Ted Chiang och science fiction-fältets litteratursyn
Johan Jönsson
När föds science fiction? Det beror på vem du frågar. Adam Roberts erbjuder i Science Fiction: The New Critical Idiom tre sätt att betrakta science fictions historia: ett långt som sträcker sig tillbaka till åtminstone sextonhundratalet och Johannes Keplers Somnium, ett som betraktar sf som ett slags gotisk litteratur med utgångspunkt i Mary Shelleys Frankenstein (1818) och ett där science fiction börjar i och med Hugo Gernsback och tjugotalets tidskrifter. Oavsett när man sätter startpunkten för science fiction som litteraturform är det i och med det sistnämnda som den föds som självmedveten genre.
John-Henri Holmberg talar i Inre landskap och yttre rymd: Science fictions historia om science fiction som en litteraturform som vuxit upp i ett ghetto, ett ghetto med murar mot den övriga litteraturen (se ”Science fiction-litteraturen och genrebegreppet”, Vetsaga 9/12 2007). Science fiction utvecklade till stor del avskilt frÃ¥n resten av den litterära världen sina egna författare, läsare, redaktörer, kritiker, tidskrifter, förlag – och sin egen litteratursyn, där idéerna och spekulationerna stod i fokus och spelade en mycket större roll än stil och psykologiska porträtt.
Riktigt så ser det inte ut idag: science fiction-litteraturen lever inte längre i ett ghetto och i mycket större utsträckning än för sjuttio år sedan kräver sf-läsarna, tack och lov, en åtminstone habil stilistik och personporträtt tjockare än pappret de är tryckta på. Som författare kommer man inte lika långt med enbart visioner som man en gång gjorde. Likväl lever något av det vidare – vilket förstås inte är särskilt konstigt när många läsare betonar science fictions idélitteraturdimension. Utan förståelse för att genren ibland mäts med en delvis annorlunda måttstock än annan litteratur kan det vara svårt att förstå varför Ted Chiang har fått det genomslag han har fått inom sf-fältet.
Grafik: Jessica Haraldsson
Ted Chiang, amerikansk science fiction-författare född 1967, är närmast absurt lÃ¥gproduktiv. Han debuterade med novellen ”Tower of Babylon” 1990. Sedan dess har han skrivit ytterligare nio noveller; hans Ã¥tta första finns samlade i Stories of Your Life and Others. Trots den magra produktionen tillhör han de senaste decenniernas allra mest uppmärksammade novellförfattare – nÃ¥gonting som betyder mer inom science fiction än kanske nÃ¥gon annan litteraturform. Science fiction formades i novelltidskrifterna; i Ã¥rtionden var science fiction först och främst en novellitteratur. Under nittonhundratalet var normen att författare, även sÃ¥dana som skulle gÃ¥ vidare och bli ihÃ¥gkomna huvudsakligen för sina romaner, debuterade i novelltidskrifterna och prövade sina vingar där. Fortfarande spelar novellerna en stor roll – kanske inte kommersiellt, men för att behandla och diskutera teman och idéer. Den som läser science fiction utan att ta hänsyn till novellerna missar nÃ¥gonting viktigt.
Fyra av Chiangs tio noveller (”Tower of Babylon”, ”Story of Your Life”, ”Hell Is the Absence of God” och ”The Merchant and the Alchemist’s Gate”) har belönats med Nebulapriset, som delas ut av den amerikanska författarorganisationen SFWA och är ett av fältets tvÃ¥ största, mest prestigefyllda priser. Det andra, Hugopriset, har han tilldelats tvÃ¥ gÃ¥nger, för ”Hell Is the Absence of God” och ”The Merchant and the Alchemist’s Gate”. Förtjänar han priserna och uppmärksamheten?
