Vetsaga

Nahal Ghanbari

Som yngre var varje bok ett äventyr, var författare en ny värld. Det tog några år innan jag förlikade mig med idén om att var bok var en sorts ställningstagande. Det fanns frågor som behövde besvaras. För mig var en av dessa ofta förekommande frågeställningar: vad är egentligen kvinnans roll här?

Det är svårt för mig att läsa en bok idag, oavsett genre och målgrupp, utan att tänka på vad kvinnans roll där innebär, och likaså mannens. Är boken heteronormativ? Är den queer? Berör den ens genusdiskussionen eller håller den sig inom förlegade ramar, där mannen är en man och kvinnan en kvinna, queer inte existerar och homosexualitet är för främmande för att nämnas?

Fantasygenren är för mig fortfarande färgad av klassiska könsroller, stöpt efter den klassiska sagomallen. Hjälten är mannen, kvinnan är priset, erövringen, bihanget. Vare sig hon har huvudet på skaft, är mäktig i sin egen rätt eller faktiskt bara råkar vara ett sött ansikte, så duger kvinnan oftast inget till i äldre fantasyverk. Och ju mer jag läser, desto mer äcklad blir jag över hur fantasylitteraturen, en spegel för vår verklighet lika mycket som en alternativ skildring av hur det kunde ha varit, alltför sällan valt att staka nya vägar. Det är ju trots allt här som det mesta kan göras möjligt.

Jag anser att fantasy är berättelser som delvis speglar det vi känner till, men tar steget längre genom att övertyga läsaren om att det overkliga och övernaturliga är trovärdigt. Det är ett sätt att introducera det extraordinära i vår vardag med en lögn som tar ställning för eller emot något. Tzvetan Todorov, bland de större namnen inom forskning kring fantasylitteratur, skriver att huvudformulan i den fantastiska litteraturen är att den implicite läsaren ska integreras i den fiktiva karaktärens värld, och på så sätt uppleva ett tillstånd där läsaren verkligen (om än nästan) tror på det som skrivs (The Fantastic: A Structural Approach to a Literary Genre, 1975). Men det är svårt för mig, inte bara som läsare utan även som kvinna, att uppleva många av fantasylitteraturens kvinnor som representativa, som verklighetstrogna kvinnor som finns till för mer än ett syfte: att framhäva mannen och hans mål.

Ofta har jag tyckt att den äldre generationens fantasylitteratur har schablonartade kvinnor. Men mer troligt är väl att de helt enkelt speglar sin samtid: kvinnan som inte var närvarande i det offentliga rummet, dit hon inte haft tillträde. Men i och med kvinnans inträde till det som förr uteslutit henne, har hon även tagit steget ut ur den perifera sagorollen. Att hon nu måste staka en egen väg, tälja sin egen roll, är både en fascinerande och skör situation. Det kan ju trots allt gå väldigt fel. Hur ofta har jag inte stött på en författare som velat skriva om starka kvinnor, men vars slutresultat blir ett helt galleri av handlingskraftiga kvinnor, som dock alla är attitydsmässiga kopior av varandra men med olika hårfärger. Det blev slutligen något av ett projekt för min del att hitta kvinnoporträtt som lyckades personifiera just det övergångsstadiet där kvinnor i fantasy slutar vara endast sitt kön, eller fördomen om deras kön, och blev personer.

Bland de böcker jag själv läst, har det äldsta verket där en kvinnlig roll är i fantasyberättelses förgrund, varit Lewis Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland (1865). Jag drogs till berättelsen om just Alice av flera skäl: flickan är huvudrollen, Alice in Wonderland kan även med lätthet genreplaceras som barnbok (en annan litterär genre som i likhet med fantasy fortfarande anses vara lägre stående i heirarkin), och dessutom kunde jag berättelsen i stort sett utantill utan att faktiskt ha läst den! Alice äventyr har rötter som går djupt, och jag tror att många i väst oavsett ålder känner till åtminstone sagans konturer (mycket tack vare filmatiseringarna, däribland Disneys från 1951).

