Ampersand

Kvällens vettigaste uppmaning.

Mer om science fiction, fantasy, sf-kongresser, uppsala

Nova science fiction nummer femton dök upp för ett kort tag sedan och har redan hunnit bli det näst senaste numret (själv fick jag nummer sexton bara några få dagar efter detta), och det är förstås trevligt att redaktionen anstränger sig (eller är tvingad att anstränga sig) för att hinna ikapp den planerade utgivningstakten. Temat för det här numret är ”novellerna som formade science fiction” och det består, utöver ledare och recensioner, av åtta noveller publicerade mellan 1934 och 1955. Några av dem hade jag läst tidigare, några av dem hade jag inte läst tidigare men till skillnad från de flesta gånger när jag stöter på redan lästa noveller i tidskrifter eller antologier läste jag alla åtta för att bättre kunna se dem i ett sammanhang eller en utveckling.

Numret inleds med Stanley G. Weinbaums ”Marsiansk odyssé” (”A Martian Odyssey”, översättning Anders Bellis och John-Henri Holmberg), som både är dess tidigaste och litterärt svagaste del. I Holmbergs ledare, som den här gången inte blir längre än tolv sidor, kommenteras den på följande sätt:

Det är lätt att se att ”Marsiansk odyssé” är en valhänt skriven novell, berättad retrospektivt på ett långt ifrån helt övertygande sätt och med inte så lite ansträngd humor. Ändå har den fortfarande charm och fräschör, och när den publicerades jublade läsarna. Vad de fann i den var bättre fångad dialog än man varit vana vid, humor, som dittills varit sällan förekommande i sf-tidskrifterna, ett nästan lika ovanligt försök till personteckning (även om man kanske måste konstatera att det stannade just vid ett försök) — men dessutom, och framför allt, en skildring av främmande varelser som verkligen var främmande.

Och visst — någon charm har den allt fortfarande, men det är ändå en novell som man nog idag bör läsa huvudsakligen som ett tidsdokument och en bit litteraturhistoria, väl medveten om att den är föråldrad på en lång rad sätt. Science fiction är, tack och lov, mycket bättre än så här nu för tiden. Inte heller tycker jag att Isaac Asimovs ”Natten faller” (”Nightfall”, översättning Anders Bellis och John-Henri Holmberg) riktigt har åldrats med full värdighet, men så har jag också svårt för all den skönlitteratur jag har läst av Asimov, som tragiskt nog aldrig riktigt verkade lära sig att hantera det där med att skriva. Vilket är synd — för vilken novell det här hade kunnat vara om den hade skrivits, eller skrivits om, av någon annan med större känsla för stilistik, för dialog och inte minst för personteckning och psykologisering. Det blir mycket svårare att ta till sig människors skräck när författaren inte riktigt klarar av att skildra den. Ändå är det här en bra novell, en text som är värd att läsa inte bara för att den är en viktig del av hur science fiction formades, utan också för sin alldeles egen skull.

Det av de åtta verken som gjorde allra mest intryck på mig under läsningen, kanske delvis för att det även tillhörde dem som jag inte tidigare hade läst, är Tom Godwins ”Kalla ekvationer” (”The Cold Equations”, översättning Mats Dannewitz Linder). ”Kalla ekvationer” är en mycket stark novell om det oundvikliga, om att medmänsklighet och den bästa viljan i världen inte alltid räcker till när de konfronteras med verkligheten. Det är en novell det är svårt att stå oberörd inför, trots — eller eftersom — att dess slutsats är så självklar. Även C.L. Moores ”Någon kvinna född” (”No Woman Born”, översättning Brita Planck) tillhör numrets allra bästa bitar: skildringen av Deidre, sedd genom Harris och på sätt och vis delvis genom Maltzers ögon med allt vad det innebär för hur läsarens uppfattning av henne utvecklas, är riktigt bra.

Tillsammans med Ray Bradburys ”Ett dån av åska” (”A Sound of Thunder”, översättning Anders Bellis), Judith Merrils ”Som bara en mor” (”That Only a Mother”, översättning Ylva Spångberg), Cordwainer Smiths ”Ett parti Råtta och drake” (”A Game of Rat and Dragon”, översättning John-Henri Holmberg) och Theodore Sturgeons ”Med glädje världen försaka” (”The World Well Lost”, översättning Johan Anglemark) skapar de ett intressant nummer, kanske mest för dem som har läst en del science fiction men inte tillräckligt mycket för att ha så god koll på genrens historia att det är självklart att man har läst de här novellerna. De som aktivt och engagerat har läst sf i tjugo, trettio år eller mer och haft åtminstone något intresse av hur den utvecklats lär ha haft en stor chans att stöta på de här texterna tidigare. I alla fall om man inte bara läser på svenska — hälften av novellerna publiceras i översättning för första gången i det här numret. Jag är inte lika säker på att den fungerar som en god introduktion till personer som aldrig tidigare har läst science fiction; som en första smakbit skulle jag personligen hellre ge en samling noveller utvalda huvudsakligen med kvalitet, och inte litteraturhistoriskt intresse, som kriterium, för även om det finns riktigt bra noveller här också kan det förmodligen vara svårt att ta till sig några av texterna här om man som läsare ställer krav på till exempel stilistik som inte fanns inom sf-fältet när de skrevs.

