Jag brukar bli så glad när någon på en kultursida tar upp fantasy på ett seriöst sätt utan att behandla det som barnlitteratur, att jag inte bryr mig om att ha några synpunkter på exakt vilka teser som förs fram. Johan Jönsson har inte samma överslätande attityd.
Så skriver Johan Anglemark i ett kort inlägg på Fanspan, där han gör sina läsare uppmärksamma på ”Konservatism och samhällskritik i fantasygenren” som publicerades på Vetsaga häromdagen. Och visst är det kul ? inte för att vi, som läsare, behöver det, utanför att fantasyn i Sverige skulle må bra av det. Jag tycker att det är roligt att Borås Tidning är öppna för att publicera dylika essäer, och hoppas att de fortsätter att göra det i framtiden också, trots de (många) invändningar jag har mot ”Fantasy ? en uppmaning till uppror”. Jag tycker ändå att det finns viktiga poänger i att bemöta felaktigheter.
För det första är det bra om inte bara en positiv, utan också en i huvudsak med verkligheten överensstämmande, bild av genren sprids, och medan Branko Skrobos essä förvisso är mycket positiv till fantasyn, så tycker jag, tyvärr, att den har sina brister sett till det andra kriteriet. Kanske spelar det in att jag har en politisk syn som förmodligen skiljer sig från vad som är den samhällskritik Skrobo vill lyfta, men ärligt talat hade det ingenting att göra med vad jag först reagerade på (som mer handlade om bristen på konkretisering och exempel, samt hans försök att definiera för fantasygenren typiska drag), och jag brukar inte vara särskilt känslig för sådant. Det var någonting som växte fram när jag, för att försöka förstå vad Skrobo egentligen ville komma fram till, läste Rosemary Jacksons Fantasy: The Literature of Subversion, och då hade jag redan innan bestämt mig för att bemöta Skrobos essä på något sätt. Ett av de största problem jag har med Jacksons bok är om inte detsamma, så i alla fall relaterat till, det Matthew Cheney och Cheryl Morgan konstaterade om Carl Freedmans Critical Theory and Science Fiction för ett par år sedan: litteraturteori som låter politiken komma före litteraturen får lätt problem. Kanske är Skrobos essä också ett exempel på ett försök att banka in en litteraturform han tycker om i en den politiska mall han skulle vilja att den passade i.
För det andra tycker jag uppriktigt sagt att det skulle vara ganska tråkigt om all (positiv) fantasykritik möttes med några glada tillrop och ingenting mer. Inte för att jag inbillar mig att en text på Vetsaga når särskilt många av de personer som ursprungligen läste den första essän i Borås Tidning, men som jag tidigare har påpekat på Ampersand, så är det där med debatt och diskussion någonting jag generellt betraktar som positivt, så länge som man lyckas hålla en någorlunda civiliserad ton. Det blir så mycket roligare på det sättet.
Mer om fantasy, litteraturkritik, diskussioner, debatt, böcker