Vetsaga

Tobias Harding

Författaren R. Scott Bakker beskrivs i en presentation som en man som “delar sin tid mellan att skriva filosofi och fantasy, även om han ofta har svårt att skilja mellan dem”. Han har nu skrivit den fjärde boken i serien om Anasûrimbor Kellhus, där de första tre utgjorde trilogin The Prince of Nothing och den fjärde den första delen i trilogin The Aspect-Emperor. Inte minst religionens roll i böckerna överträffar med ett myller av gudar, heliga skrifter och teologiska spekulationer det mesta inom fantasylitteraturen. Att magikerna är fördömda av gudarna har till exempel en central roll i berättelsen. Att böckerna har moralfilosofiska aspekter är även det svårt att missa. Till de mest imponerande dragen hör dock att sensmoralen efter fyra böcker fortfarande förblir oklar.

Den här essän är ett försök att analysera de etiska – ibland närmast teologiska – sidorna av Bakkers böcker om Anasûrimbor Kellhus, i första hand med fokus på religionens roll och protagonisterna Drusas Achamian och Kellhus. Den centrala frågan är dock ”Vad är ondska?”, och kanske därigenom ”Vad är godhet?”. Det visar sig att dessa kommer ganska nära den fråga som blir allt centralare för böckernas karaktärer: ”Vem är Anasûrimbor Kellhus?”.

Till fördelarna med med Bakkers litterära stil hör att han översköljer läsaren med detaljer som man egentligen inte behöver känna till för att hänga med. Snarare använder han detaljerna för att skapa bilden av någonting exotiskt främmande som man kan låta sig sugas in i. Den värld som skildras är både grym och exotisk. I likhet med flera andra av de mer intressanta fantasyförfattarna väjer han inte för de otrevliga sidorna i till exempel medeltidens värld. Hans värld, som dock snarare hämtar inspiration ifrån antiken än från medeltiden, men där han blandar friskt, är en värld fylld av krig, grymhet och förnedring. Kvinnans roll i samhället är det illa ställt med, de flesta människor är analfabeter och i de flesta länder tillämpas både slaveri och ett strikt kastsystem. Därigenom tecknar han också ett samhälle präglat av partikulära uppfattningar om människovärdet som olikartat, att jämföra med våra dagars – åtminstone i teorin – dominerande idé om ett universellt och för alla lika människovärde. Kontrasten understryks ytterligare av att böckernas huvudpersoner hämtas från olika samhällsklasser, och under berättelsens gång ofta rör sig mellan dem. Utan att berättelsens personer ifrågasätter denna sida av samhällsordningen lyfter Bakker alltså fram perspektiv ifrån olika nivåer och ger dem samma typ av utrymme.

Religion är ett ämne som tidigare inte var särskilt vanligt i fantasylitteraturen. Hos klassiker som Tolkien och Lewis förekommer religionsutövning knappt i berättelserna, ens (och kanske i synnerhet) när författaren har ett tydligt religiöst budskap. I Bakkers värld spelar religionen däremot en fundamental roll. Även religionshistorien skymtar fram i berättelsen och är rikt utarbetad i en utsträckning som har få motsvarigheter (kanske kan Frank Herberts Dune dock ses som en sådan). I berättelsens nu finns i första hand två stora religioner: inrithism och fanim. Inrithismen går tillbaka på profeten Inri Sejenus omtolkning av den heliga skriften Chronicle of the Tusk, som utgör ett slags motsvarighet till Gamla Testamentet. Liksom vissa typer av hinduism i vår värld är inrithismen på en gång monoteistisk och polyteistisk, det vill säga att den har en uppsjö med gudar, men samtidigt lär att alla gudar är aspekter av en enda Gud (The God, Guden), därav också titeln aspektkejsare, det vill säga en gudomlig kejsare som liksom gudarna är en aspekt av Guden. Medan gudarna, likt antikens hedniska gudar, är mytologiska gestalter som strider mot varandra och ofta beter sig moraliskt tveksamt, är Guden höjd över detta och anses fulländad. Sammantaget skildras inrithismen som ett slags korsning mellan medeltida katolicism och antik hedendom, med blandade inslag från annat håll, som till exempel kastsystemet från hinduismen.

