Ampersand

Åka har skrivit ett inlägg på Landet Annien som svar på inlägget jag skrev om vardaglig fantasy, eller diskbänksfantasy (som i sin tur var ett svar på ett inlägg från Magnus på Piruett). Hon föreslår begreppet mjuk fantasy för den här sortens fantasy (och, antar jag, annan med människor i fokus men som ändå inte faller riktigt inom vad Magnus efterfrågade och sade sig inte kunna hitta i sitt inlägg), analogt med science fictions mjuk sf, om ”sånt som handlar om människorna och deras reaktioner på sin omgivning, medan de fantastiska elementen bara bryter igenom här och där eller utgör ramarna för det som händer”. Hon länkar till ett inlägg av Jane Lindskold på Tor.com som beskriver hård fantasy: fantasy där världsbyggandet följer sin egen logik, världsbyggande där de saker som inte uttryckligen skiljer sig från vår värld fungerar som de borde och där författaren om nödvändigt har gjort sin research.

Fantasytaxonomi är knepigt. Hal Duncan skrev ett intressant inlägg på Notes from the Geek Show under titeln ”Of Genres and Sub-Genres” i februari, och om man är intresserad av ämnet bör man definitivt titta på Farah Mendlesohns Rhetorics of Fantasy, som utvecklades ur hennes ”Towards a Taxonomy of Fantasy”. De har två olika utgångspunkter: Duncan utgår från världen och vad som är berättelsens mål med den medan Mendlesohn (som ägnat ämnet mer uppmärksamhet och analys än Duncan har, så det blir på sätt och vis konstigt att ställa upp dem bredvid varandra) skriver om protagonistens förhållande till världen. Det är intressant, båda har sina vettiga poänger och båda är på sätt och vis rätt akademiska.

Vardagsklassifikation för vanliga läsare, som mjuk och hård science fiction, befinner sig inte på den nivån. Lågfantasy, högfantasy, episk fantasy, hjältefantasy, stadsfantasy ? bortsett från att begreppen används rätt diffust (och för det mesta på engelska) så är de ofta svåra att analyser och kanske mer en form av outtalade undermarknadskategorier än någonting annat: ”om du vill läsa någonting i den här stilen så kan den här berättelsen kanske vara någonting för dig”. De har ändå sina poänger, inte minst hård och mjuk science fiction, där den förstnämnda lägger fokus på teknik och vetenskaplig utveckling och den sistnämnda på människor.

Problemet med mjuk och hård fantasy, så som jag läser Åkas inlägg, är att jag inte ens tycker att det finns något överlappande motsatsförhållande. Mjuk fantasy skulle kanske möjligtvis kunna vara där man lägger fokus på vad som händer med de personer man följer (tänk Ellen Kushners Swordspoint eller The Privilege of the Sword) och hård fantasy där protagonisterna så att säga skulle kunna lyckas även om de dör olyckliga, eftersom syftet är att rädda världen (tänk J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings). Men som Lindskold lägger fram det handlar det inte om fokus på världsbyggande eller inte, utan om kvaliteten på den: ”hård fantasy” blir här ett närmast entydigt positivt begrepp om man vill ha intern logik och realism, men det är inte bara så att det kan vara både mjuk och hård fantasy ? de beskriver två helt olika saker.

Möjligtvis skulle man kunna tänka sig hård och mjuk fantasy som fungerande begrepp om man satte dem mot varandra: fokus på världens öde respektive fokus på huvudpersonerna och vad som händer med dem. Men blir det verkligen passande ord då?

Mer om fantasy, litteratur, böcker, kultur