mainstreamroman på samma sätt.

     Skriven 27/12 2007 klockan 13:59 ¶

101. Johan J. skrev:

     Sten: men liknelsen med SFWA är trasig. Det är en författarorganisation med författarspecifika syften. Vilka skulle den företräda här?

     Har det inte gjort måttligt framgångsrika försök med litteraturinslag på spelkonvent? I vilken utsträckning har till exempel Catahya, som är en av de större föreningarna i Sverok och där en tidigare ordförande sitter som ordförande för Stockholmsdistriktet och föreningens nuvarande ordförande sitter i förbundsstyrelsen, lyckats förena saker och ting?

     Skriven 27/12 2007 klockan 20:06 ¶

102. Hans Persson skrev:

     LSFF har gjort sådana försök på Lincon några gånger, men det var väl ett tag sedan vi gjorde det på allvar senast. Det kanske är dags att försöka igen.

     Skriven 5/1 2008 klockan 23:44 ¶

103. loppan skrev:

     svart eld va ingen bra bok så du vet.

     Skriven 6/1 2008 klockan 00:37 ¶

104. Johan J. skrev:

     Sten:

     Den engelskspråkiga marknaden är en marknad och inte ett kotteri där alla inblandade redan känner varandra vid namn och delar en gemensam historia.

     I sammanhanget tycker jag att Is There Nepotism in Science Fiction? är en artikel värd att nämna.

     Making business decisions while trying to navigate the query-infested waters of personal relationships is not a problem, according to David Hartwell, but it certainly is a concern. The senior editor at Tor books says, ”There is a lot of ethical questioning that has to go on internally in the science fiction field precisely because everybody knows everybody.”

     Skriven 6/1 2008 klockan 10:08 ¶

105. Johan J. skrev:

     loppan: tror bestämt inte att jag håller med om det. Det är inte en av mina favoritböcker, men den tillhör den lilla del av den svenskskrivna fantasyns som faktiskt är värd att lyfta fram. Betydligt bättre än den fantasy jag har läst av Andreas Roman, Tobias Landström, Dan Hörning, Niklas Krog et cetera et cetera.

     Skriven 6/1 2008 klockan 10:12 ¶

106. Johanna skrev:

     ”Vi betalar för illustrationer och för grafiska serier, översättningar och i vissa fall novellisterna.”

     I vissa fall? I vilka fall då? Hur kul är det att skicka in noveller till en tidskrift som betalar vissa novellister men inte dig? Då skickar jag hellre till en tidskrift som inte betalar någon, men iallafall behandlar alla likadant.

     Skriven 10/1 2008 klockan 14:57 ¶

107. David P skrev:

     Fantasy är till för människor med fantasi, d.v.s. de människor som mer än andra för samhället framÃ¥t. Det är ingen slump att högutbildade* är överrepresenterade bland fantasyläsarna, de har helt enkelt lättare att ta till sig och förstÃ¥ beskrivningar av saker som inte följer samma regler som man är van vid. Strindberg och Fogelström i all ära, men skildrar man en historia inom ramar som läsaren redan känner till sÃ¥ ligger utmaningen vad gäller trovärdighet nästan bara pÃ¥ karaktärerna. Inom fantasy mÃ¥ste man definiera sÃ¥ mÃ¥nga fler ramar, och göra dem lika trovärdiga som karaktärerna. (De som inte förstÃ¥r vad jag menar sätter troligtvis likhetstecken mellan ”trovärdighet” och ”realism”.) Fantasy är i regel per definition inte realistisk, men bra fantasy är alltid trovärdig. Icke trovärdig fantasy är antingen dÃ¥lig sÃ¥dan eller barnfantasy (som Harry Potter).

     (* Inte för att de är ”smartare” p.g.a. den högre utbildningen; jag säger ”högutbildade” för att personer med intellekt över snittet tenderar att utbilda sig mer, och utbildning är lättare att mäta statistiskt än intellekt.)

