Vetsaga

Fredrik F. G. Granlund

Människan är något som måste övervinnas.
  – Friedrich Nietzsche, 1885

Undertecknad föddes 1979 med gomspalt; jag saknade gom, varför jag vid sex månaders ålder genomgick flera plastikoperationer vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg – för att i framtiden kunna svälja, äta och dricka normalt. Detta ledde i ett senare skede till tandreglering. Man drog ut en mängd tänder på mig, och jag tvingades under många år använda så kallad tandställning för att i framtiden uppnå dagens kulturella ideal gällande hur tänder bör se ut.

Under sent 80-tal, när jag gick i femte eller sjätte klass, ordinerades jag glasögon, därför att jag bedömdes vara närsynt. Mina föräldrar köpte detta åt mig, och min syn förbättrades. Särskilt på långt håll.

I juni 1998, ungefär två veckor efter att jag tog studenten, ramlade jag ned från ett tak och krossade höftbenet, höftledskulan och bäckenbenet – en så kallad acetabulusfraktur. Något som endast ungefär nio personer i världen per år drabbas av. Detta är för övrigt ungefär den skada som även självaste Stephen King drabbades av ett år senare, 1999, när han under en promenad i Maine blev påkörd av en van. Detta beskriver han i boken Att skriva – en hantverkares memoarer. Detta är i sammanhanget intressant därför att allmänheten läser böcker skrivna av en cyborg – King är ju en av världens mest lästa levande författare. Jag påstår att det inte gör någon skillnad om han – eller jag – är en cyborg; den (utopiska) livräddande tekniken är så accepterad att man inte tänker på det (bortsett från de som forskar inom området).

Personligen opererades jag drygt två månader senare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Efter operationen fick jag reda på att jag förlorat allt blod utom möjligen en halv deciliter, och fått flera (!) döda människors skelett transplanterat in i höften.

Plötsligt hade jag delar av kvinnor och andra män inuti mig – skelett, blod, etcetera. Och inte nog med det. Läkarna hade dessutom opererat in två avlånga rektangulära plattor och trettiosex bultar/skruvar i rostfritt stål som förbinder plattorna i min vänstra höft. Jag hade räknat med titan. Rostfritt stål lät så billigt. Det förvirrade mig, liksom allt annat i denna situation.

Efter en längre tid, efter att för andra gången i livet lärt mig att stå och gå, fick jag se röntgenbilder på min höft. Invändigt såg jag ut som en maskin, precis som en robot – med maskindelar för att jag skulle kunna gå. Det underliga var då hur jag kände mig: jag visste inte längre vem jag var.

Och de första åren efter operationen upplevde jag en stark identitetskris (vilket science fiction-litteratur i huvudsak behandlat i just cyborgsammanhanget). Vem var jag? En eller flera människor? Var jag samma person som jag alltid varit, eller var jag en ny människa; ett alternativ till den människa jag varit? Jag visste inte. Och det dröjde många, många år innan jag visste att jag fortfarande inte vet.

Det enda jag tror mig veta är att jag inte är samma människa som innan jag ramlade ned från taket. Det födde en författare/poet, en kreativ själ. Kreativ har jag nog varit hela mitt liv, men efter detta bestämde jag mig för att på allvar satsa på skrivandet. Att jag inte är den jag en gång var är också ett problem, för jag har ständig smärta i min höft och kan inte göra samma rörelser jag en gång kunde. Även om jag har kvinnodelar (blod och skelett etc) intransplanterade är jag naturligtvis fortfarande en man. Det brukar man förstås basera på ens reproduktionsorgan. Men går man tillbaka bara tjugo år i tiden hade jag varit sängliggande resten av mitt liv. Och även om jag på röntgenbilder ser ut att vara en robot är jag inte det. Men delar av min kropp har alltså förstärkts, förbättras och renoverats med bland annat maskindelar (rostfritt stål), varför jag enligt givna definitioner är en hybrid av människa och maskin. Är jag då numera en konstgjord människa? Jag är ju förbättrad och förstärkt och förändrad och innehåller andra människodelar, och troligen från båda könen. Men vad innebär det? Hade jag blivit en cyborg? Jag undrade. Och då visste jag bara lite om vad termen står för.

