Vetsaga

Karolina Andersdotter

I en fan fiction-novell som skrevs för några år sedan sorterades Draco Malfoy i Ravenclaw och historien utvecklades sedan successivt enligt Rowlings tidslinje med skillnaden att Draco var med i ett annat elevhem och därför kunde vara vän med Harry. Det är en intressant alternativ skildring och man frågar sig: hade det varit möjligt? Hade Harry och hans ärkerival kunnat vara goda vänner?

Hogwarts

Igenkänningselementet i Rowlings magiska och okända värld är att handlingen till större delen utspelas på en internatskola. Det finns förstås många andra miljöer som har gemensamma drag i trollkarlsvärlden och mugglarvärlden (som affärsgator och ministerium) men Hogwarts är den dominerande scenen och därför viktigast för handlingen. Som Carina Burman skrev i en artikel i Svenska Dagbladet strax efter att Deathly Hallows kom ut i boklådorna: ”Läsare av internatskoleromaner känner igen sig. Barnkollektivet är det viktiga, vuxenvärlden åtminstone till en början sekundär.” ((Carina Burman, ”Sanningen om Harry Potters sista strid” (Svenska Dagbladet 070801) )) Julia Eccleshare utvecklar barnkollektivet i A Guide to the Harry Potter Novels: ”… their emotional energies are poured into intense friendships or enmities with children their own age and with those who are younger and older.” ((Julia Eccleshare, A Guide to the Harry Potter Novels (Continuum London, 2002), s. 38))

Hogwarts är en brittisk internatskola vilket kan göra det svårare för den svenska läsaren att förstå stämningen och traditionerna som finns där. Det som den svenska läsaren uppfattar som magiska excentriciteter på Hogwarts behöver ibland inte vara mer än en en tradition med brittiskt eller internatskoleursprung. I tidigare böcker som utspelar sig på internatskolor håller sig handlingen inom skolans gränser och i liknande fantasyböcker – med en ung hjälte som är utvald att utföra ett uppdrag – är handlingen satt till ett eget universum. Enligt Deborah O’Keefe, som skrivit om fantasygenren i Readers in Wonderland, har Rowling skrivit ett mellanting av detta och tror att det barn vill läsa om är en glad och lättsam tillvaro som påminner om deras egen – med magiska läxor och sport (quidditch) – men som då och då avbryts med hemskheter och hot från det onda i trollkarlsvärlden. ((Deborah O’Keefe, Readers in Wonderland (Continuum London, 2003), s. 177)) Julia Eccleshare skriver i kapitlet ”Origins och Influences” om Rowlings ursprung och influenser och går särskilt in på skolmiljön. Samtidigt som en större historia utspelas i bakgrunden – om kampen mellan gott och ont, liv och död – så handlar också böckerna om att skaffa poäng för att vinna elevhemspokalen. Skolan är barnens värld där deras handlingar står i centrum och när det vardagliga familjelivet blir avlägset får elevhem, föreningar och quidditchlag rollen av det familjära (i kontexten en trygg grupp där man hör hemma.) För Draco och Harry får också lärare en roll som ställföreträdande föräldrar; i Dracos fall är det Snape, för Harry är Remus Lupin och Dumbledore klara fadersgestalter.

I en vanlig hög- eller mellanstadieskola är grupperingar och rivalitet inget ovanligt fenomen. Flera av karaktärerna passar bra in i välkända stereotyper som klassens pajas (Fred och George), pluggisen (Hermione) och den konstiga (Luna.) Där finns det sportiga gänget (quidditchspelarna) och bråkstakarna (Draco och hans vänner). Elevhemssorteringen är den viktigaste indelningen i grupper – icke valfri – eftersom det är i elevhemmets sovsalar man bor i och oftast spenderar sin fritid under de sju åren man går på Hogwarts. Sorteringsprocessen går ut på att de nya eleverna sätter på sig Sorteringshatten – en uråldrig förtrollad hatt av spetsig modell – som sedan placerar dem i ett elevhem baserat på deras egenskaper och talanger. De fyra elevhemmen är Gryffindor, vars främsta egenskap är mod; Ravenclaw, där intelligens och läshuvud är tongivande; Hufflepuff, där lojalitet värderas högt och Slytherin, där listighet och ambition är viktigast.

