Vetsaga

Anna Davour

På sistone har jag varit ganska intresserad av populärkultur som spegel av samhället och den allmänna världsbilden. Det var med bakgrund mot det som jag till slut tog mig för att skaffa och läsa The Gospel According to Science Fiction av Gabriel McKee. Jag har följt författarens blogg ända sedan jag först hörde talas om boken när den kom ut förra året, och han har gjort ett solitt intryck av att vara kunnig och vettig. Det var mycket riktigt en väldigt intressant och matig bok, även om den hade ett par irriterande egenheter.

Religion är ett eldfängt ämne, därför att det är något som berör många människors självuppfattning. I fantastiken kan man skala av retoriken och ibland hantera specifika frågor lite mer frikopplat från dagens särskilda omständigheter. Samtidigt är science fiction-världen djupt och fast rotad i amerikansk kultur, och dagsdebatten slår igenom i sf-litteraturen.

Det sägs ofta att fantasy skulle vara mer böjd Ã¥t religion medan science fiction, med sina ambitioner att vara rationell, har en inbyggd skepsis till allt vad religion heter. Det är naturligtvis inte riktigt sant — egentligen gäller det enbart om man förstÃ¥r religion i en ganska snäv mening. Ämnet har ju diskuterats i nÃ¥gra tidigare artiklar här pÃ¥ Vetsaga, och det är uppenbart för de flesta att även författare som är ateister har skrivit berättelser som är intressanta ur ett religiöst perspektiv.

Ämnet behandlas ju också i andra böcker än The Gospel According to Science Fiction, och dyker upp då och då i samtal om sf.

På bloggen SF Signal hade man nyligen en Mind Meld (ett antal personer, oftast författare, som svarar på samma fråga) om huruvida science fiction är förenligt med religion. Såväl ateister och agnostiker som bekännande troende var fullständigt eniga om att det här är ett ämne som passar bra ihop med sf. (Ta en titt. Det finns en ganska stor bredd i de olika svaren, och diskussionen i kommentarerna är ovanligt saklig och innehållsrik.)

Det stämmer förstås att science fiction ofta varit kritisk när det uttryckligen har handlat om organiserad religion. I sin essä om religion i sf i The Cambridge Companion to Science Fiction diskuterar Farah Mendlesohn det faktum att religion i sf ofta har förknippats med det primitiva och varit ett tecken på kulturell efterblivenhet. Mendlesohn ser rötterna till detta i schismen mellan protestantism och katolicism vid reformationen, då man började skilja på ritual och mening, där ritual kom att förknippas mer med övertro och mindre med tro. Även om det inte sägs uttryckligen i hennes text kan man också se det som en följd av kolonialtidens syn på främmande kulturers religiösa uttryck. Det speglar också det amerikanska kulturklimatet, som blev alltmer sekulariserat under första delen av 1900-talet då science fiction växte fram. Från 60-talet och framåt har en framväxande nyandlighet också speglats i sf, ibland i kontrast och opposition mot äldre trossystem. Sedan 80-talet har vissa kristna rörelser, som tidigare höll sig utanför politiken, börjat bli en maktfaktor. Det är svårt att undgå att märka att debatten i USA är mycket inflammerad av konservativa evangelikala krafter, som till exempel valt att motarbeta naturvetenskapen som de uppfattar som ett hot mot sin religion.

Det finns mÃ¥nga exempel pÃ¥ hur science fiction verkat sätta sig emot religion. Man har till exempel gärna kritiserat religiösa institutioner, som kan bli stelbent dogmatiska och hÃ¥lla kvar människor i okunskap (som till exempel ”The Masters” av Ursula K. LeGuin) eller som med konserverade ritualer kan bygga upp murar kring tillgänglig kunskap som hindrar att man kan komma vidare (som de nybyggarättlingar som ärver en hel teologi kring första nivÃ¥ns läroböcker i BlÃ¥ tornet av Dénis Lindbohm, eller kanske som det primitiva ”scientific people” i The Stars My Destination av Alfred Bester).

