Ytterligare en fantastiknovelltävling har sett dagens ljus: Catahya anordnar en som, uppfriskande nog, för en gångs skull ligger på hösten. Kul, tycker jag. Vilket i och för sig är lätt att säga, eftersom jag i någon mån är medskyldig (som så ofta annars genom att få en idé att jag tycker att någon borde genomföra och sedan släppa den så att andra får ta hand om allt jobb).
? Deadline: 31 december.
? Novellen skall vara antingen fantasy, skräck eller science fiction.
? Maximal längd: 25 000 tecken inklusive mellanslag.
? Bidragen ska skickas som ren text i ett mail till novelltavling@catahya.net . Bifogade filer kommer att raderas olästa.
? Varje bidrag skall ha en titel samt författarens namn, adress och mailadress.
? Bidragen ska vara skrivna på svenska.
? Max två bidrag per person.
? Bidraget får inte tidigare ha publicerats öppet vare sig på Internet eller i pappersform. Undantaget är till exempel stängda forum för en liten publik.
? De vinnande bidragen kommer att publiceras på Catahyas hemsida och delas ut i pappersformat tillsammans med föreningens kommande antologi, om inget oväntat inträffar. Under ett år efter publicering får inte bidragen publiceras någon annanstans utan Catahyas tillstånd.
Mer om noveller, novelltävlingar, tävlingar, litteratur, kultur, fantasy, science fiction, skräck
Om du bor i Uppsala, eller har möjlighet att ta dig dit 31/10-2/11, så tycker jag att du skall passa på att gå på höstens svenska litterära science fiction- och fantasyevenemang: Kontext.
Gratis medlemskap för personer under tjugosex år, för övrigt.
Mer om sf-kongresser, uppsala, science fiction, fantasy, litteratur
Vertigo är ett förlag jag önskar att jag kunde uppskatta mer. Jag tycker om energin och engagemanget, så med jämna mellanrum köper jag någonting och ser om jag faktiskt skall tycka om litteraturen också. Ibland fungerar det ? Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (ursprungligen publicerad av Norstedts) är om inte fantastisk så i alla fall något annorlunda, hyggligt underhållande och definitivt läsvärd. De har en bitvis intressant klassikerutgivning (som tyvärr blir något begränsad för den som, liksom undertecknad, helt enkelt inte är särskilt intresserad av erotisk litteratur) och jag har diverse böcker jag ramlat över utan att riktigt tänka på vilket förlag som gett ut dem, som Hatets sånger och kleist ? slutet. Däremot har jag händer det ofta att jag har svårt för deras svenska skönlitterära författare, som Gunnar Blå och Anastasia Wahl. Det blir lätt för mycket, en balansgång som överträds vilket slutar i att jag som läsare mest känner jaha och inte mycket mer inför det hela. Ändå har jag haft planer på att läsa C.J. Håkassons Fjärilen från Tibet mer eller mindre sedan den gavs ut, utan att det riktigt blivit av förrän härom natten.
Håkansson lyckas, huvudsakligen, balansera sitt våld och sitt språk på en intensiv, närvarande nivå utan att det blir så mycket att det blir parodiskt eller så mycket att man bara kopplar bort det. Det finns något undantag ? ”Vilddjuret öppnade sina oändliga anusögon och ejakulerade sin skit över världen” är väl, som tidigare har påpekats, kanske inte hans mest lyckade formulering ? men på det stora hela fungerar det. Delvis därför att energin och känslorna i boken får både våld och språk att kännas rätt och naturligt, någonting som hör hemma där. Delvis därför att det aldrig bara blir en orgie i blod, inälvor och död utan någonting som sker personer man bryr sig om. Håkansson har, som jag skrev i kommentaren till det femte numret av Eskapix, förmågan att göra fiktiva människor levande. En efter en går de under, men inte förrän de redan har sett kaoset drabba personerna de älskar. Utan relationer som känts verkliga hade Fjärilen från Tibet inte varit en bra bok. Det är den.
Eftersom den redan behagligt korta romanen är uppdelad i ett antal olika berättelser kan Håkansson hålla igång en intensitet som bara någon enstaka gång (i biten om Kajsa) tappar lite av sin energi. Det bidrar till att göra Fjärilen från Tibet till en bok värd att uppleva.
Mer om litteratur, böcker, skräck, våld, håkansson, fjärilen från tibet
I februari skrev jag om att Neil Gaiman tidsbegränsat skulle lägga ut ett av sina verk för gratis läsning på nätet, och ställde mig frågande till att det av allt att döma verkade bli den långa och bitvis sega American Gods, som definitivt är en av de minst lämpade Gaimanböckerna att läsas på skärmen.
