Science fiction och kritiken ? 1978 och 2006
För ett litet tag sedan satt jag och bläddrade igenom några gamla och några inte fullt så gamla science fiction-tidskrifter och hittade ett par texter som blev så mycket roligare att läsa ställda mot varandra. Den första återfanns i ett nummer av Jules Verne-Magasinet från februari 1978 under rubriken ”Vad är science fiction?” och avslutades med:
Slutsatsen av de journalistiska och kulturella attityderna mot SF blir: Så fort något tenderar till att bli bra, populärt eller på annat sätt intressant, så försöker man omedelbart att klassa det som något annat. På det sättet konserveras mer och mer fördomar mot SF så att man till sist inte begriper alls vad som är science fiction. Jag har föga förhoppningar om att enighet skall kunna uppnås om begreppet och föreslår därför att man slopar det helt, så att det inte står som ett kainsmärke på god litteratur.
Tjugoåtta år senare, i april 2006, kommenterar John-Henri Holmberg, i en ledare i Nova science fiction om sf-litteraturens traditioner inom och utanför ghettot
det annars enbart bisarra fenomen som går att exemplifiera med många kritikers tendens att hylla utpräglade sf-verk skrivna av författare som normalt inte förknippas med science fiction, samtidigt som de vinnlägger sig om att betona att inte heller verken i fråga ”egentligen” är science fiction. [...] [F]ör allmänlitterära läsare och kritiker är de här böckerna inte sience fiction helt enkelt därför att de uppfyller höga normallitterära krav på stilistik, gestaltning och psykologisering; de är god litteratur, och science fiction kan definitionsmässigt inte vara god litteratur eftersom science fiction är ”genre” och följaktligen automatiskt är undermålig litteratur.
Att det är en ständigt återkommande diskussion är knappast någon nyhet ? tyvärr finns det ju även goda skäl till det. Men där den förstnämnda texten målar upp en dyster framtidsbild är den senare mer optimistisk, och framför allt mer nyanserad. John-Henri skriver om genrens historia och om hur murarna byggts upp från båda håll, och visst finns det många sf-läsare som klagar på utomstående kritiker samtidigt som de själva knappast är några under av öppenhet. Avslutningen handlar om hur de dubbla science fiction-traditionerna ? sf-litteratur som skrivits inom fältet och behandlats som science fiction, och sf-litteratur som skrivits utanför fältet och därför av många behandlats som någonting väsenskilt ? har smält samman eller i alla fall är på väg att smälta samman till en. Att Philip K. Dick, J.G. Ballard och Ursula K. Le Guin idag är allmänt lästa och uppskattade hindrar dock tyvärr inte att vi förmodligen kommer att ha goda skäl att skriva sådana här texter om tio år också, även om utvecklingen förhoppningsvis fortsätter åt rätt håll.
Mer om science fiction, kritik, litteraturkritik, tidskrifter
Waldemar Ingdahl skrev:
Viktigt att skilja på Sverige och resten av världen här. I Sverige är science fiction svag. John-Henri Holmberg sade på TV att ”den stora svenska romanen”.
Det skall vara:
1) Oerhört psykologiserande
2) Fast rotad i nutid
3) Djupt socialrealistisk
Detta behöver inte alltid fall ned i sina värsta avarter av navelskådande, närsynt och socialpornografi men de tre uppfattningarna sätter definitivt sina gränser för vad som uppmärksammas, recenseras och läses.
Dessutom blev svensk sf självmant isolerad av att man höll fast den i en ”fan-kultur” som inte gav genren insteg på förlagen.
Men utlandet kan sf sälja, bland annat med Iain Banks uppe på normala bestsellerlistor. Hemligheten ligger också i att många författare i utlandet inte blir så programmatiska utan faktiskt växlar mellan genrer utan att alltid skriva ”sf” på omslaget.
Skriven 5/7 2007 klockan 15:26 ¶
Johan J. skrev:
Mjae, jag skulle snarare vilja hävda att ett sådant här samtal om dagens attityder till science fiction nästan måste handla om omvärlden, eftersom det inte publiceras tillräckligt mycket genre-sf för att det över huvud taget skall märkas i det offentliga samtalet (men i alla fall lite mer science fiction från utanför genretraditionen, som Atwood et cetera). Jag tror inte att varken jag eller John-Henri pratade mest om den svenska situationen (fast en text från 1978 kan förstås ha haft mycket större anledning att göra det).
Skriven 5/7 2007 klockan 15:40 ¶
Sten During skrev:
Jag hade funnit det betydligt mera intressant med en dubbel jämförelse — i den utsträckning en sådan finns.
