Vetsaga

Johan Jönsson

Litteraturvetaren Branko Skrobo skrev 29/6 essän ”Fantasy – en uppmaning till uppror” i BorÃ¥s Tidning, om fantasygenrens samhällskritiska dimension. Det är berömvärt, bÃ¥de för att Skrobo anstränger sig för att lyfta fram genren som en litteraturform värd att ta pÃ¥ allvar och för att BorÃ¥s Tidnings kulturredaktion är beredda att publicera essän. Det är glädjande att det finns utrymme för djuplodande och seriösa texter om fantasy. Nackdelen med Skrobos essä är att den, trots att initiativet är lovvärt, sprider en för ovanlighetens skull idealiserad men likväl förvrängd bild av genren.

Ett problem i Skrobos text är att han sällan konkretiserar vad han menar. Essän tar bara upp två skönlitterära författare – J.R.R. Tolkien och Niklas Krog – och Skrobo erkänner själv att Tolkiens verk inte ifrågasätter den rådande ordningen, utan snarare bekräftar samhället. Det tema i Krogs böcker som Skrobo nämner, om människan som slår sig fri från makterna, är både sympatiskt och värt att lyfta fram, men tyvärr inte ens det är alldeles självklart, om man läser slutet i En magikers styrka:

– Jag undrar, sade byäldsten när han var borta, jag undrar om det inte finns en tredje makt i världen, förutom de ursprungliga två. En god makt som i allt strävar efter att upphäva verkningarna av deras ondska.

Bristen pÃ¥ exempel och konkretisering gör att man ibland fÃ¥r gissa sig till vad han är ute efter, och snegla pÃ¥ den sekundärlitteratur han väljer att ta upp. Skrobo lutar sig i sin essä bland annat pÃ¥ Rosermary Jacksons bitvis absurda Fantasy: The Literature of Subversion. Han skriver att ”[p]roblemet är att hennes verk inte handlar enbart om fantasy utan om den fantastiska litteraturen i bredare bemärkeslse”, men det verkliga problemet – bortsett frÃ¥n boken i sig – här är att Jackson rentav utesluter centrala delar av fantasylitteraturen frÃ¥n det hon skriver om.

Fantasy: The Literature of Subversion bygger pÃ¥ Tzvetan Todorovs Introduction à la littérature fantastique frÃ¥n 1970 (översatt till engelska som The Fantastic: A Structural Approach to a Literary Genre 1973). Här talar Todorov, för att använda den engelska terminologin, om the fantastic (le fantastique), och dess förhÃ¥llande till the uncanny (l’étrange) och the marvelous (le merveilleux). The fantastic kräver att läsaren känner en viss tvekan, en ambivalens, inför de fantastiska elementen och hur de skall tolkas, medan the uncanny och the marvelous referar till ”the supernatural explained” respektive ”the supernatural accepted” (Todorov 41–42). Jackson skriver:

The represented world of the fantastic is of a different kind from the imagined universe of the marvellous, and it opposes the latter’s rich, colourful fullness with relatively bleak, empty, indeterminate landscapes, which are less definable as places than as spaces, as white, grey, or shady blanknesses. Movement into a marvellous realm transports the reader or viewer into an absolutely different, alternative world, a ‘secondary’ universe, as Auden and Tolkien term it. This secondary, duplicated cosmos, is relatively autonomous, relating to the ‘real’ only through metaphorical reflection and never, or, rarely, intruding into or interrogating it. This is the place of William Morris’s The Wood Beyond the World, Frank Baum’s Wonderful Land of Oz, C.S. Lewis’s Narnia, Fritz Leiber’s Nehwon, Tolkien’s Middlearth [sic] in The Lord of the Rings, Frank Herbert’s Dune, the realms of fairy story and much science fiction.

Such marvellous narratives have a tangential relation to the ‘real’, interrogating its values only retrospectively or allegorically.
 (Jackson, 42–43)

Det är förstÃ¥s inte bara nämnda författare som Lewis, Tolkien och Leiber som befinner sig inom det som Todorov, och Jackson, skulle kalla the marvelous: ”the supernatural accepted” är centralt för genren, och Skrobos enda skönlitterära exempel vid sidan av Tolkien, Niklas Krog, skriver i just en ganska typisk sekundärvärld. Det Jackson syftar pÃ¥ med fantasy (som förstÃ¥s är ett ord som enklare lÃ¥nar sig till fler betydelser pÃ¥ engelska än pÃ¥ svenska) är alltsÃ¥ sällan den fantasy Skrobo behandlar, vilket man som läsare annars lätt kan tro när han skriver att hon ”undersöker … genrens subversiva karaktär”. Fantasyns sekundärvärldars ”subversiva karaktär” – och ”subversiv” bör här förmodligen läsas som hur väl den lämpar sig för en positiv marxistisk tolkning – ger hon inte mycket för. Skapelserna av C.S. Lewis, T.H. White och Stephen Donaldson är till exempel ”all of the same kind, functioning as conservative vehicles for social and instinctual repression” (Jackson 154–155).

