Science fiction och fantasy
Jag blir allt mer tveksam till att hantera science fiction och fantasy i ett och samma andetag. Det är en smula problematiskt, med tanke på att jag driver en nättidskrift om sf- och fantasylitteratur och hela mitt vuxna liv har varit engagerad i en förening som sedan någon månad tillbaka har tagit steget från fantasyförening till fantastikförening (vilket jag i och för sig aldrig tyckte var en god idé, men gjort är gjort) och nu försöker komma fram till vad det egentligen skall innebära rent praktiskt. Inte för att jag har tröttnat på eller ogillar någon del: jag tycker om och uppskattar både och. Fantasy har varit min stora litterära förälskelse sedan sexårsåldern; science fiction tilltalar mig på andra sätt. Men det finns så många andra författare, så många andra litterära områden, jag uppskattar. Ampersand tar inte upp mitt intresse för Kahlschlaglitteraturen eller mina försök att utforska den isländska nutidslitteraturen. Jag låter bli att skriva om mycket jag tycker om – annars skulle science fiction och fantasy vara i en (om än betydande) minoritet här – så att jag uppskattar det är inte skäl nog. Så om man ändå skall avgränsa (och jag tycker om avgränsningar – jag uppskattar det smala, det specialiserade, och inte minst finns det ändå så många andra som hanterar allt vad de råkar känna för), varför avgränsa just där?
Det är klart att det finns argument för. Jag har själv upprepat dem ganska många gånger: till viss del gemensam historia, många gemensamma författare, publikationer, litterära priser, redaktörer, läsare, tillställningar, kritiker. Det faktum att båda vänder sig från det mimetiska avbildandet av vår värld så som den ser ut här och nu. Det enkla konstaterandet att många andra gör det.
Likväl: det är två skilda litteraturformer, ofta (om än inte alltid) med större skillnader än man vill göra gällande. Bara det faktum att jag, generaliserat, uppskattar dem av olika anledningar borde säga – åtminstone mig – en hel del om den saken.
Å andra sidan: vad skulle jag egentligen göra åt det?
John-Henri skrev:
Kloka insikter sprider sig, som Göran Bengtson brukade säga. Sf och fantasy är inte samma sak, utan tvärtom rätt dramatiskt skilda: sf är den spekulativa delen av realistiska fiktion i litterär eller annan form; fantasy är ett övergripande och synonymt begrepp för den ickerealistiska delen av fiktion. Det här gör faktiskt betydande skillnad. Visst är det sant att många författare under en period (i huvudsak mellan cirka 1930 och 1970, men i alla fall) var verksamma inom båda fälten, men för den skull sammanfaller de inte och har i själva verket få beröringspunkter. Vilket fält man sedan föredrar, och vaför, lär väl vara betingat av personliga skäl. Men tesen att sf och fantasy skulle vara nära besläktade framstår åtminstone för mig som fullständigt grundlös.
Skriven 10/4 2009 klockan 20:31 ¶
Johan J. skrev:
Samtidigt finns det förstås fler saker man skulle kunna nämna än det jag tog upp, som har med litteraturens struktur att göra snarare än bara omständigheterna runt den, som det faktum att sf och fantasy tillämpar liknande strategier för att presentera det som skiljer bokens verklighet från den som den skrevs i: H.G. Wells The Time-Machine och C.S. Lewis böcker om Narnia, Mary Gloss ”Lambing Season” och Neil Gaimans ”Chivalry”, Dan Simmons Hyperion och Steven Eriksons Gardens of the Moon et cetera. Suspension of disbelief. Fast det är väl inte direkt heller skäl nog att betrakta litteraturformerna som riktigt så närbesläktade.
Skriven 10/4 2009 klockan 22:46 ¶
Dr M skrev:
Mycket intressant! Jag har funderat på precis samma saker en tid nu, och kommit till i allt väsentligt samma slutsatser. Och mina funderingar har uppkommit av ungefär samma anledning som anförs i bloggposten också: jag uppskattar de båda litteraturformerna av inte helt, men till stor del olika anledningar.