Enligt J.R.R. Tolkien, som varit med och banat vägen för fantasyn i vårt nutida samhälle, men vars kvinnorporträtt enligt mig var sorgligt bristfälliga, ska dock inte Alice’s Adventures in Wonderland räknas som fantasybok (eller vad han betäcknar som ”a fairy story”), då den misslyckas med att hålla spänningen fram till slutet, utan avslöjar lögnen genom att låta Alice vakna upp. Tolkien menar att illusionen måste bibehållas, vilket är en teori jag motsätter mig. Så håller jag heller inte med om hans idé gällande ”Eucatastrophe” heller, där han anser att en riktig ”fairy story” är den vars syfte är att skildra ett vackrare ideal, motstå nederlagen och uppnå det lyckliga slutet (Tree and Leaf, 1964). Allt fler fantasyböcker lämnar sina slut med en ambivalent känsla och med skuggan av ett överhängande mörker (se Neil Gaimans Coraline, 2002, och Philip Pullmans The Golden Compass, 1995). I vissa fall är ”hjälten” som läsaren följt inte ens tillhörande den så kallade ”goda” sidan. Carrolls bok är för mig helt klart fantasylitteratur, och dess surrealistiska miljö är en spegling av samhället samt en tydlig kritik riktad till sin tids vuxna, med den viktorianska föreställningen om det intelligenta barnet, som i sin tur bottnar i romantikens idealiserande av det oskyldiga barnet (Maria Nikolajeva, ”Heterotopia as a Reflection of Postmodern Consciousness” i Diana Wynne Jones: An Exciting and Exacting Wisdom, red. Teya Rosenberg et al., 2002).

Fantasygenren har många av sina rötter i folksagan, där hjälten är subjektet och prinsessan objektet – ofta belöningen för hans kval. Dock är Alice sin berättelses hjälte, och jag tror att hennes vedermödor blivit en grundsten för senare kvinnokaraktärer inom genren, även om kvinnor i centrala roller är nästan uteslutande en del av genren från 1900-talets senare hälft och framåt. Kvinnan i huvudrollen är ett mycket vanligare drag inom postmodern fantasy – återigen en spegling av den västerländska samhällskonstruktionen. Jag finner det därför väldigt intressant med en så tidig bild av flickan som huvudpersonen i en fantasyberättelse, och vill sträcka mig så långt till att säga att Alice tog några av de första vacklande stegen till att bana en ny väg för sina fiktiva medsystrar. Jag tror fullt och fast på att sagan om Alice, både öppet och subtilt, influerat den postmoderna fantasykvinnans roll. Alice resa genom Underlandet är en symbolisk resa om identitetssökandet, vars konsekvenser syns i ett tydligt återkommande mönster hos dagens fantasykvinnor: vem är jag? Kan jag inte vara den jag är, istället för att endast vara mitt kön?

Alice är en liten flicka från Oxford som en sommardag sitter nere vid floden med sin äldre syster. Uttråkad och dåsig upptäcker hon helt plötsligt en stressad och talande kanin i kläder springa förbi och full av nyfikenhet springer hon efter, tar sig ner i kaninhålet och faller hela vägen ner till Underlandet. Här finns talande djur, mat och dryck som får henne att krympa eller växa, människor som egentligen är spelkort och inte en enda kotte tycks vara klok i huvudet. Fascinerad men samtidigt skrämd försöker Alice ta reda på vart hon egentligen är, men allt eftersom tiden går desto mer förvirrad och vilsen blir hon. På olika sätt försöker hon lirka, kräva eller ljuga till sig information som kan hjälpa henne hem till tryggheten, där hon vet vad saker är, och främst av allt – vem hon själv är. Äventyret når sin kulmen och just som hon står inför sin sista konfrontation med Hjärter Dam och spelkortsarmén vaknar hon upp i sin systers knä och inser att allt varit en dröm.