På det hela stora är det ett intressant nummer med ett väl valt tema. I vissa fall, som till exempel när man valde att vika ett nummer helt och hållet åt Poul Andersons novellistik, har jag varit något mindre entusiastisk, men det här fungerar alldeles utmärkt.

Mer om science fiction, tidskrifter, litteratur, kultur, nova sf

Strange Horizons är en av de mest intressanta nättidskrifter, eller tidskrifter över huvud taget, som finns inom science fiction- och fantasyvärlden. Inte så mycket för artiklar, recensioner och dylikt, som jag måste erkänna att jag hellre läser annorstädes, som för dikterna och framför allt novellerna. Det finns mycket kul på Strange Horizons. Dessutom är allt öppet och fritt att läsa för vem som helst med en internetuppkoppling. Hur har man råd med det? Donationer. Ni vet att ni vill.

Mer om science fiction, fantasy, strange horizons, litteratur, internet, tidskrifter

Science fiction- och fantasykongressen Kontext, i Uppsala 31/10-2/11, har tillkännagivit sin andra hedersgäst (tillsammans med den brittiske sf-författaren Jon Courtenay Grimwood) i form av fantasyförfattaren Erik Granström. Kom dit!

Mer om fantasy, science fiction, sf-kongresser, uppsala, litteratur, böcker

Ett IRC-citat:

<ville84> http://www.sfbok.se/asp/Artikel.asp?VolumeID=75435
<ville84> vad fan är det där?
<ville84> varför ges det ens ut sånna böcker 2008?

Jag tycker lite synd om Henrik Larsson, som debuterar med fantasyboken Krigarhjärta nu i dagarna. Antingen har han skrivit någonting ordentligt klichéfyllt, eller så har förlaget gjort sitt bästa för att få det att låta så. Smaka på den här beskrivningen:

En gastkramanande äventyrsberättelse om en pojke som förs bort av ett krigarfölje och långsamt upptäcker att han är mer än en vanlig bondpojke.

Han flyr från stenbrottet där han arbetar som slav, och hamnar i krig.

Första delen i en ny storslagen fantasytrilogi av debutanten Henrik Larsson. En svensk motsvarighet till ”Sagan om klanen Otori”!

Eller bokhandelns beskrivning som länkas ovan:

9-årige Eriks liv tar en dramatisk vändning när den lilla by han lever i skövlas av ett krigarfölje. Han blir tillfångatagen och förs som slav till ett stenbrott i det främmande och varma Söderland. Åren går och Erik växer sig allt starkare. Långsamt börjar han förstå att han inte bara är en vanlig bondpojke, utan att ödet har något mer i beredskap för honom …

Se också reaktionerna på Catahya.

Mer om fantasy, litteratur, böcker, debut, kultur

Via Liz Williams hittar jag Bishidas ”When Harry Met Sexism” i The Guardian, om det mottagande som kvinnor (och science fiction) får. Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till artikeln: den försöker säga någonting viktigt, som jag håller med om och tror att det är bra att man lyfter fram, med en lång rad illa valda exempel.

Att vända sig mot beskrivningen att J.K. Rowling ”tricked parents into letting their kids read books filled with sex, murder, and homosexual role models” är förstås inte särskilt svårt, men det har mer att göra med att den rimligtvis utgår från en konservativ värdegrund få av oss delar. Homosexuella förebilder hade för övrigt varit en fördel (fler sådana i ungdomslitteraturen skulle verkligen inte skada) ? om de hade funnits. Sju böckers tung heternormativitet vägs inte upp av att författaren i efterhand konstaterar att hon alltid betraktat en av huvudpersonerna som homosexuell.

Det J.K. Rowling har gjort kan beundras på många sätt. För att hon arbetat hårt, trott på sig själv och lyckats. För att hon fått barn som annars sällan läst att börja läsa. För hennes filantropi. Det betyder inte att hennes böcker inte har en lång rad litterära brister åtminstone jag som läsare har svårt att ignorera. Hade Harold Bloom undvikit att kritisera böckerna om Rowling hade varit man? Det betvivlar jag ? det är sådant som händer om böcker är både så synliga och så illa skrivna. Dan Browns kön har inte räddat honom från att i många kretsar mer eller mindre bli synonym med säljande skräp.