Cyborgens ursprung
När Isaac Asimovs berömda science fiction-novellsamling Jag robot (I Robot, 1950) skrevs existerade ytterst enkla robotar (då kallade automater), men inte robotar, enligt hur vi ser på detta idag. Ordet ”robot” introducerades för världen redan 1920, som benämning på tänkande, konstgjorda varelser – med eller utan mänskligt gestalt – av den tjeckiske dramatikern och sf-författaren Karel Čapek (1890–1938) i skådespelet R.U.R. ( Rossumovi univerzální roboti) som handlar om världens framtida mekanisering. Ordet ”robot” kommer av tjeckiskans ”robota” som betyder arbete/arbetare (den mer specifika betydelsen kom efterhand!). Tidigare hade man i allmänhet nyttjat beteckningen ”automat” för samma sak, till exempel i E. T. A. Hoffmanns texter, som ”Der Sandmann” som översatts till svenska under flera olika titlar där de mesta frekvent använda bör vara ”Sandmannen” och ”Sandgubben”

R.U.R. är hur som helst en mångbottnad komedi om konstgjorda människor, robotar, och deras revolt mot sina upphovsmän (ett tema författaren för övrigt på sätt och vis upprepat i romanen Salamanderkriget, men i detta fall med en tidigare oupptäckt salamanderart i huvudrollen). Oavsett likheterna varnar författaren i dessa romaner för den moderna teknologins konsekvenser och för det kapitalistiska vinstintresset, utnyttjandet av de som kan utnyttjas.

Men till yttermera visso förekom cyborger, eller kanske närmare bestämt konstgjorda människor, inom science fiction Ã¥rtionden innan termen myntades av vetenskapen 1960. Berättelser sÃ¥som ”Solar Plexus” av James Blish (1941), ”No Woman Born” av C. L. Moore (1944), ”Camouflage””av Henry Kuttner (1945) och Theodore Sturgeons More than Human frÃ¥n 1953 (översatt som Mer än människa) innehÃ¥ller alla cyborger.

Och innan man myntade termen cyborg sysselsatte sig science fiction-skribenterna med just identitetsproblematiken: Om en del av en själv är maskin – vem är man då? Vad är man egentligen om man själv är helt, eller till betydande del, en maskin?

Cybernetiken – cyborgens bakgrund
Matematikern Norman Weiner, som 1947 grundade cybernetiken, definierar begreppet ifråga enligt följande: ”the study of control and communication in machines and living beings” (1990; s. vii).

Cybernetik i ordet cyborg innebär alltså en förmåga för maskinen att kommunicera med det organiska, som en (sorts) helhet. Cyborgforskaren Donna Haraway verkar ha varit först med att runt 1991 definiera cyborgen som en förkroppsligad gränsöverskridande arena för det tekniska och det organiska. Vi vet vad det organiska är rörande människan. Eller vet vi det? Men vad är tekniskt i samband med det organiska? Identitet är ett centralt begrepp i ett cybernetiskt perspektiv; man undrar filosofiskt vem individen egentligen är om en del av personen ifråga är maskin.

Termen ”cyborg” började användas inom den amerikanska rymdforskningen 1960, där det sedan länge fanns intresse för cybernetik. Då hade det sedan länge existerat cyborger i sf-litteraturen. NASA myntade alltså inte uttrycket, även om man kanske hade bekostat forskningen, men övertog det däremot och nyttjade och vidareutvecklade det. Men det var utifrån sina undersökningar om människors möjligheter att överleva i rymden som Manfred Clynes och Nathan Kline uppfann och myntade och (om)definierade termen/begreppet cyborg, för att beskriva ett självreglerande människo-maskin-system. Den första varelsen som (av dessa forskare) kallades för cyborg var en vit råtta vars inplanterade osmotiska pump regelbundet injicerade kemiska substanser för att höja djurets motståndskraft mot infektioner.

