Science fiction-litteraturen och genrebegreppet

Johan Jönsson

Den som tidigare läst artiklar eller böcker om science fiction märker förhoppningsvis att den här framställningen på i varje fall en punkt skiljer sig från så gott som alla andra: jag utnyttjar över huvud taget inte begreppet ‘genre’ när jag talar om sf.

Citatet kommer från redaktören och kritikern John-Henri Holmbergs Inre landskap och yttre rymd: Science fictions historia. En genre, skriver han, samlar verk som antingen genom form eller innehåll är nära besläktade, medan science fiction kännetecknas av författarens inställning till sitt material. Science fiction rör sig enligt Holmbergs tanke parallellt med all annan litteratur: sf (science fiction) är inte en genre utan en litteratursyn som omfamnar ett stort antal andra genrer. Här liksom utanför sf-fältet finns krigsskildringen, det psykologiska individporträttet och detektivberättelsen, men även tidsreseberättelsen och världskatastrofberättelsen som inte hittas i den mimetiska litteraturen.

Gör Holmberg rätt när han vill avlägsna science fiction från genrebegreppet? Har han en poäng? En poäng har han definitivt. Science fiction som litterär idé handlar om spekulationer om det som inte är men som skulle kunna vara, hade varit eller är möjligt med hänsyn till vår kunskap om hur världen fungerar. Det motsäger i sig inte de flesta – det finns otaliga – definitioner av sf som genre, men genren klär idén science fiction i ytterligare begränsningar.

Litteraturvetaren Jerry Määttä påpekar i sin avhandling Raketsommar: Science fiction i Sverige 1950–1968 att han där talar om litterära genrer som ”kategorier av verk som påstås uppvisa inbördes likheter”. Det kan röra sig om själva texten, men även omslag, marknadsföring eller hur verket uppfattas av allmänheten – vilket är viktigt för Määttäs litteratursociologiska utgångspunkt. Han talar om science fiction i två former: kategoriserad och okategoriserad. Kategoriserad science fiction tar på sig genrekostymen medan okategoriserad sf är spekulationer som rör sig inom science fiction-litteraturens ramar men i regel ändå uppfattas som allmänlitterära. Ofta handlar det om böcker skrivna av ansedda författare som inte verkar inom fältet och inte marknadsförs som sf-författare. Självklart kan sf-läsare i många fall ändå betrakta dem som en del av genren. Både, skriver Määttä, för att verken faller inom deras uppfattning om vad ”science fiction” innebär och för att förknippa verk med högt kulturellt kapital med sin genre.

För att belysa den sistnämnda konflikten kan man ta upp den diskussion som fördes om Margaret Atwoods Oryx and Crake för ett par år sedan. Romanen är ett exempel på den tidigare nämnda världskatastrofberättelsen: i en nära framtid dominerad av mäktiga företag slås nästan hela mänskligheten ut för att ge plats åt en genetiskt förändrad ras. Atwood använder sig av spekulationer kring hur befintlig vetenskap skulle kunna utnyttjas – ändå hävdade hon att hon inte hade skrivit science fiction. Varför? Kanske för att boken hade sålt sämre med den etiketten. Kanske ville hon inte förknippas med genrens skamfilade rykte. Kanske för att romanen helt enkelt inte passade in i hennes fördomsfulla uppfattning om vad sf innebär. Oavsett den egentliga anledningen orsakade det en hel del irritation bland sf-läsare som bestämt hävdade att Oryx and Crake minsann var science fiction och många såg det som ett exempel på det förhatliga resonemanget ”science fiction är dålig litteratur, alltså kan god litteratur inte vara science fiction”.

Määttäs kategoriserade science fiction kan, som han själv konstaterar, liknas vid den anglosaxiska benämningen ”genre sf”. John Clute och Peter Nicholls definierar i The Encyclopedia of Science Fiction begreppet som litteratur som antingen bär etiketten ”sf” eller omedelbart känns igen som det av sina läsare. De skriver också om en för engelskspråkig science fiction viktig detalj: en skillnad mellan sf som anses tillhöra genren och annan sf är att den förstnämnda kategorin använder sig av konventioner som bygger på tidigare sf-verk. Till exempel myntade Ursula K. Le Guin i romanen Rocannon’s World ordet ”ansible” – en maskin för omedelbar kommunikation över enorma avstånd. Det har senare använts av andra författare som Orson Scott Card, Vernor Vinge, Elizabeth Moon, L.A. Graf och Dan Simmons, men är bara allmängods för läsare av ”genre sf”. Anna Davour skrev i en tidigare essä på Vetsaga att ”nanorobotar, grey goo, sammantrasslade kvanttillstånd och dysonsfärer” tillhör det som många anglosaxiska sf-författare räknar med att deras läsare skall känna till. Dessutom finns det läsare som förväntar sig att bra science fiction skall följa de här konventionerna istället för att ägna sig åt att förklara sådant som är självklart eftersom det redan har behandlats i så många andra böcker.

