Vetsaga

Fredric Bauer

Under lång tid var sjömännen vår världs hjältar, de var upptäckare, våghalsar, älskade och fruktade. Många varor transporterades över stora vatten och så fick också sjöfararna stor makt, men det är framförallt som äventyrare sjöfararna blivit kända och vi ännu minns dem. I fantasyvärldarna är dock denna roll ofta borta, när vi oftast bara bekantar oss med kungasöner eller tjuvar, deras vänner och gelikar, blir sjöresorna ännu kortare beskrivna än ökenresorna på åsna, eller bergsvandringarna i snöstorm, trots att det finns hur mycket som helst att hämta ur myter, legender och historier om de stora havens mystik, och framförallt, vad som finns på andra sidan oceanen. Ett par böcker har tagit detta till sig och gjort resan över haven till målet, låtit fartyget bli protagonisternas bäste vän och allierade samt låter läsaren ana att det stora äventyret hela tiden ligger bakom horisonten.

The Voyage of the Dawn Treader är C.S. Lewis hyllning till seglandets konst och de eviga sjöresorna. Den unge kungen ger sig ut på världshaven för att söka rätt på världens ände, på sin resa dit råkar han och hans medresenärer ut för märkliga ting och rysliga äventyr. Skeppet Gryningen blir en symbol för det ständigt väntande, för längtan efter det som ännu komma skall, och på däck förvandlas de bleka engelska barnen till hjältar av sällan skådat slag. Här finns allt för den hågade, Lewis tar vara på alla möjligheter att i samma värld presentera fantastiska olikheter och möjligheter. Som conquistadorerna en gång var på jakt efter sitt El Dorado på andra sidan världshavet är också allt omöjligt genomförbart för Narnias vänner när de en gång lämnat sina trygga kuster bakom sig. Havsmonster, magiska öar, evighetens folk, allt finns med och är skrämmande, spännande, men ändå tryggt. De resande vilar tryggt i sitt guppande nötskal i Aslans damm, på något sätt är det också lite för bra. Den spänning som ovetskapen ofrånkomligen medför infinner sig aldrig riktigt, problem som sjöfarare i alla tider brottats med får ibland lite för enkla lösningar, men det är inte heller i spänningen den stora förtjänsten ligger, utan i just den enkla vetskapen om att det är världen runt omkring som flyttar sig och förändras, egentligen kunde Gryningen själv hela tiden ligga still.

Duncan Thorntons mindre kända Kalifax läses bäst som ett palimpsest på Jules Vernes en gång futuristiska Kapten Hatteras resa till Nordpolen, med vilken den således givetvis har många likheter. Temat är detsamma, ett gäng orädda ger sig iväg för att hitta fram till Nordpolen, vilken i bägge verken manifesteras som ett berg mitt på världens kalott, och huvuddelen av berättelsen handlar om vedermödorna på väg dit. Perspektivet ur vilket de är skrivna är dock intressant att titta på, Verne skrev som SF-författare i en tid då nationernas prestige betydde mycket, då jorden ännu inte var helt kartlagd och definierad, en tidigare variant av det stjärnornas krig som senare skulle komma att prägla den amerikansk-sovjetska relationen när det handlade om att först nå till månen, en resa som Verne också redan beskrivit. Thorntons berättelse lägger sig istället närmare Lewis, han skriver om ett äventyr med unga, för unga, i en tid då Vernes berättelse redan spelat ut sin roll, istället lägger han vikt vid alla de saker som sker runt resan och bygger sin stämning på klassiska drag från sjöfararnas värld; berättelser, sånger, okända fasor och hastigt uppkomna problem, men håller samtidigt dem på en charmerande, tilltalande nivå. Så blir rådet från fadern till den unge äventyraren och huvudpersonen Tom om att packa ned ordentligt med vantar och halsdukar det som räddar många kalla timmar uppe i mastens utsiktskorg i polarvintern.

Där Verne lägger tyngdpunkten på besvären och ansträngningarna besättningen på kapten Hatteras skepp råkar ut för, beskriver Thornton med fantastiska skepparhistorier hur besättningen från Volantix tar sig för att med gott mod övervinna svårigheterna istället för att gå under. Hos Thornton finns allt som förväntas, tatuerade sjömän som varit i den fjärran östern, eller västern beroende på vilket håll man kommer ifrån såklart, och fantastiska historier därifrån, men likaväl som det finns förtvivlan finns också hopp, och där Verne till slut ger efter för att låta Hatteras kräla fram till toppen av Nordpolen och sedan, plötsligt till synes utan problem, ta sig hem igen, tar Thornton ett avgörande steg bort och överlåter allt till utomstående krafter.

Likheterna mellan dessa tre verk inom fantastiken är slående, samtidigt är det förvånande att de är så ensamma om vad de lyckats med. Ett område så utan begränsningar och med så enorma möjligheter borde ha dragit till sig fler berättelser istället för att ständigt låta resorna och äventyren fastna i ett ständigt harvande genom skogar och berg. Kärleken dessa författare visar till sina besättningar och fartyg värmer ett seglande hjärta, men låt fler upptäcka den fjärran änden på världen, i vilket vädersträck som helst, med kryddiga vindar, magiska djur, skörade segel, avslitna skot, eviga blommor och ett fruktat men ändå älskat slut, låt världen se fler berättelser i spåren av dessa.