Ted Chiang är framför allt, frÃ¥n och med sin debut, en skicklig idéförfattare. Han har förmÃ¥gan att blanda naturvetenskapliga tankar och förhÃ¥llningssätt med ett närmast humanistiskt tankegods. Flera av hans noveller – ”Tower of Babylon”, ”Seventy-Two Letters”, ”Hell Is the Absence of God” – utgÃ¥r frÃ¥n religiösa föreställningar, även om Chiang själv har sagt att han tycker att ”Tower of Babylon” och ”Seventy-Two Letters” snarare utforskar vetenskapen, om än alternativa sÃ¥dana. ”Hell Is the Absence of God”, däremot, behandlar tron: hur hade världen sett ut om religiösa ingripanden som de beskrivs i Gamla testamentet hade varit verklighet och vardag? Vilket förhÃ¥llande hade människor haft till religionen och Gud? Vilken idé han än behandlar gör han det väl. Den unge Chiangs främsta problem ligger snarare i det som finns runt idéerna: människorna med vilka han utforskar sina teman och sprÃ¥ket med vilket han för fram sina berättelser.
Den gemensamma nämnaren för Chiangs bÃ¥de bästa noveller är tid. I det ena fallet (”Story of Your Life”, 1998) tidsuppfattning och i det andra (”The Merchant and the Alchemist’s Gate”, 2007) tidsresor genom maskhÃ¥l. ”Story of Your Life”, skriver Chiang i kommentaren till novellen i Stories of Your Life and Others, växte fram ur ett intresse för fysikens variationsprinciper och en väninnas kommentar om sitt nyfödda barn. Det kombinerar han skickligt till en gripande berättelse – en av de bästa science fiction-noveller jag nÃ¥gonsin har läst – om en lingvist som skall utforska ett utomjordiskt sprÃ¥k och hur det pÃ¥verkar henne, men ocksÃ¥ om hennes förhÃ¥llande till sin dotter. ”The Merchant and the Alchemist’s Gate” bygger pÃ¥ Kip Thornes forskning, som pÃ¥ Ã¥ttiotalet visade att det – baserat pÃ¥ vad man dÃ¥ visste om fysikens lagar – inte skulle vara fysiskt omöjligt att göra en tidsresa genom ett maskhÃ¥l (vilket är en annan sak än att det hade varit praktiskt genomförbart). Chiang fascinerades av det faktum att Thorne pekade pÃ¥ att det inte skulle leda till nÃ¥gra tidsparadoxer och skrev utifrÃ¥n det en berättelse som utspelar sig i ett Mellanöstern som aldrig funnits annat än i den romantiserade, idealiserade bilden som fanns i Europa i samband med att Tusen och en natt översattes till franska och engelska. Resultatet blir en fantastisk novell – science fiction som en arabisk saga, men ocksÃ¥ en berättelse om en man, hans sorg och hans skuld.
PÃ¥ sätt och vis, i mindre skala och mindre extremt, gÃ¥r Chiangs utveckling när det gäller sprÃ¥k och personporträtt att likna vid den som science fiction-genren genomgÃ¥tt. Han är en idéförfattare i lika stor utsträckning som tidigare, men pÃ¥ andra plan mycket skickligare i ”The Merchant and the Alchemist’s Gate” (2007) än i ”Tower of Babylon” (1990). SprÃ¥ket flyter bättre och det är enklare att tro pÃ¥ människorna som människor och inte bara pjäser för att utforska idén, nÃ¥gonting som ställer till problem för till exempel ”Understand” (1991), en novell om tvÃ¥ personer med förhöjd intelligens och den av Chiangs publicerade noveller han skrev först. Inte förrän i hans fjärde novell (”Story of Your Life”, 1998) visar han att han kan hantera även de delarna av författarskapet pÃ¥ en nivÃ¥ som är högre än acceptabel. Det är förstÃ¥s inte särskilt konstigt: när han debuterade var han inte mÃ¥nga Ã¥r över tjugo. Liksom de flesta andra unga författare har han utvecklats sedan dess. Det som är intressant är att han hyllades redan för noveller som ”Tower of Babylon” och ”Understand”, vilket säger lika mycket om sf-fältets litteratursyn som det säger om Ted Chiangs författarskap.
Jesper Svedberg skrev:
Jag håller med i stort. Jag gillar Chiang, men jag tycker att han inte riktigt når ända fram när det kommer till det språkliga samt till personbeskrivningar.
