Ampersand

Igår ville jag i ett annat sammanhang länka till en text på Catahya som jag skrev för lite mer än tre år sedan (26/11 2005, om man skall tro när den lades upp där), men sidan låg, som sidor ibland gör, nere (vilket Googles cache gör till ett något mindre problem än det annars hade kunnat vara, förvisso). Jag lägger upp den här istället:

Det här skulle ha varit en artikel om Tolkiens inflytande på Walther von der Vogelweide. Det blev det inte.

Det händer, o grymma öde, att fantasy anklagas för att vara en genre som mer ägnar sig åt att stoppa samma återanvända korvskinn med gamla strumpor istället för att komma med nya, fräscha infallsvinklar. Ibland får fantasyläsare för sig att försvara sina böcker mot dessa hemska beskyllningar. Ibland inser man uppgivet att det inte är värt besväret — särskilt inte när mörka sanningar om genren uppdagas.

Föreställ er följande scenario: I en mörk källare sitter James O. Rigney, Jr., Harry Turtledove, Nancy Springer och en färglös kanin. I taket en naken glödlampa, på väggarna kryper fukten på jakt efter nya offer. På det sönderruttnande träbordet framför dem står en bastant gjutgärnsgryta i vilken en grön sörja trivsamt bubblar. En lukt av otvättade gymnastikskor stiger mot taket. Kaninen tar upp en ICA-kasse och slänger i diverse ingredienser i grytan: en avklädd barbar (med eller utan österrikisk brytning), ett dussin rostiga svärd, två kryddmått konservatism, Aleister Crowleys tånaglar och fyra fortfarande skrikande Harlequin-redaktörer. Den häller i en tärning pastabuljong, rör om och serverar. James O. Rigney grimaserar men tömmer sedan sitt glas, reser sig och går därifrån. Kaninen ler. Hunden Sam, som spöklikt sitter i ett hörn och tittar på, ser söt ut i jämförelse.

I en snötäckt gränd i Anadyr står Terry Brooks och huttrar. Handskarna är för tunna och skorna för små; han svär tyst och lovar sig själv att nästa gång skall han ta hand om förberedelserna själv istället för att överlåta dem till sin agent. Han drar sälskinnsjackan tätare kring sig. Den protesterar råmande och försöker vrida sig ur hans grepp. Samtidigt som ett paket med hemligt innehåll från litteraturvetenskapliga instutitionen vid Uppsala universitet äntligen hamnar i hans darrande händer skriver en här icke namngivgen författare dit sista meningen i sin nya roman och lägger receptet åt sidan. Inte förrän senare, när mörkret har fallit, vargarna ylar utanför köksfönstren och manuset lämnat förlaget på sin väg till tryckeriet kommer han inse att någon har rört om i hans samling och att han använt samma recept för tredje gången. I rad.

Å andra sidan händer det att det går även utanför fantastikens gränser: Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är — vilket torde vara tämligen uppenbart — ett plagiat på #catahya, filtrerat genom en västerbottnisk munk. (Har ni sett någonting filtreras genom en västerbottnisk munk någon gång? Blodigt. En otrevlig syn. Särskilt för munken i fråga.) Landets två största tidningar, Expressen och Aftonbladet, lever i ständig förnekelse om sin anknytning till fantasyn trots att det sedan länge är konstaterat att deras nyhetsrapportering hämtar sin inspiration från genren. Det är ett dystert konsterande: det slutgiltiga beviset för fantasyns omtvistade negativa effekter på läsare och samtid.

Depressionen är fullständig. Sanningarna för tunga. Jag orkar inte längre. Var är mitt journalistpris?