Ampersand

Arthur C. Clarke är död, rapporteras det lite överallt. Dagens Nyheter nämner i alla fall en del av hans författarskap och idéer; Svenska Dagbladet knappt mer än att han skrev manus till Kubricks 2001: A Space Odyssey.

Jag har aldrig varit fantastiskt förtjust i Clarke, även om jag tyckte mycket om 2001: A Space Odyssey när jag läste den. Likväl känns det en smula sorgligt. Inte för att någon dör vid nittio års ålder efter ett långt och produktivt liv ? det är en del av att vara människa, och Arthur C. Clarke verkar ha varit väl medveten om det. Återigen är det en smula, eller kanske mer än så, av science fiction-genrens historia som försvinner. En unikt självmedveten litteraturform som under större delen av nittonhundratalet haft nära kontakt med sina rötter avlägsnar sig med små steg allt mer från dem, allt eftersom människorna som formade genren försvinner.

I’m sometimes asked how I would like to be remembered. I’ve got a diverse career as a writer, underwater explorer, space promoter and a science popular writer. Of all these, I want to be remembered most as a writer. One who entertains readers, and hopefully stretches their imaginations as well.

Mer om science fiction, litteratur, arthur c. clarke, böcker

This is what you came to Bharat for, Najia Askarzadah, she tells herself. To feel this way about life, about death, about illusion and reality. To have something burn through bloody reasonable, sane, tolerant Sweden.

River of Gods, Ian McDonald.

Mer om science fiction, litteratur, böcker, citat, sverige

31 mars 2004
Blir medlem av Tolkiens Arda, vilket berättigar mig till att skriva inlägg på deras diskussionsforum. Jag ger mig genast in i debatten om nyöversättningen (under pseudonym).

2 april 2004
Blir åthutad av en tolkienist, som skriver att jag inte tycks förstå de principer som Erik Andersson arbetar efter. Bestämmer mig för att hålla mig borta från Ardas diskussionsforum.

Översättarens anmärkningar, Erik Andersson.

Mer om fantasy, litteratur, böcker, översättning, tolkien, internet

Mina svenskspråkiga favoritfora för att diskutera fantasy och/eller science fiction är fandom.se och Catahya. Båda har sina för- och nackdelar ? det sistnämnda har till exempel en lägre medelålder, vilket ibland (men inte alltid) speglas i diskussionerna ? men kombinerar någorlunda vettig moderering, acceptabel aktivitet och tillräckligt god högstanivå för att vara värda ansträngningen att besöka.

Vill man hitta fler ställen där man kan diskutera fantasy och/eller science fiction bör man besöka Koll.

Mer om fantasy, science fiction, litteratur, kultur, böcker, forum, internet

Apropå Enhörningens drapor, så pågår en liknande ? av Enhörningen inspirerad ? tävling på Catahya, med tema korp. En intressant sak att se är hur många som försöker komma runt längdbegräsningen genom att bygga vidare på någonting annat; ge djup åt sin berättelse genom att bygga den på någonting som redan står och man förväntar sig att läsaren skall vara bekant med. Framför allt Hugin och Munin, men även Saltkråkan.

Mer om fantasy, noveller, drapor, tävlingar, litteratur

Anna Davour har på sin engelskspråkiga blogg Physicality of Words påbörjat en serie intervjuer med personer med anknytning till både science fiction och vetenskap, om sambandet mellan dem. Hittills har hon hunnit med Mike Brotherton och Alastair Reynolds och intervjuerna hittas här.

Mer om science fiction, vetenskap, litteratur, böcker, bloggar

Tor har ett nytt projekt på gång som verkar värt att hålla ögonen på. Patrick Nielsen Hayden skriver mer om saken på Making Light.

Mer om fantasy, science fiction, internet, litteratur, kultur

Girl Genius är en rätt klichéfylld, men underhållande och välritad steampunkfantasynätserie (där författarna bestämt vänder sig från begreppet steampunk) med en rejäl dos berättarglädje där magin i form av så kallad vetenskap står i centrum. Jag tycker om den.