Jag var dock inte särskilt förtjust i “Story of Your Life†när jag läste den. Främst pÃ¥ grund av att jag helt enkelt inte kunde köpa den drivande idén med det utomjordiska sprÃ¥ket och hur den pÃ¥verkade huvudpersonen, men ocksÃ¥ för att jag fortfarande tyckte att personbeskrivningen till viss del brast, även om ambitionen här var större än tidigare. Istället skulle jag nog välja ut ”Understand” som en favorit, dÃ¥ det är en berättelse där idéinnehÃ¥llet och berättandet fungerar mer enhetligt. Visserligen är gestaltningen av huvudpersonen inte lika ambitiös, men ersätts som sagt istället av en riktigt skicklig presentation av idéerna. ”Understand” är ocksÃ¥ den enda berättelsen i Stories of Your Life and Others där Chiang fÃ¥r till en riktigt välfungerande dramatisk kurva. De flesta andra berättelserna har en viss tendens att tappa farten mot slutet och utmynna lite i ett ”jasÃ¥”, men i ”Understand” sÃ¥ hÃ¥ller det hela vägen.
Skriven 11/12 2008 klockan 14:00 ¶
Johan J. skrev:
Hela den här essän växte fram ur min övertygelse att framför allt ”Understand” är en novell som inte riktigt hÃ¥ller, och ett försök att förstÃ¥ varför folk envisas med att hävda nÃ¥gonting annat. Den publicerades ju pÃ¥ svenska för inte sÃ¥ länge sedan (”FörstÃ¥” i Nova science fiction nr. 12, översättning Johan Anglemark; samma tidskrift har för övrigt tidigare publicerat även ”Story of Your Life”, i Nova science fiction nr. 5, även den översatt av Johan Anglemark) och presenterades som ”ett av sf-litteraturens finaste porträtt av en ”översmänniska”". Jag kommenterade numret pÃ¥ Ampersand.
Jag tycker att hela poängen med att gestalta en person och hans förhÃ¥llande till världen – och det viktiga i ”Understand” är ju just hur de bÃ¥da personerna betraktar sin omgivning, inte hur de rÃ¥kar bli ”övermänniskor” – faller om man inte gör personen trovärdig. Hade det varit en idé som inte hade handlat just om att porträttera en människa, fine. Jag kan till exempel tycka att ”Nightfall” är en bra novell, trots att den är skriven av Asimov och allt vad det innebär när det gäller personporträtt och förmÃ¥gan att pÃ¥ ett snyggt sätt hantera mänsklighetens skräck inför det som händer. Men idén i ”Understand” är sÃ¥ intimt knuten till porträtteringen av huvudpersonen att jag tycker att novellen haltar när den senare inte riktigt fungerar.
Skriven 11/12 2008 klockan 15:03 ¶
Jesper Svedberg skrev:
Jag hade inga större problem med det, eftersom jag såg det i stort sett som en omöjlighet att beskriva den övermänskliga psykologin på ett övertygande sätt. Det faktum att personbeskrivningen var ganska skral fungerade kanske även i novellens fördel på ett sätt, då den skapade en distans till huvudpersonen och på så sätt betonade hans omänsklighet.
Det som annars var bra med ”Understand” var annars att han använde sig av en klassisk science fiction-idé och tog den nÃ¥gonstans som jag inte hade förutsett och detta gjorde han inte bara genom noga genomarbetade idéer (vilket utmärker alla hans noveller) utan även genom skickligt hanterad dramaturgi (vilket resten av hans noveller till viss del saknar).
