Tvånget och sängen

Johan Jönsson

Fantasylitteratur, liksom alla andra kulturyttringar, speglar det samhälle i vilken den skrivits. Ibland är det medvetet och uppenbart, ett tillfälle att lyfta en aktuell fråga och betrakta den genom att placera den i en ny situation. Fantasyn kan fungera som ett socialt laboratorium för det som författaren vill säga eller betrakta, som i Ellen Kushners utmärkta The Privilege of the Sword, om en ung kvinna i en mansdominerad värld och den roll hon tvingas anta där, eller i J.K. Rowlings serie om Harry Potter, där hon från och med den fjärde boken angriper på den brittiska pressen, för att inte tala om all den satir av vad vi gör som Terry Pratchett har ägnat sig åt i sina böcker om Skivvärlden.

Ibland är det omedvetet och och någonting de flesta läsare förmodligen över huvud taget lägger märke till, någonting som bär med sig de omedvetna och outtalade värderingar som finns i samhället. Ett av mina favoritexempel finns i Robert Jordans storsäljande fantasysåpa The Wheel of Time. I seriens sjunde bok, A Crown of Swords (Vindarnas skål och En krona av svärd i svensk översättning) befinner sig en av de många huvudpersonerna, Matrim Cauthon, i Ebou Dar, nominellt landet Altaras huvudstad men i praktiken mer av en stadsstat. Här lägger drottningen, Tylin, märke till honom och beslutar sig för att få honom i säng, oavsett vad han själv vill. Först försöker hon svälta honom omkull genom att se till att han inte serveras någon mat i palatset; när det inte fungerar går hon längre. I en scen där han till slut tar tag i hennes arm för att få ut henne ur sitt rum drar hon kniv, tvingar honom till hans säng och binder honom där. Att tvinga någon till sex genom att fjättra dem under knivhot innebär en klar och tydlig våldtäkt, men porträttet av Tylin och hennes agerande är inte negativt – om något verkar det snarare vara tänkt att vara lätt humoristiskt: Mat som genom hela serien har skildrats som en kvinnojägare (om än mer genom andras ögon än sina egna) råkar ut för en som som jagar honom. Att det i de förstnämnda fallen sker med deras samtycke och i det sistnämnda (åtminstone inledningsvis) mot hans vilja är mest en komisk detalj. Det säger ganska mycket om det samhälle – vårt – som Robert Jordan verkade i. Och det säger inte snälla saker.

Poängen är förstås inte att det sker. En skönlitterär skildring kan innehålla betydligt värre övergrepp än så utan att särskilt många höjer på ögonbrynen – The Wheel of Time gör det. De kan vara negativt skildrade. De kan vara konsekvent neutralt skildrade. Bokens berättare kan vara likgiltig, eller själv, utan några som helst moraliska problem, vara den som utför dem. Problemet är att Jordans serie är en där det är ganska klart och tydligt vilka som förväntas vara skildrade på ett tillräckligt positivt sätt för att man skall känna sympati för dem, och att Tylin hör dit.

Hade könen på de inblandade personerna varit omvända hade det aldrig fungerat: en kung som först försökt svälta en ung kvinna till sin säng och sedan, när det inte lyckats, satt en kniv mot hennes hals och bundit fast henne skildrat som någonting att småle åt hade gjort många av hans läsare upprörda. Förmodligen hade hans redaktör sett till att det försvunnit innan boken gått i tryck. Nu? Nu lär vi som höjer på ögonbrynen vara rätt få; den stora majoriteten läsare lär över huvud taget inte koppla agerandet till begreppet våldtäkt. Man är för van vid bilden av mannen som förövare och kvinnan som offer; vid starka män och svaga (eller rättfärdigt starka) kvinnor. Män förväntas vara starkare, tuffare, hårdare, och när de inte är det – ”fick du stryk av en tjej?” – är det roligt. Det tragiska är inte vad Robert Jordan skriver. Det tragiska är vad det säger om oss och om vår värld.

