Det kan man kalla kvinnokraft
Andrea Grave-Müller
Schablonbilden av fantasy – den som ofta driver oss inbitna läsare till vansinne när den möter oss i dagspressen – är att den domineras av svärdsviftande bondpojkar och gamla trollkarlar, och att dess största mÃ¥lgrupp är dagdrömmande tonÃ¥ringar av manligt kön, därav alla dessa historier om stora krig och ondskefulla â€Dark Lords†som ska övervinnas med vÃ¥ld.
Så, var är brudarna?
Överallt, naturligtvis. Fantasyvärldarna är tack och lov vanligtvis befolkade med både män och kvinnor. Kvinnorna är dessutom många gånger förvånansvärt moderna med tanke på de kvasihistoriska världar mycket fantasy utspelar sig i, så generellt sett tycker jag inte fantasy i allmänhet kan beskyllas för att dröja sig kvar vid någon sorts gammaldags, tolkiensk idealbild av vackra drottningar som i stort sett mest bara är vackra, förutom ett och annat visdomsord längs vägen.
När det kommer till de verkligt starka kvinnoporträtten, märker man dock snabbt att de tenderar att dela upp sig längs två schablonspår. Å ena sidan har vi de starka, onda kvinnorna – här återfinns Vita Häxan i Narnia, the Pale Woman i Robin Hobbs Tawny Man-trilogi, drottning Cersei i G R R Martins A Song of Ice and Fire för att nämna några. Å andra sidan har vi de upproriska och många gånger beväpnade kvinnorna, de som ger sig in på männens territorium – det mest renodlade exemplet får väl sägas vara soldaten Paksenarrion i Elizabeth Moons trilogi med samma namn, men såväl Arya Stark i nämnda A Song of Ice and Fire, prinsessan Eilonwy i Lloyd Alexanders böcker om Prydain och Tolkiens Éowyn kan räknas till skaran.
Naturligtvis finns det starka, modiga och briljanta kvinnor inom fantasyn även utanför de här kategorierna. Hobbs Kettricken, Le Guins Tenar, eller för den delen alla moderna häxors favoriter i Marion Zimmer Bradleys The Mists of Avalon är några exempel, men ett av de mest intressanta kvinnoporträtten jag har stött på under senare år är det som Karolina Bjällerstedt Mickos tecknar av Dorei i boken med samma namn från 2004.
Dorei är nämligen inte bara huvudpersonen i en fantasybok. Hon är dessutom amma.
Ammor, när de möter oss i litteraturen, har en tendens att vara birollsinnehavare. De omges av ungar, egna och andras, deras Ã¥lder är vanligtvis obestämd, men relativt hög, eftersom de ofta beskrivs som â€gamla†när deras dibarn passerat tonÃ¥ren, och det är inte ovanligt att deras främsta roll är att bistÃ¥ med gamla sagor, visdomsord och en och annan mystisk profetia eller bortglömd bit historia som senare visar sig avgörande för berättelsen.
Dorei är tvärtom ung. Hon är inget typiskt hjältinnematerial utan i mångt och mycket osäker på sig själv och sina handlingar. Genom i stort sett hela berättelsen präglas hon av dem som är själva förutsättningen för hennes yrke – de spädbarn hon har ansvar för.
Större delen av handlingen i Dorei utgörs av en farofylld färd. Den är med andra ord i sig inte särskilt originell, åtminstone inte på ytan. Hela färden genomförs för att skydda en liten prinsessa, ett spädbarn, och tack vare att Bjällerstedt Mickos tagit hänsyn till alla de behov ett spädbarn har och vilka problem det kan innebära för en färd som måste vara tyst, snabb och hemlig, blir handlingen till någonting som går långt utanför den breda mainstream-fåran av den sortens hjältemod som hör hemma på ett slagfält. Doreis hjältemod är av ett helt annat slag. Hon är tvungen att vara modig och axla hjältinnerollen. Det är inte för hennes egen skull, eller ens för ett rikes skull, den Goda Sidan eller något sådant, utan helt enkelt för att om hon inte gör det hon måste, då riskerar ett litet barn att dö.
Vad är det, om inte kvinnokraft, i en av ordets allra mest ursprungliga bemärkelser?
Maria skrev:
Det är intressant att när det gäller fantasykvinnor som inte vill leva som kvinnor, så blir de soldater eller tar till vapen på något annat sätt. De brukar inte bli handelsresande eller politiker eller vad som helst utan de blir just krigare. Alternativet till kvinnorollen är att slåss, typ. Det har såklart att göra med att strider av olika slag är ett så vanligt motiv i fantasyn, men ändå.