Den konstgjorda människan
Människan, homo sapiens, föds numera på sjukhus, men så har det självklart inte alltid varit. Ändå har vi människor kvar vissa grundläggande, men meningslösa, saker i vår DNA, såsom visdomständer (för att tugga hårda saker som kött) och blindtarmen (appendix, som numera i det närmaste är onödig). Människan har dock kompenserat sina naturliga brister med hjälp av mekaniska eller tekniska artefakter – kläder, vapen, hus (väggar, tak, etcetera) – allt detta är tänkt att förbättra våra överlevnadsmöjligheter och förenkla vår vardag. Människan är på jorden det enda djuret per definition som har intelligens nog att skapa och nyttja sådana här saker för att förbättra oss som släkte – även om vissa djur även de, icke-instinktivt, på vissa sätt och av olika orsaker använder vissa redskap (fast inte på långa vägar likt oss).

Den mest berömda konstgjorda människan är naturligtvis det olyckliga monstret i Mary Wollstonecraft Shelleys (1797–1851) roman Frankenstein, eller den moderne Prometheus (publicerad 1818). Frankensteins monster brukar i allmänhet beskrivas såsom en android. John-Henri Holmberg menar – i likhet med Brian Aldiss – att detta bör anses vara den första sf-berättelsen, då den skiljer sig från övrig skräcklitteratur genom att naturvetenskapliga resonemang läggs till grund för berättelsens fantasiskapelser. Jag vill personligen definiera science fiction såsom en litteraturform som berör många litteraturgenrer; en form, eller om man så vill konstnärlig genre, som nyttjar de flesta genrer i en; en form eller ett sätt som handlar om att förverkliga drömmar där de allra flesta andra drömmer. Detta resonemang stödjer på sätt och vis John-Henri Holmberg när han beskriver sf som en metagenre. Mer än så behöver inte nämnas: vad science fiction faktiskt är debatteras hårdare än om Gud existerar eller om Big Bang inträffat.

Det som gör denna världsberömda roman så stor och intressant är bland annat att Frankensteins monster visar sig vara mer mänskligt än sin skapare. Det handlar om att vetenskapsmannen Victor Frankenstein av diverse likdelar syr ihop en lekamen som han sedan lyckas väcka till liv. I hastigheten misslyckas han med att skänka denna varelse ett särskilt fagert utseende och han får hålla till godo med det material som står till buds: människodelarna är stulna på en kyrkogård. Han väljer ut delar som var för sig är på alla
sätt excellenta exemplar av sin sort – händer, armar etcetera – men när alla dessa vackra delar sätts samman märker han att det inte ger en vacker helhet. I och med att Frankenstein försöker – och lyckas med att – skapa liv blir han alltså ett slags Gud. Men monstret han skapat visar sig ha ohyggliga kroppskrafter, men också ett hjärta och väldigt(!) mänskliga känslor. Skaparen vägrar sedan han upptäckt vad han skapat att ta ansvar för sin skapelse och ger inte den obetydliga grand och lilla gemenskap hans skapelse begär. Frankensteins monster drabbas av kärlek, men ingen ”rent mänsklig” kvinna kan rimligen återgälda dess känslor. I förtvivlan begår skapelsen en rad våldshandlingar och flyr slutligen till polartrakterna där Frankenstein omkommer och monstret försvinner i avsikt att ta livet av sig.

I allmänhet brukar man inom litteraturen benämna Frankensteins monster som en android, då det rör sig om en skapad biologisk varelse. Men vad är det? Och hur kan man skilja androiden från de andra termerna? Exempelvis har Sam J. Lundwall i detta sammanhang påpekat att gränsvarelser som en korsning eller hybrid mellan människa och maskin (läs: en konstgjord människa) är en av de äldsta arketyperna bland människans önskedrömmar och myter, och att den artificiella människan existerar i så gott som samtliga mytologier eller religioner.