Samtidigt är det väldigt centralt i science fiction att presentera visioner om vad som ligger bortom människan, och hur människan kan växa ur sina begränsningar. En outtalad trossats bakom mycket sf är att meningen i människans tillvaro finns i att ständigt utvidga horisonterna, att vår mänsklighet hänger på att söka transcendens (inom denna värld) genom att alltid växa. Det är ett uttryck för en längtan efter något bortom, något utanför det vardagliga och lättbegripliga. Det är väldigt tydligt till exempel i trilogin The Golden Age av John C. Wright, som handlar om en avlägsen framtid då människan har fantastisk teknologi som ger gudalika förmågor, men ändå hotas av stagnation i solsystemet och måste expandera bortom det för att fullfölja sin mänsklighet. Drömmar om att nå odödlighet genom att ladda upp sig till en dator eller byta kropp är också ett uttryck för en sorts andlig strävan, oavsett om man ser det bokstavligt eller metaforiskt.

Redaktörerna för antologin The New Awareness: Religion Through Science Fiction (1975, red. Patricia Warrick och Martin Harry Greenberg) menade att science fiction kan visa på hur vetenskap och religion båda behövs för att skapa en fungerande syn på livet. Det här var en tid präglad av kärnvapenhot, energikris och rädsla för överbefolkning. De menade att det är en överlevnadsfråga, att vi i vår tid behöver en ny vision av det heliga i livet och av harmoni mellan människor, för att vi över huvud taget ska kunna leva vidare i ett högteknologiskt samhälle utan att ta kål på varandra och på våra livsförutsättningar. Det här är inget ovanligt resonemang, men redaktörerna stöper det i ett uttryckligt religiöst språkbruk (kanske för oss i vår tid lite för new age-anstruket för att vi ska ta till oss det, men ändå) och visar på så sätt hur saker som man inte alltid tänker på i sådana termer kan vara en del av en andlig strävan. De verkar också definiera Gud som det vi finner när vi ställer oss själva i relation till världen:

[W]e can hopefully discover a vision of the value of sacred life on a blessed planet in a mysterious and awe-inspiring universe. This vision of what is of the highest value is the vision of God.

Jag har en känsla av att man ofta när man talar om religion i sf fäster för stor uppmärksamhet vid antingen utsagor om det övernaturliga eller vid institutioner: handlar det om gudar, eller handlar det om kyrkor eller präster? Om detta är urvalet missar man ganska många aspekter av religion som science fiction ofta hanterat rätt grundligt: frågor om moral, om personligt ansvar, om skuld och försoning och rättvisa. Man missar också ofta de ateistiska religioner som förekommer i sf, baserade på till exempel buddhism (som hos Kim Stanley Robinson) eller daoism (som hos Ursula K. LeGuin).

Vad är religion?

Frågan om vad religion egentligen är är förstås lite kvistig, och The Gospel According to Science Fiction ger inte något enkelt svar på det. Det finns många ställen i den här boken där man kan fråga sig vad författaren egentligen menar med religion och evangelium.

Jag vill föreslå en definition, som liksom alla andra har sina brister men som ändå kan fungera i det här sammanhanget: kanske kan man säga att andlighet i vid mening helt enkelt är att sätta in sig själv i ett sammanhang och sträva efter samhörighet med omvärlden. I så fall är också mycket science fiction nästan per definition andlig litteratur. Religion är då systematisk andlighet, tillämpad i ett ramverk med verktyg i form av berättelser och riter, och i de mest etablerade formerna försedd med en uppsättning institutioner och organisationer (kyrka) som kan vara mer eller mindre avlägsnade från de andliga idealen. The Gospel According to Science Fiction är en bok som utforskar hur det här hanteras och diskuteras i sf, till största delen utifrån kristendomen och den västliga kultursfären (där den science fiction som diskuteras har sina rötter), men med en del utvikningar till andra kulturer.