Ur moralisk synpunkt framstår inrithismen dock inte i särskilt positiv dager. Tvärtom beskrivs den på många sätt som en korrumperad och intolerant företeelse. Ändå skildras många av dess utövare som ärligt och djupt troende. Man får heller ingen tydlig bild av ifall den är sann eller inte. Mycket tyder på att den i böckernas universum inte är helt osann, men heller inte helt sann. Samtidigt finns det också andra religioner. Fanim är en rent monoteistisk religion med flera drag lånade från islam. Dessutom finns länder där de olika gudarna dyrkas utan att man accepterar inrithernas idé om att de skulle vara aspekter av en enda Gud. Till detta kommer också trollkarlarna, som av alla religioner, och inte minst av sig själva, uppfattas som fördömda.

Trollkarlen Achamian, en av böckernas huvudpersoner, är kanske det främsta exemplet på detta. Han rör sig hela tiden i utkanten av samhället som trollkarl, spion och desillusionerad cyniker. Detta gör också att man genom hans perspektiv kan se samhället utifrån. På många sätt är det han som framstår som den mest moraliskt reflekterande karaktären (ur en modern läsares perspektiv). Det är han som oftast tar moralisk ställning personligen och som knappast delar sin världs allmänna förakt för svaghet. Samtidigt uppfattas han av sina medmänniskor som nära botten på den moraliska skalan. På ett ställe frågas det rakt ut om inte den verkligt goda människan är den som strävar efter att göra det goda utan att vänta sig en belöning för egen del. Ironiskt nog ställs frågan genom ett citat ur The Chronicle of the Tusk som säger just detta, men som samtidigt är den skrift som motiverar fördömandet av trollkarlarna. Som så många andra heliga skrifter är den alltså inte helt lätt att tolka. Som trollkarl är Achamian fördömd av religionen, och av allt att döma av gudarna, men arbetar genom hela berättelsen intensivt för att rädda världen, samtidigt som han ofta lever som utstött.

Den främsta kontrasten mot en värld där tron dominerar torde dock vara titelpersonen Anasûrimbor Kellhus. Kellhus är uppvuxen hos en undangömd sekt som i tvåtusen år genom avel och uppfostran medvetet utvecklat sig till perfekt rationella varelser. Deras ideal är vad de kallar logos. De har tagit avstånd från såväl religion och magi som från irrationella instinkter och från kunskap om historien. Istället utgår de från vad de uppfattar som rationell analys av vad de kan se och uppleva. Deras isolering är fullständig. Vid berättelsens början känner Kellhus inte till vare sig magi eller omvärldens politik och historia. Han är fullständigt okunnig. Samtidigt är han helt överlägsen de människor han möter, ”som en vuxen är överlägsen ett barn”. Han kan läsa deras känslor i deras ansiktsuttryck. Han vet exakt vad han skall säga och göra för att manipulera dem. En av hans motståndare beskriver hans brott som att ”han får oss att älska!”, samtidigt som han själv är nästan helt känslolös. I allt väsentligt framstår han som en fullständigt amoralisk karaktär. Hans syfte tycks enbart vara makt; att ta kontrollen över allt och alla, med vilka medel som helst.

Kellhus inser ganska snart att magi faktiskt existerar och att historiska fakta har betydelse i världen utanför. Hans reaktion är dock att behandla även dessa nyheter som delar av en rationell värld. Under berättelsens gång lyckas han förmå Achamian att lära honom den i grunden rationella magi som denne utövar. Detta blir bara ännu ett instrument för kontroll. Samtidigt tar han genom manipulation kontrollen över inrithternas heliga krig mot fanim. Allt han säger och gör bidrar till ryktet om att han är en profet från Guden: Krigarprofeten. Också religionen blir ett redskap för kontroll. I realiteten omskapar han inrithismen till en ny religion med sig själv som ett slags kristusgestalt. Första trologin avslutas med att han kröns till aspektkejsare över den inrithiska världen.