Det är en av de saker jag rent retoriskt verkligen uppskattar med Anne Bishops The Black Jewels Trilogy. Hur den behandlar sexualitet och kön, som ett extremt exempel på biologism där män och kvinnor, deras roller och förhållande till varandra är intristat i blodet sedan de föds, kan driva mig till vansinne ibland, men som få andra fantasyböcker får den fram poängen att sexuella övergrepp aldrig är roligt. Ens när de drabbar män.

Kommentarer

  1. Noémi skrev:

    Det där har jag också ofta funderat på, hur vi har en massa saker och budskap omkring oss som – bara man vänder på könet som den riktar sig till eller handlar om – skulle kunna vara rent ut sagt kränkande eller förolämpande. Som det där med våldtäkten. Det är intressant hur annorlunda situationen skulle ha varit om det skulle ha handlat om just en ung kvinna och en kung istället för vice versa. Nu minns jag tyvärr inte exakt vad det var, men det var i en klädbutik där man hade reklam för sockor till män. Jag fann att om samma text skulle ha riktat sig till kvinnor istället skulle det ha varit könsdiskriminerande. Nu var det bara roligt. Men jag har glömt bort vad det var… därför dåligt exempel, men jag återkommer om jag kommer på det :)

  2. Åka skrev:

    Fast vi har ju kommit en bit i alla fall. Den där scenen i Niebelungensången där Günther använder sig av Siegfrid med osynlighetskappan för att få Brynhild i säng var säkert också avsedd att vara rolig ursprungligen. (Eller? Jag förstod ärligt talat inte riktigt poängen.) För mig var det bara roligt så länge Brynhild fortfarande hängde upp Günther på en krok varje kväll.

  3. mentasm skrev:

    Det där är nog det som irriterar mig mest med fantasygenren – att fantasin kan skapa den mest fascinerande geografin, mytologin och artrikedomen, samtidigt som den ytterst sällan förmår annat än att upprepa urgamla föreställningar om samhället och människorna.

  4. Arina skrev:

    Lite utanför ämnet måste jag säga att Jordan är dålig på att skildra starka kvinnor. De blir bara beskäftiga och kör med männen. Nog borde väl en kvinna kunna visa styrka utan att använda den till att trycka ner män? Men min irritation kanske säger mer om mig än om Jordans kvinnosyn.

  5. Johan J. skrev:

    Åka: klart vi har. Hade jag levt för femtio år sedan hade jag förmodligen just tyckt att det hela var lite småroligt och inte ägnat det någon vidare tanke. Bara det faktum att jag kan lyfta det och att folk håller med mig är visar att vi har kommit en bit både i hur vi ser män och kvinnor.

    mentasm: nej, fantasygenren är oftast inte direkt den skarpaste utmanaren av bilden av hur vi är, även om det definitivt finns ganska många exempel på att den kan göra det också och att allt inte är grått och trist. När det gäller pseudomedeltida fantasy som den typ Jordan skriver spelar det säkerligen in att de ofta på ett eller annat sätt försöker balansera teknikutvecklingen med inslag av hur de föreställer sig människorna under europeisk medeltid, även om det nästan alltid innebär moderna människor med lite historiskt smink och inte mycket mer. Men det hjälper definitivt inte till att till exempel lyfta könsroller.

    Arina: Johan Anglemark berättade hur han, när Robert Jordan var hedersgäst på fantasykongressen Östan om Sol 1995, frågade hur det kom sig att kvinnor och män aldrig kunde kommunicera med varandra i The Wheel of Time, varpå Jordan förvånat såg på honom och sade ”men det är ju så det är”. Även om det inte är direkt relaterat till din kommentar, så tycker jag att det är symptomatiskt.

    Linnéa Anglemarks ”Robert Jordan and face strategies” kan också vara värd att läsa.