Mer om fantasy, litteratur, kultur, nätserier, internet

Within two minutes, I’d say, I was garbed all in white, the color of Moby Dick and vanilla ice cream. Ugly.

Nine Princes in Amber, Roger Zelazny.

Mer om fantasy, litteratur, böcker, citat

Svordomar är lika gamla som de är naturliga. Man har belagt dem bland tusentals år gamla hieroglyfer, och schimpanser som lärts att kommunicera med teckenspråk bildade svordomar med hjälp av ord med negativ laddning. Svordomar kan fylla funktionen att visa på social samhörighet eller status, där det kan finnas en prestige i att använda svordomar för att visa att man tillhör en viss grupp där bruket av dem är utbrett. De kan användas för att visa kontroll, som när man snubblar till och skall tala om för världen att det var en ren tillfällighet. De kan fungera som frustrationsventil, eller göra omgivningen uppmärksam på ett inre tillstånd som förvåning, ogillande, irritation, ilska eller liknande känslor. De allra flesta människor använder svärord i någon utsträckning, och för många är det svårt att tänka sig ett språkbruk helt fritt från svordomar.

Svordomar kan i de flesta språk delas in i tre huvudsakliga grupper beroende på vad de anknyter till: religion, sex eller avföring. Vad orden egentligen betyder spelar mindre roll, även om religionsbaserade svärord tappar styrka i ett sekulariserat samhälle, eftersom man använder dem utan större hänsyn till den ursprungliga lexikala betydelsen. Det man vill åt när man utropar Fan! är snarare effekten av att använda någonting tabubelagt än att faktiskt åkalla en övernaturlig makt och de som tror att det har en djupare betydelse än den rent stilistiska torde idag vara lätträkneliga.

Ser man till svenskan ? och i viss mån engelskan, även om det inte är fullt lika dominerande där ? är det det religiösa området som är det som huvudsakligen används. Det är någonting som kan ställa till problem, eller öppna för nya möjligheter, beroende på hur man ser på det, eftersom det kan innebära att det blir svårt att använda svärorden när de pekar på en religion som i den fiktiva fantasyvärlden inte finns och aldrig har funnits. Det finns gränsfall, som Förbannat! som även om det har en religiös ton inte alls nödvändigtvis är knutet till kristendomen eller liknande monoteistiska religioner, men de flesta fall är svåra att koppla loss från de föreställningar de vanligtvis kopplas ihop med. Helvete!, till exempel, kommer från fornsvenskans häl (dödsrike eller död) och vite (straff) och var från början i en region där kylan är en större plåga än värmen ? till skillnad från kring Medelhavet, där kristendomen föddes ? ett mörkt och kallt ställe och kan rent teoretiskt användas i alla fantasyvärldar som har ett dödsrike där man straffas. Likväl torde det vara svårt för många svenska läsare att släppa tanken på helvetet som någonting som är både mycket varm och intimt sammankopplat med kristendomen.

Erik Granström, författare till Svavelvinter, beskriver sin inställning där generellt försöker ”undvika våra vanligaste svordomar, det vill säga rena kraftord. De religiösa orden fungerar sällan eftersom de kräver ett kristet grundkoncept, men fördömd och förbannat går ju bra. Vad gäller könsord så är sexuella vanor inte särskilt tabu i Trakorien varför snusk knappast heller fungerar som svärord.” Skall man förolämpa någon där är det invektiv snarare än svordomar som gäller: ”Å andra sidan hålls konsten att på ett kreativt sätt smäda sina motståndare högt på Paratorna, den dominerande ön i Trakorien. Den gängse metoden är att ifrågasätta personers härstamning, uppenbarelse eller förmåga på olika områden eller att tillskriva dem förnedrande vanor eller umgänge”.