Bland den senare fantasylitteratur jag tagit del av, är Neil Gaimans Coraline den mest influerade av Lewis Carroll. Coraline är en tydlig homage till Alice, och deras våndor, situationer och böckernas olika karaktärsporträtt är liknande på många plan. ”I think this book will nudge Alice in Wonderland out of its niche at last”, citeras författaren Diana Wynne Jones på det inbundna omslaget till Coraline. Coraline är en liten flicka som precis flyttat till ett nytt hus med familjen. En dag upptäcker hon en gammal dörr i huset, en dörr igenmurad med tegel på andra sidan. När hon är ensam hemma öppnar Coraline dörren, och står nu istället i en hall. Dörren är Coralines version av Alice kaninhål. Och på andra sidan hallen finns en annan mamma och en annan pappa, och de har väntat så länge på Coraline. De lagar mat som Coraline tycker om och verkar så trevliga. Men den andra mamman är vit som papper och har långa kloliknande naglar. Hon verkar snäll (som när Hjärter Dam vill spela krocket med Alice), men när hon inte får som hon vill är hon elak och sadistisk. Vilken sekund som helst skulle hon likt sin företrädare Hjärter Dam kunna skrika ”Av med deras huvuden!”. Men istället för att vara hysterisk är Coralines andra mamma kallt kalkylerande och kontrollerad. Detta är någonting som jag tror är mycket mer skrämmande för barn idag, än den hysteriska kvinnan som på Alices tid skulle ha ansetts galen. Coralines andra pappa är Hjärter Kung, ett bihang till sin fru som endast håller med, och är mycket olik Coralines engagerade och trygga pappa där hemma. Värst av allt är att alla på andra sidan dörren har knappar istället för ögon. Detta tecken på omänsklighet skrämmer Coraline mer än något annat. I Alice in Wonderland är det förlusten av identitet som skrämmer Alice. Hon glömmer bort ord och ramsor som hon kunnat, och vet varken ut eller in eller vem hon är. Maten hon äter gör att hon ständigt ändrar form, och det finns ingen trygghet. Alice blir besatt av denna föränderlighet, och fasar ständigt för att tappa bort sig själv genom att bli någon annan, att bristen på kontroll ska leda till avsaknaden av identitet (Rosemary Jackson, Fantasy: The Literature of Subversion, 1981).

För Coraline är det knappögonen som symboliserar denna förändring. Om den andra mamma ersätter Coralines riktiga ögon så kommer hon att bli någon annan, en själlös varelse i den gamla kroppen, och hon kommer varken veta vem eller vad hon är. Kanske kommer hon inte längre ens bry sig om att den riktiga Coraline försvunnit, och den tanken är fasansfull. Hon måste därför använda list och hjälp utifrån för att undkomma den andra mamman, och möter på vägen en katt som är lika arrogant som Alice Cheshirekatt är tokig. Men katten blir för båda flickorna trots ramsor och undvikanden av ämnen en klarhetens röst i den labila värld de hamnat i. En specifik skillnad böckerna emellan är däremot att Alice vaknar och upptäcker att allt varit en dröm, medan Coralines äventyr varit högst verkligt. Coraline får leva med vetskapen om att den andra mammans hand, ett förkroppsligande av ondska, finns kvar i brunnen och att den en dag kan återvända. Alice behöver aldrig mer oroa sig för galna hattmakare eller spelkortsdespoter.

I Coraline känner jag tydligt att helheten i sig är genomsyrad av referenser till Carrolls bok om Alice. Men i en del andra böcker är det subtilare drag som drar till sig min uppmärksamhet. Philip Pullmans Northern Lights (The Golden Compass) handlar om den unga Lyra, som växt upp på gatorna i ett Oxford som är främmande men ändå välbekant för oss läsare, samtidigt som hon bor på Jordan Collage. Lyra dras in i ett äventyr som utan hennes vetskap berör många världars framtida överlevnad, och bara hon kan egentligen rädda dem alla.

Bortsett från att de är i ungefär samma ålder och att båda kommer från Oxford, kan likheterna mellan Lyra och Alice tyckas få. Men likt Alice är Lyras största skräck identitetsförlusten. I hennes värld har barn börjat försvinna, och används till omänskliga försök. Dessa experiment går ut på att skilja barnen från deras daemon, deras själar förkroppsligade. Varje daemon representerar sin mänskliga hälft, och är en annan aspekt av denna person. Att Lyra ska förlora sin daemon Pan, är en tanke så fasansfull att hon inte kan begripa den. Det är för henne detsamma som att förlora sig själv. De barn hon möter som fått utstå denna behandling är som tomma skal, och många av dem dör. Därför använder sig Lyra av lögner och ren mobbning för att få som hon vill. Lyra är inte ett särskilt sympatiskt barn, och i grunden är hon en översittare, mycket lik Alice, bortsett från att Alice ändå är väluppfostrad och artig. Lyra är snarare en bild av den Alice kunde ha varit, om hon hade växt upp med att tjuvröka på gatorna, leka i kloakerna eller slåss med jämnåriga pojkar istället för att sitta och leka kafferep med dockorna. Lyras nyfikenhet driver henne, och oftast slänger hon sig huvudstupa in i situationer utan att tänka sig för. Då är Pan, hennes daemon, den som kommer med uppmaningar om försiktighet och reson, även om han gärna passar på att gömma sig när situationen väl hettar till. Dessa dragen kan lätt liknas vid Cheshirekattens, och trots sin egenskap av hamnskiftare föredrar Pan att ofta ta formen av en vildkatt. Flickorna är som sagt knappast karbonkopior av varandra, men jag undrar om Lyra varit den hon varit om inte Alice nyfikenhet drivit henne till att falla genom kaninhålet.

