Ampersand

‘And what would you say, Royal, to those listeners who reply that in these dangerous times, it should be ”wizards first”?’ asked Lee.

‘I’d say it’s one short step from ”wizards first” to ”purebloods first”, and then to ”Death Eaters”,’ replied Kingsley. ‘We’re all human, aren’t we? Every human life is worth the same, and worth saving.’

All skönlitteratur har någon form av retorisk funktion, implicit eller explicit. Det kan vara själva syftet, eller i alla fall ett medvetet syfte, men det kan också vara fullständigt omedvetet från författarens sida. Vi kan inte skriva noveller eller romaner utan att i någon bädda in våra egna värderingar, vår egen syn på världen, in dem, värderingar som läsaren sedan kan vara tvungen att åtminstone temporärt acceptera för att få berättelsen att gå ihop. Narrativ retorik är ett effektivt verktyg; den tar sig förbi många av de förbehåll vi vanligtvis har när vi betraktar argumentation. Ett exempel jag sällan tröttnar på att ta upp — för att det är viktigt att förstå det, när det påverkar så många — är J.K. Rowlings böcker om Harry Potter. I mars förra året skrev jag en essä på Vetsaga om samhällskritiken i det sex första Harry Potter-böckerna. Den sjunde boken tar inte upp mycket som inte redan sägs där; det som framträder än mycket tydligare är (som påpekat i kommentarerna till essän) idén om renrasighet (i form av rent trollkarlsblod i Rowlings värld).

Jag tycker om den tydliga retoriken i Harry Potter: den är sympatisk, medmänsklig, antiauktoritär och den når väldigt många läsare. Jag tycker inte fullt så mycket om en del av de outtalade värderingarna, som att det förutsätts att det man gör som vuxen, om man kan, är att antingen gifta sig med en person av det motsatta könet och skaffa barn med den, eller ingå äktenskap med sitt arbete/uppdrag. Eller som jag påpekade här nyligen:

Att vända sig mot beskrivningen att J.K. Rowling ?tricked parents into letting their kids read books filled with sex, murder, and homosexual role models? är förstås inte särskilt svårt, men det har mer att göra med att den rimligtvis utgår från en konservativ värdegrund få av oss delar. Homosexuella förebilder hade för övrigt varit en fördel (fler sådana i ungdomslitteraturen skulle verkligen inte skada) ? om de hade funnits. Sju böckers tung heternormativitet vägs inte upp av att författaren i efterhand konstaterar att hon alltid betraktat en av huvudpersonerna som homosexuell.

Mer om fantasy, harry potter, samhällskritik, politik, litteratur, retorik, sexualitet, äktenskap

Maria Nygård har skrivit en recension på Catahya av Julia Sandströms På ödets vingar, som är tänkt att vara den första boken i serien Nyckelväktarna, som jag tycker är intressant därför att den snuddar vid det där med (alldeles för) unga författare, personer som inte har utvecklats tillräckligt mycket litterärt och språkligt än, och vilket ansvar redaktören har — gentemot författaren och gentemot läsarna — i det läget.

Det märks att det är en ung och oerfaren författare som har skrivit, för språket snubblar en hel del, särskilt mellan det vanliga och försök till en lite mer högtravande språkdräkt som fantasyn ofta får dras med. Ibland dyker det upp någon riktigt konstigt formulerad mening som får mig att undra varför redaktören inte har gjort något åt den. Det är absolut imponerande att en 16-åring har skrivit det här, men jag hade ändå velat ha en större insats från förlagets håll när det gäller redigeringen.

Naturligtvis skall man inte låta bli att publicera någon baserat på författarens ålder, men frågan är hur det har kommit sig att vi har blivit så åldersfixerade att det trycks sådant som förmodligen inte hade publicerats om det inte hade varit för just åldern. I slutänden är det berättelsen, inte författaren, som läsarna skall åt, berättelsen som man betalar för och lägger ned tid på. Eller som Johan Anglemark kommenterar:

Sådant här gör mig så ledsen. Vad är vitsen med att ge ut halvdana verk av sextonåringar? Varför inte odla dem tills det de skriver är bra på riktigt? Det är marknadsföringsjippo och freak show över det: Titta, hon kan fast hon bara är ett barn.