Boken är indelad i tio kapitel, där vart och ett tar upp en aspekt av religion och ger en översikt över hur den har behandlats i sf-böcker och sf-film, och i enstaka fall även tecknade serier:

1. Framtidens gudar
2. Skapelse, särskilt om människan som skapare
3. Tanke, själv, själ
4. Den fria viljan och gudomlig försyn
5. Synd och ondska
6. Kristus, Prometeus och Klaatu: Messias i olika tappningar
7. Tro, vetande och religiösa upplevelser
8. Kyrkan i framtiden
9. Föreställningar om livet efter detta
10. Den yttersta tiden, och vad som möjligen kommer därefter

Som synes är det ett brett spektrum av teman, och de blir belysta från många olika håll och med mängder av exempel. Det är ingen väldigt tjock bok, men den är innehållsrik. Den är rolig eftersom den tar ett bredare helhetsgrepp på religion som mänskligt fenomen än de flesta diskussioner jag läst, och eftersom författaren tillåter sig att gå ganska djupt. Vissa aspekter verkar saknas litegrann, men det beror kanske på att de behandlats mindre grundligt i science fiction.

Analysen av böcker jag läst och känner väl till gav mig ofta aha-känslor. Diskussionen av till exempel Hyperion av Dan Simmons och The Sparrow av Mary Doria Russell tillförde en del del intressanta aspekter. Jag håller förstås inte med om precis allt, och tyckte till exempel att McKee misstolkade The Telling av Ursula K. LeGuin (han verkar inte ha förstått dess funktion som metafor för daoismen i Kina) och att han missade huvudpoängen med Jupiter av Ben Bova*. Det är ändå småsaker i jämförelse med de delar som var bra.

När jag läser den här boken fÃ¥r jag intrycket av att det ofta är lättare att bÃ¥de uttrycka och ta till sig resonemang om de här stora frÃ¥gorna när de ställs i ett nytt sammanhang och undviker de vanliga formuleringarna. Man undviker dÃ¥ att fastna i religionernas motsvarighet till ”technobabble”, de där tomma formuleringarna som bara är sprÃ¥klig dekoration eller ”stororden” som man kan ha svÃ¥rt att relatera till.

Förpackning och innehåll

Många av de exempel som tas upp i The Gospel According to Science Fiction är inte sådana som omedelbart nämns i diskussioner om religion i science fiction, eftersom de inte handlar om religionen i sig, utan snarare om de frågor religionerna traditionellt sysslar med. Beroende på vilken berättelse om världen man själv föredrar kan man läsa det här på olika sätt. Det kan förstås tolkas som att religionen tappar mark, och det som förr var strikt religiösa frågor nu är fritt byte. Det kan också, som författaren till den här boken gör, tolkas som att religion är något fundamentalt mänskligt, och att man i en ny tid tar upp de eviga frågorna på nytt sätt och utforskar dem med ett annat språkbruk. I science fiction har många författare i högsta grad ägnat sig åt att väva meningsskapande berättelser, att definiera vår plats och roll som människor i universum.

Ett litet problem jag har med den här boken är att jag inte är säker på att den verkligen är vad den utger sig för att vara. Förpackningen är allt när det gäller att ge tilltänkta läsare de rätta förväntningarna.

Är det här egentligen en bok om evangelium enligt science fiction? Jag har inte läst nÃ¥gra andra The Gospel According to …, men jag har alltid tyckt att de ser ut att vara evangelikala uppbyggelseböcker och därför därför kanske riktade mot en smal läsargrupp. Titlar som denna fÃ¥r mig att tänka att det ska handla om att leta efter kristusmetaforer och moraliska lektioner i olika verk. Det kan händaatt det inte alls är frÃ¥ga om det, men sÃ¥dant är det jag associerar den här sortens titel till — och det finns nÃ¥gra stycken, som man kan se om man letar pÃ¥ Amazon. Just den här boken var jag säker pÃ¥ att den inte skulle vara sÃ¥dan, men jag kan tänka mig att redan titeln är lite avskräckande för mÃ¥nga som annars skulle vara intresserade.

