Ampersand

Jag tycker om de dagar en tidskrift dyker upp bland min post. Inte minst när Nova science fiction gör det, för Nova är en bra tidskrift. För mig som inte bara tycker om att läsa utan också att hamstra känns det därför lite trist när man öppnar brevet och ser att ett hörn på omslaget, inte för första gången, är vikt redan innan man själv har hunnit börja slita på det. Nåväl.

Senaste numret av Nova science fiction innehåller översättningar av två noveller jag tidigare har läst: Ted Chiangs ”Understand” (”Förstå”, översättning Johan Anglemark) och Connie Willis ”Even the Queen” (”Till och med drottningen”, översättning John-Henri Holmberg ? fast jag hade tidigare fått intrycket av att Johan Anglemark arbetade även på den?). Jag kan inte påstå att någon av dem får mig att studsa av entusiasm, även om särskilt den sistnämnda på intet sätt är en dålig novell och dessutom innehåller en kommentar jag är omåttligt förtjust i.

The Cyclists? I left the West Bank negotations because you don’t approve of Perdita joining a biking club? How am I supposed to explain this to the president of Iraq? She will not understand, and neither do I. A biking club!

Problemet med ”Understand” är att den tillhör de av Chiangs noveller som pekar på hans svagheter vad det gäller personteckning och kanske framför allt språk. Jag håller inte med om att det här är ett skickligt porträtt av en övermänniska, eftersom hans inte ens inledningsvis lyckas få sin huvudperson att kännas som någonting levande. Kanske är det för att den tillhör hans tidigaste noveller (även om jag tycker att ”Tower of Babylon” hanterar de här bitarna bättre), för ”Story of Your Life” (”Berättelsen om ditt liv”, översättning Johan Anglemark) som trycktes i det femte numret av Nova har inte alls de här problemen. Så är det också en av de bästa sf-noveller jag någonsin har läst. Det senaste halvåret har jag haft planer på att skriva en essä för Vetsaga om Ted Chiangs styrkor och svagheter. Förhoppningsvis blir det av någon gång.

Janis Ian får i innehållsförteckningen heta Janice Ian och ”Mahmouds hustrur” (”Mahmoud’s Wives”, översättning John-Henri Holmberg) får heta ”Mahmounds hustrur” vid sidan om, vilket är lite onödigt. Novellen som sådan uppfattar jag som de flesta noveller det här numret: helt okej läsning, men lyckas inte riktigt engagera mig. Varken till idé eller utformning tycker jag att den kommer med någonting särskilt nytt eller intressant. Inte för att ämnet är dåligt, men nog måste man kunna göra någonting bättre av det än Ian gör här? Bertil Mårtenssons ”Sanningsmaskinen” är en småunderhållande novell om sanning och lögn som jag tycker slår Sture Lönnestrands ”Misstag av en D’nok” och Wilson Tuckers ”Tidsexponeringar” (”Time Exposures”, översättning Anders Bellis) när det gäller slutknorren som båda novellerna försöker få till. Likväl uppskattar jag, till min egen förvåning, den sistnämnda novellen mer. Jag brukar inte vara svag för kriminalberättelser, men även om det inte är en novell jag kommer minnas som fantastisk så har jag svårt att invända mot att den är ”en förnmäling kombination av science fiction och kriminalberättelse”. Det är inte så mycket upplösningen som vägen fram dit som fungerar så väl här.

Geoffrey A. Landis ”Genom mörkret” (”Across the Darkness”, översättning John-Henri Holmberg) faller en smula på att porträtteringen av Rosa, en av fem personer i ett rymdskepp på väg för att kolonisera en ny planet, genom huvudpersonens ögon inte känns riktigt trovärdig. Det är synd, för i övrigt är det en bra novell som hanterar den lilla gruppens resa genom den stora, stora rymden på ett mycket bättre sätt än de flesta andra försök jag har läst. Tillräckligt bra för att helt klart vara värd att översätta och trycka trots mina invändningar mot den.

Flest texter den här gången står Sture Lönnerstrand för: tre noveller, ett par dikter och ett kapitel ur en aldrig färdigredigerad roman. Dessutom ett porträtt skrivet av John-Henri Holmberg. Jag uppskattar det här temat, därför att Sture Lönnerstrand som Holmberg påpekar inte bör bli bortglömd och för att det är litteraturhistoriskt intressant. Dessutom tycker jag personligen alltid att det är roligare med svenska noveller än sådana översatta från engelskan, som jag om möjligt hellre läser på originalspråket och i vissa fall redan har gjort så. Däremot tycker jag inte att texterna i sig själva hade varit tillräckligt bra för att motivera att ha Lönnerstrand som tema. De är definitivt intressanta, mer så än mycket annan sf från femtiotalet, och därför läsvärda, men ur ett rent skönlitterärt njutningsperspektiv känner jag inte att de ger mig särskilt mycket. Likväl: det är roligt att läsa om sf-historia, och Holmbergs biografier uppskattas alltid. De icke-skönlitterära inslagen i Nova håller genomgående hög klass, och det skulle vara roligt att se lite fler sådana.

Recensionsavdelningen domineras den här gången av redaktör Holmbergs kommentarer: de fjorton sidorna tas upp av fem recensioner, varav fyra skrivna av Holmberg och en av Anna Davour. Jag ställer mig en smula kluven till dem: jag älskar recensioner som får ta ordentligt med plats och tycker att det är roligt att recensionen av Ray Bradburys Farewell Summer mynnar ut i en sju sidor lång kommentar om hans författarskap. Likväl: när Holmberg i recensionen av John Scalzis Old Man’s War, The Ghost Brigades och The Last Colony konstaterar att det här är spännande underhållning och inte mycket mer, tar man inte bort en smula av själva poängen med läsningen av den spännande litteraturen genom att i stora drag berätta vad som händer i de tre böckerna? Det blir delvis en fråga om varför man huvudsakligen har diskussioner: för en fördjupad diskussion om verken eller som konsumentupplysning? Jag vill absolut ha det förstnämnda, men gärna faktiskt det sistnämnda också och även om spänningslitteratur inte är vad som får mig att hoppa och studsa av längtan från första början så undrar jag om inte sådana här recensioner förtar en del av poängen, särskilt när det gäller böcker av just den här typen. Att få veta hur det går tillhör inte på något sätt de främsta anledningarna till varför jag läser, men det är inte en helt ointressant krydda och halvvägs in i en läsvärd recension av Michael Chabons The Yiddish Policemen’s Union (som i recensionens titel kallas The Yiddish Policeman’s Union), som jag definitivt vill läsa, slutar jag för att vara helt säker på att få behålla den kryddningen. Det hade varit roligare att kunna fortsätta läsa utan att behöva oroa mig för det.

Nova science fictions tolfte nummer var läsvärt, men tillhörde inte tidskriftens bättre. Ofta brukar det finnas åtminstone en eller två noveller som verkligen griper tag i mig ? de saknades här. Likväl: Nova är en bra tidskrift. Är du alls intresserad av science fiction på svenska borde du definitivt prenumerera på den.

Mer om science fiction, tidskrifter, litteratur, recensioner, nova sf