Skriven 11/12 2008 klockan 16:18 ¶
Johan J. skrev:
Om man uppfattar bristen pÃ¥ fungerande och övertygande personbeskrivning som en fördel sÃ¥ är det ju bara att gratulera. Jag hade gärna sett att det inte hade kommit ivägen för min egen läsning. Vad det gäller dramaturgi … jag vet inte om jag tycker att ”Understand” fungerar bättre där än de flesta av hans andra noveller, egentligen. Jag hÃ¥ller med att den hÃ¥ller uppe farten och har ett högre tempo än resten av hans noveller, men jag tycker att dramaturgin fungerar i ”Story of Your Life”, ”The Merchant and the Alchemist’s Gate”, ”Seventy-Two Letters” och sÃ¥ vidare ocksÃ¥. Det som framför allt skiljer ”Understand” frÃ¥n till exempel ”Story of Your Life” och ”The Merchant and the Alchemist’s Gate” är väl att läsaren inte drivs av att förstÃ¥ vad berättelsen handlar om och hur saker hänger ihop, som att veta vad som kommer att hända. Det skapar kanske bättre förutsättningar för en mer klassisk dramaturgi.
Skriven 11/12 2008 klockan 16:33 ¶
Jesper Svedberg skrev:
Vad jag menar med dramaturgi är främst att den inte tappar fart mot slutet. I flera av de andra berättelserna (kanske främst ”72 Letters” och ”Tower of Babylon”) fick jag lite känslan av ”Jaha, var det allt?” när jag nÃ¥dde slutet, medan ”Understand” var den enda som gick Ã¥t ett oväntat hÃ¥ll.
Jag hade samma problem med ”Story of Your Life” som du hade med ”Understand”, men där jag kunde ursäkta ”Understands” bristande personbeskrivningar med att det hade varit en nog hade varit en dÃ¥lig idé att ens försöka sÃ¥ kunde jag inte göra det med ”Story of Your Life” eftersom den fokuserade pÃ¥ pÃ¥ personerna och erbjöd lite annat av intresse.
Skriven 11/12 2008 klockan 16:48 ¶
Johan J. skrev:
Fast vad vi är nere pÃ¥ nu är väl den subjektiva upplevelsen av huruvida novellen utvecklades som vi hade förväntat oss eller inte, och det beror ju helt pÃ¥ vÃ¥ra inledande antaganden. Jag hÃ¥ller med om att det spelar stor roll för hur vi upplever läsningen (se den här kommentaren för en illustration, till exempel), men jag är tveksamt till hur mycket man egentligen fÃ¥r ut av att diskutera det. Jag var mer fascinerad av utvecklingen i ”Story of Your Life” än i ”Understand”, som aldrig lyckades överraska mig – det är säkert en bidragande (om än inte fullständig) anledning till att jag tycker bättre om den förstnämnda novellen än du gör och sämre om den andra. Men det är en svag grund sÃ¥väl för analys som diskussion, eftersom det mest blir ”jag tyckte”.
Skriven 11/12 2008 klockan 16:58 ¶
John-Henri Holmberg skrev:
Intressant. Personligen tenderar jag att hÃ¥lla med Johan, om jag ska vara alldeles ärlig, men samtidigt tycker jag faktiskt att ”FörstÃ¥” är en av de mer minnesvärda försöken att gestalta en ”övermänniska” inom sf. Även om den kanske fortfarande överskuggas av Ã¥tminstone Sturgeons Mer än människa. Chiangs problem i novellen tycks mig som inte helt olikt det som vidlÃ¥der ocksÃ¥ Olaf Stapledons ”Odd John” (för att nu inte tala om A. E. Van Vogts roman ”IQ 4,000″), och som förstÃ¥s är dubbelt: kan en författare som inte är ”övermänniska” trovärdigt skildra nÃ¥gon som är det, och i sÃ¥ fall: kan läsaren förväntas begripa sig pÃ¥ den skildrade personen? Poul Andersons möjligen bästa roman, ”Brain Wave”, lyckas enligt min uppfattning oväntat väl genom att skildra den nya, hyperintelligenta mänskligheten i huvudsak genom deras ögon som inte klarat av förändringen. Sturgeon lyckas genom att skildra mindre sin tänkta gestaltperson än de individer som utgör dess delar. Stapledon misslyckas, men inser det själv och triumferar i den senare ”Sirius”, som handlar om en superintelligent hund – vilket innebär att han nu kan skildra en sÃ¥väl emotionell som intellektuell förvandling där slutresultatet inte skiljer sig alltför mycket frÃ¥n den nivÃ¥ där bÃ¥de författaren och läsaren känner igen sig. Och Chiang gör, tycker jag, ett mycket gott försök, bland annat genom att – som ju Jesper skriver – inte driva försöket för lÃ¥ngt. Det obegripliga mÃ¥ste fÃ¥ förbli ogripbart.