De andra två litterära exempel jag tänkt referera till rör egentligen unga kvinnor istället för flickor. Ändå kan jag i dessa böcker finna en liknande problematik som den i Alice in Wonderland. Här är åter identitetskrisen som är väldigt central.

Först vill jag dock nämna mitt sista exempel gällande en liten flickas roll. Det är visserligen en film, men dess genreplacering är utan tvekan fantasy, och jag tycker att den bör nämnas. 2001 blev Spirited Away (Sen to Chihiro no Kamikakushi) den första animefilmen att vinna en Oscar. Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli är bland de största namnen på den japanska animemarknaden, men ingen av hans filmer före Spirited Away uppmärksammades lika mycket i väst, eller bidrog till animens allt växande mainstreamprägel. Jag tror att skälet bakom detta är att tidigare Miyazakifilmer varit starkt rotade i japansk tradition och kultur. Spirited Away är, trots sin mycket färgglad och surrealistisk skildring av den japanska shintotron, tydligt influerad av Alice-sagan, vars berättelse idag mer eller mindre tycks etsad i västerländska barns ryggrad.

Chihiro är en flicka i mellanstadieåldern som ska flytta tillsammans med föräldrarna. På väg till det nya huset bestämmer sig pappan för att ta en genväg och hela familjen hamnar istället vid en äng som leder till vad som liknar ett gammalt marknadstivoli. Marknaden är tom på folk, men trots detta står det nylagad mat framme. Chihiro känner sig upprörd över att föräldrarna glupskt sätter i sig maten, och när de ignorerar hennes protester ger hon sig av för att se sig omkring. Det är inte förrän hon återvänder som hon inser vilket fruktansvärt misstag de har begått. Det visar sig att området egentligen är marknaden utanför ett stort badhus för gudomar och andeväsen, de japanska ”kami”, och festmåltiden föräldrarna satt i sig tillhörde gästerna vid badhuset. Som straff har Chihiros mamma och pappa nu förvandlas till grisar som ska tillredas vid en senare bankett. Chihiro tvingas ta anställning hos ägarinnan, den ömsom trevliga ömsom iskalla Yubaba, som styr stället med järnhand. Trots sitt välkomnande sätt gentemot gästerna är Yubaba Chihiros ”Hjärter Dam”, och alla i badhuset lyder hennes minsta vink i rädslan för att missta livhanken. Det är en drömlik värld Chihiro hamnat i, och hon får kämpa med allt hon har för att lyckas rädda sig själv och dem hon älskar. Hur missnöjd hon än var angående flytten, så vill hon nu inget annat än att komma iväg till den värld som är hennes egen, istället för denna andra dimension där allt tycks bekant men ändå så fel, med sina talande djur och ansiktslösa monster. Även i Spirited Away är identiteten en viktig hörnsten. Precis som Alice är rädd för att tappa form och kontur av Underlandets mat, och Coraline fruktar att få ögonen ersatta av knappar, så är det bristen av namn som representerar Chihiros förlorade känsla av ”jaget”. Häxan Yubaba har stulit hennes namn, och döpt om Chihiro till Sen. Medan hon är Sen, dras hon allt djupare ner i förvirringen, och glömmer nästan bort sitt syfte och vem hon är. Vändpunkten kommer inte förrän pojken Haku avslöjar hennes sanna namn. Då trotsar hon slutligen Yubaba och lyckas rädda föräldrarna.