Samtidigt är Kellhus kanske den enda karaktären i The Prince of Nothing som tycks förmögen att lära sig någonting. Alla andra tycks sitta fast i sina föreställningar om hur verkligheten ser ut. Inrithi, fanim och trollkarlarna är alla övertygade om att de i stora drag redan vet hur verkligheten fungerar. Kellhus däremot närmar sig tillvaron med ett systematiskt sätt att tänka snarare än med en föreställning om specifika sakförhållanden. Värderingarna tycks däremot vara en annan sak. Sakförhållanden som till exempel att magi existerar tycks han inte ha några större problem med att ta till sig. Här låter Bakker honom alltså göra en tämligen stark åtskillnad mellan etik å ena sidan och sakförhållanden å andra sidan. Detta tycks vara en del av hur han föreställer sig Kellhus rationalism, och kanske också en aspekt av att han framstår som så fjärran från andra människor.

Detta hindrar honom dock inte från att med stor framgång utnyttja andras vilja att inordna honom i sina redan existerande föreställningar. I början av Bakkers andra trilogi är inritherna redan så blint övertygade om aspektkejsaren Kellhus gudomlighet att de är beredda att aktivt bortse från fakta för att inte behöva ifrågasätta sin tro på honom, något som tydliggörs då man ser dem genom nya, ännu inte övertygade, huvudpersoners ögon. Liksom många andra religionskritiska tänkare tycks Bakker närmast betrakta vissa former av religiös tro som ett slags frestelse; en lockelse i att förtränga allt som leder till ett ifrågasättande av föreställningen om att man redan funnit en fast punkt i tillvaron. Achamian står här för en betydligt mer handlingsförlamande skepticism än den rationella sortering som Kellhus ägnar sig åt. Även för honom tar det dock i stort sett hela första trilogin innan han till sist lyckas avvisa frestelsen att tro på Kellhus, och då sker detta ändå mer som ett känsloutbrott än som ett utslag av sund skepticism.

På flera sätt borde Kellhus vara en protagonist som är i det närmaste omöjlig för läsaren att identifiera sig med. I den fantastiska litteraturen har han få motsvarigheter, och ändå är det kanske just där man måste leta för att finna några alls. En parallell är dock Paul Atreides, huvudpersonen i Dune, som även han är fostrad som en genomrationell maktspelare. Liksom Kellhus använder Paul dessutom religionen i sina manipulationer och uppnår med tiden både övermänsklig förmåga och status, för att till sist krönas till kejsare över den kända världen. Medan världen i Dune är amoralisk och boken saknar moralisk bedömning framstår Kellhus emellertid som mer tveksam. Hans inställning kan möjligen läsas som en kritik av vår moderna världs ”rationella” inställning till moral och allmänna skepticism till föreställningar om universellt giltiga etiska regler och värden. Den centrala etiska fråga som Kellhus väcker, i synnerhet i den följande trilogin, är kanske om ändamålen, eller till och med konsekvenserna, helgar medlen. Vad är det som gör någonting rätt eller fel? Som så många andra fantasyverk rymmer Bakkers värld nämligen också en mer uttalad ondska, som Kellhus med tiden tar upp kampen mot.

Fienden i Bakkers värld framstår inledningsvis som i det närmaste utrotad. Under berättelsens gång framgår dock att den består av en allians av en mängd olika varelser. Ursprunget utgörs av det utomvärldsliga släktet inchoroi, men numera hör dessa främst till historien. Medan de onda väsendena ofta är inchorois själlösa skapelser leds de i första hand av uråldriga mänskliga magiker som har lyckats göra sig odödliga. Inchoroi tycks ha drivits av rent fysisk, oftast sadistisk, lusta. De flesta av deras skapelser tycks även de ha detta som sin drivkraft. Inchoroi har helt enkelt sett till att de njuter av att plåga och döda människor. De behöver inget annat syfte.

Till potentiella allierade har inchorois erbjudande varit odödlighet. Att detta är ett tveksamt erbjudande framgår dock inte minst av de likaledes närmast utdöda ickemänniskorna (”Nonmen”). Likt Tolkiens alver är dessa en förmänsklig civilisation som i forntiden lärt upp de civiliserade människornas förfäder. Till skillnad från Tolkiens alver framstår de dock som långt från goda. Deras civilisation tycks exempelvis ha byggts på mänskliga slavarbetare. I berättelsens nutid har de fåtaliga överlevande ickemänniskorna dessutom drivits till vansinne av sin odödlighet. Deras minne är förvirrat. Konsekvensen är ett minne av tusentals år av blodig historia och grymheter. Evigt liv och behovstillfredställelse tycks inte vara ett svar på frågan om livets mening som tillfredställer Bakker, i alla fall inte att döma av hur han beskriver inchoroi och de varelser som de har skapet eller som har fallit för deras frestelser.

