Clark Ashton Smith – den döende världens tema

Martin Glännhag

1800-talet var, som bekant, den viktorianska erans århundrade och slagord som hög moral, social stabilitet och dygderik respektabilitet hyllades av det härskande borgerskapet. Men samtidigt som männen uniformerades i svarta frackar och höga hattar och kvinnorna snördes in i korsett och krinolin, flöt det fram en ständigt ökande ström av pornografi och prostitution i de ståtliga palatsens skugga. Detta hörde samman med, som den gode Freud nog konstaterade, att den äkta mannen kan vara hur dygdig som helst – det spelar ingen roll, för om han inte får ge uttryck åt sin uppdämda sexualdrift med sin hustru så måste den få något annat utlopp. Den viktorianska eran har många praktexempel på freudiansk sublimering, till exempel Florence Nightingale, som genom evigt sjukhusarbete försökte förtränga sina sexuellt laddade drömmar, och Lewis Carroll, som ägnade sig åt ett slags pseudopedofiliskt intresse för små flickor som fick sin konstnärliga utformning i Alice i Underlandet (den som är intresserad av denna sida av det viktorianska samhället kan läsa Ronald Pearsalls fylliga The Worm in the Bud – The World of Victorian Sexuality).

Där fanns också de så kallade dekadenta strömningarna, som tog avstånd från den borgerliga epokens ideal och strävanden. Detta är i och för sig inget unikt; 1800-talet var fullt av rörelser av politisk, religiös eller kulturell natur som uppenbarligen vantrivdes i samtiden, som till exempel John Ruskin och de prerafaelitiska målarna som avskydde den massproducerande industrialismen och drömde sig tillbaka till den gotiska medeltiden. Den dekadenta strömningen hade dock sin egen inställning till saken som skilde sig radikalt från Ruskins.

Det började med Edgar Allan Poes skräckromantiska noveller och högromantiska dikter från första hälften av 1800-talet. Där utvecklades skräckgotikens förfallna borgar och excentriska ädlingar till en punkt som ännu idag är svår att överträffa vad gäller rent raffinemang eller för att använda Joris-Karl Huysmans ord:

Med grym fascination dröjde han vid skräckens verkningar, vid viljan som bryter samman, och behandlade allt med en kyligt resonerade ton, medan luftstrupen kläms åt på läsaren som halvkvävd och flämtande skälver inför dessa mekaniskt återgivna feberdrömmar.

Poes sönderfallande men ändå estetiskt tilltalande miljöer, som det dystra slottet i ”Huset Ushers fall”, monomaniska människor vilkas vansinne skildras inifrån, som mördaren i ”Det skvallrande hjärtat”, och återkommande spekulationer kring död och skendöd, som i ”Ligeia”, tilltalade alla de dekadenter som var trötta på småborgerlighetens grå förträfflighet och vardagens mördande tristess. Den främsta av Poes europeiska beundrare, som stigen ur en av dennes noveller, var den franske poeten Charles Baudelaire, liksom sin idol alkoholist och drogmissbrukare men helt utan idolens kyska inställning till kvinnan. Baudelaire lyckades i och med sin ökända diktsamling Det Ondas blommor med det aktningsvärda, om det nu är rätt ord, att driva Poe ett steg längre eller för att återigen citera Huysmans:

Vid en tid då litteraturen nästan uteslutande såg livslidandet som en följd av den olyckliga kärlekens missöden eller otrohetens svartsjuka, ignorerade han helt dessa barnsjukdomar och utforskade istället plågorna, som var mer obotliga, mer djupgående, mer dunkla, såren som övermättnaden, desillusionen och föraktet tillfogade förödda själar torterade av nuet, äcklade av det förflutna, skrämda och förtvivlade inför framtiden.

Baudelaire drev också Poes skönhetskult ett steg längre i sina idéer om att skapa ett jordiskt, artificiellt paradis, bland annat med hjälp av opium och absint, eftersom det nu inte finns ett gudomligt sådant.