Lika långt som elevhemmen går tillbaka i historien (ungefär ettusen år) går traditionerna om vilka familjer som hamnar var. Det finns många förutfattade meningar om elevhemmen, som för den sakens skull inte är relaterade till egenskaperna som Sorteringshatten väger in vid beslutet. Till exempel har Dumbledore, skolans rektor, tillhört Gryffindor – känd för att ha besegrat den onde trollkarlen Grindelwald 1945 ger han givetvis Gryffindor ett mycket gott rykte. Hermione funderar över vilket elevhem hon skulle vilja tillhöra i Philosopher’s Stone och säger att även om Ravenclaw inte skulle vara så illa så har hon hört att Dumbledore själv tillhörde Gryffindor. Voldemort själv hörde till Slytherin under skoltiden, vilket förstås ger Slytherin ett sämre rykte än de kanske förtjänar. Horace Slughorn eller Blaise Zabini är i jämförelse inte alls av samma kaliber som Voldemort.

”You know, I sometimes think we Sort too soon …”

Meningen yttras av Dumbledore till Snape när den senares inbrända dödsätarsymbol börjar bränna på armen. ((J.K. Rowling, Harry Potter and the Deathly Hallows (Bloomsbury London, 2007), s. 545 (Närmare bestämt sker meningsutbytet under julbalen i Harry Potter and the Goblet of Fire, men konversationen är en del av Snapes minnen som avslöjas i Deathly Hallows.) )) Det finns flera sätt att tolka denna mening. Ett av dem är att Snape utvecklats så mycket som person sedan han var elva att Dumbledore anser att han skulle passat bättre i ett annat elevhem. En annan tolkning är att sorteringen segregerar eleverna från tidig ålder och att Snape utvecklades till en annan person än den han skulle kunnat vara eftersom hans umgänge till mesta delen bestod av slytherinelever. Detta trots att hans karaktärsdrag hör hemma i den slytherinska karaktären.

Det första man som läsare får höra om Slytherin är från en person som beskrivs som ”a boy with a pale, pointed face /…/ he had a bored, drawling voice” ((J.K. Rowling, Harry Potter and the Philosopher’s Stone (Bloomsbury London, 1997), s. 60)) och är säker på att han kommer hamna i Slytherin. Harry tycker illa om pojken, Draco Malfoy, som är både självsäker, skrytsam och pratar om att man inte borde släppa in ”den andra sorten” efter att ha försäkrat sig om att Harrys föräldrar var trollkarl och häxa. Efter mötet med Draco frågar Harry Hagrid vad Slytherin är för något och får lära sig om elevhemmen på trollkarlsskolan: ”’Better Hufflepuff than Slytherin,’ said Hagrid darkly. ‘There’s not a single witch or wizard that went bad who wasn’t in Slytherin.’” ((Philosopher’s Stone s. 61-62)) Redan där har man värderat Slytherin utöver vad sorteringshatten berättar. Säkerligen är inte kritiken obefogad (även om Hagrids påstående inte är helt sant, vilket jag återkommer till). Som Sorteringshattens sång lyder i Order of the Phoenix:

”Said Slytherin: ‘We’ll just teach those
Whose ancestry is purest.’
/…/
For instance, Slytherin
Took only pure-blood wizards
Of great cunning, just like him” ((J.K. Rowling, Harry Potter and the Order of the Phoenix (Bloomsbury London, 2003), s. 60))

När barn sorteras in i det ”elaka” elevhemmet och därefter bedöms av sina jämnåriga efter de fördomar som finns leder det med stor sannolikhet till att de utvecklar de särskilda karaktärsdragen. Om någon upprepade gånger säger att man är dum eller ful börjar man till sist tro på det. Johan Bernander konstaterar i SR-programmet Västergatan ((”Västergatan” (Sveriges Radio 080604) )) att ”Slytherin anses vara de onda krafterna och svartkonsten närmare än de andra elevhemmen.” Men man får inte glömma att mycket som Sorteringshatten ser är osynligt för vanliga människors ögon – den funderade trots allt på att placera Harry i Slytherin.

