Ampersand

Men på något sätt lyckades de överleva. Och det var de som gav ön sitt namn: Akraig-im-Salem ? klippa i vattnet.

En krigares hjärta, Niklas Krog.

Mer om fantasy, språk, svenska, litteratur, böcker

Blythe hade ställt in sig på en skön semester i form av en slags tidsresa tillbaka till ett Skottland av år 1785, men vistelsen på slottet MacKenzie uppfyllde inte förväntningarna. Hon blev snarast vettskrämd av alla skuggor och prång i den gamla stenhögen. Inte heller råkar Blythe på någon välhängd ljumskbiff i kilt, som hon föreställt sig ? det första verkligt intressanta möte hon har är med vampyren Darach, syndens röst i natten, men efter ett svettigt utforskande av hans döda kropp lämnar eftersnacket mycket att önska när han krystar ur sig att hennes svanlika hals är för vacker för att förödas av den mörka kyssen. Det verkar bäst om Blythe tar sitt öde i egna händer.

Master of Ecstasy, Nina Banks.

Det händer, ibland, av någon outgrundlig anledning, när man snubblar över vissa titlar på sfbok.se att man får en känsla av att personen som skrivit blurben inte riktigt har förmått ta verket på allvar.

Lil Marchette är inte som andra vandöda. Hon föredrar den lilla rosa och är en obotlig romantiker. För att ha råd med all kosmetika hon tvångsmässigt konsumerar grundar hon Dead End Dating (DED) för att hjälpa singelvampyrer som hon själv att hitta den rätte. Hon får sin perfekta första kund i töntvampyren Francis Deville och kan bevisa värdet av sina tjänster för alla om hon ser till att hotta upp honom och fixa honom en pingla. Samtidigt får hon själv ögonen på snyggingen till prisjägare Ty Bonner och skulle gärna ha honom som slickepinne om han inte vore en andra generationens vampyr och själv infertil. Hon har emellertid inte tid till övers för egna amorösa äventyr medan hon vampifierar Francis och hjälper Ty att finna seriemördaren han söker. Men vem kan å andra sidan hindra ett odött hjärta från att slå?

Dead End Dating, Kimberly Raye.

Det kan förstås vara ett felaktigt antagande. Ibland kanske någon rentav var fullständigt allvarlig, även om jag starkt betvivlar det. Hur som helst är vissa presentationer av böckerna där värda att uppmärksamma för deras egen skull.

Jim London blir rasande när han får veta att hans vän och poliskollega ? och därtill varulvspolare ? har blivit dödad. Han tror inte att poliserna i Clarkston berättar hela sanningen om Tonys död och bestämmer sig för att själv utreda saken på plats. Vi ska kanske nämna att Clarkston är en hundpolisenhet. Och att Jim är varulv. Ni börjar kanske ana hur han tänker smyga sig in i kåren. Väl där stöter han på hundtränaren Faith Weston, och djurisk åtrå väcks i Jims lurviga bröst.

Master of Wolves, Angela Knight.

Vissa beskrivningar ? ”välhängd ljumskbiff”, ”frodig som en semla” ? är helt enkelt fantastiska.

Gloriana St. Clair är långt ifrån någon sticka. Hon var frodig som en semla när den virile skotten Angus Jeremiah Campbell III (Jeremy Blade) körde huggtänderna i henne och bevarade hennes ymniga hull för evärderlig tid. Paret har hållit ihop och glidit isär från och till i flera hundra år nu och vet både hur man får ett förhållande att fungera och hur man kraschar det. Glory är på väg till Austin för att starta upp en butik med klassiska kläder. Hon är ju mer eller mindre en klassiker själv. Problemet är att en biljonär och teknodåre till vampyrjägare är henne på spåren och Blade går in i mulligt vampyrgrisläge och kräver att hon ska flytta in så han kan ”beskydda” henne, men Glory tycker det är hög tid att hon vässade sina egna tänder.