Är diskussionen om anglosaxisk science fiction relevant för svenska förhållanden? I allra högsta grad. Science fiction är även i Sverige i stort en anglosaxisk företeelse: själva namnet är engelskt och har överlevt alla försök att byta ut det. Begreppet kom hit med litteratur från USA och Storbritannien. Visst har östeuropéer som Arkadij och Boris Strugatskij och Stanisław Lem varit inflytelserika och visst har det funnits svenska sf-författare som Dénis Lindbohm, Bertil Mårtensson och Sven Christer Swahn. De är ändå undantag; science fiction i Sverige har huvudsakligen handlat om amerikaner och britter som Isaac Asimov, Robert Heinlein, Ursula K. Le Guin och Arthur C. Clarke. Att det idag ges ut väldigt lite sf på svenska har också gjort att svenska sf-läsare fått söka sig till engelskan för att hitta ny science fiction. Det är alltså nödvändigt att ta hänsyn till den anglosaxiska situationen även i en diskussion om synen på science fiction i Sverige.

Naturligtvis förhåller sig även John-Henri Holmberg till klyftan mellan sf som blir läst som science fiction och sf som inte blir det. I Inre landskap och yttre rymd talar han om ett ”getto” som uppstod i USA på 1920-talet när den gryende litteraturformen fick sitt namn och sina första novelltidskrifter. Detta getto utvecklade till stor del avskilt från resten av den litterära världen sina egna författare, läsare, redaktörer, kritiker, tidskrifter, förlag – till och med sin egen litteratursyn, där idéerna och spekulationerna stod i fokus och spelade en mycket större roll än stil och psykologiska porträtt. Samtidigt skrevs sf-litteratur utanför gettot och dess berättartradition – utanför vad som uppfattades som genren – som med tiden skulle få större inflytande även inom det. Sedan slutet av 1950-talet har muren vittrat betydligt, men man kan ändå dra en linje från Määttäs ”kategoriserad sf” till Clute och Nicholls ”genre sf” till Holmbergs getto och vad det utvecklats till.

Är det då rimligt att hantera science fiction som en genre? Ur Jerry Määttäs litteratursociologiska synvinkel, absolut. Annars? Antingen utelämnar man sådant som sett till själva verket borde betraktas som science fiction, eller så skapar man en bred genredefinition som omsluter mycket som många betraktar som någonting annat än sf – och enligt hur många definitioner av begreppet är det då en genre? Det förstnämnda alternativet handlar om marknadskategorin science fiction. Är det ett vettigt sätt att betrakta litteratur bortom förlagsvärlden och litteratursociologin? Leder, som Holmberg hävdar, funderingarna och spekulationerna om universums möjligheter till så breda resultat att genrebegreppet blir för tunt? Hur skall man hantera sf-litteraturens dubbla historia?

Den litterära genren är ett användbart begrepp. Att kategoriskt ställa sig avvisande till det när science fiction är inblandat är krångligt. Det finns anledningar till att texterna om science fiction som nämns i det inledande citatet använder sig av det, och det är smidigt att utnyttja begrepp som alla är bekanta med. Likväl är det med tanke på de nämnda problemen svårt att inte sympatisera med John-Henri Holmbergs inställning. Det är definitivt bra att fundera över i vilka sammanhang och syften man använder uttrycket ”science fiction-genren” – och vad man egentligen menar.

Kommentarer

  1. Hans skrev:

    Gör Holmberg rätt när han vill avlägsna science fiction från genrebegreppet?

    Jag känner inte riktigt att jag har tänkt igenom detta tillräckligt för att ha en slutgiltig åsikt i frågan, men intuitivt tycker jag att hans resonemang känns vettigt.

