Konservatism och samhällskritik i fantasygenren

Johan Jönsson

Litteraturvetaren Branko Skrobo skrev 29/6 essän ”Fantasy – en uppmaning till uppror” i Borås Tidning, om fantasygenrens samhällskritiska dimension. Det är berömvärt, både för att Skrobo anstränger sig för att lyfta fram genren som en litteraturform värd att ta på allvar och för att Borås Tidnings kulturredaktion är beredda att publicera essän. Det är glädjande att det finns utrymme för djuplodande och seriösa texter om fantasy. Nackdelen med Skrobos essä är att den, trots att initiativet är lovvärt, sprider en för ovanlighetens skull idealiserad men likväl förvrängd bild av genren.

Ett problem i Skrobos text är att han sällan konkretiserar vad han menar. Essän tar bara upp två skönlitterära författare – J.R.R. Tolkien och Niklas Krog – och Skrobo erkänner själv att Tolkiens verk inte ifrågasätter den rådande ordningen, utan snarare bekräftar samhället. Det tema i Krogs böcker som Skrobo nämner, om människan som slår sig fri från makterna, är både sympatiskt och värt att lyfta fram, men tyvärr inte ens det är alldeles självklart, om man läser slutet i En magikers styrka:

– Jag undrar, sade byäldsten när han var borta, jag undrar om det inte finns en tredje makt i världen, förutom de ursprungliga två. En god makt som i allt strävar efter att upphäva verkningarna av deras ondska.

Bristen på exempel och konkretisering gör att man ibland får gissa sig till vad han är ute efter, och snegla på den sekundärlitteratur han väljer att ta upp. Skrobo lutar sig i sin essä bland annat på Rosermary Jacksons bitvis absurda Fantasy: The Literature of Subversion. Han skriver att ”[p]roblemet är att hennes verk inte handlar enbart om fantasy utan om den fantastiska litteraturen i bredare bemärkeslse”, men det verkliga problemet – bortsett från boken i sig – här är att Jackson rentav utesluter centrala delar av fantasylitteraturen från det hon skriver om.

Fantasy: The Literature of Subversion bygger på Tzvetan Todorovs Introduction à la littérature fantastique från 1970 (översatt till engelska som The Fantastic: A Structural Approach to a Literary Genre 1973). Här talar Todorov, för att använda den engelska terminologin, om the fantastic (le fantastique), och dess förhållande till the uncanny (l’étrange) och the marvelous (le merveilleux). The fantastic kräver att läsaren känner en viss tvekan, en ambivalens, inför de fantastiska elementen och hur de skall tolkas, medan the uncanny och the marvelous referar till ”the supernatural explained” respektive ”the supernatural accepted” (Todorov 41–42). Jackson skriver:

The represented world of the fantastic is of a different kind from the imagined universe of the marvellous, and it opposes the latter’s rich, colourful fullness with relatively bleak, empty, indeterminate landscapes, which are less definable as places than as spaces, as white, grey, or shady blanknesses. Movement into a marvellous realm transports the reader or viewer into an absolutely different, alternative world, a ‘secondary’ universe, as Auden and Tolkien term it. This secondary, duplicated cosmos, is relatively autonomous, relating to the ‘real’ only through metaphorical reflection and never, or, rarely, intruding into or interrogating it. This is the place of William Morris’s The Wood Beyond the World, Frank Baum’s Wonderful Land of Oz, C.S. Lewis’s Narnia, Fritz Leiber’s Nehwon, Tolkien’s Middlearth [sic] in The Lord of the Rings, Frank Herbert’s Dune, the realms of fairy story and much science fiction.