  6. Maria skrev:

    ”Nu lär vi som höjer på ögonbrynen vara rätt få; den stora majoriteten läsare lär över huvud taget inte koppla agerandet till begreppet våldtäkt. Man är för van vid bilden av mannen som förövare och kvinnan som offer; vid starka män och svaga (eller rättfärdigt starka) kvinnor.”

    För att inte tala om att man är van vid bilden av att män alltid vill ha sex – och därför inte kan utsättas för övergrepp.

    Idag läste jag en artikel om sexualundervisningen i skolan. En av de intervjuade eleverna sade att killarna i klassen uppmanades att vara försiktiga med sina tjejer, medan tjejerna uppmanades att säga nej om de inte vill. Situationen där kvinnan vill och inte mannen verkar i den allmänna bilden av sex inte existera annat än som skämt.

  7. A.R.Yngve skrev:

    Jag försökte läsa en Wheel of Time-bok en gång (på originalspråket)… men orkade inte ens läsa en hel sida innan jag gav upp. Den var så illa skriven att texten nästan blev obegriplig.

  8. Johan J. skrev:

    Maria: mhm, det borde jag förstås också ha nämnt. Bilden av mannen som alltid – eller i alla fall så mycket oftare än kvinnan att ett ”nej” till hennes initiativ knappt är tänkbart – vill ha sex är en sak jag brukar irritera mig på alldeles för ofta. Och det är knappast en bild som utmanas här: direkt efter våldtäksscenen (som inte skildras; det hoppar från att Tylin sätter kniven mot honom och tvingar honom mot sängen till efter sexet) har de ett samtal där Mats invändning inte är att han inte ville, utan att han ville vara jägaren, inte den jagade (och underförstått kanske hålla sig undan adelsdamer).

    A.R. Yngve: så illa tycker jag nu inte att det är. Jordan är inte en bra författare, men stilistiskt oläsligt skulle jag inte kalla det, och då brukar jag ändå vara någorlunda känslig för sådant.

  9. Robert. A skrev:

    #7
    Nej, den serien är ingen höjdare precis. Jag lyckades läsa rätt många böcker, men sedan kände jag att uppgiften var mig övermäktig.

    Alla karaktärer har nästan exakt samma personlighet, allt upprepar sig gång på gång ungefär som tidens hjul, och till sist verkar varje bok bara bestå av evighetslånga transportsträckor med beskrivningar av folks blickar, kroppspråk, etc, etc… Kvinnoporträtten (dödsföraktande att kalla dem så) är mycket underliga.

  10. Åka skrev:

    Du kanske har sett det här: Rape of men in Cherryh’s Union-Alliance novels. Vidare diskussion.

  11. Johan J. skrev:

    Nej, det hade jag inte. Intressant. Tack för länken. Jag har inte läst Cherryhs böcker, så jag har lite svårt att jämföra, men ”Clearly, Cherryh’s seeing rape here as part of a power balance thing” pekar ju på att det är någonting tydligt och återkommande, vilket är lite en annan sak än poängen här – att de flesta läsare förmodligen inte ens uppfattade det som en våldtäkt.

    För övrigt: söker man på saker som Mat Tylin rape Jordan ”Wheel of Time”, ”Tylin raped Mat” ”Wheel of Time eller ”Mat was raped” Tylin ”Wheel of Time” så får man upp ett litet gäng sidor som påpekar det, men också träffar på diskussioner där folk inte alls håller med när någon har hävdat det. Suck.

  12. Anna S skrev:

    ”Storsäljande fantasysåpa” är verkligen en perfekt beskrivning av WoT-serien!

    Jag minns att jag verkligen reagerade på den händelsen som du beskriver ovan, tror att det var den sista boken i serien jag läste faktiskt, även om det fanns fler skäl än ett till det.

Skriv en kommentar

Din e-mailadress kommer aldrig att synas.