GÃ¥r man sedan till baksidestexten, som först ger intrycket av att det ska handla om sambandet mellan naturvetenskap och religion, och sedan säger att det är en bok om hur man kan hÃ¥lla tron levande i framtiden. Slutligen säger man att det är en bok med mÃ¥nga exempel som alla seriösa science fiction-fans — inte bara de med speciellt intresse för religion — kan uppskatta. Jag skulle dock tro att rätt mÃ¥nga av de seriösa sf-fansen aldrig läser ens sÃ¥ lÃ¥ngt, vilket kanske är synd. Det är verkligen frÃ¥ga om en väldigt insatt diskussion av hur olika teologiska teman speglas i sf.

Stilen i boken har lite av samma problem som omslaget: författaren verkar lite obeslutsam om vilken sorts bok han ville skriva. Till största delen är det ett vanligt kritiskt verk, ganska akademiskt till attityden, men ibland kommer det små stycken som sticker av.

McKee har till exempel valt ett lite irriterande sätt att avrunda kapitlen. Han avslutar med att tillskriva ”science fiction” som kollektiv ett syfte med olika sorters tankeexperiment. Det är mÃ¥nga gÃ¥nger lite tveksamma slutsatser, som inte har riktigt samma objektiva ton som resten av texten. Jag kan ha fel, men det känns lite som en senkommen eftergift för den typ av personer som vanligen lockas av titlar som The Gospel According To vadsomhelst, att hänga pÃ¥ en uppbygglig avrundning pÃ¥ slutet av varje kapitel.

Om man bortser frÃ¥n formuleringar om att ”sf vill” eller ”sf strävar efter att” är den allmänna slutsatsen dock helt rimlig: i science fiction experimenteras med spekulationer om människans plats i världen i nuet och framtiden, och där leks ocksÃ¥ med drömmar om vilka vi vill bli, och om hur olika uttryck för andlighet skulle kunna te sig i framtiden.

Återstår också frågan: är det här verkligen en bok om relationen mellan vetenskap och religion i science fiction, som baksidestexten proklamerade? Ja och nej. Det är inte något som diskuteras särskilt, men i den mån sf handlar om vetenskapens betydelse för världsbilden har det förstås en tangeringspunkt med meningsskapandet, och därmed med sådant som kan betraktas som religion eller av religiös betydelse.

Avslutningsvis

Jag är väldigt förtjust i den här typen av verk, som utforskar en speciell aspekt av science fiction med utgångspunkt i en stor mängd olika verk. Gabriel McKee har läst väldigt mycket, och har bra koll på sf-fältet. Det blir förstås ofrånkomligen så att man som läsare kan hitta luckor där författaren missat eller utelämnat några verk man själv tycker är mycket viktigare än dem han tagit med. Science fiction är ju faktiskt så stort att det är omöjligt att täcka in precis allt. Urvalet verkar ha gått efter aktualitet. De flesta exempel är antingen relativt nya, från det senaste decenniet, eller också riktiga klassiker.

Slutomdömet är alltså att jag kan rekommendera den här boken till nästan vem som helst som är intresserad av science fiction och dess idéinnehåll. En liten brasklapp ändå, för säkerhets skull: vill man vara säker på att inte få slutet på massor av böcker och filmer avslöjade kan man tyvärr inte alls läsa såna här kritiska arbeten. Är man riktig ambitiös och motiverad skulle man förstås kunna gå igenom bibliografin först och läsa eller se allting man är intresserad av innan man läser själva texten. Annars får man finna sig i att få veta hur många intressanta böcker slutar.

---

* Fotnot med spoilervarning:

(poängen i Jupiter är att huvudpersonen bryter sig ur den antivetenskapliga religiösa bakgrunden och hittar sin egen väg att förena sin gudstro med sin forskning)