Med dessa två udda herrar som främsta lärofäder uppstod den mångskiftande och mångtydiga dekadenta rörelsen, där Joris-Karl Huysmans roman Mot strömmen, som handlar om hur den utlevade aristokraten Jean des Esseintes i självvald isolering försöker skapa ett artificiellt paradis genom förfinad lyx, blev en kultbok. Den dekadenta rörelsen fick som sagt flera olika betydelser, men det grundläggande var det påtagliga intresset för dekadansen, det vill säga förfallet, både det kroppsliga och andliga. Medan äldre poeter som Wordsworth skrev hyllningsdikter till friska påskliljor så sysselsatte sig Baudelaire med detaljstudier av ruttnande kadaver. Dekadenterna fantiserade med förkärlek om det romerska riket, vars fall ansågs orsakat av just moralisk dekadens, och dess praktlystna despoter, samt det bysantinska kejsardömet som förenade en högtstående kultur och ett invecklat hovceremoniel med bestialisk grymhet och brutal hänsynslöshet. De favoriserade också i Poes anda hjältar av des Esseintes typ, det vill säga hyperkultiverade ädlingar som är den sista kraftlösa avkomman av uråldriga och anrika, men degenererade släkter och som genom lyx och raffinemang försöker omforma den trista vardagen.

En bit av ett yttrande som tillskrivs Paul Verlaine visar mycket av dekadenternas inställning och av deras historiska förebilder:

Dekadens, det är Sardanapalus som tänder bålet bland sina kvinnor, det är Seneca som öppnar sina vener medan han deklamerar verser, det är Petronius som maskerar sin ångest med blommor. Det är också, om ni vill ha exempel mindre avlägsna från oss, markisinnor som går till giljotinen med ett leende på läpparna och är noga med att frisyren inte kommer i oordning. Det är konsten att dö i skönhet.

Denna längtan efter den vackra döden, en föreställning som romantiker som Byron redan varit framme och nosat på, förenades med en känsla att det västerländska samhället höll på att urarta och stod inför sin förestående undergång. Denna känsla var dekadenterna ingalunda ensamma om, men medan andra rekommenderade religiös upprustning eller sociala reformer som botemedel, så såg dekadenterna ett mål i själva förfallet; det morbida raffinemanget och den makabra förfiningen var i själva verket kulturens högsta skapelse och slutgiltiga mål. Sålunda förvändes den viktorianska dubbelmoralen till ren amoralitet. Den överväldigande leda inför livet och samtiden som dekadenterna kände lät sig naturligtvis förenas med en icke obetydlig förtjusning i tanken på det borgerliga samhällets utplåning.

Dessa dekadenta drag färgade helt eller delvis av sig på de modernistiska rörelserna, som också stod i opposition till det etablerade samhället; man behöver bara erinra sig Marinettis hänförda hyllning i ”Det futuristiska manifestet” av den stora förintade apokalyps som anlände applåderad 1914. Världskriget hälsades med glädje, inte bara av militanta krigshetsare och vapenfabrikanter, utan också av socialister, utopister och idealister för, som Peter Englund uttrycker det:

De hade berusats av den nietzscheanska drömmen om en allt omstörtande kraft som skulle skölja över hela Europa och svepa bort den gamla fula ruttenheten, den ruttna gamla fulheten, och reda plats för en vackrare, bättre, starkare värld.

Och det stora kriget kom och de glada ynglingarna marscherade iväg och slaktades. Och efter fyra år av skyttegravskrig, fyra år av kulspruteeld, giftgas, granatsplitter, taggtråd, lera och meningslösa strider, så fanns det inte så mycket kvar av den ursprungliga entusiasmen.

De som klarade sig med livet ur detta gjorde det verkligen med känslan av att ha överlevt en apokalyps och en ny värld hade kommit, men en värld där den gamla auktoriteten hade försvunnit och allt som kommit i dess ställe var oro och förvirring. I en tid av politiskt kaos och ekonomisk oordning slog njutningslystnaden nya världsrekord och de rökiga nattklubbarna är en träffande symbol för 1920-talet. I USA genomfördes ett spritförbud som gjorde detta årtionde till ett årtionde av korruption och kriminalitet och i Tyskland hade fredsvillkoren och övriga omständigheter orsakat förhållanden som ofta påminde om inbördeskrig och i bägge länderna blev njutningslystnaden till njutningshets, vars konsekventa kulmination blev den stora valutakraschen 1929.

Det var under denna stormiga efterkrigstid som Smiths författarskap tog form.

Clark Ashton Smith föddes 1893 och var bosatt i en skogsstuga i Auburn i Kalifornien så gott som hela tiden fram till sin död. På grund av sjuklighet och poetambitioner blev det ingen längre skolutbildning för honom, men han skaffade sig en massiv lärdom genom att läsa alla volymer i Encyclopædia Britannica och ta sig rakt igenom Oxfords oavkortade ordbok, vilket gav honom den unika kännedom om sällsynta termer som lyser fram i hans verk. Han debuterade som poet redan 1910 och blev nära vän med diktaren George Sterling i vars lyriska skapelser, med namn som A Wine of Wizardy, dekadenternas tankegods frodas i högsta välmån. Från den poetiska sidan av Smiths skriverier har vi bland annat. diktsamlingen Ebony and Crystal, tryckt 1922, som Smith fick god kritik för, och det, enligt min mening, härliga prosapoemet ”Ennui”, både titel och genre lånade direkt från Baudelaire.