Jag har förresten tänkt skriva min d-uppsats om fantasylitteraturens kvinnliga krigare. Det ska bli så jättekul. :)
Hm. Det jag egentligen skulle kommentera var att jag blev väldigt förtjust i ”Dorei” för att barnet och huvudpersonens barnorienterade perspektiv gjorde en typisk fantasyquest till nÃ¥got nytt. (Skrev lite om det här: http://www.catahya.net/litteratur/harordet.asp?id=15)
Skriven 5/2 2007 klockan 23:39 ¶
Fredric skrev:
Det känns som att den kvinnliga rollen som krigare mest beror pÃ¥ en fantasilös revolution – motsatsen till det klassiskt kvinnliga, mjuka och värnande är den hÃ¥rde, bistre soldaten, den kvinna som inte hamnar i den klassiska rollen mÃ¥ste dÃ¥ hamna i motsatsförhÃ¥llande bland de manligaste av män. NÃ¥gon mellanvariant verkar inte existera, som Maria pÃ¥pekar.
Detta visar emellertid också på hur fast i schablonbilden fantasykvinnan är, eftersom författarna bara hittar ett sätt att revoltera blir det lika uddlöst med ytterliggare en kvinnlig soldat som det skulle blivit med ytterliggare en vän mö. Nej, ge oss fler bilder av fantasykvinnor som företagande och modiga icke-krigare.
Skriven 7/2 2007 klockan 21:42 ¶
Andrea skrev:
Maria: Den uppsatsen skulle jag vilja läsa! Eller se omarbetad till en artikel (känn ingen press…)
Fredric: Ja, visst är det lite sÃ¥. Det blir lite ”Margaret Thatcher”-syndrom över det hela – för att lyckas som kvinna mÃ¥ste man vara som en man. Till och med i världar där det känns som om författaren försökt tänka lite mer jämställt. Fast det blir liksom fel ändÃ¥…
Skriven 7/2 2007 klockan 23:17 ¶
Ã…ka skrev:
Lotta Olivecronas Vren-böcker är lite annorlunda (fast tråkigt skrivna). Ganska mycket om relationer, och fastän den unga hjältinnan slåss (motvilligt) är det väl inte det som är hennes starka kort.
Charles Stross har ofta starka kvinnor i sina böcker, fast jag tycker ofta att de känns lite som önsketänkande — drömtjejen som ska vara lagom nördig och cool och företagsam, men samtidigt sexuellt tillgänglig för medelÃ¥lders män. Eller nÃ¥t. Värsta exemplet är tjejen i Iron Sunrise. Fast nu var det hans fantasyserie Merchant Princes jag tänkte pÃ¥, och där tycker jag faktiskt att huvudpersonen är sympatisk och rätt realistisk. NÃ¥n annan som har kommentarer?
Skriven 8/2 2007 klockan 10:07 ¶
Johnny skrev:
På tal om starka kvinnor får vi inte glömma Katharine Kerrs Deverry-serie.
(Råkade skriva den här kommentaren i förra posten också ;-) )
Skriven 8/2 2007 klockan 12:27 ¶
Johan J. skrev:
Deverry får alltid glömmas bort med nöje.
Skriven 8/2 2007 klockan 14:18 ¶
Johan J. skrev:
Apropå kvinnoroller och fantastik (om än i filmformat), så är det här en avhandling jag skulle vilja läsa.
Skriven 8/2 2007 klockan 19:48 ¶
Fredric skrev:
#5 men Kerrs starka kvinnor har en benägenhet att falla i fällan som jag kommenterade i #2, Kerrs hjältinna är en krigarkvinna som till och med i en tidsÃ¥lder bli krigande man, och det är ständigt kring hennes roll som ”nästan-man” bland män det kretsar.
Betydligt intressantare är då några av bakgrundsfigurerna, som dock aldrig riktigt kommer till sin rätt, bland annat styvmodern Lovyan (?). Hennes modersroll skymmer tyvärr stora delar av den spännande delen av hennes karaktär.
Skriven 9/2 2007 klockan 20:06 ¶
Anonym skrev:
Ã¥ andra sidan kan kerr inte skriva
Skriven 10/2 2007 klockan 01:15 ¶
vitter skrev:
När ni talar om kvinnor som vill bli företagare och politiker istället för krigare, sÃ¥ tänker jag pÃ¥ Althea i Hobbs serie om Handelsmännen. Hon bryter hÃ¥rt mot sin världs kvinnliga norm, men inte genom att bli krigare, utan genom att vilja göra det männen i hennes omgivning gör – driva ett företag och ha kontroll över sitt eget liv.
Skriven 11/2 2007 klockan 11:59 ¶
Robert Andersson skrev:
Vapen är väl egentligen inte bara männens område.