Personligen finns det få saker som, baserat på tidigare dåliga erfarenheter, kan få mig att bli så obenägen att köpa en bok som när man försöker sälja den med hjälp av författarens ungdom, men även bortsett från det så handlar ju marknadsföring som skyltar med att någonting är skrivet av en riktigt ung person om att sälja en bok med andra argument än att den är bra läsning, oavsett målgrupp. Det är ett rätt trist fenomen.

Mer om fantasy, ungdomsböcker, recensioner, ålder, litteratur, böcker

För övrigt är det roligt att utmärkta Fanspan har tuffat igång igen. Jag tycker definitivt att den, när den är aktiv, fyller en lucka, vad Johan Anglemark själv än säger om den saken. Det finns faktiskt ingen annan som riktigt gör det som Fanspan gör.

Mer om science fiction, fantasy, bloggar, bloggosfären, nyheter, kultur

Det finns personer som anser att fantasy och science fiction inte hör ihop över huvud taget; att sf-tidskrifter enbart borde innehålla science fiction, sf-kongresser inte skulle ha all den där förbaskade fantasyn och så vidare. Som engagerad fantasyläsare — sedan långt innan jag medvetet började läsa science fiction — kan jag inte riktigt hålla med om synen på fantasy som en sämre, tråkigare genre, och det finns (som påpekat till exempel här och antytt här) både tradition och andra anledningar till att behandla dem tillsammans, så som jag gör här på Ampersand och Vetsaga. Likväl kan även jag ibland bli trött på att man nödvändigtvis måste syssla med det ena bara för att man hanterar det andra, som när Catahya också skall hantera science fiction (och skräck), utöver fantasy, någonting jag av en rad anledningar inte tror är en god idé.

Även när jag behandlar dem tillsammans, så läser jag — om jag generaliserar en smula — science fiction och fantasy av helt olika anledningar med olika förväntningar. Skillnaderna behöver inte vara särskilt stora, förstås, men nöjet när jag läser en ”typisk” fantasyberättelse är ett annat än när jag läser en ”typisk” science fiction-berättelse. Jag förväntar mig generellt bättre stilistik i den fantasy jag läser, bättre personskildringar, en bättre känsla för stämningar och människor. Science fiction handlar om visioner och idéer: det är (men behöver förstås absolut inte vara det i varje enskilt fall) en mer intellektuell njutning med en ton av storslagenhet. Därmed absolut inte bättre, eller någonting jag föredrar mer.

Det kan kännas en smula förvirrande ibland när folk envisas med att slå ihop dem till någonting ungefärligt likvärdigt, även om majoriteten läsare förmodligen alltid varit ute efter ungefär samma sak i sina rymdäventyr som i sina äventyr med bondpojkar som slåss mot ondskan i världen.

Mer om science fiction, fantasy, litteratur, böcker, kultur

Dear Chris:

This morning you mailed me Spain.

No, no, no, no, no, no. No.

It’s way too much. It’s not fair to the Spaniards. It confuses world geography (which has been an awful mess since the dissolution of the Soviet Union anyway) if we now have Spain floating off Long Island. It leaves the French with no place to take their holidays except to crowd into Italy, which would make August on the Tyrrhenian coast even more intolerable than it is already.

Just no, for so many reasons. It was a sweet thought, and the imagination and extravagance of it are among your redeeming qualities?but it’s not practical. I hope you understand.

”Fourteen Experiments in Postal Delivery”, John Schoffstall. Jag läste novellen för ett antal månader sedan, älskade idén och avskydde slutet.

Mer om fantasy, surrealism, litteratur, noveller, post, kärlek

Jag är kluven till ledaren i det senaste numret av Nova science fiction. Å ena sidan säger den saker jag håller med om och tycker att det är viktigt att någon säger då och då. Å andra sidan vet jag att jag ofta blir trött på den politiska diskussionen i svenska kulturtidskrifter om till exempel litteratur — som oftast lutar åt vänster, ibland åt konservatismen — då den ofta tycks mig naiv och tjurig, inte sällan orättfärdig och nästan alltid av sämre kvalitet än resten av innehållet. En bidragande orsak är förstås att jag inte håller med dem. Hade jag reagerat på samma sätt på Nova science fiction om det inte hade råkat vara så att jag på många punkter delade politisk syn och världsbild med redaktören? Förmodligen. Återigen är det dock uppfriskande med en svensk litteraturtidskrift där man kan skymta en libertariansk agenda.

