En vägbeskrivning till Newford

Daniel Albertsson

Charles de Lint är den skönlitterära författare vars engelska ord jag varit bekant med allra längst. När jag lade ifrån mig Waifs and Strays så hade inte bara dörren till ett större fantasyutbud öppnats utan vägen till Newford hade blivit beskriven. Jag har med jämna mellanrum besökt platsen sedan dess. Newford med omnejd tar sin lilla tid att undersöka. Än så länge har de Lint skrivit nitton längre beskrivningar, där en del ligger runt hundrafemtio sidor och andra en bra bit över femhundra. Även om ren och skär kvalité definitivt finns i romanerna är de inte kärnan. Den består av fyra novellsamlingar, som tillsammans innehåller drygt sjuttio alster. Det är mycket text, många titlar. En av de vinnande poängerna med Charles de Lints Newford är dock att allt är, med några undantag, fristående. Det finns en kronologisk ordning och det finns i alla fall två verk som gör sig mycket bättre om man har bekantat sig med vissa invånare i staden, Widdershins och Promises to Keep. Resten har jag läst i ett kronologiskt virrvarr och det har aldrig, såvitt jag vet, skadat upplevelsen.

where cultures collide
and wisdoms meet

And in that moment of grace,
where tales branch,
bud to leaf,
where moonlight
mingles with streetlight,
I see old spirits in new skins,
bearing beadwork,
carrying change and charms,
walking dreams,
walking large.

- utdrag ur ”Sweetgrass and City Streets”, från Moonlight & Vines

Newford är en fiktiv miljonstad, som skulle kunna ligga någonstans i USA eller Kanada, med tanke på att invånarna ibland tar bilen till Los Angeles, eller andra verkliga platser i området. Majoriteten av verken utspelar sig på nittiotalet, några av de senare efter millennieskiftet och ett par stycken går ett årtionde eller tre bakåt. Hur Newford är som porträtt av en nordamerikansk storstad tänker jag inte uttala mig om, men det är knappast Newford som modern stad som är mest intressant. Den ovanstående dikten ger ett hum om vad som är det.

Charles de Lint har samlat på sig myter från såväl urinvånarnas Amerika som forna Europa och fört dem till sin fiktiva stad. Landets gamla väsen har varit där från början och fått mindre och mindre plats allteftersom betongskogarna breder ut sig. Några försöker leva sitt liv i staden medan andra drar sig alltlängre tillbaka. Samtidigt så förde européerna sina goda grannar med sig när de seglade över Atlanten. De har också försökt att göra ett hem för sig själva i den nya världen. På vägen till jobbet kan man både gå förbi älvornas drottning och kråkflickor i människoform. Eller varför inte mynt som kan få ben och bara springa sin väg? Det mest fantastiska går att hitta, inte bara från indianernas och européernas folktro, utan även något litet från andra hörn av världens mytologier kan smyga in. Åtminstone några varelser i Newfordböckerna är bra skildrade utifrån äldre texter; andra är säkerligen något ändrade och ytterliggare några är nog helt påhittade.

Trots detta överflöd av mångfaldig kultur är det inget invånarna i stort vet något om. Om det finns ett ofta återkommande tema i böckerna är det människors reaktion inför det övernaturliga och oförklarliga. Först ett möte, sedan inblandning, frivillig eller ofrivillig, och sedan ett accepterande eller ett förnekande. Alla möjliga delar av spektrumet finns representerat. Några blir glada, upplyfta av vad de sett. Andra blir galna, eller mer galna. Vissa förnekar det, eller glömmer bort det, ofta omedvetet. Somliga blir ledsna, sorgsna, deprimerande, inte för att de kommit i kontakt med det övernaturliga utan för att de inte kan återvända. Variationerna är bra många fler och mer komplicerade, men vid det här laget så är det mesta täckt i böckerna.

