Vetsaga

Johan Jönsson

Egentligen är det en löjlig text att skriva. Människor får väl tycka vad tusan de vill om litteratur baserat på hur arbiträra bedömningsgrunder som helst. Å andra sidan handlar det inte om personliga urvalskriterier, utan om ett spel om kulturell kapital man ständigt finner sig inblandad i hur mycket man än försöker undvika det: vilka böcker du läser, vilka litterära fält du sysselsätter dig inom, påverkar bilden av vem du är. Försvaret av läsningen blir till en diskussion om kulturell och social status.

Naturligtvis är större delen av all science fiction som publiceras skräp. Någonting annat hade varit synnerligen anmärkningsvärt, med tanke på att större delen av all litteratur som publiceras är antingen dålig eller usel. Sf-genren skiljer sig på den punkten inte från någon annan litteraturform. Genrelitteraturens problem är att varje bok som publiceras inom fältet blir en representant inte bara för sig själv och författarskapet, utan även för alla andra böcker som delar samma stämpel. Skriver jag en dålig novell om en trafikolycka faller ingen skugga över Stig Dagerman för det; läser jag en dålig rysk roman dömer jag inte därför Pusjkin, Gogol och Bulgakov. Skriver jag däremot ett uselt rymdäventyr antas det i förlängningen – medvetet eller undermedvetet – ha någonting att säga om Ursula Le Guins eller Robert Heinleins författarskap. Om jag läste Dan Brown och därefter dömde ut hela den amerikanska samtidslitteraturen skulle jag bli utskrattad, förutsatt att jag lyckades få läsarna att förstå att jag inte skämtade. Likväl finns det personer som efter att ha läst en eller två bästsäljande sf-romaner gör just det, och förväntar sig att omgivningen skall ta deras argument på allvar.

Om man har bestämt sig för att science fiction-litteratur närmast per definition är av sämre kvalitet är det lätt att fastna i ett cirkelargument kring vad som är och vad som inte är sf: science fiction är dålig litteratur. Eftersom sf-litteratur är dålig måste bra böcker vara någonting annat än science fiction. Inte sällan är ett av problemen i dylika diskussioner att man har någon luddig, förment underförstådd definition av litteraturfältet, som tillåter en dylik sållning. Vad som är och vad som inte är science fiction är någonting som författare, läsare, kritiker och litteraturvetare har roat sig med att diskutera och definiera fler gånger än vad som egentligen är hjälpsamt. Ytterligare förvirring uppstår när vissa betraktar genren som en litteraturform, och definierar den utifrån det skönlitterära innehållet, och som en andra marknadskategori som huvudsakligen ser till yttre omständigheter som marknadsföring, förlag, författare och kritikerreaktioner. Science fiction, i den anglosaxiska traditionen, utvecklades i årtionden huvudsakligen som ett internt samtal, med murar mot den litterära omvärlden, samtidigt som annan litteratur med samma litterära metoder skrevs utanför det. Så är det inte längre, även om man fortfarande kan ana var de en gång stod. Den förstnämnda kategorin är odiskutabelt science fiction. Men den andra? För vari ligger egentligen skillnaden mellan Ray Bradburys Fahrenheit 451, som skrevs inom science fiction-fältet, och George Orwells 1984, som skrevs utanför det? När Harry Martinson skrev Aniara inspirerad av science fiction-litteraturen, vad skulle göra att den skulle vara någon annan kulturform? Vad är skillnaden mellan Margaret Atwoods Oryx and Crake och de skildringar av framtida viruskatastrofer som skrivits innanför murarna? Litteraturvetaren Jerry Määttä har delat in sf-litteraturen i kategoriserad science fiction och okategoriserad science fiction, en för diskussionen fruktbar uppdelning, men den science fiction-läsare som diskuterar litteraturformen lär åsyfta båda delar.

Det händer att science fiction-genren anklagas för att vara meningslös eskapism, medan riktig litteratur sysselsätter sig med – protesterar mot – världen som vi ser runt omkring oss. Mot det finns ett par invändningar. Den första är att föreställningen att science fiction inte skulle vara samhällskritisk ter sig tämligen absurd. Sf-litteraturen har genom hela sin existens använt framtidsvisionen för att varna, för att diskutera, för att kritisera. Det finns i verk som H.G. Wells The Time Machine från 1895, där arbetarklassens umbäranden har lett till att evolutionen splittrat människan i två arter, där resterna av underklassen lever under jord och (efter fabrikerna) inte tål solljus. De livnär sig, bokstavligt talat, på överklassens avlägsna ättlingar, som länge levt så bekväma liv att tiden skrapat bort allt de kunde använt för att försvara sig. Det finns i Frederik Pohls och C.M. Kornbluths The Space Merchants från 1952, om en överbefolkad framtid med vattenbrist, där reklamen och reklammakarna härskar och människor blivit konsumenter snarare än medborgare. Det finns i Joanna Russ ursinnigt feministiska The Female Man från 1975. Det finns i Cory Doctorows Little Brother från 2008, som handlar om statens allt större intrång i människors liv och rättigheter för att upprätthålla ordning och säkerhet. Det har funnits i tjocka pamfletter med en tunn skönlitterär fernissa, och som spår i böcker där retoriken spelat en biroll. Samhällskritiken har aldrig varit en dominerande fåra i sf-litteraturen sett till allt som publicerats, men den har funnits där, och den har varit viktig. Faktum är att just möjligheten att vrida och vända på världen, att ta ett fenomen och förflytta det in i framtiden för att belysa det eller varna för konsekvenserna av det, lånar sig synnerligen väl åt samhällskritiska syften.

