Titelpoesi

Johan Jönsson

Tessa: Minority Report has replaced Bladerunner as the film that is most faithful to Phil’s writing. Screamers remains the least faithful … reminds me of an old B movie in the same genre as The Man from Planet X.

John K. Muir: Why do you think Dick’s original titles are rarely used (i.e. Blade Runner vs. Do Androids … or Total Recall vs. We Can Remember It For You Wholesale …)?

Tessa: Actually, the books rarely carry Phil’s original titles, as the editors usually wrote new titles after reading his manuscripts. Phil often commented that he couldn’t write good titles. If he could, he would have been an advertising writer instead of a novelist.
– Tessa Dick, Philip K. Dicks femte fru, i en intervju i Deep Outside SFFH

Oavsett om det är Philip K. Dicks eller kreativa redaktörers förtjänst har framför allt hans romaner flera av sf-grenrens klart mer intressanta titlar, poetiska titlar som på sitt sätt skär sig mot författarens inte särskilt lyriska prosa: Do Androids Dream of Electric Sheep?. Now Wait for Last Year. A Scanner Darkly. Flow My Tears, The Policeman Said. I en genre där det tekniska och användbara ibland har fått en så central roll att försöken till ett mer utsmyckat språk från vissa håll ses men framför allt har setts som någonting att betrakta med misstänksamhet är titellyriken annars någonting man kan få leta efter, även om den alltid finns där: Robert Heinleins The Moon Is a Harsh Mistress hör knappast till den allra mest mjuka science fiction man kan tänka sig. Neal Stephensons Snow Crash har en poesi som går alldeles utmärkt väl ihop med det kaotiskt cyperpunkaktiga i romanen, som inleder med att citera The American Heritage Dictionary gällande ordens betydelse.

snow n. . . . 2.a. Anything resembling snow. b. The white specks on a television screen resulting from weak reception.

crash v. . . .—intr. . . .5. To fail suddenly, as a business or economy.

Tanith Lees Don’t Bite the Sun närmar sig annars till och med Patricia McKillips fantasytitlar som Heir of Sea and Fire eller Harpist in the Wind från trilogin The Riddle-Master’s Game, en författare vars drömska stil gjort många svenska läsare allergiska mot hennes böcker, kanske framför allt mot inledningen till Besvärjerskan och Svanen (The Sorceress and the Cygnet). Särskilt fantasyn har annars en förmåga att närma sig och ibland kliva över tröskeln till det löjeväckande: Kupoler av eld (Domes of Fire) och Drömvandrarens hämnd (med mer välfungerande Temple of the Winds på engelska) är två exempel sådant som har kommit ut på svenska på senare år.

Fantasyböckers förmåga att komma i sällskap om tre eller fem har annars lett till en genrekonvention där det är vanligt att titlarna följer ett mönster så att man klart och tydligt skall se att de hänger ihop. Ett favoritexempel på det är hur man löst uppdelningen av översättningen av de två första böckerna i Tad Williams Memory, Sorrow & Thorn där de engelska böckerna istället blir svenska trilogier: Simon Månkalv. Simon Snölock. Simon Pilgrim. Stormens öga. Stormens hand. Stormens hjärta. Eller Bertil Mårtenssons Vägen bort, Vägen tillbaka, Vägen ut. Niklas Krogs En krigares hjärta, En magikers styrka, En härskares själ. Robin Hobbs Ship of Magic, Mad Ship, Ship of Destiny, Fool’s Errand, The Golden Fool, Fool’s Fate – trilogierna är halvt outtömliga. Det är för all del ingenting som är okänt bland sf-titlar heller: Kim Stanley Robinsons Red Mars, Green Mars och Blue Mars är ett välkänt exempel.

Särskilt imponerande lyriskt blir det dock knappt ens i de bättre fallen, som till exempel Michael Scott Rohans The Anvil of Ice, The Forge in the Forest och The Hammer of the Sun – de riktigt fångande titlarna, som liksom Do Androids Dream of Electric Sheep? eller Ursula Le Guins The Left Hand of Darkness i sig själva rycker tag och nästan på egen hand gör verket värt att läsa är inga flockdjur och kommer sällan tre och tre. De trivs bättre för sig själva.

Kommentarer

  1. Åka skrev:

    Stan Robinson sade efter Forty Signs of Rain och Fifty Degrees Below att han tyckte att det var en lite tråkig nummerserie och att han funderade på att kalla nästa bok A Hundred Ways Out eller något liknande. Fast det tyckte nog inte förlaget, för nu kommer bok tre att heta Sixty Days and Counting.