Automat
Filosofen René Descartes (1596–1650) var väldigt tydlig med att betona att människokroppen är en maskin, men också att vår ande, tankeförmåga, var något helt annat – den så kallade cartesiska dualismen. Att uppfatta kroppen som en maskin går tillbaka speciellt till William Harvey – den förste läkaren som upptäckte blodomloppet och hur det cirkulerar i kroppen. Detta kunde beskrivas rent mekanistiskt. Det blev populärt att jämföra kroppens funktioner med maskinella saker såsom hävstänger, pumpar etcetera. På 1700- och 1800-talet var det mer vanligt att betrakta människan som en maskin än under 1900-talet. Identitetsproblematiken var redan då i högsta grad aktuell. Detta märks tydligt i E. T. A. Hoffmanns ”Sandmannen” och i Edgar Allan Poes ”Mannen som slet ut sig” med personernas träben, emaljögon och så vidare.

Julien Offray De La Mettrie, den första ”moderna” ateistiska filosofen, skrev pamfletten ”Maskinen människan” 1749. Speciellt med den var inte att han menade att den mänskliga kroppen är en maskin, utan att också människans kognitiva funktioner – hennes ”ande” – är lika mekaniskt grundat som allt annat i naturen. Han var läkare och såg hur droger och hjärnskador kan förändra människor. Detta var oerhört provocerande på 1700-talet – att ta bort anden, bara se kroppen som materia. Man kan i princip göra jämförelsen att Descartes betraktade människan som en cyborg, medan La Mettrie såg henne som en robot.

Golem
Undertecknad tolkar uttrycket Golem såsom att man i allmänhet anser att den judiska skapelsen Golem, en konstgjord människoliknande varelse (oftast av lera) som kan göras levande genom en trollformel som i allmänhet placeras i varelsens mun, myntades av Gustav Meyrink i och med dennes roman med samma namn (publicerad 1915). Men undersöker man saken säger judiska sägner annorlunda. Historiskt sett är den golem som är mest känd den som rabbinen Jehudah ben Bezalel sägs ha skapat i Prag på 1500-talet. Alltså inspirationskällan till Gustav Meyrinks berömda roman Golem.

Androider och robotar
Den film som bäst exemplifierar konstgjort liv i androidform är Ridley Scotts Blade Runner (1982), baserad på Philip K Dicks (1928–1982) roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (publicerad 1968), som utspelar sig i en framtid då jorden i stort sett är förbrukad och alla som har chansen att göra det flyttar till kolonier på andra planeter. Husen är höga, fordonen färdas ovan jord och luften är förorenad. Det handlar om replikanter, konstgjorda, artificiella människor, androider som används som slavar. Replikanterna innehar en kärna av mänsklighet som består i humor, medmänsklighet och kärlek, till exempel förvåning, sorg, förtvivlan och ilska – och i slutet av filmen låter inte bara replikanten Roy (Rutger Hauer) bli att döda sin fiende Deckard (Harrison Ford), utan räddar honom också från att dö, därför att han inser att han älskar livet. Den konstgjorda människan, den som genom filmen påvisats såsom något ont, uppvisar alltså, i likhet med Frankensteins monster, mänskliga egenskaper. Det är inte konstigt att Blade Runner blivit en kultförklarad film.

En robot kan naturligtvis filosofiskt definieras såsom konstgjort liv. Men det gör man i allmänhet inte. Däremot är en android, såsom Frankensteins monster, en form av konstgjort liv, ett slags biologisk robot. Och detta är skillnaden mellan en robot och en android: en robot saknar i allmänhet biologiska delar, till exempel en mänsklig kropp (för att inte tala om en mänsklig hjärna). En robot anses således i allmänhet vara en människoliknande varelse gjord av metall, och utan känslor, ofta med något slags artificiell intelligens, men med givna regler för hur den ska bete sig; numera i det närmaste alltid i enlighet med Isaac Asimovs tre robotlagar. Asimov myntade termen ”robotik”, samt robotikens tre lagar som skrevs i samband med hans redaktör, John W. Campbell, för tidskriften Astounding Science Fiction, cirka 1940.

Men låt oss för närvarande strunta i dessa lagar och konstatera följande: en robot är en ofta människoliknande maskin som uträttar arbete åt människorna. Olydiga robotar är dessutom ett populärt motiv inom science fiction-litteraturen och kanske inte helt orealistiskt. Begreppet robot kom långt, långt senare efter Karel Čapek att användas för helt elektroniska varelser, till exempel R2-D2 och C-3PO i Star Wars-filmerna.