Real Vampires Have Curves, Gerry Bartlett.

Mer om fantasy, skräck, erotik, romantik, humor

Crows. Family Corvidae. Collective noun,” intoned Mr. Croup, relishing the sound of the word, ”a murder”.

”Kråkor. Familjen Corvidae. Kollektivt substantiv”, mässade mr Croup och njöt av ordet: ”Ett mord”.

Neverwhere, Neil Gaiman, och Hans Berggrens översättning.

Vidare läsning: om geografiskt bundna språklekar i Neverwhere

Mer om fantasy, översättning, språk, neil gaiman

En viss catahyansk vätte har skrivit ett högst personligt svar på det inlägg som jag kommenterade igår, där han hävdar att musik visst kan vara narrativ.

Mer om fantasy, musik, berättande

2004 respektive 2006 anordnade tidskriften Enhörningen två drapatävlingar, där en drapa är en kortnovell på etthundra ord, modellerad efter engelskans ”drabble”. De flesta av de inskickade bidragen finns att läsa i arkivet på hemsidan, och det är värt ett besök. Här finns en rad olika strategier för att tackla den utmaning som det innebär, varav åtminstone ett par bygger på metakommentarer till längdbegränsningen.

Särskilt vill jag rekommendera Erik Granströms, Eskil Kättings och Gabriel Nilssons bidrag. Av Granström är jag kanske inte så mycket imponerad av hans vinnardrapa ”Bimba fukkar reklamen” som av ”Landsplåga”, som jag personligen tycker bygger på en roligare idé (som ironiskt nog även den nog snart blir otidsenlig) och lika snyggt genomförande. Min verkliga favorit från den första tävlingen är dock Eskil Kättings ”Portättmålerskan från Novi Sad” som i sin tur lyckas måla upp en fascinerande och fångande bild. Kanske är det framför allt ordvalen som bär den här texten.

Hon målade lömska tavlor, baksluga porträtt som kittlade genom sin opålitlighet. Folk log nervöst när hon kom med sina alster, alla beundrade dem, men ingen vågade köpa.

Även ”Kvällsunderhållning hos Villano da Kamorra, till ära för hans långväga gäster” av samma författare är väl värd att läsa.

Ser man till den andra omgångens skörd så tycker jag att Gabriel Nilssons texter står ut bland de övriga. Dels vinnarbidraget ”Graven”, men minst lika mycket ”I nattens mörker”. Båda bygger på sina vändningar, eller avslöjanden, och även om ingen av dem egentligen förvånade mig särskilt mycket ens första gången jag läste dem så fungerar de.

Slutligen så har Saga Boknes ”En gammal drakes tankar eller Saker har en tendens att flyta ihop efter tvåhundratusen år” en härligt förvirrad charm värd att nämna.

Mer om science fiction, fantasy, noveller, tidskrifter, litteratur, litteratur

Johan Anglemark har på Upsalafandoms blogg skrivit ett inlägg med titeln ”Det finns inget som heter science fiction-musik”. Läs det.

I mångt och mycket håller jag med honom: science fiction och/eller fantasy är inte en stämning, och därmed inte heller ett visst sound. Musik blir inte science fiction-musik på grund av en theremin, lika lite som någonting kan bli fantasy på grund av en harpa eller för den delen skärande gitarrsolon till dubbeltramp. Musik kan inte vara science fiction eller fantasy annat än genom sin lyrik. Det går att göra narrativ instrumental musik, men det är ett så sällsynt undantag att det inte är värt att ta hänsyn till i diskussionen. Många försök att knyta musik till någon av genrerna är minst sagt ansträngda och jag får lite samma känsla som när fantasyläsare inte bara att koppla vill genren till pseudomedeltida miljöer, utan medeltida miljöer till fantasy och därmed får svårt att skilja på historisk skönlitteratur och fantasylitteratur.

