Den internationella fantasyns brister

Johan Jönsson

Tidigare i år gav förlaget Ersatz ut Nick Perumovs Diamantsvärdet och träsvärdet (Алмазный Меч, Деревянный Меч), den första boken av åtta i Svärdens väktare (Хранитель Мечей). Det är en kompetent skriven bok som liksom så mycket annan fantasy pyntar på ytan med färger som vi inte har sett tidigare och sedan i allt väsentligt håller sig till det invanda – det som kändes som det mest nyskapande greppet var den svenska utgåvans lyckade användning av det kyrilliska alfabetet där den ryska texten exotiserande hade haft latinska bokstäver. Det ges för all del ut betydligt sämre fantasylitteratur på svenska än Diamantsvärdet och träsvärdet, som borde ha rätt goda chanser att tilltala till exempel – men inte uteslutande – de läsare som följer och uppskattar Wahlströms fantasyutgivning. Det som jag personligen tycker är mest anmärkningsvärt är kanske just hur väl den smälter in i den övriga utgivningen: åtminstone att döma av den här boken verkar Perumov mest skriva anglosaxisk fantasy på ryska.

Jag tror inte att det har varit Perumovs ambition att skriva en “rysk” fantasy, utan han skriver verkligen i den västerländska fantasytraditionen. Sedan finns det också en “slavisk” fantasy, men den är genomsyrad av nationalistiska känslor och är helt omöjlig hos oss. Dessutom skriver de uselt.
– Ola Wallin, Nick Perumovs svenska förläggare

Egentligen är det inte särskilt konstigt med tanke på att Perumov fick sitt genombrott med ett par böcker som utspelar sig i Tolkiens Midgård och numer är bosatt i USA, men det pekar på ett rätt trist fenomen i en genre som mer än någonting annat slåss mot sin egen oförmåga att förnya sig. Riktigt bra och nyskapande författare – tillräckligt många för att de flesta inte borde behöva läsa andra – finns i fantasyn, som har betydligt större spännvidd än den ofta anklagas för, men ju större del av genren som mest ser ut som boken man precis lade ifrån sig och som den man kommer att plocka upp härnäst, desto färre kommer att hitta fram till dem eller tycka att letandet är värt ansträngningen. När de tongivande författarna inom andra kultursfärers fantasylitteratur inte heller särskiljer sig från den anglosaxiska traditionen bidrar det till att få genren att röra sig långsammare.

Till saken hör naturligtvis också själva definitionen av vad som är fantasy. Liksom science fiction-genren är fantasyn huvudsakligen en anglosaxisk tradition, och båda har i svenskan kvar sina engelska beteckningar. Var drar vi gränsen för vad vi kallar fantasy och marknadsför som fantasy? Om Charles de Lints berättelser i Newford eller Neil Gaimans noveller som “Chivalry” kan kallas fantasy, vad hade Isabel Allendes magiska realism marknatsförts som om den hade publicerats i USA på, så att säga, rätt förlag? Hade Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita stått ut mer i Ballantines Adult Fantasy-serie än till exempel G.K. Chestertons The Man Who Was Thursday eller William Beckfords Vathek? Att man ibland vrider och vänder sig för att kunna publicera den bästa fantastiska litteraturen utan den stigmatisering som fantasybegreppet kan innebära är knappast någon nyhet, och om vi själva hjälper till genom att utesluta den bredd som fler kulturer hade kunnat tillföra den kommer vi i längden att få ett genresammanhang som är tråkigare än det hade kunnat vara.

Ett problem med svensk fantasy liknar det med Perumov. När det inte finns särskilt mycket som särskiljer den från den anglosaxiska fantasyn riskerar den – även om det finns också läsvärd svensk fantasy – att vara en något blekare kopia på efterkälken. Och i ett land med så mycket anglosaxisk kultur som Sverige lär den inte ha någon större poäng vare sig i förlagens eller läsarnas ögon om den bara gör vad de vet att de engelskspråkiga författarna redan gör bättre.