Under första trilogins gång antyds att de onda också har ett betydligt mer metafysiskt syfte: att utradera möjligheten till frälsning. I den här meningen är de närmast sataniska. De dödliga magikerna är i egenskap av trollkarlar per definition fördömda. Inchoroi är fördömda genom sina handlingar. Som en konsekvens av fördömelsen tar de till vapen mot Guden.

Bakkers metod att aktualisera moraliska frågor tycks vara att dra dem till sin spets genom att göra intentioner genomförbara. Det antyds att det verkligen är möjligt för inchoroi och de övriga att stänga skapelsen för gudarna och därigenom undgå fördömelsen. Det är i alla händelser möjligt för de onda magikerna att leva på jorden i tusentals år. Åtminstone under denna tid undgår de fördömelsen i livet efter detta. Anasûrimbor Kellhus är resultatet av ett tvåtusenårigt avels- och uppfostringsprojekt. Det har alltså varit möjligt för hans föregångare att framställa fullständigt rationella människor. Båda projekten är naturligtvis totala i sin hybris, men när Bakker beskriver en värld där de är genomförbara sätter han fokus på den moraliska frågan om de är goda och låter dem inte avfärdas på grund av att de är ogenomförbara.

Den moraliska frågan tas sedan ytterligare ett steg när Anasûrimbor Kellhus tar upp striden mot de onda. Med tiden tycks han själv uppfatta sig som den krigarprofet han framställer sig som (åtminstone verkar det så, hur han verkligen uppfattar saker och ting döljer dock författaren ofta för läsaren). I början av trilogin The Aspect-Emperor framstår det i alla händelser som att han verkligen håller på att rädda världen – och som att han just därför att han är den han är, är den ende som kan göra det. Samtidigt inser vissa att han ljuger. Magikerna är uppenbarligen fortfarande fördömda, även sedan han erbjudit dem frälsningen. Den moraliska frågan är dock om ändamålen helgar medlen. Ställd inför den yttersta ondskan använder Kellhus alla tillgängliga medel. Vilka medel är det moraliskt rätt att använda? Krig? Lögn? Religiöst förtryck? Religiöst förtryck baserat på en lögn? Folkmord? Kellhus använder alla dessa och det tycks vara det enda sättet att undgå en ondska som alldeles uppenbart är mycket värre. Spelar det någon roll om hans intention är att rädda världen eller att härska över den. Är det konsekvenserna eller intentionen som räknas, eller kanske ingendera?

Bortom dessa frågor lurar en som är minst lika stor. I berättelsen använder olika personer hela tiden argument som hänvisar till det gudomliga. Men vad är det egentligen som säger att Gud eller gudar alltid har rätten på sin sida? Det är inte bara i den fantastiska litteraturen som moraliska konflikter gärna framställs som en metafysisk strid mellan goda och onda. Å andra sidan är en av de anklagelser som andra riktar mot Kellhus just att han inte är gudomlig (som han själv hävdar), att han är överlägsen andra människor ”som en vuxen är överlägsen ett barn, inte som en gud är överlägsen en människa”, men är det verkligen moraliskt relevant? Är det överhuvudtaget någon skillnad? Vad innebär det att vara gudomlig?

Budskapet är helt tydligt inte att gott och ont inte finns. Bakker lyckas på ett mycket övertygande sätt framställa sina onda som otvivelaktig onda. Men i vilken mening är de onda? Är det för att de för krig emot Guden eller är det därför att de för denna kamp genom krig, folkmord, tortyr och alla andra vedervärdiga metoder som de samtidigt njuter av? Ingenting tyder på att Kellhus njuter av de, i bästa fall marginellt mildare, metoder som han använder, men han använder dem lika fullt, till synes utan samvetskval. En av de få som tycks hysa verkliga samvetskval är Achamian – och han är fördömd, och ganska ofta dessutom helt handlingsförlamad.

Det är knappast så att jag håller med Bakker i alla filosofiska frågor, men det är inte bara därför som jag hoppas att han även i fortsättningen kan avhålla sig från att försöka besvara dem. Det är inte minst för att han reser dem, för att sedan lämna dem som just frågor och istället föra berättelsen vidare på annat sätt, som det hela blir intressant.