Slytherins elevhemsrum ligger under jorden – närmare bestämt under sjön – och ger ett inte allt för mysigt intryck. Lamporna i den avlånga, låga salen är av grönt glas, entrén till sällskapsrummet (som alltså motsvarar porträttet utanför Gryffindors sällskapsrum) är en fuktdrypande stenvägg och tunga, snidade stolar står framför den brinnande brasan. ((J.K. Rowling, Harry Potter and the Chamber of Secrets (Bloomsbury London, 1998), s. 165)) Rowling förklarar elevhemmets placering med att hon ville att de fyra elevhemmen skulle representera varsitt element och Slytherin representerar vatten. ((”The Leaky Cauldron and Mugglenet interview Joanne Kathleen Rowling: Part Three”, 050716 (http://www.accio-quote.org/articles/2005/0705-tlc_mugglenet-anelli-3.htm, 080812) )) I ytterligare två av Sorteringshattens sånger har vi fått höra om Slytherin:

”Or perhaps in Slytherin
You’ll make your real friends,
Those cunning folk use any means
To achieve their ends.” ((Philosopher’s Stone, s. 88))

”And power-hungry Slytherin
loved those of great ambition.” ((J.K. Rowling, Harry Potter and the Goblet of Fire (Bloomsbury London, 2000), s. 157))

Hur pålitlig är då Sorteringshatten i sina beslut? Rowling fick frågan om vi kan tro på allt Sorteringshatten säger, hon svarade: ”The Sorting Hat is certainly sincere.” ((”J.K. Rowling’s World Book Day Chat”, 040304 (http://www.accio-quote.org/articles/2004/0304-wbd.htm 080811) )) I samma intervju förklarade hon att hon inte trodde att någon föddes ond.

Det går inte att förneka att Salazar Slytherins ideal har en anstrykan av rasism. Men utan att ursäkta ett sådant synsätt bör det påpekas att det för det första var under medeltiden han levde – en tid då mugglare var rädda för magi, ägnade sig åt förföljelse och åtminstone under 1300-talet brände häxor på bål. ((J.K. Rowling, Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (Bloomsbury London, 1999), s.7)) Det kan knappast ha gett upphov till varma relationer med mugglare (annat än ytligt). För det andra är kravet på renblodiga bara en av tre elitistiska varianter av ”lika barn leka bäst.” För Ravenclaw ville bara lära ut till dem med störst intelligens och Gryffindor tyckte att de med modiga bragder i bagaget var förtjänta av undervisning. Egentligen är det bara Hufflepuffs övertygelse som stämmer överens med den aktuella normen för god moral.

Umbridge – a Hufflepuff gone bad

Tvärtemot Hagrids påstående om att alla trollkarlar och häxor som blivit onda varit i Slytherin finns det flera exempel som visar något annat: Peter Pettigrew, som svek sina vänner för Voldemorts (men kanske mest sin egen) skull var med i Gryffindor. Rowling har sagt i en intervju att människor med samröre till dödsätarna finns i andra elevhem också. ((”The Leaky Cauldron and Mugglenet interview Joanne Kathleen Rowling: Part Three” )) Två andra antagonister, professor Quirrell och professor Umbridge, hör inte heller riktigt hemma i Slytherin. Om detta kan man spekulera eftersom inga säkra uppgifter om deras elevhem finns men Umbridges främsta karaktärsdrag är till exempel lojalitet. Hon är oerhört lojal till ministeriet och i synnerhet magiministern Cornelius Fudge och det är hennes ursäkt till häxjakten på Dumbledores armé och till att hon sänder dementorer till Little Whinging i början av Order of the Phoenix. I detta avseende är hon lik Percy Weasley, som säger upp kontakten med sin familj för ministeriets skull, vilket gör henne till en potentiell före detta gryffindorare. Lojalitet är också elevhemmet Hufflepuffs främsta kriterium vilket gör att hon skulle kunna vara en före detta elev där.

Professor Quirrell i sin tur verkade inte haft några tendenser åt det mörkare hållet innan han blev besatt av Voldemort. Innan han tog över posten som lärare i försvar mot svartkonster undervisade han i mugglarstudier, ((”J.K. Rowling and the Live Chat, Bloomsbury.com”, 070730 (http://www.accio-quote.org/articles/2007/0730-bloomsbury-chat.html, 080812) )) något som kanske inte ligger en slytherinelev varmast om hjärtat. Hagrid säger om honom i Philsopher’s Stone: ”Poor bloke. Brilliant mind. He was fine while he was studyin’ out of books but then he took a year off ter get some first hand experience…” Med det i åtanke kan man tänka sig att Quirrell under skoltiden var med i Ravenclaw.

Dialogen mellan Slytherin och Gryffindor

Sorteringshatten uppmanar i både Order of the Phoenix och Half-Blood Prince skolans elever att hålla samman mot hotet från Voldemort och hans anhängare. I Order of the Phoenix grundar Harry tillsammans med elever från Ravenclaw, Hufflepuff och hans eget elevhem Gryffindor Dumbledores armé med syftet att lära sig försvar mot svartkonster eftersom ministeriet har installerat en lärare i ämnet, Umbridge, som inte tillåter praktisk övning av besvärjelserna. I kontrast till detta kan man senare se hur Slytherinelever utgör Inkvisitorspatrullen som Umbridge skapar för att hålla ordning på Hogwarts (inofficiellt förstås för att jaga rätt på medlemmarna i Dumbledores armé).