Such marvellous narratives have a tangential relation to the ‘real’, interrogating its values only retrospectively or allegorically.
 (Jackson, 42–43)

Det är förstås inte bara nämnda författare som Lewis, Tolkien och Leiber som befinner sig inom det som Todorov, och Jackson, skulle kalla the marvelous: ”the supernatural accepted” är centralt för genren, och Skrobos enda skönlitterära exempel vid sidan av Tolkien, Niklas Krog, skriver i just en ganska typisk sekundärvärld. Det Jackson syftar på med fantasy (som förstås är ett ord som enklare lånar sig till fler betydelser på engelska än på svenska) är alltså sällan den fantasy Skrobo behandlar, vilket man som läsare annars lätt kan tro när han skriver att hon ”undersöker … genrens subversiva karaktär”. Fantasyns sekundärvärldars ”subversiva karaktär” – och ”subversiv” bör här förmodligen läsas som hur väl den lämpar sig för en positiv marxistisk tolkning – ger hon inte mycket för. Skapelserna av C.S. Lewis, T.H. White och Stephen Donaldson är till exempel ”all of the same kind, functioning as conservative vehicles for social and instinctual repression” (Jackson 154–155).

Skrobos beskrivning av genrens historia och utveckling är också problematisk. Han säger att ”[f]antasy som en tydligt identifierbar genre inom det fantastiska berättarsättet anses ha uppkommit på 1950-talet med John Ronald Reuel Tolkiens (1892–1973) verk The Lord of the Rings”, och om man letar det går förstås att hitta dem som anser det, men ”anses ha” antyder någon form av konsesus – och det stämmer inte på något sätt. Han hänvisar själv till John-Henri Holmbergs Fantasy: Fantasylitteraturens historia, motiv och författare, i vilken Holmberg kallar femtiotalet ”trots Tolkiens trilogi och enstaka andra betydande romaner nästan ett förlorat decennium för fantasylitteraturen” (Holmberg 93–94) och påpekar att Tolkiens verkliga inflytande på fantasygenren inte uppstår förrän pocketutgåvorna av hans böcker i mitten på sextiotalet. Liksom så många andra kritiker lägger Holmberg också genrens uppkomst mycket längre bak i tiden – tack och lov, eftersom fantasylitteraturen före, samtidigt som och efter The Lord of the Rings och dess efterföljare alltid har omfamnat författare som hämtat sin inspiration annorstädes. När Skrobo skriver att han anser 1950-talet vara ”början på en ny och unik form av litteratur” stämmer det förvisso, av förklarliga skäl, för den posttolkienistiska fantasyn, men Tolkien och hans epigoner utgör inte ensamma fantasygenren enligt någon som helst accepterad definition och den som placerar fantasylitteraturens tillkomst vid femtiotalets mitt utesluter Hope Mirrlees, Robert E. Howard, Fritz Leiber, Lord Dunsany, Jack Vance och Poul Anderson, bara för att nämna några fantasyförfattare som levde eller skrev sina viktigaste verk innan The Lord of the Rings gavs ut.

Kanske bör man betrakta det som ett tecken på en konsekvent linje, även om det är en syn som skiljer sig markant från den i det historiska översiktsverk som Skrobo själv rekommenderat, för han verkar inte alls tala om fantasygenren som helhet, utan bara om den del som ofta kallas för episk fantasy eller högfantasy (som, ironiskt nog, nästan sämst av alla former av fantasy stämmer in på den subversivitet Jackson vill se i Fantasy: The Literature of Subversion). Det får han naturligtvis göra – problemet är att han inte nämner all den fantasy han därmed utesluter, även om det till hans försvar skall sägas att han konstaterar att ”genren är oerhört bred”. När han skall ge förslag på beståndsdelar som är typiska för fantasylitteraturen blir det dock riktigt snävt.

Det centrala i fantasy är kampen mellan två sidor. Den beskrivs oftast på ett sådant sätt att det ska uppfattas som en kamp mellan olika paradigm, vilka är varandras absoluta motsatser, exempelvis ljus och mörker eller gott och ont.

Protagonisterna och antagonisterna är oftast jämnstarka och fortsatt kamp mellan dem skulle resultera i förstörelsen av det kampen gäller. Det är oftast rätten att styra en planet eller ett visst universum efter endera partens principer.

De två sidorna är tvungna att använda list och genom indirekt inblandning försöka lura den andre för att därigenom segra. Detta åstadkoms genom att sidorna väljer ut förkämpar som får ge sig ut på uppdrag i syfte att skaffa fördelar åt sina arbetsgivare.