I de tvÃ¥ sista böckerna jag vill ta upp möter vi Sofie Hatter, en ung flicka som genomgÃ¥r en kris dÃ¥ hon förvandlas till en nittioÃ¥rig gumma, samt Polly Perks, som i klassiskt sagomanér är en flicka som utger sig för att vara pojke och drar ut i krig. Sofie Hatter i Diana Wynne Jones Howl’s Moving Castle är en nittonÃ¥rig hattmakerska som dras med förbannelsen att vara det äldsta barnet, den som det aldrig blir nÃ¥got vettigt av i sagor. Det är i alla fall vad hon anser vara en förbannelse, fram till det att hon drar pÃ¥ sig den ökända Witch of the Wastes ilska, och förvandlas till en gammal tant. Den första chocken hinner knappt drabba henne förrän Sophies mer praktiska läggning tar över, och innan hon vet ordet av har hon lämnat sin smÃ¥stad och gett sig ut för att hitta nÃ¥gon som kan rÃ¥da bot pÃ¥ hennes problem. Hon hamnar hos trollkarlen Howl: fÃ¥fäng, mäktig, och notorisk kvinnotjusare som sägs sluka unga kvinnohjärtan. Sophie tycker han är helt omöjlig, men bÃ¥de medvetet och omedvetet inser hon att relationen till Howl, och förbannelsen hon dras med, är orsakerna till att hon finner sig själv. Innan deras bekantskap har Sophie känt sig alltmer konturlös och grÃ¥. Hon ser sig själv som oansenlig, och tanken pÃ¥ att bli overklig skrämmer henne, just sÃ¥ som det skrämmer Alice dÃ¥ andra försöker intyga henne om att hon inte existerar, vilket leder till en inre konflikt (Jackson, s. 142). Sophie hade en föreställning om den roll hon skulle spela, och accepterade den trots att den egentligen varken passade henne eller gjorde henne lycklig. Det var inte förrän hon som nittioÃ¥ring kunde ta ut svängarna utan att bry sig om vad nÃ¥gon tyckte om henne som hon blev allt mer säker pÃ¥ sig själv. Hon säger det hon vill, gör som hon känner och lÃ¥ter sig styras mer av sina impulser. Sophie genomgÃ¥r en sorts rebellisk tonÃ¥rstrots som hon aldrig förunnat sig själv tidigare. I själva verket trivs hon mycket bättre med sig själv som gammal, för hon inser att hon nu är den hon vill vara, Ã¥tminstone till karaktären. Men rädslan inför att aldrig fÃ¥ tillbaka sin kropp jagar henne fortfarande: vad är det för nytta att fÃ¥ upptäcka vem du är och vill vara, om du inte fÃ¥r vara den personen? Hade hon inte lyckats bryta förtrollningen hade Sophie varit en självsäker och stark ung kvinna, bunden till en Ã¥ldrad och snart döende kropp. Det är mycket symboliskt: finna sig själv eller dö.

I Pollys (Terry Pratchetts Monstrous Regiment) fall är den yttre förvandlingen istället medveten. Polly sätter på sig en mans uniform, placerar ett par sockor på rätta stället och ger sig ut för att vara soldat i armén. Det är som en främmande värld. Inte förrän här blir hon medveten, och upprörd, över hur underlägsen hon är på grund av sitt kön, ungefär som Alice ständigt möter nedlåtande vuxna som anser henne vara en liten flicka och inte mer. Just som Alice ständigt är säker på att alla andra är tokiga och hon själv har rätt, blir Polly allt mer säker på att hon har rätt och att överheten, och systemet i sig, har fel. Att hon och hennes väninnor, vissa av dem inte ens mänskliga utan vampyrer och troll, behandlas som mindre värda än män blir oacceptabelt. Samtidigt vill inte Polly förbli dold som en man, hon vill vara sig själv – en person som råkar vara en kvinna men som vill göra ett jobb som råkar vara mer accepterat bland män. Det är så hon ser det. Och det överhängande hotet av att tappa bort sig själv, och förlora sin identitet, är lika påtaglig för den vuxna Polly som det är för lilla Alice. Polly klipper av sig sina blonda ringlockar då hon tar värvning, men denna tydliga påminnelse om vem hon varit packas ner i kappsäcken, ett identitetsankare hon först inte förmår göra sig av med. Men hon använder huvudet och utnyttjar senare tillfällen till att bli sedd som person, istället för som kvinnan Polly från värdshuset.

