Patricia Anne McKillip

Daniel Albertsson

I Sverige har Patricia A. McKillip gjort sig ett namn inom fantasygenren med hjälp av översättningarna av Riddle-Master-trilogin och Cygnet-duologin. Uppfattningen jag har fått är att dessa böcker inte är vidare omtyckta, eller rättare sagt: de är underskattade. Det klagas på seghet och förvirrande upplägg, även om språket ofta erkänns som bra. Och visst kan det vara svårt att ta till sig McKillip, speciellt om ens litterära erfarenhet bottnar i den svenskutgivna fantasyn. McKillip är, oavsett om det är i översättningen eller originalspråk, en högst annorlunda skapare av berättelser och man kan gå miste om mycket om man rynkar på näsan inför det okända.

Det krävs en viss öppenhet och en viss tid för att vänja sig vid de annorlunda elementen för att kunna uppskatta denna formens mästarinna. För framför allt så borde Patricia A. McKillip betraktas som just det: en formens mästarinna. Handlingarna och karaktärerna i hennes böcker är inte vad som gör dem så speciella, utan sättet de presenteras på. Det kan mycket väl vara det som gör att nya läsare ryggar tillbaka. Jag vet att jag gjorde det först – en författarinna som gömmer sina brister bakom konstigheter och lyrisk berättarstil, tänkte jag. Efter att nu ha läst femton av hennes tjugofem publicerade böcker så har jag sedan länge ändrat uppfattning. En kvalificerad gissning säger mig att min syn på McKillip inte kommer att ha ändras avsevärt efter att jag läst de resterande böckerna.

När jag säger att originaliteten ligger i formen så menar jag inte att handlingen och personportätten är undermåliga på något sätt, utan att de presenteras på ett sätt som jag inte funnit någon annanstans. Det har sin största grund i det lyriska språket, men är mer än så. Det är, såklart, en sådan sak som inte enkelt kan förklaras utan snarare ligger som ett slags ”känsla” över böckerna. Man måste läsa för att förstå, eller åtminstone förstå bättre. Poängen är dock att hela McKillips författarskap faller tillbaka på detta. Vad jag försöker säga är kanske att McKillip, om hon så ville, skulle kunna göra något fullständigt banalt läsvärt bara genom sitt sätt att berätta. Effekten kan väl jämföras med följande scenario: en persons hela erfarenhet ligger i böcker berättade kronologiskt – boken där händelserna kastas huller om buller kommer då för den här personen att vara annorlunda. Det annorlunda i McKillips berättarstil är dock mer subtilt än så, men det är icke desto mindre än tänkvärd jämförelse. Det skulle kunna uttryckas såhär också: om McKillip och en annan författare fick samma grundidé till en roman skulle resultaten bli som dag och natt, förmodligen knappt jämförbara.

Mag was seven when she discovered that she was human. Until then she had only been what Faey called ‘my waxling’. That Faey could make a child out of wax was scarcely in question. Mag knew nothing of life before Faey made her, and when Faey gave her memory and her quick, curious eyes that went everywhere in the ancient city of Ombria, became her greatest assets.

Faey lived, for those who knew how to find her, within Omrbia’s past. Parts of the city’s past lay within time’s reach, beneath the streets in great old limestone tunnels: the hovels and mansions and sunken river that Ombria shrugged of like a forgotten skin, and buried beneath itself through the centuries. Other parts were less accessible. Everyone knew of past, like they knew the smell of wild rose and shit and frying sausage, and the direction of the wind and the cry of gulls around the rotting docks. But though they relied on sausage and air, few paid attention to the city’s past. That suited Faey, who lived along the borderline of past and present.
 (Ombria in Shadow, 14)

