Vetsaga

Johan Jönsson

Enhörningen är en gedigen publikation. De senaste numren har legat på upp mot åttio, nittio sidor i A4-format vilket ger utrymme för mycket roligt. Med tanke på hur länge man sedan får vänta på nästa nummer kan det behövas: Enhörningen har kommit ut sex gånger sedan 1999 och elva gånger totalt sedan 1987. Den etiketterar sig själv som världsalltets enda finlandssvenska tidskrift tillägnad fantastik, alltså science fiction och fantasy och följer som sådan allt vad finlandssvensk fantastik heter. En stor del av innehållet består av noveller och recensioner. Novellerna är en blandning av finlandssvenska och rikssvenska författare, och översättningar från engelskan – ofta i form av Hugo- och Nebulavinnare – och finskan. För en rikssvensk är det kanske den sista biten som är mest intressant: Enhörningen är värd att läsa bara på grund av texternas kvalitet, men framför allt innebär den en unik chans att få ta del av fantastiken från ett annars otillgängligt språkområde, både i form av nyheter och översatta texter. Som komplement till papperstidskriften finns också en nätupplaga, som framför allt publicerar nyhetsnotiser, recensioner och drapor (kortprosa på exakt etthundra ord), som dock på intet sätt ersätter pappersupplagan.

Även Mitrania – med tyngdpunkt på fantasy, men även med science fiction och skräck – publicerar noveller av svenska författare. Bland dem romanförfattare som Per Jorner, Christina Brönnestam, Bertil Mårtensson och Karolina Bjällerstedt Mickos, men även unga och mindre etablerade författare som Andrea Grave-Müller, Alexander Stamou, Maria Nygård, Gabriel Nilsson och Charlotta Jonasson. Här finns också recensioner, artiklar, intervjuer och dylikt material, men det är novellerna som gör Mitrania unik: ingen annan tidskrift fungerar på samma sätt som en plats för nya, svenska skribenter att pröva sina vingar i tryck. Ibland innebär det att novellerna inte håller riktigt den vassaste kvaliteten, men det är en smäll som åtminsone jag som läsare är beredd att ta med glädje för att kunna följa det Mitrania gör.

Minotauren har pÃ¥ sistone drabbats av förseningar, vilket är trÃ¥kigt dÃ¥ den inte kommer med den regelbundenhet man som prenumerant Ã¥tminstone hoppas pÃ¥, men sÃ¥ länge den hämtar upp det pÃ¥ det fantastiska sätt som skedde i början pÃ¥ Ã¥ret sÃ¥ gör det inte sÃ¥ mycket. Minotauren 26-28 var ett välfyllt trippelnummer med bra artiklar om äldre författare som spelat en stor roll för fantasygenrens utveckling. Mycket handlar här annars om skräck – är man intresserad av skräcklitteratur torde Minotauren vara halvt oumbärlig – medan science fiction har en betydligt mer undanskymd roll. Det förekommer noveller av svenska författare – Minotuaren har publicerat ett par riktigt bra sÃ¥dana genom Ã¥ren, som PÃ¥l Eggerts ”Den nostalgiske guden” och Per Jorners ”Den siste schliarfen” – bland till exempel de mÃ¥nga översatta skräcknovellerna frÃ¥n kring förra sekelskiftet, men det är inte novellerna som är den främsta anledningen till att läsa Minotauren. Den hittas i de välskrivna och kunniga artiklar, essäer och porträtt som tidskriften innehÃ¥ller.

Nova science fiction är nog det närmaste ett flaggskepp science fiction på svenska kommer idag. Etthundrasextio sidor science fiction per nummer, huvudsakligen i form av från engelskan översatta noveller, men även essäer, recensioner och annat. Vissa nummer tas till stor del upp av kortromaner, som Joe Haldemans Hemingwaybluffen eller Börje Cronas Farlig är jorden. Andra nummer är temanummer som ägnar mycket utrymme åt någon författare, som Clifford D. Simak eller Sven Christer Swahn. Det som gör Nova till en läsvärd tidskrift är omfattningen och att den är så bra: den är genomarbetad och allt håller en hög kvalitet. Vill man läsa bra science fiction på svenska finns det, med tanke på den obefintliga svenska science fiction-utgivningen, helt enkelt inget bättre sätt än Nova.

Vad saknas bland ovanstående och inte nämnda svenska fantastiktidskrifter? Någon som på allvar tog sig an andra språkområden än engelskan och finskan skulle absolut vara en sak, men det är naturligtvis ingenting som är lätt att uppnå för kulturtidskrifter som drivs med entusiasm och kunnande men en begränsad budget. Någon som försökte ge svenska läsare en överblick över forskningsläget – särskilt i den mån det förekommer i Sverige och på svenska, men även den utifrån som aldrig lär nå så många svenskar. Det skulle vara mycket intressant att se.