Efter att ha läst dessa böcker (och sett filmen) blev det tydligt för mig hur konflikten om den man förväntas vara och den man är varit den gemensamma röda tråden. Det gäller lika mycket att finna sig själv som att inte tappa bort den man är. Visserligen möter de yngre flickorna liknande problem som Alice, med vuxna som vill dem illa, förvirrande omgivningar olika deras egna och ett alltför stort ansvar lagt på en alldeles för ung människas axlar. Men vad de yngre hjältinnorna även har gemensamt med de äldre är att stora delar av deras äventyr gäller sökandet efter ett ”jag”. Det känns som om de fortfarande utforskar en ny spelplan, där kvinnorna helt enkelt inte spelat med samma regler tidigare som de får spela med nu. Alice’s Adventures in Wonderland och Coraline till exempel, är berättelser som kunnat handla om pojkar. Då hade de följt det klassiska pojkboksmönstret, där pojken ger sig ut på äventyr, bryter med vuxenvärlden, finner sig själv, och återvänder hem (så som barn gör i de flesta sagor, då borta är bra men hemma bäst). Är de i såna fall pojkflickor? Flickboken är tydligen en väldigt sen genre, och därför var det vanligt att flickor i huvudrollen ständigt fick följa manliga mönster (Maria Nikolajeva, Barnbokens byggklossar s. 131). Därför måste kvinnor nu hitta ett ”jag” som är deras eget, och som inte är stöpt efter tidigare manliga ideal.

Jag tror att den postmoderna fantasylitteraturen Ã¥tminstone nÃ¥tt skedet där kvinnan varken behöver vara manlig eller kvinnlig för att bli hjälte, bortsett frÃ¥n om hon själv vill. Författarna försöker allt oftare sluta med att ständigt fokusera pÃ¥ kön, och börjat koncentrera sig kring personlighet. Det är som Polly säger, dÃ¥ hon fÃ¥r veta att hennes vän Maladict ocksÃ¥ är en kvinna: ”You’re you. That’s good. I’m me, whoever I am. Tonker’s Tonker. It’s all just … people.” (Pratchett, Monstrous Regiment, s. 325) Och det är verkligen summan av vad som bör gälla idag.

För Lyra är det inte att hon är flicka som hjälper henne, utan det faktum att hon levt en vild gatunges liv fastän hon samtidigt haft den sofistikerade intellektualismen tätt inpå, och hon har blivit en lögnaktig överlevare. Polly och hennes vänner i armén klär sig i uniformer, låtsas vara män och ger sig ut i krig. Men när de vinner kriget är det inte för att de betett sig som män runt omkring sig, eller för att de gjort en poäng av att inte bete sig som män. De har löst situationen efter bästa förmåga och tillgångarna som funnits till hands. Man kanske skulle vilja kalla det kvinnlig list, men det kunde lika gärna vara logiskt tänkande. Detsamma gäller Tehanu i Ursula Le Guins Tehanu, (1990), en bok som jag valt att inte ta upp här men som ändå tangerar ämnet. Tehanu är en kvinna som varit lärling till en av de stora magikerna i Gont – den tyste Ogion, fastän Gont är känt för manliga magiker, och trots att kvinnlig magi inte ses på med blida ögon. I Gont håller man sig med talesätt som ”weak as woman’s magic” eller “wicked as woman’s magic” (Le Guin, A Wizard of Earthsea s. 16). Ändå blir Tehanu trollkarlslärling, men väljer sedan att följa sin egen väg. Hon kan inte heller bli som andra kvinnor, då hon bär vetskapen om att hennes liv varit annorlunda. Men det rör henne inte vem eller vad hon liknar. Hon är sig själv.

Här är ett allt tydligare drag inom dagens fantasylitteratur. Man främjar inte så mycket könsroller eller könsöverskridandet, som man gör identitetsökandet. En kvinna kan vara kvinna eller låtsas vara man, vilketsom är i sig egalt, men resultat får hon när hon agerar efter vem hon är och inte vad hon tror sig behöva vara.

Alice’s Adventures in Wonderland är för mig en grundsten lagd i den väg som influerat senare fantasyverk med kvinnliga huvudroller, och en bok som påverkat kvinnorollen inom genren överlag. Jag anser att Carroll har fört fram flickan i ljuset, och visat att en ung kvinna kan äventyra lika bra som en pojke utan att för den delen behöva överta hans egenskaper. Boken har onekligen hjälpt till att flytta kvinnan eller flickan från rollen som objekt till subjektet, för att slutligen ge väg för den postmoderna kvinnan inom fantasy: hon som blivit hjälte oberoende av sitt kön, utan utifrån sin person. För att avsluta med några ord från Jack Jackrum, som även han visade sig vara kvinna:

I … expected better of ’em, really. I thought they’d be better at it than men. Trouble was, they were better than men at being like men. [...] So … whatever it is you are going to do next, do it as you. Good or bad, do it as you.
  (Pratchett, Monstrous Regiment s. 343)