Men diskussionen är intressant. Och jag hoppas en eller annan dag få veta vad Johan tycker om Thomas M. Disch, som jag starkt misstänker är en författare mycket i hans smak.
Skriven 12/12 2008 klockan 00:41 ¶
Johan J. skrev:
Men är det verkligen mer ogripbart än det är platt? Huvudpersonen är ju inte nämnvärt bättre skildrad innan han har genomgått sin förändring heller, så det ställer ingen kontrast mot hur han var tidigare. Jag hade också kunnat acceptera det som en god skildring om det varit så att novellens inledning presenterat en person som känts fiktivt levande och sedan gått över till en mer alienerad skildring av någonting som inte kan skildras eller förstås eftersom det ligger på en nivå över vad vi kan uppfatta, men så har åtminstone aldrig jag läst novellen.
Oavsett sÃ¥ tycker jag att det har varit en intressant diskussion, som pÃ¥ sätt och vis belyser det jag ville säga angÃ¥ende till exempel ”Understand” – essäns poäng var ju inte att det är en dÃ¥lig novell, utan att det är en novell där personteckning och sprÃ¥k fÃ¥r stÃ¥ tillbaka för presentationen av idén. Jag vet inte om jag tolkar er argumentation helt rätt, eftersom jag är osäker pÃ¥ om poängen är att en fullödig porträttering hade inneburit att novellens idé inte hade gÃ¥tt att genomföra eller om den är att ”Understand” är ett bra personporträtt eftersom varje försök att göra mer hade varit misslyckat (eller bÃ¥de och). Ã…tminstone det förstnämnda skulle väl annars ligga helt i linje med vad jag ville säga, men ni fÃ¥r protestera om det är en felaktig tolkning baserat pÃ¥ nÃ¥got undermedvetet försök att banka in i era kommentarer i en form som passar min tes. Agnes kommentar till texten pÃ¥ Orange är väl annars ocksÃ¥ värd att läsa, som en personlig reflektion över hur man kan läsa science ficiton:
Det skulle vara kul att höra om någon hade några kommentarer kring huvudtesen, det vill säga att Ted Chiang inte hade kunnat lyckas så väl som han har gjort om han hade skrivit någonting annat än science fiction.
John-Henri: den förhoppningsvis inte alldeles för avlägsna dag då jag har läst mer Thomas M. Disch än den begränsade mängd jag har läst nu lovar jag att återkomma.
Skriven 13/12 2008 klockan 10:27 ¶
Daniel A. skrev:
Huruvida Chiang hade lyckats eller inte lyckats slå igenom i något annat än science fiction har jag nog inte så mycket vettigt att säga om. Men det är klart, om jag inte hade fängslats av idéerna så hade jag inte gillat författaren. För jag tyckte att det var just idéerna som höll mig kvar i de första novellerna och inget annat.
AngÃ¥ende personporträtten. När jag läste ”Stories of Your Life and Others” tidigare i Ã¥r reagerade jag lite pÃ¥ just detta. En novell kan vara bra utan att för den sakens skull ha bra personporträtt (eller nÃ¥gra personporträtt överhuvudtaget). Problemet med vissa av Chiangs noveller är att han har strukturerat dem pÃ¥ ett sätt som placerar personen eller personerna i eller nära fokus. När han sedan inte klarar av att ge en bra bild av dessa människor (eller övermänniskor) sÃ¥ nÃ¥r novellen inte ända fram för mig (även om den nÃ¥r lÃ¥ngt), trots att idén är bra.
Intressant text, förövrigt. Alltid roligt att läsa en essä som behandlar något jag har erfarenhet av. :)
Skriven 14/12 2008 klockan 21:52 ¶