I Tolkiens skugga: Shannaras svärd och Thomas Covenant

Johan Jönsson

Två av alla de fantasyverk som de senaste femtio åren har vuxit fram i J.R.R. Tolkiens skugga är Terry Brooks The Sword of Shannara och Stephen Donaldsons trilogi The Chronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever. Såväl Brooks som Donaldson har senare skrivit vidare med fler böcker om Shannara respektive Covenant, men det är här i inledningen av deras författarskap som Tolkiens inflytande märks allra tydligast. Skillnaden mellan vad de lyckas göra av det är dock avgrundsdjup.

I had read The Lord of the Rings two years earlier. What if Tolkien’s magic and fairy creatures were made part of the worlds of Walter Scott and Dumas? What if the story took place somewhere timeless and placeless, a somewhere that nevertheless hinted strongly of our own world in the future? What if our present knowledge had been lost, and science had been replaced by magic? But it couldn’t be magic that was dependable or simply good or bad. And the right and wrong of things couldn’t be clear-cut because life simply didn’t work that way. And the central figure needed to be someone readers could identify with, a person very much like themselves, caught up in events not of his own making, a person simply trying to muddle through.

[---]

Oddly enough, I had chosen not to send Sword to Ballantine in the first place because Ballantine published Tolkien; and I thought if they already had Tolkien, what would they want with me?
 – Terry Brooks

The Sword of Shannara tillhör förmodligen genrens allra mest avskydda böcker: så många som läser den tycker sig helt enkelt ha sett vad de läser förr, bara bättre skrivet. Brooks misslyckas med att problematisera och omvandla The Lord of the Rings till en bok som har någonting nytt att säga och vad som återstår är en blek kopia – där platser, personer och berättande följer föregångaren på ett sätt som blir närmaste skrattretande när imitationen för länge sedan ersatts av det originella som kulturellt ideal – utan större litterärt egenvärde. Hans författarskap förblir lyckligtvis inte fullt så uselt som hans debut, men tack vare The Sword of Shannara – och dess framgångar – har han ofta kommit att symbolisera epigonen inom fantasygenren.

Som kontrast till Brooks kan man sätta Stephen Donaldson och hans The Chronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever. Donaldson har då och då, om inte alls lika ofta som Brooks, anklagats för att plagiera The Lord of the Rings, först och främst med trilogins första del, Lord Foul’s Bane. Och visst finns det en del likheter mellan Landet och Midgård vad det gäller den yttre rekvisitan. Likväl kan man undra hur den som ser böckerna om Covenant som en Tolkien-kopia egentligen har läst dem.

Covenant liknar inte många andra protagonister: utan att egentligen vilja någonting ont lyckas han lätt såra och förolämpa andra, och i några fall mer eller mindre förstöra liv för personer som försöker hjälpa honom. Han begår oförsvarbara handlingar samtidigt som han vägrar att tro på vad som händer kring honom: han vill inte veta av Landet dit han tagits och tycker närmast att allt i den värld han rycks från är viktigare än parallellvärldens överlevnad. Det mörka, psykologiserande porträttet av den bittre antihjälten Covenant är mycket långt från bilden av Frodo Bagger eller Shea Ohmsford.

De yttre jämförelserna mellan Lord of the Rings och The Chronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever är inte helt perfekta – Driggel Klippmask har lika lite samma roll som Gollum som Covenant har samma förhållandet till furstarna som Frodo har till Elronds råd – men det finns i alla fall en poäng med dem. Det den som framhåller den poängen som ett bevis på böckernas brist på nyskapande missar är att det inte är rekvisitan som som bär böckerna under Donaldsons säregna prosa, utan det underliggande temat. Mörkret, samspelande med huvudpersonens sjukdom, är ett annat här, och det är inte den värld som Covenant färdas genom som är det viktiga utan han själv. Det är inte Landet som är originellt med Donaldsons böcker, utan Thomas Covenant och hur han förhåller sig till det. Det är därför Donaldson om än influerad av Tolkien skapar någonting som är minst lika eget som The Lord of the Rings.

Kommentarer

  1. Robert skrev:

    Jag tyckte om Brooks berättelse om den ”förbjudna ön”, liksom Uhl Belk. Något sådant fanns inte i Tolkiens sagovärld vad jag vet. (Shannaras alvdrottning och Shannaras druid)

  2. Johan J. skrev:

    ”Hans författarskap förblir lyckligtvis inte fullt så uselt som hans debut”, som påpekat. Jag tycker också – mycket av nostalgiska skäl, men även för att den inte är lika dålig – bättre om Shannaras alvdrottning än om Shannaras svärd. Brooks har skrivit ett ganska bra antal böcker vid det här laget och säkerligen haft ett gäng egna idéer också, även om jag själv inte har haft någon större lust att läsa mer av honom.

  3. Daniel skrev:

    Dessutom så kan man säga att Donaldson i den andra krönikan om Thomas Covenant blir mer originell i skildring av Landet. Det blir mer utav ödeland och muterade djur, helt enkelt. Atmosfären tyckte i allafall jag var plötsligt annorlunda och bättre. :) (Jag tänker framförallt på beskrivningarna i The Wounded Land.

  4. Johan J. skrev:

    Förvisso, men jag tycker tyvärr ändå att serien tappar en smula i och med att Covenant spelar en mindre roll i den andra krönikan. Det är ju, som sagt, egentligen han som är intressant, och när han hamnar lite mer ur fokus tappar böckerna en viktig del av det som gör dem läsvärda.

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.