    John Clute och Peter Nicholls definierar i The Encyclopedia of Science Fiction begreppet som litteratur som antingen bär etiketten “sf” eller omedelbart känns igen som det av sina läsare.

    Jag vet inte vem det var som sade det, men det finns en alternativ version av den första halvan av den där definitionen som säger att sf är alla böcker som på omslaget hävdar att de är sf och alla böcker som på omslaget hävdar att de inte är sf. Den varianten har onekligen en poäng.

  2. Åka skrev:

    Det är ofta en bra idé att börja fundera på vad man egentligen menar med saker och ting, men det är också rätt jobbigt. Jag tror att vi sitter fast med ”genre” ett tag till. Möjligtvis gör den väldigt ofonetiska stavningen (på svenska alltså) att somliga blir mindre benägna att använda ordet eftersom man blir lite osäker på ifall det verkligen är så att det skrivna ordet ”genre” är detsamma som det där ”schanger” som folk pratar om… (Jag har hört flera säga att det tog ett tag för dem att genomskåda det. Jag minns faktiskt inte om jag haft det problemet också. Det är inte omöjligt, även om det i så fall var bra länge sedan.)

  3. Johan A. skrev:

    Jag har hört en litteraturvetare (nej, inte Määttä) kommentera Holmbergs formulering om genre i ordalag som ”han har missförstått hur ordet genre används”. Men jag skulle snarare gissa att Holmberg medvetet inte använder ordet på samma sätt som den akademiska litteraturvetenskapen. Det kan ju orsaka förvirring, men det står ju allom fritt att använda termer som man vill.

    Jag är osäker på om jag håller med Holmberg, men han har definitivt en poäng nånstans där.

  4. Hans skrev:

    Det vore intressant att höra ett något längre referat av sagda litteraturvetares resonemang.

  5. Johan A. skrev:

    Det var inte mycket längre än så. ”Intressant tanke, men man använder inte termen ‘genre’ på det sätt som Holmberg verkar tro.”

  6. Robert Andersson skrev:

    Så som det formuleras ovan håller jag inte med. Använder man begreppet sf så måste man nog också vara klar över att man använt namnet på en genre och ingenting annat. Men Holmberg kanske ger uttryck för en personlig åsikt eller iakttagelse, så det innebär ju inte att han nödvändigtvis har fel. Eftersom jag växt upp med sf så känner jag nästan instinktivt vad som är sf och vad som inte är det. Det tror jag f.ö de flesta som läst tillräckligt mycket sf-litteratur gör.

    Jag tror den här frågeställningen är en produkt av den dramatiska tillbakagången för genren i sverige. Hade den varit lika stor som fantasygenren hade den här diskussionen knappast kommit upp. Nu lever sf en tynande tillvaro här, och då kan man nog t o m hävda att det skulle gå lika bra utan någon genrebeteckning alls. Som på Wells tid skulle sf mycket väl kunna införas i mainstreamfåran utan att någon större skada vore skedd. Men för min del så kommer det aldrig att råda några tvivel om vad som är sf och vad som inte är det. Personligen kommer jag alltid att se sf som en genre även om alla författare och förlag slutar använda beteckningen.

  7. John-Henri skrev:

    I boken om sf (som ju förvisso också i några recensioner skrivna av akademiska iltteraturvetare påpekades inte var akademisk) förhåller jag mig någorlunda fritt till inte minst den terminologi som har varierande användning. Hit hör avgjort ”genre”, som litteraturvetenskapligt går tillbaka på Aristoteles och länge användes för att ketegorisera diktverk dels formellt (lyrik, epik, dramatik), dels med avseende på inriktning (elegi, pastoral). I den mån begreppet används litteraturvetenskapligt är det också främst så det bör ses. Men under inflytande från engelskan har det parallellt också i Sverige kommit att begagnas för olika litteraturkategorier, främst då de som inlemmas under övergripande begrepp som ”populärlitteratur”, och i dag skulle jag förutsätta att majoriteten läsare när de hör begreppet ”genre” tänker på sådant som deckare, fantasy, vilda västern eller sf; det är i den här mer allmänna bemärkelsen jag diskuterar det. Litteraturvetaren skulle förmodligen i formellare sammanhang tala om ”kategorilitteratur”, men det är i gengäld ett begrepp som sällan figurerar i recensioner eller allmän diskussion.

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.