”Det finns inget som heter science fiction-musik” är en smärre överdrift redan sett till Johan Anglemarks text: han avslutar med att konstatera att ”[d]e få undantagen är musik som verkligen utgör en sf-berättelse, som Jeff Waynes War of the Worlds” men att det är någonting helt annat än metallband med ”en drake på omslaget och kallar en av sina låtar för Smaug och genast hyllas som skapare av fantasymusik”.

Dock: tillhör inte poesi med science fiction- eller fantasytema genrerna? Det slutar den inte göra när den blir tonsatt. Sedan kan den förvisso i många fall vara usel, men bristande litterär kvalitet har inte så mycket med genredefinitioner att göra.

Dagens fantasymusiktips: ”The Horse-Tamer’s Daughter”. Text Leslie Fish, sång Julia Ecklar, gitarr Kristoph Klover. ”Troll Hall”. Text Leslie Fish, framförande Julia Ecklar.

Mer om fantasy, science fiction, litteratur, musik

Strange Horizons är en läsvärd tidskrift av många anledningar ? ibland så enkla som att den har en behaglig design och lagom långa texter, vilket gör att det inte blir ett problem att läsa på skärmen. En annan är att den inte bara samlar bra noveller, utan även läsvärd sf-poesi. Ett exempel är Mike Allens ”The Strip Search” som lyckas kombinera humor med en stark underliggande bild. Jag tycker inte riktigt lika mycket om Allens dikter som om till exempel Tim Pratts, men de bästa läser jag med nöje. Se det tidigare nämnda exemplet här.

Mer om science fiction, litteratur, poesi, lyrik, dikter

The book begins as a travelogue or a history, becomes a pastorale, a low comedy, a high comedy, a ghost story and a detective story. The writing is elegant, supple, effective and haunting: the author demands a great deal from her readers, which she repays many times over.

Ur Neil Gaimans förord till Hope Mirrlees Lud-in-the-Mist. En alldeles fantastisk bok. Jag läste den för första gången för ett par år sedan och den har varit en av mina absoluta fantasyfavoriter sedan dess. Just hur den vrider och förändrar sig är en av de saker som gör den så fascinerande: det är en bok som gärna byter kostym flera gånger under läsningen.

Mer om fantasy, litteratur, kultur, böcker, gaiman, mirrlees

Den här diskussionen tycker jag är lite intressant. Jag vet inte hur stor roll det spelar för resten av världen om Catahya ägnar sig åt science fiction och skräck i större utsträckning än man gör nu, även om jag gärna vill tro att vi faktiskt fyller en funktion som är större än att bara roa oss som är inblandade. Vårt litteraturrecensionsarkiv är omfångsrikt och innehåller faktiskt en hel del läsvärt, särskilt från de senaste åren ? de i många fall unga skribenterna har, lyckligtvis, utvecklats. Föreningen kan leka med hyggliga summor pengar (vilket jag personligen förvisso inte alltid är så bekväm med), vilket gör att vi kan gå in och stötta bra saker. Vi delar mig veterligen ut Sveriges enda litterära science fiction-, skräck- och fantasypris. Vi ger ut novellantologier med bidrag som håller en ganska låg, amatörmässig, lägstanivå, men som ibland faktiskt är klart läsvärda. Vi har gått in och stöttat ett intressant Vetsagaaknutet projekt jag hade tänkt presentera alldeles snart. Och så vidare.

Men även om det inte skulle vara någonting man bryr sig om, så tycker jag att själva frågeställningen ändå kan vara av intresse.

Vidare läsning: om återpubliceringen av Catahyas recensioner

Mer om fantasy, science fiction, fantastik, noveller, recensioner

Liane made a wry mouth. There were objections to the course. Sometimes it seemed as if all living creatures conspired to exasperate him. Only this morning, the spice merchant?what a tumult he had made dying! How carelessly he had spewed blood on Liane’s cock comb sandals! Still, thought Liane, every unpleasantness carried a compensation. While digging the grave he had found the bronze ring.

The Dying Earth, Jack Vance.

Vidare läsning: recension