Dagens cyborg – och hur man bör definiera den
Hybriden människa/maskin har sedan 80-talet och framåt blivit populär genom filmer (och romaner) såsom Blade Runner, Robocop och The Terminator.

Paul Verhoevens Robocop (1987) är en välkänd cyborg. Filmen handlar om polisen Murphy som misshandlas till döds – varefter delar av hans kropp används som ”råvara” för att framställa en robotpolis. Men Murphys rättsmedvetande är så starkt att hans identitet långsamt tar robothalvan av kroppen i besittning – det är just genom att han har värderingar och ett samvete som han överskrider maskinens ”instrumentella” gräns. Kontentan är att det djupast mänskliga – i betydelsen empati, förmåga att ta ansvar – hela tiden måste återerövras. Identitetsproblematiken går igen: är det ”mänskliga” verkligen relaterat till vilken sorts kropp man har?

The Terminator avser dock en ond varelse, spelad av Arnold Schwartzenegger, som skickas tillbaka i tiden för att förändra framtiden – varelsens nutid – samt i del två för att försvara John Connor, den unge man som i sitt äldre jag skickat maskinen/monstret tillbaka i just det syftet. Men poängen är här att terminatorn benämner sig själv såsom en cyborg: levande biologisk vävnad över ett endoskelett. Men eftersom terminatorn inte uppvisar mänskliga känslor eller mänskligt tänkande, bortsett från förmåga att ta till sig och lära sig av den information den konfronteras med, och till och med saknar mänsklig hjärna, istället är ett slags artificiell intelligens, bör terminatorn främst fastslås vara ett slags robot med biologiskt yttre. Denna mytomspunna och fortfarande aktuella varelse skiljer sig alltså tydligt från Frankensteins monster och Philip K. Dicks androider/replikanter. Men den är inte desto mindre en konstgjord varelse.

Det litterära exempel som dock numera oavlåtligt refereras till i dessa sammanhang är kultförfattaren William Gibsons roman Neuromancer (publicerad 1984), med dess genremixtur och dess redogörelse för den (post)moderna teknologins konsekvenser: framtida handelskapitalism och decentralisering av det mänskliga medvetandet i ett innovativt utforskande av cyberspace. I denna bok – och dess fristående uppföljare (till exempel Count Zero, Mona Lisa Overdrive, Johnny Mnemonic och andra berättelser) kan människan medelst plastikkirurgi designa sin kropp efter behag, operera in rakblad under naglarna eller fästa permanenta glasögon med digital display i ansiktet (i denna cyberkulturs vardag dock oftast med virtual reality som anledning: en uppkoppling till något mer, en förbättring av människan). Och således kan man – även om det inte rör sig om en konstgjord människa se cyborgen som ett alternativ till människan, ett slags utveckling eller förlängning eller förbättring av människorasen homo sapiens.

Och när de mest namnkunniga teoretikerna inom det cybernetiska forskningsområdet, Donna Haraway, Sherry Turkle, Anne Balsamo och andra välkända teoretiker, influeras av sf-författare som Octavia Butler, Joanna Russ och Vonda McIntyre, sammanblandas sf-genren och kulturteorin.

Men man kan också räkna in artificiella tillägg till människokroppen, med tanke på att många har glasögon/linser, hörapparater, pacemakers, proteser, silikonbröst, transplanterade organ och så vidare. Detta resonemang kan handla om vad Mellström (2002) menar är två olika slags cyborger som han benämner restortiva och normaliserande. Människans biologiska behov och/eller förbättrande behov (plastikkirurgi etc.) gör oss per definition till olika former av cyborger. I själva verket är alltså cybernetiska mekanismer numera en självklar del av vardagen.