I och med börskraschen insåg Smith att han inte kunde försörja sina gamla och sjuka föräldrar på de tillfällighetsarbeten han då sysslade med. ”The End of the Story” blev den första novell han fick publicerad i det berömda pulpmagasinet Weird Tales, som specialiserade sig på berättelser om det udda. De godtog den och Smith upptäckte att han, som John-Henri Holmberg formulerar det, även med ”Weird Tales låga arvoden skulle kunna tjäna mer pengar på författarskap än på att arbeta som vedhuggare och fruktplockare”. Hans huvudsakliga produktionsperiod sträcker sig mellan åren 1930-34 och hans totala produktion omfattar omkring 110 noveller, över 1000 dikter och ett kortdrama, förutom alla oavslutade utkast. Efter han föräldrars död 1935 och 1937 började han främst sysselsätta sig med att göra skulpturer och upprätthålla sin brevväxling med vänner och beundrare. Han gifte sig 1954 med trebarnsmodern Carol Jones Dorman och dog 1961 vid en ålder av 68 år.

De berättelser med fantastiska motiv han skrev är präglade delvis av hans språkintresse (han bearbetade sina noveller riktigt ordentligt), delvis av hans skräckromantiska läsning – bland annat älskade han William Beckfords färgstarka orientaliska skräckroman Vathek – och slutligen av hans starka poetiska ådra. Det bör inte förvåna någon som läst något av hans skönlitterära alster att högst bland hans litterära idoler befann sig Baudelaire och han ägde liksom brevvännen H.P. Lovecraft till fullo den från Poe ärvda fascinationen för det morbida och makabra, som hos Smith ofta tog formen av ohyggliga lik som lever vidare i ett spöklikt tillstånd av ickedöd.

I den torftiga stugan i Auburn satt Smith och uppfann artificiella paradis i form av de mest exotiska miljöer, som Averoigne, ett medeltidsrike hemsökt av demoner och häxor, Hyperborea, en forntidskontinent där de första människorna håller på att kämpa sig upp ur barbariet, Poseidonis, ett atlantiskt rike styrt av mäktiga magiker, Xiccarph, en fjärran värld uppfylld av ofattbara fasor, och allt väckt till liv av en ornamenterande prosa och märklig ordmagi samt en tillsats elak ironi. Brian Stableford skriver att Smith eftersträvade att bygga en ”phantasmagoric dreamworld stranger than any described before. It was not enough for his fantastic narratives to escape the mundane world, Smith wanted to outdo in imagnitive reach all the established mythologies of past and present”, en attityd manifesterad i prosapoemet To the Daemon. Detta säger en hel del om den nästintill obegränsade fantasirikedomen hos Smith, som dock ibland ger väl osmakliga resultat som i ”Mother of Toads” där huvudpersonen dör under högar av amfibier, men som också når oanade höjder som i ”The Coming of the White Worm” som Stableford kallar ”magnificently bizarre”.

Smiths mest utförliga skapelse är Zothique, världens sista kontinent och här inväntar mänsklighetens sista spillror på det oundvikliga slutet under den dystra glöden från en sjukligt röd sol. En av de första novellerna om denna avlägsna tidsålder var ”The Empire of Necromancers”, i vilken Mmatmuor och Sodosma, som är nekromantiker, besvärjare som kan återuppväcka de avlidna, väcker det sedan länge livlösa ökenriket Cincor och planerar att underkasta sig resten av världen, men deras döda undersåtar gör uppror och krossar deras hädiska styre. I ”The Dark Eidolon” hämnas magikern Namirrha på Xylacs kejsare Zotulla för att denne en gång när Namirrha bara var en tiggargosse ridit över honom istället för att ge en allmosa, men magikern går själv under eftersom han i fullbordandet av sin hämnd vågat trotsa den mörka gudomen Thasaidon. I ”The Isle of Torturers” berättas hur Fulbra, kung av Yoros, försöker skydda sin smittade kropp mot farsoten Silverdöden med en magisk ring och sedan när han färdas bort över havet tas till fånga av det grymma folket på ön Uccastrog som torterar honom, men när de tar av honom ringen utplånas både de och Fulbra av farsoten.