Kriminalromanen för trettio år sedan och idag kontra SF enligt artikeln här ovan.
Mina högst personliga fördomar får mig att tro att spekulativ litteratur i Sverige är en genregrupp där författare, såväl som läsare, bär stor skuld till att den aldrig lyckats ta ur startgroparna.
Skriven 6/7 2007 klockan 15:47 ¶
Johan J. skrev:
Fast utläggningar om krimalromaner är inte så vanliga i sf-tidskrifter, och deckartidskrifter har jag inte direkt samlat på större hög (även om jag förmodligen har två, tre stycken äldre sådana jag på något sätt snubblat över här någonstans), och själv har jag mycket begränsad kunskap om kriminalromanens situation för trettio år sedan.
Åh, men utveckla gärna för diskussionens skull.
Skriven 6/7 2007 klockan 15:59 ¶
Sten During skrev:
Visst. Så nu börjar spruta ur mig påståenden utan belägg, bara en varning.
SF:s politisering under 70-talet och efterföljande polarisering mellan ‘hård’ och ‘mjuk’ SF visar på ett elitistiskt tänkande vilket dessutom var tämligen kommersialism-fientligt.
En redan liten genre delas upp i två. Polariseringen i två läger om vad som är ‘god’ och ‘viktig’ SF skapar en grogrund för att bryta loss fantasy ur SF. En kommersiellt gångbar undergenre förvandlas till den spekulativa litteraturens huvudspår på mindre än tio år.
Åtminstone på den engelskspråkiga marknaden. I Sverige är det fortsatt viktigare att hävda kvalitetsrevir och försvara sitt existensberättigande gentemot den svenska litterära eliten (vad sjutton heter genren ‘literary fiction’ på svenska?).
Att få upp volymen på försäljningen är av sekundärt intresse, och resultatet blir att när spekulativ litteratur tar fart försäljningsmässigt så har de engelskspråkiga författarna ett större namn i Sverige än våra inhemska.
Jag undrar om den totala volymen av SFF utgiven på svenska, översättningar såväl som originalverk, motsvarar den engelskspråkiga.
Att skapa attraktiva verk för läsare som inte redan läser spekulativ litteratur är förmodligen den enda som kan skapa en förändring.
Att föra revirkrig och pilla sig i naveln är ett bra recept för att missa tåget som följer på de storfilmer inom genren som visats de senaste tio åren.
Skriven 7/7 2007 klockan 12:20 ¶
Johan J. skrev:
Jag tror inte bara att du saknar belägg utan även att du är ganska fel ute, men eftersom jag är född ’86 och precis hade fyllt tretton och inte var så fantastiskt insatt i olika genrers uteckling när vi gick in i det nya årtusendet har jag lite svårare att kommentera det jag inte var i närheten av att vara med om.
Jag tror inte att storfilmer överlag har någon påverkan på litteraturgenrer som helhet. Storfilmer är inte framför allt science fiction- eller fantasyfilmer, utan just storfilmer. Sf-film är mainstream idag. Det är ingenting som folk i allmänhet kopplar ? eller kanske ens bör koppla; jag tycker att skillnaden är rätt stor ? till sf-litteratur.
Jag har svårt att tänka mig att den svenska fantastikvolymen motsvarar den engelska, men det är väl inte särskilt konstigt? Svenskspråkig science fiction ges i princip inte ut. Svensk litteraturtradition är också en annan: mer socialrealism, mindre fantastik. Förutsättningarna och det litterära klimatet är annorlunda. Förväntningarna och traditionerna likaså. Däri tror jag att en större del av förklaringen ligger. Sedan är Sverige en mycket mindre litterär marknad, mer utsatt för enstaka personers engagemang eller brist på engagemang.
Åka har ju skrivit ett par texter om just det där med science fiction för nybörjare på Vetsaga.
Skriven 21/7 2007 klockan 01:40 ¶
Robert A skrev:
Jag tror nog att litteraturen inte kan kopplas bort från filmen. Jag noterar t ex att Asimovs ”Jag robot” plötsligt utgavs på nytt och började säljas överallt bara pga en filmpremiär. Samma sak med ”Starship troopers”, samt ”Blade runner”. I stort sett okända litterära verk (bland icke SF-bitna) kom plötsligt ut till försäljning i nästan alla normala bokhandlar. Man kan ju också se att det dykt upp Star Wars litteratur…
Jag tror absolut att den litterära genren mycket väl skulle kunna rida på filmens vågor om det bara fanns någon som var redo att satsa i storfilmernas efterdyningar.
Skriven 2/8 2007 klockan 23:37 ¶