Den andra är att kritiken bygger på den nästan alltid outtalade premissen att god litteratur är samhällskritisk, och samhällskritisk litteratur är god litteratur. Det är förvisso en av skönlitteraturens många poänger, och böcker skulle ha ett markant mindre värde i vår kultur om de aldrig kritiskt granskade vår samtid. Men den som hävdar att litteratur skall vara samhällskritisk är en kulturens dödgrävare, någon som försöker sätta tvångströja på en spretig uttrycksform som har så mycket att ge oss. Litteratur kan granska, kritisera, diskutera. Den kan roa, glädja, trösta. Den space opera som fångar sina läsare med ren berättarglädje fyller sitt syfte redan där, och mänskligheten vore fattigare utan möjligheten att roas av kultur utan andra syften än just det. Läsvärdet står inte och faller med graden av samhällskritik, och den som hävdar det försöker göra litteraturen till någonting mindre, och futtigare, än den är.

Vidare hävdas det av och till att sf-litteraturen är ointressant teknikonani, som inte har mycket att säga personer som inte delar fascinationen för teknologins utveckling. Sådan science fiction finns förstås också. När Hugo Gernsback, som gav genren dess nuvarande namn, i slutet av tjugotalet började ge ut världens första renodlade science fiction-tidskrifter, såg han litteraturformen som didaktisk, någonting som skulle undervisa, uppmuntra till teknisk spekulation och naturvetenskapligt kunnande. I verkligheten kom det som publicerades under science fiction-etiketten snart att huvudsakligen röra sig om rymdäventyr med mycket tunt vetenskapligt innehåll, om något. Teknikfetischismen är inte någonting som dominerar science fiction, som inte sällan författas av personer som inte skulle kunna skriva grundat i aktuell naturvetenskaplig forskning om de så önskade. Tyvärr, skulle vissa säga. Kanske vore vetenskapsfiktion en bättre term än engelskans mer avgränsade science fiction: inte ens den idéfokuserade delen av science fiction-litteraturen behöver vara naturvetenskaplig. Å andra sidan handlar det i grund och botten mer om förhållandet till världen än anknytning till något eller några forskningsfält över huvud taget.

Det sägs också att science fiction-litteraturen är en litteraturform huvudsakligen skriven av vita män för vita män (eller pojkar). Det må ha varit sant för amerikanska, eller för all del svenska, förhållanden på säg fyrtiotalet. Sedan dess har en mycket lång rad kvinnliga författare satt sin prägel på genren: Octavia Butler, Nancy Kress, Elizabeth Hand, Elizabeth Bear, Elizabeth Moon, Tanith Lee, Vonda McIntyre, Maureen McHugh, Justina Robson, Jennifer Pelland, Nicola Griffith, Alice Sheldon, Judith Merril, Doris Lessing, Linda Nagata, Connie Willis, Liz Williams, Karen Joy Fowler, Johanna Sinisalo, Kelley Eskridge, Nalo Hopkinson, Emma Bull, Kage Baker, Pat Cadigan, för att nämna några få. Världens förmodligen mest spridda science fiction-tidskrift, Kehuan shijie, publiceras för övrigt i Kina.

Inte för att science fiction-fältet inte haft sina problem: väldigt lite av det som publicerades med etiketten under trettiotalet är särskilt läsbart. Gernsback och hans omedelbara efterföljare odlade ett litteraturideal som var problematiskt för den som i sin bedömning lägger vikt vid till exempel stil eller personporträtt. Det är frågor som fältets egna kritiker har diskuterat i många decennier – men också någonting som huvudsakligen gäller för vad som skrevs under nittonhundratalets första hälft. Liksom science fiction har sina fördelar har den sina nackdelar. Problemet handlar om att sf-romanerna och -novellerna sällan får komma till tals som egna verk att bedömas utifrån sina egna förtjänster och brister, utan som delar av och representanter för den kategori de placeras i. Inte heller antas särskilt ofta den som säger sig vara intresserad av någon annan litteraturkategori, som tysk litteratur, noveller från sjuttiotalet, eller romaner om katter, urskiljningslöst välja sin läsning enbart baserat på dessa kriterier.

Det finns goda poänger med kategorisering. Kategorisering hjälper oss att förstå världen omkring oss, att hantera den och skaffa sorteringsmekanismer för att bättra på möjligheterna att vi hittar vad vi vill ha. Men att över huvud taget inte kunna se förbi kategorierna för att se verken, det är att vara blind.