     Skriven 22/6 2008 klockan 14:50 ¶

108. Johan A. skrev:

     Det där tror jag inte ett ögonblick på, det låter som önsketänkande och hybris. Jag har träffat tillräckligt många fantasynördar utan mycket i skallen för att kunna tycka att det där stämmer in på mina erfarenheter. Och vice versa, såklart.

     Skriven 22/6 2008 klockan 15:18 ¶

109. Johan J. skrev:

     Nej, inte jag heller.

     Skriven 23/6 2008 klockan 03:57 ¶

110. caroline skrev:

     Harry potter äger!!den är både för vuxsna och bran tycker jag :P Men det är synd att en i filmen som jag gillar kommer att dö

     Skriven 27/7 2008 klockan 20:36 ¶

111. Johan J. skrev:

     Någonting som kanske är att överreagera, men som jag på sätt och vis inte kan låta bli att se som kopplat till diskussionen, är att Natur och Kultur nu ger ut Svenska i dag, läromedel för undervisningen i svenska från klass sex till nio, med fyra antologier som medelst utdrag presenterar olika texter: Från Gilgamesh till Guillou, Från Boye till blogg, Från Cras till Krog och Från Tolkien till Thydell. Så här beskrivs den sistnämnda:

     Äntligen en antologi som fokuserar på ungdomars läsning! Här presenteras texterna i olika populära genrer som fantasy, skräck, deckare och spänning, samt kärlek och relationer. Till varje text finns författarpresentation och uppgifter i direkt anslutning till texten. Texterna lockar till vidare läsning och uppgifterna inspirerar till fortsatta diskussioner och fördjupning.

     De texter som har valts ut för att representera fantasygenren:

     J.R.R. Tolkien – De två tornen
     Ursula K. Le Guin – Gåvor
     Jorun Modén – Samael
     Lian Hearn – Över näktergalens golv
     Neil Gaiman – Amerikanska gudar
     Philip Reeve – De vandrande städerna
     Mikael Niemi – Blodsugarna

     En del av de nämnda titlarna är ungdomsböcker, en del är det inte. Andra exempel på texter som representeras är Jan Guillous Ondskan, Dan Browns Änglar och demoner, Jonas Hassan Khemiris Montecore och John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, och det finns ingenting som säger att böcker som många ungdomar läser per definition är ungdomslitteratur, men så egentigen finns det väl ingen nämnvärd anledning att tycka någonting annat än att det är kul med ett hyggligt vettigt urval fantasytexter i grundskoleundervisningen. Frågan är väl i vilken utsträckning det handlar om en sund insikt i att i den åldersgrupp som antologin riktar sig mot (som om det på något sätt skulle vara möjligt att få till en litteraturundervisning som är lämplig för en klass, bara för att de råkar vara ungefär lika gamla, när vissa av tonåringarna hade läst mycket mer i åttaårsåldern än andra i klassen har gjort i nian) finns det läsare av allt från rena barn- eller ungdomsböcker till sådana som huvudsakligen läser litteratur skriven för vuxna och att man, om man skall använda ett och samma läromedel för hela klassen, måste representera allt det, och i vilken utsträckning det handlar om att till exempel fantasy och skräck mest ses som läsning som egentligen är för ungdomar, även om en del vuxna kanske också kan läsa den.

     Skriven 1/1 2009 klockan 21:48 ¶

112. Saga skrev:

     Jag kanske inte har någon rätt att gnälla över att vuxenfantasyn inte är eller antagligen kommer bli stor, jag fyller 14 i september förstår du. Jag tycker Eddings, Pratchett och liknande är det bästa jag läst men jag skriver ungefär som Eddings, så de jag kanske aldrig får läsa är kanske ännu bättre. Jag har länge velat bli professor i svenska, men om fantasyn tar slut förlorar svenskan sin lockelse, vad kommer då att vara kvar förutom de berättelser jag själv förmår skriva?

     Skriven 14/8 2010 klockan 21:27 ¶

Skriv en kommentar