Det intressanta om man ska fundera vidare är kanske inte så mycket varför vi gärna behandlar sf och fantasy tillsammans — det är precis de skäl som anförs i bloggposten — utan varför det har blivit så att sf och fantasy har många gemensamma läsare och författare. Vad är det som gör att många som läser den ena genren också gärna läser den andra?
Det triviala svaret är kanske att de flesta av oss börjar läsa fantasy och sf i unga år för att vi uppskattar en schyst äventyrshistoria, vilket det ju finns gott om i båda genrerna, åtminstone om vi inte ställer för höga krav på andra litterära värden.
Men jag tror att det är djupare än så, och där kommer vi in på det Johan säger i sin kommentar: suspension of disbelief. Både fantasy och sf är, var och en på sitt sätt, ”what if”-genrer. Båda genrerna använder, när de är som bäst, avvikelsen från det mimetiska för att ge nya infallsvinklar och perspektiv.
Huruvida detta gör genrerna nära besläktade eller inte kan man diskutera (för egen del sällar jag mig till konsensus här och anser att de inte egentligen är särskilt nära släkt), men det ger dem otvivelaktigt ett grundläggande släktskap, som dessutom skiljer dem från nästan all annan litteratur. Om det sättet att tänka är något som tilltalar en som läsare eller författare, då är det nog inte så avlägset att ägna sig åt båda litteraturformerna.
Skriven 11/4 2009 klockan 12:17 ¶
Johan J. skrev:
Sedan finns det trots allt en rad tillfällen då ett enkelt perspektivbyte är den enda skillnaden. Ur min kommentar till Nova science fiction nr. 16 här på Ampersand, till exempel:
Hur många läser Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit som science fiction? Hur många läser den som fantasy? Vad är egentligen den stora skillnaden mellan hennes troll och Naomi Noviks drakar; skulle den också gå att läsa som alternativhistorisk sf? Jag skulle ha rätt svårt för det. En filmrecension jag precis läste på en blogg kallar filmen What Women Want för sf medan jag personligen tycker att Gibsons tankeläsande ligger närmare fantasyhållet.
Men det faktum att det går att hitta tillfällen där man uppenbarligen gör olika tolkningar och det inte är alldeles uppenbart om någonting är science fiction eller fantasy, betyder inte att Guy Gavriel Kays The Last Light of the Sun behöver vara särskilt nära besläktad med Isaac Asimovs I, Robot.
Nej – men det är inte heller, tycker jag, i sig skäl nog att ständigt samla de båda litteraturformerna tillsammans.
Skriven 12/4 2009 klockan 02:21 ¶
Dr M skrev:
Det är klart att det finns gränsfall, och man kan möjligen tänka sig berättelser som kan klassas som både sf och fantasy (även om jag själv har lite puritanska tendenser och helst vill underkänna alla former av direkta fantasyelement i sf). Jag har tyvärr inte läst vare sig Sinisalo eller Novik, men jag har svårt att se hur jag skulle kunna klassificera något som innehåller troll eller drakar (som inom berättelsen otvetydigt existerar — det är möjligen annorlunda om de behandlas som myter även i berättelsen) som sf. Men hur som helst är gränsfallen, ehuru intressanta i sig, av begränsad relevans för den här diskussionen, som jag ser det.
Det beror på ur vilket perspektiv man betraktar frågan, skulle jag vilja hävda. Ur ett litteraturteoretiskt perspektiv är en stor gemensam läsekrets inte ett tillräckligt skäl för att återkommande behandla litteraturformerna tillsammans. Däremot skulle jag möjligen vilja hävda att det jag anför som den underliggande orsaken till att många intresserar sig samtidigt för dessa båda litteraturformer (ofta med ett intresse som överstiger det samma personer ägnar andra litteraturformer) utgör ett rationellt skäl för att åtminstone då och då ge dem en gemensam behandling.
Fast jag tror att det litteraturteoretiska perspektivet är helt felaktigt för att förstå varför sf och fantasy ständigt och jämt behandlas i gemensamma sammanhang. Det subkulturella perspektivet är sannolikt mycket viktigare. I föreningar, tidskrifter, communities o.s.v. samlas människor utifrån gemensamma intressen. Eftersom sf-intresserade ofta också är fantasyintresserade och tvärtom blir det helt naturligt att när dessa personer samlas kring sitt gemensamma intresse, och när tidskrifter etc., görs för och om denna publik, då faller det sig fullständigt naturligt och rationellt att behandla båda litteraturformerna tillsammans — inte utifrån ett litteraturteoretiskt släktskap, utan ett publikmässigt.