Det brukar finnas en tredje kraft, benämnd jämvikten eller balansen, som är mäktigare än protagonisten och antagonisten. Den ser till att regler finns och att dessa upprätthålls samt om de bryts att den skyldige straffas.

Balansen är domaren i de två kämparnas kamp om herraväldet över skapelsen, men utöver denna roll agerar domaren som beskyddare över skapelsen och allt den innehåller. Både kämparna och domaren har rätt att välja ut förkämpar som ska försöka förverkliga deras syften.

Jag vill invända redan mot att det centrala i fantasyn är kampen mellan två sidor, men det är förvisso ett vanligt förekommande inslag, särskilt inom just den typ av fantasy som Skrobo inriktar sig på. Även om man inte håller med går det rimligtvis att se vad i litteraturformen som Skrobo har tagit fasta på i uttalandet. De sista styckena blir däremot, tyvärr, närmast absurda. Det är en ganska träffande sammanfattning av David Eddings The Malloreon, men bortsett från det? Skrobo är förstås välkommen att presentera förslag på typiska beståndsdelar, och har inte heller hävdat att det är någonting annat än förslag, men svaret blir nej. Den som vill argumentera för att det är för fantasygenren typiska beståndsdelar får rimligtvis göra det med hjälp av för genren någorlunda centrala exempel, men jag kan inte på något sätt tänka mig att det på något sätt skulle vara svårt att för varje enskilt sådant komma på en lång rad motexempel. Fantasygenren ser helt enkelt inte ut på det sättet.

Fantasyvärlden, skriver Skrobo, ”är med vissa särskilda undantag en värld i kris”, vilket förvisso är en återkommande situation på samma sätt som kampen mellan två sidor. Däremot kan man ställa sig frågande till att krisen skulle illustrera ”hur vårt samhälle skulle kunna se ut i en snar eller avlägsen framtid”, för att inte tala om att fantasylitteraturen ”är en uppmaning till förändring innan det är för sent”, någonting som förvisso förstås kan förekomma – Göran Sahléns Sju konungadömen torde vara ett exempel på fantasy inspirerad av atombombshotet – men är mycket vanligare inom till exempel science fiction. Den typiska fantasyberättelsen om en värld i kris handlar tvärtom om bevarandet av status quo: det övergripande målet är inte förändring, utan att avvärja hotet, och därigenom återgå till utgångspunkten. Det typiska exemplet, som även Skrobo tar upp, är förstås Tolkien, där hoberna lämnar Fylke för att kunna bevara det som det är, men en mycket lång rad författare – från Robert Jordan till Anne Bishop till Stephen Donaldson och så vidare – har skrivit om världar där målet är att besegra hotet för att försvara en viss ordning. Fantasygenren är, tyvärr, ofta konservativ, särskilt den typ som Skrobo diskuterar i sin essä. Eller som Farah Mendlesohn konstaterar i Rhetorics of Fantasy:

And the downloads in this book [Robert Jordans The Eye of the World] (and others considered so far) are linked with a sense that the past is better, more knowledgeable, suggesting that the ideology is part of the form. The club narrative contains within it a melancholy of structure, a mourning, or at least nostalgia, for the past that makes it particularly useful for the expression of thinning: ”So much was lost, not only the making of angreal. So much that could be done which we dare not even dream of.” As Tad William demonstrates, when Binabik declares, ”there seems only one thing to do … is it back to archives again,” nothing truly new can be made in a fully Built world.
 (Mendlesohn 46–47)

Det finns undantag, förstås, som The Empire Trilogy av Raymond E. Feist och Janny Wurts, där huvudpersonen Mara kämpar för att förändra de strukturer som finns i hennes samhälle, men de är undantag snarare än regel.