Kommentarer

  1. A.R.Yngve skrev:

    Har sagt det förr och säger det igen: Fantasy-genren MÅSTE ta sig ut ur Tolkiens långa skugga.

    Ett exempel på hur det kan göras: Jorun Modéns ungdomsroman SAMAEL (2006).

  2. Åka skrev:

    Ett problem med svensk fantasy (och andra saker för den delen) är förstås att vi har tillgång till hela spektret, och att volymen inte är så stor helt enkelt för att vi är så få som läser och skriver svenska jämfört med engelska. Från den engelskspråkiga världen har vi tillgång till det bästa av en mycket stor volym text, medan det vi ser hemmavid ser blekt ut bara för att vi inte har det urvalet.

    Fast det vore kul att ha tillgång till lite mer av vad som skrivs i andra språkområden också, tycker jag.

    För att komma till det där med marknadsföringskategorier tycker jag att det finns en stark poäng med att inte vara för snäv i sin avgränsning. Om bara det som uppfyller vissa tydliga kriterier får vara med är genren redan död.

  3. Cecilia W skrev:

    Antagandet att kvaliteten på litteratur eller annan konst står i direkt proportionalitet till språkområdets folkmängd är förenklat, anser jag. Det är mycket annat som spelar in. Vad är det egentligen som är så bra från dagens engelska språkvärld? Förutom att man där är mästare på marknadsföring? Jag har provat många nya författare, hoppas ständigt hitta någon jag tycker om, och ingen kommer, enligt min smak, i närheten av exempelvis Ursula LeGuin, Isaac Asimov, Jack Vance eller Philip K. Dick. Eller, för den delen, Bertil Mårtensson eller Peter Nilson. Oftast är de moderna sf/fantasy-böckerna ohyggligt långa och ohyggligt pretentiösa. Den enda nyare bok, och den är inte särskilt ny, som fått mig att göra vågen är Neil Gaimans ”Neverwhere”.

  4. Johan J. skrev:

    På det stora hela ser jag ingen större anledning att tro att svenska författare är varken bättre eller sämre än sina engelskspråkiga kollegor fast i mindre skala, men visst finns det annat som spelar in. När vi diskuterar just fantasy tycker jag dock att det talar mot den svenska litteraturen: vi har ingen större fantastisk tradition. Visst har Selma Lagerlöf, Harry Martinson, Arne Sand, et cetera lämnat realismens ramar, och vi har haft fantastiska svenskspråkiga författare som Tove Jansson, men vi har knappast haft en livaktig svensk fantasygenre. Det märks fortfarande. Missförstå mig inte: jag kämpar för att uppmärksamma svensk fantasy och jag tror på en framtida svensk fantasy. Jag har ingen som helst önskan att försöka trycka ned den och kalla den värdelös. Jag vill bara ha så goda förutsättningar för att läsa bra svensk fantasy som möjligt.

    Förutom nämnde Neil Gaiman? Charles de Lint, China Miéville, Jeff Noon, Susanna Clarke (förvisso lång och nog en aning pretentiös också, men jag tycker om hennes pretentioner) och Steph Swainston, för att nämna några. Andra skulle säkert vilja ta upp Jeff VanderMeer, Guy Gavriel Kay, Hal Duncan, Ellen Kushner, Gene Wolfe och Lois McMaster Bujold, eller namn som Justina Robson och Ted Chiang om vi skall gå in på sf. Listor som jag personligen tycker kan fyllas på ett tag till. Det kanske inte är många där som överträffar Ursula Le Guin, Jack Vance eller Philip K. Dick – Isaac Asimov tycker jag överträffas av i princip varje författare som nämnts på Vetsaga hittills, men jag har svårt för Asimov –, men kommer i närheten? Jo, absolut.

  5. Robert Andersson skrev:

    Det där med traditioner har nog inte så stor betydelse för skrivkonstern som de som studerar litteraturhistoria tror.