Det är av precis samma anledning som vissa former av ”alternativ musik” — t.ex. synthmusik och gothmusik — gärna får gemensamma sammanhang, trots att de musikaliska rötterna är ganska skilda.
Skriven 14/4 2009 klockan 18:45 ¶
Johan J. skrev:
Jo, jag är rätt puritansk själv: fantasyinslag i science fiction innebär generellt att det inte längre är science fiction, det är fantasy. Om än eventuellt i framtida miljö. Den här diskussionen skulle kunna vara lite intressant, apropå det. Jag har inga problem med att acceptera Sinisalo som alternativhistorisk sf, dock: någon gång runt förra sekelskiftet (om jag inte minns fel) upptäckte man att de troll som folktron rört sig med och vetenskapen avfärdad faktiskt fanns i form av ett skyggt (och intelligent) djur, besläktat med järven. Hon lägger fram det väl. Novik är inte lika intresserad av att förklara bakgrunden – det finns drakar, bara – och då blir det alternativhistorisk fantasy istället, tydligen.
Jag känner ändå ganska många fantasyläsare som är fullständigt ointresserade av sf, och vice versa (om än färre, mest för att jag är tillräckligt ung för att det skall vara knepigt att känna lika många sf- som fantasyläsare). Jag kan hålla med om likheten du vill framhäva, men ändå: om vi är överens om att vi uppskattar litteraturformerna av olika orsaker, är det så självklart att det finns en läsarkoppling? Eller är den skapad – man uppskattar båda för att man lär sig att uppskatta dem genom samma författare et cetera?
(I Sverige lär många fantasyläsare inte vara sf-läsare av den enkla anledningen att det inte fanns någon lättillgänglig sf när de växte upp, så de har aldrig läst den. Är kopplingen lika stor då?)
Skriven 15/4 2009 klockan 11:14 ¶
Dr M skrev:
Tack för förklaringen rörande Sinisalos troll! Baserat på den skulle jag förmodligen inte heller ha några problem att acceptera den som alternativhistorisk sf (eftersom trollen ges en helt naturlig förklaring).
Rörande den egentliga diskussionen: är det självklart att det finns en läsarkoppling? Nej, inte alls. Däremot konstaterar jag att den finns, och att litteraturformernas alla olikheter till trots har de en grundläggande litterär idé gemensamt — en som skiljer dem från nästan alla andra litteraturformer. Jag ser därför läsarkopplingen som naturlig och begriplig — och därför i efterhand inte så förvånande — men absolut inte som självklar. Det visas ju om inte annat av det faktum att det, som du säger, faktiskt finns ganska gott om personer som läser den ena genren men har ett svalt intresse för den andra.
Det är också en intressant fråga du tar upp: är det så att sf-läsare tenderar att även intressera sig för fantasy i högre grad än fantasyläsare också tenderar att intressera sig för sf?
Är läsarkopplingen skapad? Jag har svårt att komma förbi att det förmodligen finns en sådan komponent, men det är svårt att uppskatta hur stor den är. Det blir ju lite av en självuppfyllande profetia: det är klart att det är lättare att hitta till ett intresse som presenteras i samband med något annat man är intresserad av, och ju fler som har det två intressen gemensamt, desto mer kommer dessa två intressen att behandlas i samma sammanhang. Jag har dock svårt att tro att kopplingen skulle överleva som den har gjort om den enbart varit skapad.
Skriven 15/4 2009 klockan 15:55 ¶
Johan J. skrev:
Det jag syftade på var snarare att jag känner färre sf-läsare än fantasyläsare, inte att kopplingen är större i andel. Det tror jag inte att den är: många fantasyläsare jag känner tycker att sf är lite tort och tråkigt och inte alls vad de är ute efter i fantasy, medan många sf-läsare – grovhugget – tycker att fantasy är orealistiskt trams.
Skriven 20/4 2009 klockan 11:10 ¶