I den mån den här sortens fantasy erbjuder en annan samhällsordning än vår är det inte sällan en som är beroende av arvskungadömet eller dess motsvarigheter. Som jag har påpekat tidigare på Vetsaga i miniessän ”Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst och behovet av härskare” (30/12 2006) har en rad riken och världar sedan Aragorn satte sig på Gondors tron räddats genom att rätt person, det vill säga en person av kungligt blod eller som på annat sätt är utvald, har fått, eller återbördats till, makten. Det är förvisso inte särskilt mycket annan litteratur som längre hyllar fiktiva motsvarigheter till mer eller mindre enväldiga konungar av Guds nåde, men jag varken tror eller hoppas att det i de flesta fall bör läsas som en form av samhällskritik eller ”ifrågasättande av sin samtids dominanta diskurs”.

Det spelar också in när man skall diskutera det individuella ansvar som Skrobo vill lyfta fram. Visst finns det inom fantasygenren en ton av individuellt ansvar, att det är viktigt att göra det man måste för att stå upp för det som är rätt, men det sammanfaller gärna med just utvaldhet: det är inte vem som helst som kan rädda världen. Även när man inte är en, som Skrobo tidigare nämner, utvald förkämpe som David Eddings Belgarion, eller vald av en gud som Elizabeth Moons Paksenarrion, eller som Robert Jordans Rand al’Thor som den återfödde Draken, så blir det lätt en kungaättling som Tad Williams Simon eller någon med en särskild medfödd magisk förmåga. Lägg till de alldeles för vanligt förekommande profetiorna och vi får en litteraturtyp som inte uppmanar till initiativ från vem som helst.

Man kan också fråga sig hur väl det går ihop med vad Skrobo skriver om fantasyns krav på valfrihet: ”För att bli självständig måste man göra sig kvitt med begrepp som gudomlig vilja och ödestro.” Det finns inte sällan en begränsad mängd möjligheter och det invididuella ansvaret handlar oftare om modet att följa den utstakade vägen än att, som i Niklas Krogs inte särskilt välskrivna men sympatiska En krigares hjärta, En magikers styrka och En härskares själ, kasta av sig den, även om han förstås inte är alldeles ensam. Också Johan Ehrenbergs Aileme – Befrielsens tid behandlar ämnet, med huvudpersoner som vägrar vara gudarnas – när Eddan möter Bibeln – verktyg och gör uppror för rätten till frihet, för att inte tala om vad den litterärt betydligt skickligare Philip Pullman gör med sitt uppror mot kyrkan och Auktoriteten i His Dark Materials. Joe Abercrombie har tangerat ämnet i The First Law, men där handlar det snarare om människor som försöker gå sin egen väg men misslyckas (se ”Den tomma segern: Joe Abercrombies The First Law”, Vetsaga 12/4 2008) och bokens dialog förs snarare med fantasygenrens konventioner än med samhället. Fantasyn har dock, fortfarande, sett betydligt mer av C.S. Lewis än av Philip Pullman.

Visst kan fantasyn vara samhällskritisk, på många sätt och nivåer. En så läst fantasyserie som J.K. Rowlings Harry Potter innehåller en – föga förvånande, med tanke på målgruppen – mycket uppenbar kritik av såväl vår tids journalistik som maktens ovilja att respektera människors rättigheter (se ”Samhällskritik i Harry Potter”, Vetsaga 13/3 2007), och ett genomgående tema i Naomi Noviks tyvärr ganska ytliga serie Temeraire är diskussionen om drakars rättigheter, där de inblandade principerna förstås inte är begränsade till att handla om drakar. China Miévilles politiska engagemang smyger sig lätt in i hans mycket läsvärda böcker (se särskilt Iron Council), Terry Pratchett driver i sina Discworld-böckerna med diverse fenomen i vårt samhälle, Terry Goodkinds halvt oläsliga The Sword of Truth handlar om objektivismen och Ellen Kushners fantastiska och varmt rekommenderade The Privilege of the Sword skildrar en ung kvinna i en roll traditionellt förbehållen män – bara för att nämna några få av de författare som med olika teman, synpunkter och ingångar har utövat någon form av samhällskritik inom fantasygenren de senaste åren. Visst är det en litteraturform som, om man så önskar erbjuder möjlighet att vrida och vända på sådant som är i högsta grad aktuellt för vårt samhälle.