I det här fallet är det när kopplingen till science fiction överskuggas eller försvinner, som jag tycker att den gör i ledaren som verkar handla mer om liberalismen än om sf, som jag tycker att det kan kännas en smula tråkigt. Tidskriftens genomgående försök att lyfta fram science fiction som bryter mot heteronormativiteten, eller medvetna strävan efter att ta upp kvinnliga författare, applåderar jag helhjärtat — inte bara för att jag personligen tycker att det är viktiga frågor, utan även för att det leder till intressant skönlitterär läsning. Åtminstone i en science fiction-tidskrift läser jag hellre noveller valda utifrån ett dylikt kriterium, eller diskussioner om politik hårdare kopplade till litteraturen, än politiska diskussioner för deras egen skull. Till och med när jag håller med om det som sägs.

Det skönlitterära innehållet i Nova science fictions sextonde nummer består av en kortroman av Cory Doctorow — En stor underbar framtid väntar / Nu är den bästa tiden i ditt liv (There?s a Great Big Beautiful Tomorrow / Now is the Best Time of Your Life, översättning John-Henri Holmberg) — och fyra noveller: Adam Roberts ”Tingens ordning” (”The Order of Things”, översättning Anders Bellis), Nicola Griffiths ”Yaguara” (”Yaguara”, översättning Brita Planck), Harlan Ellisons ”Seende” (”Seeing”, översättning Ylva Spångberg) och Bertil Mårtenssons ”Marsiansk terapi”. Både Doctorow och Roberts var nyligen hedersgäster på sf-kongressen Confuse (årets Swecon), i samband med vilken numret gavs ut. Deras bidrag, tillsammans med Griffiths novell, tycker jag också är de bästa den här gången.

Det är svårt att hålla internet utanför Cory Doctorows författande, oavsett om det handlar om noveller som utspelar sig i en nära framtid och bygger på hur internet skulle kunna utnyttjas och användas (till exempel ”Scroogled” eller ”When Sysadmins Ruled the Earth”) eller nutidsfantasy som den underhållande och för Doctorow ovanligt välskrivna romanen Someone Comes to Town, Someone Leaves Town. Så även här: en av mina favoritbitar är när Lacey berättar om hur hon bott bland wikipedisterna (varför inte wikipedianerna?) och hur hennes bygglovsansökan ständigt redigerades om till att handla om racerbana för motorcyklar. En stor underbar framtid väntar / Nu är den bästa tiden i ditt liv är en fängslande text, underhållande att läsa för sina visioner och rörande för sina skildringar av till exempel av huvudpersonens förhållande till sina hundar. Även Adam Roberts ”Tingens ordning”, en novell om religion och ett enormt religiöst projekt, är läsvärd på ett underfundigt sätt, om än inte riktigt lika intressant som Doctorows bidrag. Här finns bitvis fascinerande bitar, som beskrivningen av huvudpersonens reaktion på sin broders nakna ansikte eller själva det projektet som står i novellens centrum.

”Science fiction eller fantasy? I mycket beror det på hur läsaren väljer att betrakta berättelsens idéinnehåll och de tänkbara förklaringarna till det som händer”, står det i presentationen av Nicola Griffiths ”Yaguara”. Personligen läser jag den definitivt som ett exempel på den sistnämna litteraturformen, och det här är inte en novell jag hade valt att ha med i en renodlad sf-tidskrift. Vilket hade varit synd, för det är en bra novell, en mycket mänsklig sådan och med långt närmare, och bättre, skildrade personer än numrets övriga noveller. Det känns nästan lite synd att den föregår Harlan Ellisons ”Seende”, för en av mina främsta invändningar mot hans novellistik är att jag sällan tycker att han lyckas levandegöra sina personer och att hans berättelser lider av det — vissa mer än andra. Så klarar sig till exempel ”The Man Who Rowed Christopher Columbus Ashore” (publicerad i Nova science fictions femte nummer som ”Mannen som rodde Kristoffer Columbus i land”) alldeles utmärkt, ”The Whimper of Whipped Dogs” okej, medan noveller som ”‘Repent, Harlequin!’ Said the Ticktockman” eller ”I Have No Mouth, and I Must Scream” hade kunnat bli ännu bättre. ”Seende” är inte en dålig novell, men den lider av samma problem som de två sistnämnda utan att på samma sätt kunna lyfta andra kvaliteter istället.