Den nämnda, om än svårdefinierbara, presentationen och språket, som McKillip är mest känd för, får sin glans genom vad som faktiskt berättas. Ingen tvekan om att det är lika stämningsfullt när mer vardagliga saker beskrivs, men det är vid tillfällen som i det ovan citerade som det riktigt sjunker in. Mystiken ligger aldrig långt bort när man läser hennes böcker. Vad som än viktigare är: mystiken förblir alltid mystisk, magin alltid magisk. Inget utöver det vanliga sätts under lupp, förklaras och systematiseras. Och de förklaringar som finns väcker oftast fler frågor än de svarar – som Ombrias förhållande mellan det förflutna och nutiden, något som hela tiden får ligga i bakgrunden och liksom viska till läsaren: du vet inte hur den här världen fungerar. Det är dömt att misslyckas om man läser McKillip med tron att man ska bli matad med förklaringar på silversked. Od Magic har ett lysande exempel på detta:

’What are you saying?’ the king asked incredulously. ‘That he is more powerful than you?’

‘At that moment, he was.’

‘And he learned this – where?’

‘From bog lilies, by the sound of it. Earth. Rain. Seeds.’
 (Od Magic, 311)

Det förklarar den (i alla fall för tillfället) mäktigaste magikern i riket. Självklart förstår man mer när man läst de tidigare 310 sidorna, men en förklaring som besvarar alla frågor är det absolut inte. Od Magic är för övrigt en sådan bok vars grund få andra författare skulle kunna göra något vettigt med. Den är, till sin kärna, nästan skrattretande simpel, men simpelheten är maskerad med en komplicerad handling, på det mystiska och magiska sättet, och med ett lysande spektrum av figurer. Skulle man bara ha fått grundtanken förklarad så skulle det vara svårt att föreställa sig ett bra resultat i bokform, men här lyckas McKillip skapa något som nominerandes till World Fantasy Award som bästa fantasybok 2006. Samma sak gäller för The Book of Atrix Wolfe, som sprungit ur folktrons ”Den vilda jakten”. Dessa två alster har också McKillips – ibland lite märkliga – val av nyckelpersoner gemensamt. I Od Magic är det en trädgårdsmästare som inte vill göra annat än att titta på växande växter som spelar en huvudroll. I The Book of Atrix Wolfe är det en stum köksflicka som inte gör mycket annat än att skrubba kastruller. Tämligen tråkiga yrken och än tråkigare ambitioner hos personerna som innehar dem och ändå blir det något extraordinärt av det hela – utan att en ring ska behöva kastas i en vulkan. Vidare exempel på den här linjen i McKillips författarskap är Alphabet of Thorn, som handlar om en översättare och dechiffrerare av främmande alfabet. I konstrast till detta kan de många magikerna och kungligheterna ställas, för att inte nämna skummare karaktärer som Mag, vaxflickan, eller vildsvinet Cyrin, ”[...], who could sing ballads like a harpist, and who knew the answers to all riddles save one.” (The Forgotten Beasts of Eld, 3)

McKillip gillar att blanda det ”låga folket” med det ”höga”, tillsammans med magiker, vilkas magi kan vara lika oförståelig som den är outtalad, och sist men inte minst märkliga, mystiska fantasifoster av alla möjliga storlekar och former. Någon kombination av det nyss nämnda förekommer i samtliga böcker som jag har läst. Ett annat drag är att McKillip aldrig återvänder (undantaget böcker i serier) till samma värld och samma sorts magi, så man får hela tiden vänta sig något nytt, även om likheter existerar. Miljöerna är ofta romantiserade pseudomedeltida – borgar och slott (The Book of Atrix Wolfe, Alphabet of Thorns), djupa skogar (In the Forests of Serre), ensliga bondbyar (Winter Rose) och livfulla städer (Od Magic). Det här är ju typiska platser för genren, men återigen ligger lystern i formen, i McKillips sätt att beskriva. Det är dock inte enbart fantasivärldar man får besöka. Både Something Rich and Strange och Solstice Wood utspelar sig, åtminstone delvis, i vår värld och tid. Kyreol-duologin är science-fiction.