Kvinnor kan faktiskt använda vapen och strida i verkligheten. Finns historiska och förhistoriska exempel på det. Men det verkar ha varit defensivt mest. D v s de stred för att de inte hade något annat val.
Som försvar alltsÃ¥… FÃ¥r jag intrycket av Ã¥tminstone. Beväpnade kvinnor i fantasy
är nog inte alls orealistiskt. Det vore väl egentligen mer orealistiskt om kvinnor som var utsatta för faror inte försökte skydda sig.
Men jag har lite svårt att tänka mig kvinnor
som Xena-typer. FrÃ¥gan är ju hur ”kul” kvinnor tycker det är pÃ¥ en skala frÃ¥n
1-10 att döda ”unga pojkar”.
Skriven 12/2 2007 klockan 20:56 ¶
RS skrev:
Jag tror de som inte läser Fantasy kan ha felaktiga föreställningar. Så är det väl oftast, folk snackar om sånt de inte vet något om. Det här inlägget ska jag visa nästa som påstår att Fantasy inte kan ha djup i kvinnoskildringar.
Skriven 17/2 2007 klockan 12:10 ¶
Johan J. skrev:
Patricia McKillips The Sorceress and the Cygnet tycker jag är en bra bok ur det här perspektivet, förresten.
Eller en bra bok över huvud taget. Läs den.
Skriven 23/2 2007 klockan 18:04 ¶
John-Henri skrev:
Någon stor fantasydiggare är jag inte, men enstaka författare läser jag, och en av dem är Ellen Kushner, som det slår mig är ett berömligt exempel på just en författare med starka kvinnliga centralgestalter – se till exempel hennes imponerande senaste roman, The Privilege of the Sword.
Annars misstänker jag att man hittar betydligt fler sÃ¥dana kvinnoporträtt i science fiction än i fantasy, frÃ¥n de tidigaste av sf:s kvinnliga huvudpersoner pÃ¥ 1950- och 1960-talen (i böcker skrivna av män som James Schmitz, Alexei Panshin och Robert Heinlein), till de som senare skapats av främst kvinnliga författare (Joanna Russ, Pamela Sargent, Connie Willis, Vonda McIntyre, Nicola Griffith, Sarah Zettel, Jan Clark, Catharine Asaro, Octavia Butler, Suzy McKee Charnas, C S Friedman, Kelley Eskridge, Melissa Scott, Pat Cadigan, Justina Robson, Tanith Lee… jag behöver väl inte fortsätta); det intressanta är ju att science fiction under de senaste decennierna blivit en viktig litterär form när det gäller att framställa kvinnor som självständiga, utagerande och autonoma.
Skriven 19/3 2007 klockan 14:31 ¶
Johan J. skrev:
The Privilege of the Sword är på alla sätt en mycket läsvärd roman. Även om det är klart att Jessica och Sophia (och Katherine) i The Fall of the Kings, absolut är starka, kvinnliga fantasygestalter, liksom hertiginnan i Swordspoint, så har de ju tilldelats något mer perfiera roller som kanske inte gör dem riktigt lika intressanta ur just det här perspektivet.
Skriven 19/3 2007 klockan 18:00 ¶
degbunke skrev:
Jag har läst alla tre delarna i Bjällerstedts serie, och ”Dorei” är tveklöst den svagaste av dem. Det är inte intressant att läsa om spädbarn, mjölkstinna bröst och amningsbeskrivningar, tyvärr. Jag fick intrycket av att författarinnan precis fÃ¥tt barn själv när hon skrev boken, och att detta präglade hela berättelsen, kanske t o m gav upphov till den.
Som läsare förväntas man i ”Dorei” instämma i att spädbarn är ljuvliga varelser och att det är vackert med amning osv osv. Och när man, som jag, inte instämmer i detta sÃ¥ blir hela boken ganska meningslös och handlingsfattig.
Det är bara den första delen i serien, ”Mantor” som är bra. Och den är RIKTIGT bra, en intressant värld/stad med tydlig rollspelspotential. Tyvärr följer varken del tvÃ¥ eller tre upp ettan pÃ¥ det sätt man önskar sig, det är bara ettan som fÃ¥tt den intressanta världen.
Det dröjde länge innan del två och tre kom ut, och jag hade verkligen sett fram emot dem. Tyvärr blev jag riktigt besviken.
Läs ”Mantor” istället, och strunta i de andra tvÃ¥.
Skriven 19/12 2007 klockan 09:23 ¶
Johan J. skrev:
Jag tycker i och för sig inte att Dorei är sämre än Larona, men jag håller med om att Mantor är den klart bästa av hennes böcker. Mantor har en klarare handling och bättre porträtt än hennes övriga böcker.
Skriven 19/12 2007 klockan 11:37 ¶