Nu är det tydligen dags för Neverwhere. Inte bara en bättre bok, utan också, tror jag, en bok mer lämpad för syftet.
För övrigt kan jag inte låta bli att undra hur vi kommer att betrakta kommentarer som ”nu har ytterligare en bok tidsbegränsat lagts ut på nätet” om femton år. Eller fem. Det känns hyggligt tidsbundet.
Mer om fantasy, neil gaiman, internet, böcker, litteratur
De senaste dagarna har två nya texter dykt upp på Vetsaga. Lennart Svensson har bidragit med ”Överlägsen teknik”, som är en underhållande kortessä om överlägsen teknik i science fiction-litteraturen.
?Varje tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att skilja från magi? sa Arthur C. Clarke. Ja, hur annars ska man beskriva alla dessa intryck man får av av ny teknik: av att ställas inför nya bilmodeller, senaste mobilvarianten och senaste dataskärmen från Zapple, med hoppande ikoner, atmosfäriskt djup och skärmsläckare i form av simmande fiskar, som om det vore ett akvarium man såg?
Roland Barthes beskrev (i Mytologier, 1957) presentationen av nya Citroën DS som vore det ett rymdskepp: folk gick fram till denna sköna strömlinjeform och tog på den, smekte plåten och förundrades ? och förvånade sig sedan över att den faktiskt hade skarvar och gummilister kring dörrarna. Eller som när Chrustjov och co. fick sig förevisat den första Vostokraketen; man betedde sig inför denna skapelse som bönder på en marknad sa han, man vidrörde skrovet som i trans. Det enda man inte gjorde var att slicka på det …
Daniel Albertsson har i ”En vägbeskrivning till Newford” skrivit en presentation av Charles de Lints Newford som jag tycker fångar de viktigaste aspekterna av staden och de Lints författarskap ? inte minst hoppet. Läs.
Mer om science fiction, fantasy, essäer, teknik, hopp, litteratur, kultur, böcker
Medan jag gör annat kan man passa på att läsa ett gäng mer eller mindre alternativhistoriska limerickar. Vem som vann ser man här. Jag blev positivt överraskad, faktiskt. Hade förväntat mig att idén skulle vara lite för udda för något gensvar att tala om egentligen.
Mer om science fiction, limerickar, litteratur, poesi, tävling
Både Ampersand och Vetsaga kan vara svåra att nå från lördag kväll till söndag morgon, eftersom webbhotellet skall uppdatera MySQL och PHP på servern sidorna ligger på.
För övrigt är det roligt att Hugopriset för bästa Dave Langford ? eller bästa fanskribent ? vanns av John Scalzi, och inte Dave Langford, i år. För omväxlings skull, om inte annat.
För en och en halv månad sedan läste jag Maureen McHughs China Mountain Zhang, som jag av en rad anledningar tyckte mycket om. Matthew Cheney skriver om en av dem i Strange Horizons:
What I realized when I read it this time is that China Mountain Zhang is an example of a rare type of science fiction that I particularly love, and that is, in fact, one of the only types I have much interest in reading these days: The story of ordinary people doing ordinary things in an imagined world.
Berättelsen om Zhang, och de människor han kommer i kontakt med, är även en berättelse om världen runt dem. Men den förändring som sker, berättelsens framåtskridande, handlar om deras egna liv. Olikt Cheney tycker jag inte nödvändigtvis bättre om den här sortens science fiction, men det betyder inte att jag inte skulle vilja se mer av den. Särskilt inte om den är så bra som China Mountain Zhang.
”Listen, Hergal, I stated, ”I’m afraid I’ve put in an order to have you officially cut out of my circle of friends. It’s not that I don’t like you. I mean, you’re really lovely, particularly with your??er??wings, but I’m just tired of everyone coming up and saying to me: ‘Is it true that you know that floop Hergal? Do tell!’”
”I see,” said Hergal. He didn’t even have the politeness to cry. Everyone in the Jang always cries when they’re officially cut out of circles.
”Oh well, there’s nothing more to be said then, Hergal.” I got down from the chair and bounced on the crystallize-rubber floor. My bee fell on my head.
”Oh farathoom!” I snapped.
Hergal looked a bit surprised, but he didn’t bat a gold fiber eyelash until I strode to the doorway.
”Er,” he ventured then.
”What did you say?”
”Er,” Hergal admitted. ”Perhaps you’d tell me what circle you’re cutting me out of.”
”Mine, you thalldrap!” I yelled.
”But … who are you exactly?”
Biting the Sun, Tanith Lee.
Mer om science fiction, litteratur, citat