Skrobos beskrivning av genrens historia och utveckling är ocksÃ¥ problematisk. Han säger att ”[f]antasy som en tydligt identifierbar genre inom det fantastiska berättarsättet anses ha uppkommit pÃ¥ 1950-talet med John Ronald Reuel Tolkiens (1892–1973) verk The Lord of the Rings”, och om man letar det gÃ¥r förstÃ¥s att hitta dem som anser det, men ”anses ha” antyder nÃ¥gon form av konsesus – och det stämmer inte pÃ¥ nÃ¥got sätt. Han hänvisar själv till John-Henri Holmbergs Fantasy: Fantasylitteraturens historia, motiv och författare, i vilken Holmberg kallar femtiotalet ”trots Tolkiens trilogi och enstaka andra betydande romaner nästan ett förlorat decennium för fantasylitteraturen” (Holmberg 93–94) och pÃ¥pekar att Tolkiens verkliga inflytande pÃ¥ fantasygenren inte uppstÃ¥r förrän pocketutgÃ¥vorna av hans böcker i mitten pÃ¥ sextiotalet. Liksom sÃ¥ mÃ¥nga andra kritiker lägger Holmberg ocksÃ¥ genrens uppkomst mycket längre bak i tiden – tack och lov, eftersom fantasylitteraturen före, samtidigt som och efter The Lord of the Rings och dess efterföljare alltid har omfamnat författare som hämtat sin inspiration annorstädes. När Skrobo skriver att han anser 1950-talet vara ”början pÃ¥ en ny och unik form av litteratur” stämmer det förvisso, av förklarliga skäl, för den posttolkienistiska fantasyn, men Tolkien och hans epigoner utgör inte ensamma fantasygenren enligt nÃ¥gon som helst accepterad definition och den som placerar fantasylitteraturens tillkomst vid femtiotalets mitt utesluter Hope Mirrlees, Robert E. Howard, Fritz Leiber, Lord Dunsany, Jack Vance och Poul Anderson, bara för att nämna nÃ¥gra fantasyförfattare som levde eller skrev sina viktigaste verk innan The Lord of the Rings gavs ut.

Kanske bör man betrakta det som ett tecken pÃ¥ en konsekvent linje, även om det är en syn som skiljer sig markant frÃ¥n den i det historiska översiktsverk som Skrobo själv rekommenderat, för han verkar inte alls tala om fantasygenren som helhet, utan bara om den del som ofta kallas för episk fantasy eller högfantasy (som, ironiskt nog, nästan sämst av alla former av fantasy stämmer in pÃ¥ den subversivitet Jackson vill se i Fantasy: The Literature of Subversion). Det fÃ¥r han naturligtvis göra – problemet är att han inte nämner all den fantasy han därmed utesluter, även om det till hans försvar skall sägas att han konstaterar att ”genren är oerhört bred”. När han skall ge förslag pÃ¥ bestÃ¥ndsdelar som är typiska för fantasylitteraturen blir det dock riktigt snävt.

Det centrala i fantasy är kampen mellan två sidor. Den beskrivs oftast på ett sådant sätt att det ska uppfattas som en kamp mellan olika paradigm, vilka är varandras absoluta motsatser, exempelvis ljus och mörker eller gott och ont.

Protagonisterna och antagonisterna är oftast jämnstarka och fortsatt kamp mellan dem skulle resultera i förstörelsen av det kampen gäller. Det är oftast rätten att styra en planet eller ett visst universum efter endera partens principer.

De två sidorna är tvungna att använda list och genom indirekt inblandning försöka lura den andre för att därigenom segra. Detta åstadkoms genom att sidorna väljer ut förkämpar som får ge sig ut på uppdrag i syfte att skaffa fördelar åt sina arbetsgivare.

Det brukar finnas en tredje kraft, benämnd jämvikten eller balansen, som är mäktigare än protagonisten och antagonisten. Den ser till att regler finns och att dessa upprätthålls samt om de bryts att den skyldige straffas.

Balansen är domaren i de två kämparnas kamp om herraväldet över skapelsen, men utöver denna roll agerar domaren som beskyddare över skapelsen och allt den innehåller. Både kämparna och domaren har rätt att välja ut förkämpar som ska försöka förverkliga deras syften.