Dessa små referat, som inte gör rättvisa hos mångfalden i Smits berättelser, ger dock en god inblick i Zothiques kulturella klimat. Det är en döende värld där alla moraliska hämningar släppt för länge sedan (på nyss nämnda Uccastrog kretsar bokstavligen tillvaron kring tortyr), där alla från den högste furste till den uslaste tiggare främst är ute efter att tillfredsställa sina egna själviska begär och det enda som bekämpar ondskan är det större onda. Den romantiska kärleken är en söndertrasad illusion och kvar finns föga mer än de köttsliga lustarna. Dessa ombytliga livsförhållanden leder till att förtvivlan och berusning, ädelstensskimrande prakt och trasklädd misär lever sida vid sida. Och eftersom även dödens lagar kan upphävas i Zothique kan man inte ens hoppas på frid i graven. I en sådan hjärtlös värld finns det givetvis gott om utrymme för fasa, men Smiths noveller bör beskrivas som mörk fantasy snarare än ren skräck eller som en säregen hybrid av de bägge genrerna.

Smith tar väl tillvara dekadenternas estetiska ideal, han nästintill vältrar sig i ruinpalats, gravkammare, uråldriga tempel, dammiga kryptor, raffinerad lyx, men även själva naturen blir avvikande och underlig i hans händer (detta sistnämnda drag finns förvisso påtagligt även hos Poe och Lovecraft, men även i jämförelse med dem uppnår Smith mästerliga resultat, som med den olycksbådande kaktusskogen i ”The Abominations of Yondo”). Liksom Lovecraft favoriserade han i Poes anda excentriska och exotiska personligheter, som de ständigt återkommande och alltid lika morbida nekromantikerna, men till skillnad från Lovecraft finns det en större öppenhet kring det sexuella hos Smith. Det går, som Holmberg har påpekat, en mörk erotisk ström genom Smiths verk, som i till exempel ”The Death of Ilalotha”, som handlar om en nyligen avliden hovdam, och i det lilla dramat The Dead Will Cuckold You, skrivet på en nästan shakespearesk engelska, får en klar nekrofil anstrykning – även det i Poes, Baudelaires och dekadenternas anda (”The Death of Ilalotha” har för övrigt vissa likheter med Poes novell ”Ligeia”).

Zothique är fulländandet av den främsta av dekadenternas idéer: den döende världens tema, förkroppsligat i den historiska verkligheten av det romerska rikets och det bysantinska kejsardömets förfall. En amoralisk värld där det enda som betyder något är sinnenas njutning och alla laster och brott är blott, med Stablefords ord, ”a prelude to final annihilation”. Den dekadenta traditionen har burits vidare av till exempel Jack Vance, som skrivit en novellsamling med det talade namnet The Dying Earth, M. John Harrisons Viriconium-svit och Michael Moorcooks berättelser om Jherek Karneol, men jag är personligen övertygad om att den linje som påbörjades med Poe nådde sin konsekventa fullbordan med Smith och även om detaljer kan vidareutvecklas så förblir Zothique dekadensens slutgiltiga produkt.

Kommentarer

  1. Svensson skrev:

    Ypperlig sak, flott akademisk essä. Lewis Carroll var pedofil, Florence Nightingale var nymfoman; tack för det, då vet jag besked…

    Vad gäller Smith: han var litegrann av kåsör, det var sällan något allvar i hans texter. De saknar suget från de Poe, Baudelaire, Lovecraft du nämner. Detta lättsamma drag hos Smith gör honom å andra sidan kul att umgås med, som en gentleman på en herrklubb. Det är elegansen i högsätet.

    För mer om Smith, bland annat med citat ur hans poesi, se mitt inlägg här:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/01/clark-ashton-smith.html

    (Försökte få in detta i hemsidesrutan för denna kommentar men det gick ej, fick ej plats.)

  2. Martin A skrev:

    Det var långt innan börskraschen 1929 som Smith blev uppmanad att skriva prosa (av bl. a. H. P. Lovecraft och Genevieve Sully) som ett mer tilltalande sätt att försörja föräldrarna på. ”The Abominations of Yondo” kom redan 1925.

    Annars — mycket elegant!
    (väntar fortfarande på Smiths samlade dikter — jag vill se de där limerickarna som har chockerat folk…)

  3. Magnus J. skrev:

    Länge sedan jag läste Clark Ashton Smith senast (bortsett från någon enstaka novell), men nu blir jag sugen på att göra det igen.

  4. Noémi skrev:

    Vilket intressant inlägg! Det var ett nöje att läsa den.

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.