Subversiv, som i att den som litteraturform ”kan ses som en uppmaning till revolution”, är den dock inte – i den mån ”det centrala elementet i fantasygenren är kamp” handlar kampen oftare att bevara det som redan finns och blicka bakåt snarare än framåt. En smula tröttsamt ibland, men jag tar lika gärna det, om den samhällskritik Skrobo vill se som ett genomgående tema liknar den Jackson letar efter.


Skrobo, Branko: ”Fantasy – en uppmaning till uppror

Holmberg, John-Henri. Fantasy: Fantasylitteraturens historia, motiv och författare. Replik, 1995.
Jackson, Rosemary. Fantasy: The Literature of Subversion. Routledge, 2003.
Mendlesohn, Farah. Rhetorics of Fantasy. Wesleyan University Press, 2008.
Todorov, Tzvetan. The Fantastic: A Structural Approach to a Literary Genre. Cornell University Press, 1975.

Kommentarer

  1. Johan J. skrev:

    Länkar till tidigare texter på Vetsaga som nämns:

    Den tomma segern: Joe Abercrombies The First Law
    Samhällskritik i Harry Potter
    Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst och behovet av härskare

    Några andra kommentarer, som inte riktigt passande in i essän:

    Fantasy har ibland definierats som det omöjligas litteratur. Men denna definition tar inte hänsyn till genrens särart. Samtidigt bidrar den till en felaktig bild av vad fantasy är för någonting.

    Definitionen skapar följande resonemang: om något inte är och inte kan vara sant så kan det heller inte vara betydelsefullt eller representera något av bestående värde. Fantasy definieras som rolig läsning och inget mer. Denna syn på genren ignorerar helt att den har en samhällskritisk funktion.

    Min utgångspunkt är istället att fantasyn ifrågasätter föreställningar, värderingar och traditioner och därigenom den rådande ordningen. Det är dess samhällskritiska sida som gör att den betraktas som farlig och för att netralisera dess verkan har den beskrivits som enbart rolig läsning och ingenting annat.

    För det första: jag håller helt och hållet med Skrobo om att ”om något inte är och inte kan vara sant så kan det heller inte vara betydelsefullt eller representera något av bestående värde” är en tragiskt vanlig föreställning och att den är djupt felaktig. Men är det verkligen definitionens fel? Ligger inte misstaget snarare i de som väljer att tolka fantasyn så utifrån den i sig fungerande definitionen?

    För det andra: vem betraktar fantasygenren som farlig? Är det inte en betydligt mer långsökt förklaring än att det mimetiskas kulturella hegemoni leder till att man betraktar genren som undermålig snarare än som någonting som man konspiratoriskt måste trycka ned på grund av någon inneboende samhällsomstörtande sprängkraft? ”Vad skulle farbror Ockham ha sagt?” et cetera.

    Dessutom, bara för att få vifta med en av mina favoritkäpphästar: fantasy är inte per definition lågteknologisk, vilket gör att magi inte nödvändigtvis måste fylla dess roll – eller fylla dess roll ens om världen är av pseudomedeltid eller annan förindustriell art. Det finns gott om fantasy där högteknologi lever sida vid sida med magi. Det finns fantasy där magi inte alls fyller de luckor tekniken gör för oss, trots att magi finns och tekniken saknas. Men visst kan den göra det, och det är väl en återkommande och – beroende på magins utbredning – mer eller mindre fungerande förklaring till varför samhällen ofta verkar stå still på en och samma teknologiska nivå, om man tycker att det är viktigt att sådant fungerar.