Jag vill invända redan mot att det centrala i fantasyn är kampen mellan två sidor, men det är förvisso ett vanligt förekommande inslag, särskilt inom just den typ av fantasy som Skrobo inriktar sig på. Även om man inte håller med går det rimligtvis att se vad i litteraturformen som Skrobo har tagit fasta på i uttalandet. De sista styckena blir däremot, tyvärr, närmast absurda. Det är en ganska träffande sammanfattning av David Eddings The Malloreon, men bortsett från det? Skrobo är förstås välkommen att presentera förslag på typiska beståndsdelar, och har inte heller hävdat att det är någonting annat än förslag, men svaret blir nej. Den som vill argumentera för att det är för fantasygenren typiska beståndsdelar får rimligtvis göra det med hjälp av för genren någorlunda centrala exempel, men jag kan inte på något sätt tänka mig att det på något sätt skulle vara svårt att för varje enskilt sådant komma på en lång rad motexempel. Fantasygenren ser helt enkelt inte ut på det sättet.

Fantasyvärlden, skriver Skrobo, ”är med vissa särskilda undantag en värld i kris”, vilket förvisso är en Ã¥terkommande situation pÃ¥ samma sätt som kampen mellan tvÃ¥ sidor. Däremot kan man ställa sig frÃ¥gande till att krisen skulle illustrera ”hur vÃ¥rt samhälle skulle kunna se ut i en snar eller avlägsen framtid”, för att inte tala om att fantasylitteraturen ”är en uppmaning till förändring innan det är för sent”, nÃ¥gonting som förvisso förstÃ¥s kan förekomma – Göran Sahléns Sju konungadömen torde vara ett exempel pÃ¥ fantasy inspirerad av atombombshotet – men är mycket vanligare inom till exempel science fiction. Den typiska fantasyberättelsen om en värld i kris handlar tvärtom om bevarandet av status quo: det övergripande mÃ¥let är inte förändring, utan att avvärja hotet, och därigenom Ã¥tergÃ¥ till utgÃ¥ngspunkten. Det typiska exemplet, som även Skrobo tar upp, är förstÃ¥s Tolkien, där hoberna lämnar Fylke för att kunna bevara det som det är, men en mycket lÃ¥ng rad författare – frÃ¥n Robert Jordan till Anne Bishop till Stephen Donaldson och sÃ¥ vidare – har skrivit om världar där mÃ¥let är att besegra hotet för att försvara en viss ordning. Fantasygenren är, tyvärr, ofta konservativ, särskilt den typ som Skrobo diskuterar i sin essä. Eller som Farah Mendlesohn konstaterar i Rhetorics of Fantasy:

And the downloads in this book [Robert Jordans The Eye of the World] (and others considered so far) are linked with a sense that the past is better, more knowledgeable, suggesting that the ideology is part of the form. The club narrative contains within it a melancholy of structure, a mourning, or at least nostalgia, for the past that makes it particularly useful for the expression of thinning: ”So much was lost, not only the making of angreal. So much that could be done which we dare not even dream of.” As Tad William demonstrates, when Binabik declares, ”there seems only one thing to do … is it back to archives again,” nothing truly new can be made in a fully Built world.
 (Mendlesohn 46–47)

Det finns undantag, förstås, som The Empire Trilogy av Raymond E. Feist och Janny Wurts, där huvudpersonen Mara kämpar för att förändra de strukturer som finns i hennes samhälle, men de är undantag snarare än regel.

I den mÃ¥n den här sortens fantasy erbjuder en annan samhällsordning än vÃ¥r är det inte sällan en som är beroende av arvskungadömet eller dess motsvarigheter. Som jag har pÃ¥pekat tidigare pÃ¥ Vetsaga i miniessän ”Robert Jordans Sagan om Drakens Ã¥terkomst och behovet av härskare” (30/12 2006) har en rad riken och världar sedan Aragorn satte sig pÃ¥ Gondors tron räddats genom att rätt person, det vill säga en person av kungligt blod eller som pÃ¥ annat sätt är utvald, har fÃ¥tt, eller Ã¥terbördats till, makten. Det är förvisso inte särskilt mycket annan litteratur som längre hyllar fiktiva motsvarigheter till mer eller mindre enväldiga konungar av Guds nÃ¥de, men jag varken tror eller hoppas att det i de flesta fall bör läsas som en form av samhällskritik eller ”ifrÃ¥gasättande av sin samtids dominanta diskurs”.