I Niklas Krogs En krigares hjärta kan personerna utbrista Namun! och medan helvete är vanligt förekommande i Andreas Romans Drakväktartrilogi finns även spår av Mundana ? den aktuella världen ? i svärandet, som i uttrycket Vid Mhîm och alla kefaler. Christina Brönnestam, som skrivit Svart eld, konstaterar:

[O]m man låter sina romanfigurer använda vanlig svenska, vilket ju måste vara en ”översättning” från deras tänkta fantasispråk, är det logiskt att även svordomarna ”översätts” till sina normalsvenska motsvarigheter. Lite knepigt är det dock just med svenska, som har så många religiöst färgade svordomar. I just min bok existerar helvetet och djävulen (eller en slags motsvarighet till dem) som begrepp, som rester från en mer religiös tid, och därför gick det att använda en del välbekanta uttryck … medan Gud och Jesus inte kan nämnas.

I David Eddings Belgarion-värld har gudarna där tagit över svordomarnas betydelse. Den vanligaste svordomen läsaren stöter på är Belar!, som är alornernas gud, medan angarakerna som tillber Torak kan utbrista Toraks skägg!. I den av Eddings världar där Spjuthök är böckernas huvudperson är hans tro skapad med inspiration från den katolska kyrkan, med en tro som förnekar övriga gudars existens, vilket tillåter uttryck som Min Gud! eller Gode Gud. Eddings tycker om att leka med uttrycken: han låter Belgarion i en av de senare böckerna påpeka för en person som svär vid Toraks skägg att guden inte hade något sådant när han träffade honom, och när Spjutkök säger Gode Gud! retas gudinnan Aphrael med honom genom att låtsas att det är henne han åsyftar.

I Robert Jordans The Wheel of Time är det en reflektion av världens monoteistiska världssyn som spelar in med Skaparen (Gud) och den Svarte (Djävulen). Från Skapren kommer ljuset, vilket gör Ljus! (Light!) eller Bränne mig! (Burn me!) till vanligt använda svordomar. Det mest tabubelagda yttrande som finns är att nämna den Svarte vid namn, Shai’tan (Satan), vilket sägs dra hans uppmärksamhet och därmed otur till sig. Ett annat exempel på ett ofta använt kraftuttryck är Blod och aska! (Blood and ashes!). Det ganska vanliga förstärkningssvordomen bloody ? som är svåröversatt om man skall få med både betydelse och ursprung; jämför originalets Blood and bloody ashes! med översättningens Blod och förbannad aska! ? förekommer också, men även om teorier har framförts om att ordet skulle ha en religiös koppling genom att syfta på antingen Kristi blod eller vara en sammandragning av by Our Lady (jungfru Maria) saknar den sannolikt all sådan koppling till kristendomen.

I Anne Bishops The Black Jewels Trilogy har mörkret och natten en särställning (ädelstenarna som har en central roll i böckerna blir också kraftigare ju mörkare de är) vilket leder till uttryck som Mother Night! och Sweet Darkness med samma funktion som våra vardagliga religionsbaserade svordomar.

Trots att engelskan har ett rikare utbud av svärord som saknar religiös prägel (särskilt representerat av fuck i alla dess former) är det relativt sällan man stöter på dem i sekundärvärldar som helt saknar koppling till den verkliga världen. Kanske är det smidigt att använda svordomar som bryter mot den fiktiva världens tabun utan att behöva riskera stöta sig med känsliga läsare, kanske är det någonting som författarna skulle tycka bryter mot stilandan. Oavsett leder det istället till mer eller mindre kreativa hemmasnickrade lösningar, som sett till hur vardagligt svärande ser ut kan te sig en smula overkligt, nästan mesigt och ibland kanske för långt för att vara en egentligen väl fungerande svordom.

Något åt det hållet sträcker sig ändå Katherine Kerr, som i sina böcker om landet Deverry vid sidan av svordomar som Vid alla helveten!, Vid alla gudar! eller Vid den Mörka solen! kan dra till med Förbannad dynga! eller en kombination som Vid helvetets herre och hans håriga svarta rumpa! som onekligen är kreativt och eget ? och som uppskattas av många läsare, som tycker att det ger böckerna en speciell stämning ? men som också kan leda till helt andra reaktioner.

Litteratur:

Mer om fantasy, litteratur, böcker, kultur, språk, svordomar, svenska