    Det är för övrigt kul att se hur fruktansvärt illa Jackson tycker om Tolkien. Några valda citat:

    From Walter de la Mare, Beatrix Potter, A.A. Milne, to Richard Adams and J.R.R Tolkien, a tradition of liberal humanism spreads outwards, covering with its moral, social, and linguistic orthodoxies a world of bears, foxes, wolves, rabbits, ducks, hens and hobbits. (155)

    The current popularity of J.R.R. Tolkien’s The Hobbit and The Lord of the Rings indicates the strength of a romance tradition supporting a ruling ideology. Tolkien is nostalgic for a pre-Industrial, indeed a pre-Norman Conquest, feudal order. He makes a naive equation of industry with evil, referring with disgust to the ‘materialism of a Robot Age’ and looking backwards to a medieval paradise, his secondary worlds providing coherence and unity. (155–156)

    For Tolkien, the only way is backwards: the chauvinistic, totalitarian effects of his vision are conveniently removed from present material conditions, by providing and ‘escape’ from them. He is repelled (like Carroll) by the physical and material. Tolkien’s Orcs, the dark hairy creatures of The Lord of the Rings, are imagined as repulsively sensual, as embodiments of absolute evil, whereas for Blake they are instruments of revolution.” (156)

    Dessutom, en fråga:

    I Tolkiens verk finns ett tema av makt och korruption som gestaltas via exempelvis Melkor, Sauron och Saruman. Ämnet som tas upp och diskuteras är att det inte är makt som korrumperar utan att den drar till sig de korrumperbara.

    Jag tycker att det känns som en konstig tolkning av temat, men jag är – som jag upprepade gånger bör ha bevisat för den som följt diskusionerna på Vetsaga – ingen tolkienist. Skrobo kan mycket väl vara betydligt mer insatt än mig här. Det skulle vara kul att höra vad Tolkienkännare anser om den tolkningen, eller varifrån den är hämtad, om den inte är Skrobos egen.

    Slutligen vill jag passa på att upprepa att jag, trots de invändningar jag har mot essän, tycker att det är kul när det skrivs om fantasy och att jag verkligen uppskattar att Borås Tidning ger genren det utrymme de har gjort den senaste månaden, både med den här essän och det Skrobo har skrivit om Niklas Krog, Steph Swainston och Steven Erikson där.

  2. Bertil Mårtensson skrev:

    Tack för intressant diskussion. Jag ser själv fantasy, i den mån den inte bara är färgstark underhållning, vilket är helt OK, som etisk-psykologisk. Utan att heller vara tolkienist har jag alltid sett en avgörande sak i Ringen vara att även den gode frestas avsevärt, att kriteriet på total godhet då vore att kunna stå emot frestelsen men att oerhört få klarar det. Min egen Maktens Vägar är också etisk men på ett annat sätt – själv bör jag nog inte ens försöka uttala mig om det.
    Men tack för välskriven essä!

  3. Magnus J. skrev:

    Personligen finner jag inga skäl att beklaga fantasy-genrens konservatism. Inte för att jag själv är särskilt konservativ, men jag anser konservatismen vara en fullt legitim ideologi och inte utan sina poänger.

    Fast det är ju förstås vanligt att man försöker ärerädda en lågt värderad uttrycksform just genom att peka på en ”samhällskritisk” dimension… Med vilket man i själva verket avser förekomst av vänsterideologi (om än aldrig så banal). Som om konservatismen och liberalismen inte kunde vara samhällskritiska.

  4. Centerwall skrev:

    Apropå frågan om makt och korrumperbara personer i Tolkiens Midgård så tycker jag att Skrobo har en poäng, även om det kanske är lite väl hårddragen.

    Melkor, Sauron, Saruman, Ar-Pharazon med flera är helt uppenbart korrumperbara och söker efter mer makt, medans många andra är nöjda med den makt och den roll de har och därmed nästan verkar vara immuna mot frestelsen att t ex använda Ringen (t ex Aragorn och Faramir). Men i de flesta fall har dessa personer redan ganska mycket makt, så man kan ju säga att de är nöjda med vad de har.

    Som jag ser det kan makt inte tas i Midgård – den kan bara ges. Och det är de som försöker ta makt (eller mer makt än vad de ska ha) som korrumperas och faller.

    Intressant är dock att Frodo inte frivilligt kan med att förstöra Ringen…

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.