    De mest intressanta författarna verkar vara individualister, och därmed inte i något särskilt behov av traditioner och färdiga gångstråk att följa.

  6. Johan J. skrev:

    Det finns så mycket man skulle svara på det – vilka är fantasyns mest intressanta författare som är individualister till den grad att de står utanför litterär tradition och genresammanhang? Jag är uppriktigt intresserad, alltså, det är inte bara att se som en retorisk fråga –, men ett väldigt enkelt och tydligt exempel (som dessutom är ett av mina favoriter att ta upp i dylika situationer) är redan nämnt på Vetsaga: Neil Gaimans användande av bland annat Hope Mirrlees Lud-in-the-Mist och Lord Dunsanys The King of Elfland’s Daughter i Stardust. Den sistnämnda romanen hade sannolikt aldrig kommit till om Gaiman inte hade läst Mirrlees och Dunsany. Betyder det att han inte är en intressant författare som går sin egen väg? Michael Moorcocks Elric och Poul Andersons The Broken Sword? Naturligtvis hittar de mest intressanta författarna egna stigar istället för att följa de redan upptrampade, men det betyder inte att de saknar kopplingar till andra författare.

  7. Robert Andersson skrev:

    Om du läser mitt inlägg en gång till så ser du att du nog missat innebörden i mina ord.

    Var någonstans har jag påstått att författare skriver helt utan litterär
    tradition? Ingenstans…

    Vad menar jag egentligen? Jo. För en individualist så går det alldeles utmärkt att tänka själv utan att luta sig mot inhemska litterära traditioner. Man kan känna till dem, men man behöver absolut inte vare sig följa dem eller bry sig om dem. Det är inget som hindrar att man struntar fullkomligt i alla konventioner och skapar en helt ny genre. Eller blandar friskt…

    Den redan nämnda Samael tycker jag är ett rätt bra exempel på författarens frihet.
    En författare är egentligen inte bunden till någonting. De som jag tycker (för sin tid)
    var egensinniga och undvek konventionerna
    var bl a Lovecraft, Vance, H.G Wells, Mary Shelley, Poe, Ray Bradbury, etc, etc…
    Men jag tror inte heller att Astrid Lindgren behövde någon inhemsk fantasytradition för att klara av att skriva Mio min mio, eller att Maria Gripe behövde det. Karin Boye eller H.Martinsson behövde det inte heller.

  8. Johan J. skrev:

    Ja, jag menade väl inte heller att de helt och hållet skulle stå utanför den jag heller, egentligen, när jag bad om exempel. Jag äger inte och har inte läst Samael så jag kan inte uttala mig om den, men generellt är ju det som utmärker en nyskapande författare inte att den struntar i vad som kommit före, utan vrider och vänder på det tills det blir någonting nytt – men det har egentligen inte så mycket med problemet att göra. Skulle det vara utmärkande för den svenska fantasyn skulle jag naturligtvis inte klaga. Problemet är att den överväldigande majoriteten av alla författare inte kommer att vara nyskapande till den graden: i Sverige liksom i andra länder är de verkligen nyskapande författarna i minoritet, och den minoriteten blir i Sverige med färre invånare och författare därmed en än mer fåhövdad skara. Om de var mindre nyskapande inom två fält som såg något mer annorlunda ut så skulle det åtminstone bli mindre upprepande och någonting annat, vilket skulle så underlätta för dem att inte drunkna i floden anglosaxiska författare som gör samma sak.

    De verkligt duktiga författarna står egentligen utanför resonemanget i den ursprungliga texten ovan.

  9. Anonym skrev:

    Litterär tradition är inte att flyta med strömmen som en död fisk. Det är lika mycket när Vance skriver sina böcker inspirerad av Ashton Smith och gör det på ett bra och nyskapande sätt.

  10. Johan J. skrev:

    Jo, det var väl ungefär det jag försökte säga.

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.