    Röster i vinden är annars en av mina favorittitlar (novellsamling av Le Guin, i original The Wind’s Twelve Quarters vill jag minnas).

  2. J-h:n skrev:

    En av Dicks arbetstitlar på Do Androids Dream var den magnifika ”The Killers Are Among Us! Cried Rick Deckard to the Special Man”. Man kanske får ge Tessa rätt.

    Allergiska mot inledningen till Besvärjerskan och svanen? Menar du det? Arma stackare. Det måste vara ett av de vackraste stycken prosa jag någonsin översatt, en ren njutning att jobba med.

  3. Johan J. skrev:

    Jag tycker också väldigt mycket om den boken (och McKillips författarskap överlag, det som jag har läst av det), men hennes böcker i allmänhet och den i synnerhet är nog de till svenskan översatta fantasyböcker som enligt min högst personliga erfarenhet har flest läsare som helt enkelt inte tål stilen.

  4. J-h:n skrev:

    Nä, det är klart, om man väntar sig Eddings-prosa måste ju McKillip bli en besvikelse. Ungefär som ett fylligt Amaronevin blir en besvikelse om man väntat sig Trocadero. Fast det handlar nog mest om att böckerna kom ut på fel förlag och nådde fel publik.

  5. Johan J. skrev:

    Jo, absolut. Som konstaterades annorstädes när vi diskuterade Wahlströms utgivning, marknadsföring och målgrupp.

    Det slog mig precis, vilket jag dumt nog aldrig insett tidigare, att det förmodligen är anledningen till att McKillip, som jag tycker är en fantastisk författare, aldrig riktigt hittat sina läsare i Sverige. Typbilden av den femtonårige fantasyläsande pojken som vill ha drakar och svärd är knappast hennes typiska läsare.

  6. Malin skrev:

    *går och tittar i bokhyllan*

    Hmm, jag undrar om inte Richard Morgans ”Altered Carbon” har en av mina mer korthugget poetiska favorittitlar. Eller KJ Parkers ”Devices & Desires”.

    Vad gäller trilogi-titelserier, så gillar jag bättre de inte fullt så skriva-en-på-näsan uppenbart samhörande. Som Ken MacLeods ”the star fraction”, ”the stone canal”, ”the cassini division”, ”the sky road” (OK, fyra böcker, men det är samma princip) Men det är klart, lika poetiska som en-titels-böckerna blir de ju inte. Svårt att samtidigt vara unik och upprepa sig tre gånger…

  7. A.R.Yngve skrev:

    Alfred Besters roman TIGERMANNEN hade två engelska titlar: THE STARS MY DESTINATION (i USA) och TIGER! TIGER! (i England). Vilken är bäst?
    :-S

    För övrigt tycker jag att ”Less Is More” — Philip K.Dicks var också bra på korta titlar:
    UBIK
    VALIS

  8. Martin R skrev:

    LeGuins Always Coming Home har en fin titel. Jag läser just hennes mammas bok Ishi och ser klara likheter i innehållet.

  9. J-h:n skrev:

    A. R. Yngve @ 7:

    Tiger! Tiger! förstås.

  10. Johan J. skrev:

    Definitivt.

  11. Stefan skrev:

    Kan inte låta bli att se viss charm i Red Mars, Blue Mars, Green Mars, dels i hur titlarna slår över från det självklara till det främmande (att Mars är rött slår mig inte som något nytt, men blått eller grönt…), dels hur dessa förändringar får mig att fundera över innehållet (och en van sf-läsare gör nog kopplingen till terraforming i olika stadier ganska snabbt), men slutligen även hur de tre färgerna kommer att spegla de politiska förändringar som sker i berättelsen. Jag föredrar nog egentligen rättframheten i Mars-trilogins titlar framför alla dessa ”The Something of Whatever” och ”The Something and the Whatever” oavsett hur exotiska, provocerande eller lyriska kombinationer Somethings and Whatevers författaren eller förlaget krystat fram. (Tyvärr måste jag tillstå att även ”skämtsamma” titlar oftast stör snarare än berör mig: The Eyre Affair, Pig Tale och The Year of Our War må alla vara spännande, annorlunda, engagerande verk men titlarna i sig faller mig inte i smaken.)

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.