Hur elakt menat var det egentligen av Draco att kalla Hermione ett ”mudblood”? Det är ett taffligt mothugg på Hermiones ”At least no one on the Gryffindor team had to buy their way in. They got in on pure talent.” ((Chamber of Secrets, s. 86)) Det kan jämföras med att barn och ungdomar idag använder ”bög” och ”neger” som skällsord. Man använder dem för att man vet att det är nedsättande ord, men bryr sig egentligen knappast om de politiska eller moraliska värderingar som ligger i orden. Jag anser att denna händelse är ett typexempel på hur föräldrars värderingar speglas i deras barn och hur umgänget med andra vars föräldrar har samma typ av värderingar (här Crabbe och Goyle) gör att det är något fortsatt acceptabelt. Hade Draco lika lättvindigt tagit till ”mudblood” om han hade stått där i Ravenclaws quidditchdräkt? Troligtvis inte.

På samma sätt använder Snape ordet i ett av minnena som Harry ser. ((Order of the Phoenix, s. 571 & Deathly Hallows, s. 540-542)) När han förnedras av James och Sirius så kallar han Lily ”mudblood”, något som han ångrar i resten av sitt liv. ((Deathly Hallows, s. 553)) Men återigen har det skett i vredesmod. Sen kan hans val av vänner förstås ifrågasättas. Som Lily påtalar kallar han alla i hennes situation, utom henne, för ”mudbloods.” Tydligt är att hon tycker att han hamnat i dåligt sällskap, vilket implicerar att hon inte tycker illa om hans karaktär bara för att han är slytherinare utan snarare tar avstånd från vissa människor inom det elevhemmet.

Maria Nikolajeva skriver i ”Harry Potter och barnlitteraturens hemligheter” intressant rörande olikabehandlingen på Hogwarts: ”Harry bryter skolans regler gång på gång, men eftersom han gör det med nobla föresatser blir han ideligen förlåten.” ((Maria Nikolajeva, ”Harry Potter och barnlitteraturens hemligheter” (Tidskrift för litteraturvetenskap, 2003(32):4) )) Han blir favoriserad av Dumbledore på samma sätt som Snape kritiseras för att favorisera sina Slytherinelever – i slutet av Philosopher’s Stone får Harry och hans vänner precis så många poäng som behövs för att vinna elevhemstävlingen och i en handklapp byts de smaragdgröna dekorationerna ut mot vinröda. Om några blir orättvist behandlade på Hogwarts så är det slytherinarna, som här inte har gjort något fel. De blir snöpligt lurade på elevhemspokalen utan att ha haft en rimlig chans mot Gryffindors sista poängtilldelning – det var trots allt inte meningen att någon skulle känna till de vises sten och en händelse som är så utanför skolans natur och vardag borde inte påverka detsamma.

Slytherins upprättelse

Det är först i sista boken som Slytherin får upprättelse. Två av berättelsens hjältar visar sig vara den avskydda Severus Snape och Sirius bror Regulus Black. Av bröderna Black var Regulus inte den som framställdes som modig, tvärtom. Sirius tyckte att han var en idiot som trodde på deras föräldrars renblodighetsmani och när han dog trodde han att han hade mördats på uppdrag av Voldemort när han fått kalla fötter och försökt fly. ((Order of the Phoenix, s. 104)) Det är vad man vet om Regulus Black innan det i Deathly Hallows avslöjas att han är den mystiska R.A.B. som sökt att förstöra Voldemorts horcrux. Han som koms ihåg som en vekling gick nu till historien som en hjälte.

Severus Snape i sin tur är en av de slytherinska personer man får veta mest om. Han gör entré i Philosopher’s Stone som en elak och orättvis lärare som har fuffens för sig. Harry, Ron och Hermione misstänker att han är den som är ute efter stenen men det visar sig att de har fel. Harry får däremot veta att hans pappa och Snape var fiender när de gick på Hogwarts, vilket förklarar Snapes orättvisa beteende mot honom.