Bertil Mårtenssons avslutande novell, ”Marsiansk terapi”, är en underfundig och roande liten sak och säkerligen värd att fundera på någon gång om man inte ser någonting i världen värt att tycka om, men inte så hemskt mycket mer än så, och numrets två avslutande noveller är i mina ögon dess svagaste.

Bra läsning, ändå. Läs, du också.

Merom science fiction, tidskrifter, litteratur, noveller, liberalism, nova sf

Because of his intellectual audacity, the chillingly distant mannerism of his narrative art, the austerity of the pleasures he affords, and the fine cruelty of his wit, Thomas M. Disch has been perhaps the most respected, least trusted, most envied and least read of all modern first-rank SF writers.
  ? John Clute, i The Encyclopedia of Science Fiction

Science fiction-författaren Thomas M. Disch begick för några dagar sedan självmord. Om det, eller honom, har jag inte mycket att säga, men jag skulle vilja citera några som hade det.

Patrick Nielsen Hayden skrev på Making Light:

I certainly read him; his SF novels of the 1960s and 70s, particularly Camp Concentration and 334, had an enormous impact on me. But ?least read? may be true: according to publishing legend, his SF masterpiece On Wings of Song had a 90% return rate in its 1980 Bantam paperback edition. Despite that, he went on to hit bestseller lists with his 1991 horror novel The M.D. Just as unexpectedly, his children?s book The Brave Little Toaster was adapted into a popular Disney cartoon.

He could be hard to take, both in person and in his public interactions with the SF world. He played the game of literary politics hard, and sometimes lost badly. He frequently seemed to have no patience for his allies, much less his enemies. Of his other career, as noted poet Tom Disch, I can?t say much, except that to my mind the poetry was often good. In his later years he wrote a blog; after he began to post frequently on the depravity of Muslims and immigrants, I became unable to keep reading it.

The Disch I prefer to remember was no nicer than that, but much smarter: a brittle and brilliant ironist with a bright wit and no optimism whatsoever.

John-Henri Holmberg skriver på forumet på fandom.se:

Några ord ska väl ändå tilläggas, för den ? som jag hoppas inte förekommande ? händelse att någon här inte närmare känner till Thomas M. Disch.

Han var poet, librettist, författare och kritiker. Han var sarkastisk, pessimistisk, mycket rolig, mycket elak och en av de mest bländande talangfulla stilister som någonsin skrivit i sf-formen. Han var dessutom en mångbottnad, rikt beläst och mycket krävande författare. Många hyllade och beundrade honom. Få läste honom.

Han blev lurad av Disneybolaget, som gjorde tecknad långfilm av hans suveräna kortroman The Brave Little Toaster och dessutom följde upp filmen med kortfilmer och kringprodukter. Disch sålde rättigheterna för en löjligt liten klumpsumma, bland annat eftersom de köptes via bulvan, och fick aldrig ett öre i royalties. Det bidrog förmodligen till hans självmord, eftersom ett normalt avtal skulle ha gjort honom ekonomiskt oberoende.

Disch debuterade vid 22 års ålder med sf-novellen ”The Double Timer”; två år senare publicerades hans första dikt, ”Echo and Narcissus”.

Under 1960-talet och början av 1970-talet skrev Disch den större delen av sin publicerade sf. Han kom tidigt att förknippas med den nya vågen och publicerade sig ofta i dess ledande tidskrift, den brittiska New Worlds. De mycket måttliga inkomsterna från sf-novellistiken utökade han genom att skriva litteratur- och teaterkritik i bland annat Washington Post, Los Angeles Times, Harper’s och The Nation.