In the forests of Serre, Prince Ronan crossed paths with the Mother of All Witches when he rode down her white hen in a desolate stretch of land near his father’s summer palace. He only saw a barefoot woman of intermediate age with an apron full of grain, feeding her chickens in the middle of a blasted waste full of dead trees and ground as hard as the face of the moon. It was the last place Ronan expected chickens. He did not notice the cottage at all until after the hen pecked its way under the horse’s nose. It flapped its futile wings and emitted a screech as the hoof flattened it.
  (In the Forests of Serre, 1)

Härefter följer en passage där häxan, Brume, kastar en förbannelse over prinsen för at han så oförskämt har dödat hennes favorithöna. Därefter går hon in i sin stuga och …

The house levitated suddenly. Ronan saw the powerful calves and huge, splayed feet below it as the witch, carrying her cottage from within, began to run. Motionless, mesmerized, he watched the little house of bone zig-zag like a hen chasing an ant through the stark bones of trees until the silvery shadows drew it in.
  (In the Forests of Serre, 3-4)

McKillip är inte utan humor. De här elementen som används för att skapa den mystiska stämningen kan lika vara roliga. Det skulle dock vara ett dåligt skämt att gå så långt som att man kallar det komedi. Men att inleda en bok, vars fortsättning kommer att visa sig högst allvarlig, med ett olycksfall där en höna dör får nog anses som humoristiskt. Ett springande hus av ben faller nog också in i det här spåret. Dylika småsaker kan dyka upp lite här och var.

’I wish’, he whispered, ’I had brought you every bird in the wood. If I had known you would smile …’
 (The Book of Atrix Wolfe, 191)

Romantiken är heller aldrig långt borta i McKillips verk. Kärleken finns överallt, i många skepnader. Ofta är den skildrad som något abstrakt, något subtilare som man inte sällan får läsa mellan raderna. Det är mer känslor än handlingar – inte mycket lekande under lakanen här. Något som däremot gäller för samtliga verk, mer än kärlekstemat inräknat, är att det aldrig är enkelt. Vägen till kärleken är en komplicerad väg, vilket har sitt praktexempel i In The Forests of Serre. När Publishers Weekly skrev ”[T]he haphazard progress toward love” på baksidan av den boken fick de orden rätt. Om kärlekstemat är det mest återkommande så är inspirationen från folktron inte långt efter. Många böcker ger en spegelbild av de gamla sagorna och man känner överhuvudtaget en slags ”sagokänsla” i många verk. Exakt varifrån McKillip hämtar sin inspiration är både mer och mindre uppenbart. I novellen ”Baba Yaga and the Sorcerer’s Son” är det ju klart vilken person i folktron som menas, men annars får man lita på egna kunskaper. Som nämnt så är ”Den vilda jakten” en av källorna i The Book of Atrix Wolfe, och i In the Forests of Serre så är den slaviska folktron närvarande.

When I finish a book, I want to turn away from it and do something else that’s better. So I feel uncomfortable when people tell me my best work was The Forgotten Beasts of Eld, which I wrote 20 years ago.
 (Intervju: Moving Forward, Locus, augusti 1992)

Nu har det här citatet ett antal år på nacken, men om det fortfarande gäller så skulle den här texten inte vara obekväm för henne. Det är inte ett sammanträffande att de äldre verken har blivit sparsamt nämnda. Jag är av åsikten att McKillips författarskap verkligen glänser först efter millennieskiftet. De äldre böckerna, ”klassikerna”, är läsvärda men inte alls lika finslipade som de nya. McKillips berättarteknik har utvecklats mycket på drygt trettio år, och det i rätt riktning. Så om man ska börja läsa hennes alster så tycker jag att man ska börja längst fram och sedan arbeta sig bakåt om man vill. När det kommer till böckernas omfång så tillhör McKillip den skara fantasyförfattare som får en alldeles speciell plats i paradiset. Genomsnittet ligger på en drygt trehundra sidor per roman. McKillip bemästrar också konsten att skriva ännu kortare – hon är en lika enastående novellförfattare som romanförfattare.

