Ampersand

‘And what would you say, Royal, to those listeners who reply that in these dangerous times, it should be ”wizards first”?’ asked Lee.

‘I’d say it’s one short step from ”wizards first” to ”purebloods first”, and then to ”Death Eaters”,’ replied Kingsley. ‘We’re all human, aren’t we? Every human life is worth the same, and worth saving.’

All skönlitteratur har någon form av retorisk funktion, implicit eller explicit. Det kan vara själva syftet, eller i alla fall ett medvetet syfte, men det kan också vara fullständigt omedvetet från författarens sida. Vi kan inte skriva noveller eller romaner utan att i någon bädda in våra egna värderingar, vår egen syn på världen, in dem, värderingar som läsaren sedan kan vara tvungen att åtminstone temporärt acceptera för att få berättelsen att gå ihop. Narrativ retorik är ett effektivt verktyg; den tar sig förbi många av de förbehåll vi vanligtvis har när vi betraktar argumentation. Ett exempel jag sällan tröttnar på att ta upp — för att det är viktigt att förstå det, när det påverkar så många — är J.K. Rowlings böcker om Harry Potter. I mars förra året skrev jag en essä på Vetsaga om samhällskritiken i det sex första Harry Potter-böckerna. Den sjunde boken tar inte upp mycket som inte redan sägs där; det som framträder än mycket tydligare är (som påpekat i kommentarerna till essän) idén om renrasighet (i form av rent trollkarlsblod i Rowlings värld).

Jag tycker om den tydliga retoriken i Harry Potter: den är sympatisk, medmänsklig, antiauktoritär och den når väldigt många läsare. Jag tycker inte fullt så mycket om en del av de outtalade värderingarna, som att det förutsätts att det man gör som vuxen, om man kan, är att antingen gifta sig med en person av det motsatta könet och skaffa barn med den, eller ingå äktenskap med sitt arbete/uppdrag. Eller som jag påpekade här nyligen:

Att vända sig mot beskrivningen att J.K. Rowling ?tricked parents into letting their kids read books filled with sex, murder, and homosexual role models? är förstås inte särskilt svårt, men det har mer att göra med att den rimligtvis utgår från en konservativ värdegrund få av oss delar. Homosexuella förebilder hade för övrigt varit en fördel (fler sådana i ungdomslitteraturen skulle verkligen inte skada) ? om de hade funnits. Sju böckers tung heternormativitet vägs inte upp av att författaren i efterhand konstaterar att hon alltid betraktat en av huvudpersonerna som homosexuell.

Mer om fantasy, harry potter, samhällskritik, politik, litteratur, retorik, sexualitet, äktenskap