I fjärde boken, när Voldemort kommer tillbaka, får man veta att han har mörkrets märke inbränt på sin arm och således är, eller har varit, en anhängare av Voldemort. Men han är samtidigt med i fenixorden och han agerar spion åt dem när han närvarar vid dödsätarnas sammankomster, något som trion har svårt att lita på. De andra i fenixorden litar på Dumbledores ord, trots att många är skeptiska till Snapes karaktär. I sjätte boken lämnar han positionen som lärare i trolldryckskonst för att ta över lektionerna i försvar mot svartkonster (något som det varit klart sen Philosopher’s Stone att han är ute efter.) På slutet av boken är det han som tar livet av Dumbledore och sedan flyr skolan tillsammans med Draco Malfoy och de andra dödsätarna som tagit sig in i slottet.

Därefter var många övertygade om att Snape äntligen visat sin rätta färg. Men debatten pågick vilt på nätet under de två åren som passerade mellan publiceringen av Half-Blood Prince och Deathly Hallows: Var Snape ond eller god? Det var både fans till Snape och Dumbledore som trodde att han kunde vara på den goda sidan – att Dumbledores hemliga skäl att lita på Snape fortfarande var gott nog, trots att det verkade som om Dumbledore fallit på sin goda tro.

I sista boken installerades Snape som rektor på ett Hogwarts i regi av Voldemort och det är inte förrän i de allra sista kapitlen, då Snape dör efter att ha blivit biten av Voldemorts orm Nagini, som han ger sina minnen till Harry som till sist avslöjar sanningen. Harry kliver in i minnena via minnessållet på Dumbledores (Snapes) kontor. Han får veta att Snape lärde känna Harrys mamma Lily innan de började på Hogwarts och då förstår man som läsare att den avskyvärde pojken som hans moster Petunia refererar till i Order of the Phoenix ((Order of the Phoenix, s. 34)) inte är hans pappa utan Snape. Vidare får han veta att Snape älskade Lily och att det var hans anledning till att hjälpa Fenixorden – att skydda Lily Potters son, som överlevde – och även Dumbledores hemliga skäl till att lita på Snape. I slutet spelar alltså Snape en avgörande roll i striden mot Voldemort och i epilogen har Harry döpt sin son till Albus Severus och talar om Snape som den modigaste man han någonsin känt.

När Albus Severus ska börja skolan är Slytherin fortfarande ett elevhem med dåligt rykte. ”’What if I’m in Slytherin?’ The whisper was for his father alone, and Harry knew that only the moment of departure could have forced Albus to reveal how great and sincere that fear was.” ((Deathly Hallows, s. 606)) Men Rowling berättar att stämningen ändå är bättre på skolan sedan Voldemort besegrades. ”Slytherin has become diluted. It is no longer the pureblood bastion it once was. Nevertheless, its dark reputation lingers, hence Albus Potter’s fears.” ((”J.K. Rowling and the Live Chat, Bloomsbury.com”))

Så, om Draco hade varit en Ravenclawelev, hade hans liv sett annorlunda ut? Med stor sannolikhet. Lite miljöombyte och andra kretsar att umgås i hade nog gjort underverk för hans karaktär. Sannolikheten är stor att Draco umgicks med Crabbe och Goyle även innan Hogwarts, eftersom deras föräldrar kände varandra sen tidigare. Hur nyttigt kan det vara för någon att i sjutton år umgås inom så slutna kretsar? Vi får i Deathly Hallows veta att Draco inte tyckte om att vara en dödsätare. Troligtvis var det ett resultat av förväntningar från både de goda och de ondas sida att han blev det, samt ett stort hot från Voldemorts sida eftersom som Lucius Malfoy hade klantat sig och hamnat i Azkaban. Om han istället hade bott i Ravenclaw hade han kanske haft skolan som en frizon och där kunnat forma egna idéer och tankar eftersom dödsätardensiteten antagligen är lägre i det elevhemmet. På sikt hade det kunnat leda till motstånd mot sina föräldrars ideal och en egen agenda för Dracos del. Och kanske hade en vänskap mellan Harry och Draco ändå inte blivit verklighet, men nog hade de haft en annan relation än öppet fiendeskap.

Vad förmedlar sorteringen och elevhemssystemet för budskap till de barn och ungdomar som läser böckerna? För att återvända till Maria Nikolajevas artikel: ”Barnlitteratur har alltid fungerat som ett redskap för uppfostran och socialisering, vare sig vi vill erkänna det eller inte.” Säger böckerna att det är okej att sortera in människor som de gör på Hogwarts, eller är sorteringen så in absurdum att den istället ifrågasätter grupperingar bara genom att finnas som fenomen?