Som läsare blir det snabbt uppenbart att magin existerar, eller åtminstone något som inte är som här. Det är inte svårt att inse när böckerna står i fantasyhyllan, men för invånarna som står i berättelsernas centrum kan det ta desto längre tid. Många gånger, speciellt i novellerna, är de fantastika elementen subtila. Det är först och främst berättelser om vanliga människor. Mystiken kan ligga i kanterna, precis som älvorna som man bara kan skymta i ögonvrån. I kontrast kan det ibland vara raka motsatsen. Det finns en värld som ligger parallell, över, längs med, i, under, vid sidan av vår egen. Hur man kan ta sig dit varierar och världen i sig är svår att sätta fingret på. Den kan vara vad som helst, beroende på var man är, vem man är med och vilken sinnesstämning man har. En tydlig sak är i alla fall att när vi drömmer så vandrar våra själar, eller vad det nu kan vara, i den här världen. Det farliga är att komma dit med kroppen också.

Men det oförklarliga är just det. Oförklarligt. de Lint anstränger sig inte för att förklara den övernaturliga tillvaron för läsaren. Den är där, och så är det med det. Vissa saker förblir mer mystiska än andra, såklart. Återigen kan det vara skillnad mellan de längre verken och novellerna här. Vilket inte är så konstigt: har man trehundra sidor att berätta om något så säger man förmodligen mer om det än om man hade trettio. Men småsaker dyker upp överallt. Det finns ett träd som växer när man berättar historier för det. Jaha, så är det väl då.

De övernaturliga väsen som besitter ett högre intelligent liv uppför sig i viss mån på ett mänskligt vis, men deras levnadssätt och moral skiljer sig. När det kommer till de europeiska älvorna så är de aldrig Tingelingkopior. Vad jag kan minnas så finns det inga med små insektsvingar. De som är små är i regel fula. Vackra älvor finns, men deras skönhet används mer för deras egen vinning än något annat. Liksom de flesta älvorna i folktron så är även Newfords lömska och bundna vid sina traditioner. Inget är gratis. Och vår idé av en god gärning skiljer sig från deras.

Det som får störst plats av det övernaturliga i Newfordserien är ”the animal people”, som baseras på indianernas folktro. De kommer från den där andra världen, och är landets, om inte jordens, urinvånare. Många vandrar på Newfords gator i människoskinn och uppför sig, på ytan, som vi. De dricker alkohol, röker, spelar musik, blir kära, försöker skrapa pengar till hyran. Men de växer och åldras inte som vi. Somliga har fler år på nacken än den mänskliga historien. De kan byta utseende efter behag. Men framförallt så kan de återvända till sina ursprungliga former om de önskar. Kråkor, korpar, renar, prärievargar, hundar, rävar och en rad andra djur, fåglar, fiskar – jag minns särskilt tydligt en lax. En del avskyr oss människor för vad vi gör med deras land, andra försöker komma överens med oss och några bryr sig bara inte. Några av Newfords mest minnesvärda excentriker kan hittas här.

Även om en stor del av Newford kan karakteriseras av mytologin och magin hade böckerna inte varit någonting utan de mänskliga invånarna. Det är krocken mellan de två som gör allt så intressant. Allt som oftast handlar det om människor, oavsett ur vilken vinkel historierna berättas. Även om händelserna och omgivningen ibland kan vara mystiska och svårförstådda så brukar det vara svårt att missa verklighetens teman. Kärlek, i olika former. Fattigdom. Alkohol- eller knarkmissbruk. Ensamhet, isolering. Charles de Lint har en tendens att skriva om socialt utstötta personer och minoriteter. Skadade människor. Tillvaron är dyster och deprimerande. Våldtäkt, övergrepp, misshandel. Incest. Det är många gånger de mörka sidorna av samhället som tas upp.

Men ljuset är aldrig långt borta. Trots ovanstående så skulle jag främst säga att de Lint är en författare som skriver positivt. Jag kan lätt bli glad när jag läser Newfordböckerna, inte bara för att de är bra (bra skönlitteratur är en egen källa till glädje), utan för att de helt enkelt framkallar glädje. Tillvaron kan vara mörk och hemsk men hoppet om bättre tider finns där och även om personerna inte kommit dit vid slutet så är de i alla fall inte långt ifrån. Det magiska kan vara till hjälp ibland, men budskapen handlar mer om självständighet: man bestämmer över sin egen lycka, tillvaron blir inte bättre än man gör den, och dylika enkla, men värdefulla, poänger. Sitter man bara och väntar på magin så blir följderna inte goda när den väl anländer, om den någonsin gör det.