Något annat som William Gibson (och Bruce Sterling) vävt in i den postmoderna cyborgmytologin är att den som kopplar samman sitt medvetande (läs hjärna) med cyberspace skapar ett cyborgförhållande. Man kan dra detta mycket förenklat: den som spelar till exempel World of Warcraft är en cyborg, medlem i sociala onlinegemenskaper, gemenskaper där många träffar vänner – och då och då partners för livet. Detta är ett resonemang som innebär att varje ”människa” som spelar datorspel eller kopplar upp sig på Internet är en cyborg genom interaktionen med datorns gränssnitt och gemenskapen man upplever genom att ta emot och förmedla information via det inom cybernetiken så viktiga begreppet feedback – i samband med dessa kommunikationsformer.

Spelarna är grafiskt, textuellt och ljudligt förkroppsligade pÃ¥ Internet, och använder dÃ¥ sÃ¥ kallade avatarer, ett ord som pÃ¥ sanskrit betyder upphöjd … men är dÃ¥ spelaren en ”vanlig människa” när han/hon gör nÃ¥got annat? Donna Haraway menade 1991 att man inte är det eftersom vi är beroende av teknologin runt oss – fjärrvärme etcetera. Cyborgbegreppet kan alltsÃ¥ vara mycket trivialt. Men det här är naturligtvis en sÃ¥ bred cyborgdefinition att den i praktiken blir meningslös: bor man exempelvis inomhus är man en cyborg. SÃ¥ jag lämnar detta därhän, eftersom man filosofiskt sett bör undvika definitioner som är sÃ¥ breda att de i praktiken förlorar innebörden. Detta stämmer helt enkelt inte, även om sÃ¥dana här mytologier har omformat vÃ¥r uppfattning om en kollektiv identitet. William Gibson menar naturligtvis inte att det är sÃ¥ här trivialt. Det är i sÃ¥ fall en meningslös, alltför bred cyborgdefinition – dÃ¥ skulle närmast alla vara cyborger. Författarna hävdar snarare att det är när spelarens hjärna kopplas samman med cyberspace som ett cyborgförhÃ¥llande skapas – alltsÃ¥ främst genom virtual reality, tekniker vi ännu inte upptäckt annat än i litteraturens och filmens värld. SÃ¥ visst är science fiction viktig!

En väl utnyttjad och citerad definition av cyborgen är Donna Haraways:

A cyborg is a cybernetic organism, a hybrid of machine and organism
(1991; s. 149)

I detta resonemang ger dock författaren cyborgen två innebörder, (1) dels som ett redan existerande fenomen, och (2) som metafor för en optimistisk framtidsvision, en så kallad utopi. I Haraways version är cyborgen en i raden av romantiska antihjältar: androgyn, sensuell och pansexuell. Den här definitionen kan anses vara motsägelsefull, då hon (åtminstone retoriskt) anser att vi alla är cyborger eftersom vi blivit beroende av maskiner/teknologi i vårt vardagliga liv.

Den i sammanhanget intressante svenska (mans)forskaren Ulf Mellström (professor i antropologi vid Linköpings universitet) menar att det finns fyra typer av cyborger: (1) restortiva – plastikkirurgi och förbättrande av kroppen, ommontering på människan till att bli en så kallad ”reservdelsmänniska” med till exempel pacemaker eller konstgjort hjärta/lungor – om att förstärka skillnaden (2) normaliserande – att närma sig kulturella ideal (exempelvis Anna Nicole Smith och Michael Jackson), medelst exempelvis transplantationer och operationer på näsa, haka, bröst etcetera, (3) förstärkta (enhanced) – det vill säga warcyborgs, människor som rustas för krig med maskinell inverkan, vapen och så vidare (Batman torde här vara ett intressant exempel), och (4) rekonfigurativa, vilket innefattar posthuman genteknologi, såsom exempelvis kloning.

En cyborg är trots allt mänsklig och inte – som i filmens värld – konstgjord, men å andra sidan diskuteras det flitigt inom filosofin vad som är mänskligt, och jag tror inte det finns något definitivt svar. Om vi alla (numera) på ett eller annat vis är cyborger, vilket jag, i likhet med Donna Haraway, påstår – finns det då något mänskligt?