Det spelar ocksÃ¥ in när man skall diskutera det individuella ansvar som Skrobo vill lyfta fram. Visst finns det inom fantasygenren en ton av individuellt ansvar, att det är viktigt att göra det man mÃ¥ste för att stÃ¥ upp för det som är rätt, men det sammanfaller gärna med just utvaldhet: det är inte vem som helst som kan rädda världen. Även när man inte är en, som Skrobo tidigare nämner, utvald förkämpe som David Eddings Belgarion, eller vald av en gud som Elizabeth Moons Paksenarrion, eller som Robert Jordans Rand al’Thor som den Ã¥terfödde Draken, sÃ¥ blir det lätt en kungaättling som Tad Williams Simon eller nÃ¥gon med en särskild medfödd magisk förmÃ¥ga. Lägg till de alldeles för vanligt förekommande profetiorna och vi fÃ¥r en litteraturtyp som inte uppmanar till initiativ frÃ¥n vem som helst.

Man kan ocksÃ¥ frÃ¥ga sig hur väl det gÃ¥r ihop med vad Skrobo skriver om fantasyns krav pÃ¥ valfrihet: ”För att bli självständig mÃ¥ste man göra sig kvitt med begrepp som gudomlig vilja och ödestro.” Det finns inte sällan en begränsad mängd möjligheter och det invididuella ansvaret handlar oftare om modet att följa den utstakade vägen än att, som i Niklas Krogs inte särskilt välskrivna men sympatiska En krigares hjärta, En magikers styrka och En härskares själ, kasta av sig den, även om han förstÃ¥s inte är alldeles ensam. OcksÃ¥ Johan Ehrenbergs Aileme – Befrielsens tid behandlar ämnet, med huvudpersoner som vägrar vara gudarnas – när Eddan möter Bibeln – verktyg och gör uppror för rätten till frihet, för att inte tala om vad den litterärt betydligt skickligare Philip Pullman gör med sitt uppror mot kyrkan och Auktoriteten i His Dark Materials. Joe Abercrombie har tangerat ämnet i The First Law, men där handlar det snarare om människor som försöker gÃ¥ sin egen väg men misslyckas (se ”Den tomma segern: Joe Abercrombies The First Law”, Vetsaga 12/4 2008) och bokens dialog förs snarare med fantasygenrens konventioner än med samhället. Fantasyn har dock, fortfarande, sett betydligt mer av C.S. Lewis än av Philip Pullman.

Visst kan fantasyn vara samhällskritisk, pÃ¥ mÃ¥nga sätt och nivÃ¥er. En sÃ¥ läst fantasyserie som J.K. Rowlings Harry Potter innehÃ¥ller en – föga förvÃ¥nande, med tanke pÃ¥ mÃ¥lgruppen – mycket uppenbar kritik av sÃ¥väl vÃ¥r tids journalistik som maktens ovilja att respektera människors rättigheter (se ”Samhällskritik i Harry Potter”, Vetsaga 13/3 2007), och ett genomgÃ¥ende tema i Naomi Noviks tyvärr ganska ytliga serie Temeraire är diskussionen om drakars rättigheter, där de inblandade principerna förstÃ¥s inte är begränsade till att handla om drakar. China Miévilles politiska engagemang smyger sig lätt in i hans mycket läsvärda böcker (se särskilt Iron Council), Terry Pratchett driver i sina Discworld-böckerna med diverse fenomen i vÃ¥rt samhälle, Terry Goodkinds halvt oläsliga The Sword of Truth handlar om objektivismen och Ellen Kushners fantastiska och varmt rekommenderade The Privilege of the Sword skildrar en ung kvinna i en roll traditionellt förbehÃ¥llen män – bara för att nämna nÃ¥gra fÃ¥ av de författare som med olika teman, synpunkter och ingÃ¥ngar har utövat nÃ¥gon form av samhällskritik inom fantasygenren de senaste Ã¥ren. Visst är det en litteraturform som, om man sÃ¥ önskar erbjuder möjlighet att vrida och vända pÃ¥ sÃ¥dant som är i högsta grad aktuellt för vÃ¥rt samhälle.

Subversiv, som i att den som litteraturform ”kan ses som en uppmaning till revolution”, är den dock inte – i den mÃ¥n ”det centrala elementet i fantasygenren är kamp” handlar kampen oftare att bevara det som redan finns och blicka bakÃ¥t snarare än framÃ¥t. En smula tröttsamt ibland, men jag tar lika gärna det, om den samhällskritik Skrobo vill se som ett genomgÃ¥ende tema liknar den Jackson letar efter.

Skrobo, Branko: ”Fantasy – en uppmaning till uppror”

Holmberg, John-Henri. Fantasy: Fantasylitteraturens historia, motiv och författare. Replik, 1995.
Jackson, Rosemary. Fantasy: The Literature of Subversion. Routledge, 2003.
Mendlesohn, Farah. Rhetorics of Fantasy. Wesleyan University Press, 2008.
Todorov, Tzvetan. The Fantastic: A Structural Approach to a Literary Genre. Cornell University Press, 1975.