Dischs första sf-roman blev The Genocides, 1965. Den följdes av Mankind Under the Leash, 1966, Echo Round His Bones, 1967, Camp Concentration, 1968, 334, 1972, och On Wings of Song, 1979. Han arbetade under många år på en oändligt omsorgsfullt konstruerad stor sf-roman som han menade skulle bli hans livsverk och en bok som demonstrerade att sf skulle kunna vara betydande litterär konst; arbetstiteln var ”The Pressure of Time”. Den har aldrig publicerats och jag har inte heller hört att den någonsin fullbordades.

Vid sidan av sf-romanerna utgav Disch ett par mångbottnade thrillers i samarbete med John Sladek (The House That Fear Built, Black Alice). Han skrev den viktorianska psykologiska thrillerpastischen Clara Reeve (under pseudonymen Leonie Hargrave). Han publicerade fyra kontinuerligt allt mer bisarra ”gotiska” skräckromaner: The Businessman, The M.D., The Priest och The Sub. Han skrev en faktiskt alldeles lysande romanversion av inledningssäsongen av TV-serien ”The Prisoner”, med samma titel (1969). Hans sista roman blev The Word of God, utgiven i år, som jag hittills inte har läst; allt tyder på att han i den uppgivit alla tankar på att skriva kommersiellt säljbart, men den var ett försök att exorcera upplevelsen av hans livskamrat Naylors död, starkt självbiografiskt färgad men föregivet berättad av Gud.

Dischs poesi utgavs i tio samlingar; en elfte utges senare i år. Han räknades till de betydande amerikanska poeterna och prisbelönades upprepade gånger för sin lyrik.

Sf-novellerna samlades i sju volymer, varav den sjunde The Wall of America, nu utkommer postumt. Noveller som ”Descending”, ”The Squirrel Cage”, ”Casablanca”, ”Getting Into Death” och ”The Asian shore” är bland de språkligt, associationsmässigt och metaforiskt rikaste inom sf-litteraturen; Samuel R Delanys boklånga studie The American Shore är en dekonstruktion och analys av Dischs korta novell ”Angouleme” (en av episoderna i romanen 334) som visar på vidden av Dischs litterära kreativitet och djup.

Bland romanerna är 334 ytterligt märklig; liksom nästan alla Dischs sf-romaner är den en dystopi (undantaget, hans mest optimistiska roman, är On Wings of Song), men den är också oändligt komplex i komposition och litterär teknik, med stilgrepp lånade från den nya franska romanen och med en medveten parallellitet i skeenden mellan det avbildade framtida USA och Rom år 334.

Disch kritik publicerades i fyra böcker. The Castle of Indolence och The Castle of Perseverance handlar om lyrik; The Dreams Our Stuff Is Made Of och On SF ägnar sig i gengäld åt science fiction. Hans primära klagomål på sf är att formen tyvärr i allt väsentligt tillhör barnlitteraturen, ett påstående som hans egna verk i belägger.

Tom Disch blev bara 68 år gammal; det han publicerat under senare tid, liksom hans faktiskt enligt många tecken pånyttfödda kreativitet, ger vid handen att hans skaparkraft och intellektuella skärpa var orörda av tidens gång. Hans död är en stor förlust för litteraturen. Men kanske en stor befrielse för Tom Disch, vars depression var väldig, mångårig och outhärdlig.

Mer om science fiction, litteratur, böcker, författare, thomas m. disch, poesi, död

SF-Bokhandeln har en EuroPride-lista med relevant science fiction och fantasy. Allt är inte bra, några titlar skulle jag gärna ha lagt till, men det finns ett gäng bra författare och böcker där. Kul initiativ! Om så bara för att det är böcker som förtjänar att läsas.