Om persongalleriets ena gemensamma nämnare är problem är den andra kreativiteten. Verken är, som sagt, fristående, men det finns en rad återkommande ansikten. En liten skara huvudpersoner, kan man säga. De flesta har sin egna lilla berättelse, men de dyker upp i andras och inte minst i varandras. Gemensamt är deras intressen. Många är musiker, flera är konstnärer, vissa skriver dikter, andra skönlitteratur och en samlar på folksagor. Att typiskt kreativa och konstnärliga sysselsättning mer än smyger sig in i böckerna är föga förvånande. Charles de Lint har skrivit mer än femtio böcker och när han inte utökar den produktionen ägnar han sin tid åt att spela keltisk folkmusik. Var hans passioner ligger är inte svårt att gissa. I böckerna försöker han säga hur viktigt det är med kreativitet och skapelseglädje, för sig själv, för andra och för världen i stort.

Något som, såhär mot slutet, ska nämnas om Newfordböckerna och Charles de Lint i allmänhet är hans vågmönster i kvalité. Ett par böcker håller jag som favoriter, medan jag funnit andra rent dåliga, så det kan vara på sin plats med några personliga rekommendationer. Novellsamlingarna är högst läsvärda alla fyra, men kanske speciellt Moonlight & Vines, som blivit belönad med en World Fantasy Award, och Tapping the Dream Tree. Genom novellerna så målas magin och vardagen upp med små penseldrag åt gången. Det är ett behagligt sätt ett utforska stadens hemligheter på och man får framförallt ta del av en stämning som inte riktigt infinner sig i de längre berättelserna. Av de längre verken så är Trader en bra start, mest för att den successivt introducerar Newfords egna mytologi. Dessutom har vi min favorit, Someplace to be Flying. Den ska inte bara läsas för att den är ett utmärkt exempel på nutidsfantasy utan för att man får bekanta sig med The Crow Girls. Av alla fiktiva varelser, mänskliga som omänskliga, jag stött på så har inga påverkat mig ens hälften så mycket som de två kråkflickorna. Gladare livsfilosofi och varmare leenden får man leta efter.

Newford är en trevlig stad. Om man är intresserad av alla skepnader fantastikgenren kan uttryckas genom så är det värt tiden det tar ett besöka den.

Kommentarer

  1. Johan J. skrev:

    Jag skulle vilja citera en annan dikt ur just Moonlight & Vines, nämligen dedikationen:

    for all those
    who seek light
    in the darkness

    for all those
    who shine light
    into the darkness

    Jag tycker att den fångar novellsamlingen, och mycket av de Lints författarskap i stort, väldigt väl. Charles de Lint är en väldigt hoppfull författare. Det behöver inte betyda att allt är ljust och glatt, men det finns, som Daniel påpekar, gärna en smula hopp med i bilden, en aning om att saker kanske kommer att bli bra, att det finns glädje, och han lyckas alldeles fantastiskt bra med att kommunicera den glädjen till läsaren. Vill man ha en upplyftande bok är Moonlight & Vines inte ett dåligt val.

  2. Åka skrev:

    Jag lånade faktiskt en Charles de Lint-bok på bibblan igår, eftersom en av tjejerna i min bokgrupp alltid nämner honom som en favorit. Kul att hitta den här artikeln då, den gör det troligare att just den här boken blir en av dem som blir lästa (jag lånar alltid fler böcker än jag hinner ta mig igenom innan lånetiden gått ut).

  3. Johan J. skrev:

    Åka: kul. de Lint är en bra författare. Får man lov att fråga vilken bok det rörde sig om?

  4. Åka skrev:

    Det kan du väl få. Det var The Ivory and the Horn, något slumpmässigt vald eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle börja med.

  5. Johan J. skrev:

    Å, en av novellsamlingarna. Roligt.

  6. Daniel A. skrev:

    Johan J – Jag hade tänkt använda det citat som inledning innan jag mindes att jag redan använt hopp-vinkeln på annat håll redan.

    http://www.catahya.net/litteratur/harordet.asp?id=33

    Absolut, ett väldigt träffande citat.

    Åka – Roligt sammanträffande. Hoppas att du tycker om boken!

  7. Johan J. skrev:

    Jo, jag tycker att den på något sätt poängterar kärnan i hans författarskap. Är inte första gången jag citerar den heller.

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.