Patricia A. McKillips berikning av fantasyn har inte gått omärkt förbi. Forgotten Beasts of Eld och Ombria in Shadow vann World Fantasy Award för bästa roman 1975 respektive 2003. Det senaste priset ställde henne på den pall där ytterst få står – de som vunnit två gånger. Something Rich and Strange, Ombria in Shadow och Solstice Wood tilldelades Mythpoeic Fantasy Award för bästa vuxenfantasy 1995, 2003 respektive 2007. Här är hon den enda som fått äran tre gånger.

Jag har svårt att uppehålla mig vid något direkt negativt om McKillips författarskap, även om långt ifrån alla hennes verk är klockrena. En sak skulle kunna vara att det ibland blir ”för mycket”. Allt lyriskt dansande i meningarna drar uppmärksamhet från huvudpersonerna och handlingen. Enklare att nämna något konkret blir det om man går in på individuella verk, men det är en diskussion för sig. Likaså skulle hennes huvudpersoner kräva ett stort eget utrymme. Nämnas ska dock att McKillip ofta har med många personer i sina berättelser och att var och en har sitt eget djup. Mycket lämnas däremot åt läsaren, vilket återigen är ett resultat av att förklaringar inte dukas upp framför en – men även böckernas längd spelar in.

Eftersom vikten av de språkliga kvalitéerna inte kan betonas nog, fungerar McKillip i svensk översättning? Absolut. De fem böckerna som översattes på 90-talet är gott bevis på det. Att det inte blev mer än så är sorgligt, för som bekant saknas ett gott utbud av fantasy på den svenska marknaden. Min önskan att översättningen återupptas är såklart stor. Som den inföding jag är förstår jag fler nyanser i det svenska språket än i det engelska, även om jag gärna läser på det senare också. Men det finns ju även många som varken kan eller vill läsa på engelska och det är synd att den skaran berövas McKillips främsta verk.

Patricia A. McKillip är, som sagt, en formens mästarinna framför allt annat. Att det här är mer än svårt att förklara och att mitt försök till förklaring var knappt mer än just ett försök, får ni se som något positivt – hade det varit lätt att återge med någon exakthet med så här få ord så hade det inte varit speciellt nog. Jag tror personligen att många kan ha, med god grund, svårt för McKillip – hon är en typisk författare som inte går hem hos mängden. Men man får allt ta och sätta sig i skamvrån om man inte ger denna lyriska berättarstil och dessa sannerligen magiska och mystiska berättelser en chans.

Ombria in Shadow. Atom, 2004. (2002)
Od Magic. Ace, 2005. (2005)
The Forgotten Beasts of Eld. Harcourt, 2006. (1975)
In the Forests of Serre. Ace, 2004. (2003)
The Book of Atrix Wolfe. Atom, 2003. (1995)

Kommentarer

  1. Johan J. skrev:

    En annan anledning till varför McKillip inte verkar ha nått några större framgångar i Sverige (nu har jag i och för sig dålig koll på hur mycket hon har sålt här) skulle kunna vara att hon inte har nått rätt målgrupp. Gåtmästaren, Dotter till hav och eld, Harpospel i vinden, Besvärjerskan och svanen och Svanen och eldfågeln gavs ut av Wahlströms, som annars har rätt mycket fantasy som även om vi på intet sätt talar om ungdomsböcker varit huvudsakligen riktad mot tonåringar (se här för kommentar angående deras marknadsföring). Den som vill ha någonting i stil med Eddings eller Goodkind lär bli ganska besviken över vad den hittar hos McKillip.

  2. Johan Anglemark skrev:

    Jag blir om inte annat nyfiken på McKillip igen. Jag läste första Riddlemaster-boken för över femton år sedan och imponerades inte.

  3. Magnus J. skrev:

    Nu är McKillip uppsatt på min ”att läsa”-lista.

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.