Mer om science fiction, fantasy, pride, europride, sexualitet, böcker

Science fiction och fantasy definieras lämpligen utifrån sitt förhållande till verkligheten, snarare än till exempel utifrån miljö eller rekvisita, som ibland blir fallet. Båda litteraturformerna behandlar ? naturligtvis förenklat ? det som inte är, men science fiction det som skulle kunna vara, hade varit eller är möjligt med hänsyn till vår kunskap om hur världen fungerar medan fantasy sysslar med det som uttryckligen inte skulle kunna vara, ha varit eller bli. Det finns många gemensamma beröringspunkter i form av förlag, författare, läsare, fandom, publikationer, historia och så vidare, och narrativa strategier som är aktuella i båda fallen. Det ständiga tjatet om gränserna dem emellan (som jag ändå bidrar till här, och förmodligen kommer att bidra ytterligare till i form av en senare essä på Vetsaga) ter sig i mina ögon ofa ändå en smula överdrivet: visst kan särskilt fantasy vara svårdefinierat i de enskilda fallen, men det är inte på långa vägar gränsen mot science fiction som är den oskarpaste.

Johanna Sinisalos Ennen päivänlaskua ei voi (Bara sedan solen sjunkit i svensk översättning, Not Before Sundown i Storbritannien och Troll: A Love Story på den amerikanska marknaden) är ändå intressant ur det perspektivet, som illustrerat av kommentarerna till den här recensionen:

Det kan ju påpekas att Sinisalo är noga med att boken inte är fantasy, utan science fiction. Trollen är en hominid art; det finns inget övernaturligt eller magiskt i berättelsen.
 ? Johan A.

Jag kan inte påstå att jag är någon höjdare på genredefinieringar, eller att jag orkar bry mig om dem särskilt mycket, men det ligger väl något i att kalla det science fiction. Eller i alla fall inte ren fantasy, vad nu det skulle vara.

Annars är väl troll typiskt övernaturliga. Eller räcker det med en någorlunda vetenskaplig vinkel för att det ska bli science fiction?
 ? Daniel A.

Men detta är ju inte sagans troll, eller rättare sagt, det är en vetenskaplig förklaring av sagans troll, som saknar övernaturliga inslag. Ja, det gör det till science fiction.
 ? Johan A.

Premissen i boken bygger på någonting som vi vet inte är, men som hade kunnat vara: ett skyggt, oupptäckt djur som visserligen skymtats med jämna mellanrum (därav folktrons troll) men som mycket länge undgick vetenskaplig upptäckt. Hade du bara slängt in ett troll (någonting vi vet inte finns) utan förklaring hade det varit en annan sak.
 ? Johan J.

Den premiss, det novum, som Sinisalos roman bygger på liknar mycket den som finns i Naomi Noviks fantasyserie Temeraire. Hos Sinisalo finns troll, som är ett slags däggdjur, men världen fungerar i övrigt som vi känner till den. Hos Novik finns drakar, som är ett slags reptiler, men världen fungerar i övrigt som vi känner till den. Sinisalos berättelse är mer nedtonad, hennes troll mer plausibla och har, skygga som de är, inte påverkat världen i någon större utsträckning, vetenskapligt upptäckta först i modern tid. Noviks drakar påverkar i större utsträckning människans värld, har ett typiskt traditionellt fantasydrag i det att de kan lära sig människors språk, och saknar närmare vetenskaplig förklaring eftersom de är en självklar del av det artonhundratal de befinner sig i ? och det skulle förstås vara betydligt svårare att göra ett försök att vetenskapligt förklara en ras som talar med människor, även om sf-läsare sällan har några problem med det så länge som talarna råkar komma från ett annat solsystem. Även om de på andra sätt är fullständigt annorlunda böcker, hittar man likväl inte några större skillnader i brytpunkten mellan vad som, om man accepterar den uppdelningen, gör dem till science fiction eller fantasy.

Mer om fantasy, science fiction, drakar, troll, litteratur, böcker, kultur

Häromdagen läste jag Maureen F. McHughs debutroman China Mountain Zhang, från 1992, och funderade på hur mycket chansen att någon skulle bestämma sig för att skriva en sf-historia där Kinas ekonomiska och kulturella dominans innebär en huvudsakligen socialistisk, antikapitalistisk värld har minskat sedan dess.

Mer om science fiction, litteratur, böcker, kultur, kina, socialism