Ett cyborgmönster

Sett till vad exempelvis John-Henri Holmberg (och kanske särskilt Brian Aldiss i den berömda boken Billion Year Spree) benämner som den första science fictionromanen, Frankenstein, kan man urskilja ett mönster:

Människan uppfinner ett monster, eller för att tala med Friedrich Nietzsche, en övermänniska: något som är starkare eller på många sätt bättre än sin skapare – vilket skrämmer skaparen. ”Monstret” tvingar av vrede människan att skapa en ny maka. Men denna maka kanske inte tycker om vad hon ser, vilket delvis är anledning till att skapelsen dödar sin skapare.

Det går här att dra många paralleller till nutid: en kvinna med silikonbröst kanske inte tilltalar alla, den hon vill få intresserad, eller mannen som använder fettsugning och färgade linser – han kanske inte trivs med den kvinna han får med sig hem därför att hon inte har förbättrat sin kropp. Och samma sak gäller naturligtvis tvärtom: en kvinna slutar intressera sig för en man utan kontaktlinser och inplanterade skinkmuskler, en man som inte är muskulös – det vill säga (o)byggd, fettsugen, plastikopererad eller perfekt enligt de tidningar hon läser: att hon således inte nöjer sig med den kropp han har.

Tänk nu om silikonbrösten och skönhetsoperationerna tar över. Tänk om den förbättrade människan tar över. Tänk om den förbättrade människan (särskilt kvinnor) blir det som vi för närvarande anser är standard. Tänk om vÃ¥r syn pÃ¥ kvinnor (och män) förändras till denna grad. Tänk om … är det inte redan sÃ¥?

Kontenta
Enligt givna definitioner är jag en cyborg, även om det inte syns på mig att jag använder glasögon, på grund av närsynthet, och ofta är uppkopplad mot Internet. Detta bör – enligt Mellströms (2002) fyra typer av cyborger – handla om maskinell inverkan, liksom min höftskada, och innebära att jag är en förstärkt cyborg, särskilt då glasögon är en medierande artefakt som hjälper mig se bättre. Att jag dessutom är uppkopplad på Internet innebär att jag är en avatar när jag är textuellt förkroppsligad och upplever (cybernetikens) feedback från sociala onlinegemenskaper. Och om du läst den här texten på datorskärm är även du per definition ett slags cyborg. Använder du sedan glasögon är du två typer av cyborg, per definition. Bor du inomhus är du ännu en. Och eftersom exempelvis jag idag skulle varit sängliggande med svåra smärtor utan min höftoperation är jag beroende av metallen i min höft, varför även Haraways (1991) cyborgdefinition stämmer in.

Kan man då kallas cyborg om man får ett hjärta intransplanterat och äter medicin hela livet? Om man har problem med njurarna och tvingas till dialys i tiotals år? Om man har sockersjuka och måste ge sig själv injektioner? Om man blir en cyborg om man opereras och ens blod byts ut, om man får diverse metallbitar eller transplanterade delar från andra människor (inklusive blod) intransplanterade? Är det så enkelt? Elektronik i människokroppen utan elektronik. Eller maskindelar in i människokroppen med hjälp av elektronik? Detta är retoriska frågor som undertecknad saknar svar på. Pacemakern är ett perfekt exempel i detta sammanhang. En maskin som införlivas i kroppen för att förlänga livet, en maskin som förstärker och förlänger människan.

Gör det mig till en icke-autentisk, eller metaautentisk människa? Om jag som människa är icke-autentisk, innebär då det att jag är mindre människa – eller mer? Och kan man vara mindre människa än människa?

Svaret på frågorna borde vara att man är mer än människa och samtidigt mindre, men det är omöjligt att säga säkert. Om cyborgen är autentisk, är den då en övermänniska, en metaautentisk människa – är människan övervunnen? Detta är frågor som jag finner omöjliga att besvara.

Det jag nu beskrivit är kanske första steget mot det rena cybernetiska samhället som målas upp i William Gibsons för närvarande skönlitterära universum. Vi står kanske på tröskeln och tittar in i denna utopi. Om det nu är en utopi. Kanske har författaren Aldous Huxley (1894–1963) i boken Du sköna nya värld (originaltitel: Brave New World, 1920) beskrivit det bäst?

[...] det värsta med utopierna är att de låter sig förverkligas.