Dessutom är det svårt att se mot vem Bishida egentligen vänder sig (min fetstil).

In terms of which books sell plentifully and are acclaimed among knowledgeable fans, speculative fiction is not male-dominated at all ? quite the opposite. It is the critical establishment which marginalises women. Bestselling female contenders remain unacknowledged while their male counterparts are robustly namechecked, absorbed reliably into the official history of the genre.

Readers who rave about the scope of Lord of the Rings, in which a club of white men flee (a) a big burning vagina and (b) some black guys in hoods, are simply unaware of the awesome complexity of Katharine Kerr’s Deverry sequence of Celtic fantasy novels.

Hur var det nu? Kritikeretablissemanget eller läsarna? Förstås rent bortsett från att det är både löjligt och onödigt att beskriva The Lord of the Rings som ett verk där en grupp vita män flyr ”a big burning vagina”, eftersom det är en bild snarare hämtad från de senare filmatiseringarna, som man knappast kan lasta Tolkien för. Och att berättelserna kring Arda är hyggligt komplexa. Och att nästan ingen fantasyförfattare, oavsett kön och oavsett hur bra de skriver, får i närheten av lika mycket uppmärksamhet som just Tolkien. Och att Katherine Kerr är en så dålig stilist att man skulle kunna fylla bokhyllor med de kvinnliga fantasyförfattare som hade varit bättre valda exempel. Som Farah Mendlesohn (som bland annat har skrivit Diana Wynne Jones: Children’s Literature and the Fantastic Tradition) påpekar så finns det dessutom gott om litteraturvetenskapliga studier av Diana Wynne Jones, som även tillägnas en konferens nästa år. Bara för att ta några exempel.

Det är synd att Bidisha argumenterar så illa. För jag tror att hon har rätt: kvinnliga science fiction- och fantasyförfattare får ofta mindre uppmärksamhet än deras verk förtjänar. Hon hade kunnat lyfta det på ett så mycket bättre sätt, bara.

Mer om fantasy, science fiction, sexism, litteratur, kultur, harry potter

Hur övertygar man publiken om att någonting är bra? Man låter dem koppla till någonting man vet att de uppskattar.

Det är i alla fall inte lika illa som när en det mesta i en genre plötsligt skulle heta Sagan om … Ah, Tolkien, se vad ditt stackars arv har skapat.

Mer om fantasy, film, kultur, tolkien

Åcon 3, Mariehamn 21-24/5.

Imagicon 2, Stockholm 16-18/10.

Mer om science fiction, fantasy, sf-kongresser, stockholm, åland, litteratur, kultur

För några dagar sedan plockade jag upp The Space Merchants, av Frederik Pohl and C.M. Kornbluth, utan att egentligen ha vare sig tid eller avsikt att läsa den. Några kapitel senare insåg jag vad jag gjorde och lade ifrån mig boken, men det räckte för att jag skulle slås av hur häpnadsväckande fri från subtilitet skildrandet av reklamvärldens sätt att styra människornas liv var. I The Space Merchants, som publicerades i början av femtiotalet, har reklammakarna ? som vi, mycket tydligt, får veta inte är att betrakta som en positiv kraft ? mer eller mindre tagit kontrollen. Problemet med bokens budskap är att det verkar vara skrivet med slägga. Det kan väl knappast vara särskilt ovanligt att betrakta det som en litterär brist? Ett av läsningens nöjen är att som läsare själv få dra slutsatser, oavsett om vi drar dem för att verket manar till eget tänkande eller för att författaren skickligt har lett läsarna i ett koppel de inte ens ser. Det fungerar så mycket bättre än kedjor som rasslar varje gång man vänder blad.

Mer om science fiction, litteratur, retorik, böcker, kultur

Nova science fictions utgivning under året kommer till viss del präglas av de aktuella svenska sf-kongresserna, meddelar John-Henri Holmberg. Nummer sexton skall enligt planen ges ut lagom till ConFuse i Linköping i juni och därför innehålla en ? originalpublicerad ? kortroman av kongressens ene hedersgäst, Cory Doctorow. Nummer sjutton skall bland annat innehålla en novell av Stockholmkongressen Stocons hedersgäst Diane Duane, och nummer nitton ett bidrag av Jon Courtenay Grimwood, som kommer till Kontext i Uppsala 1/30-2/11. Både kongresserna och Nova-numren är värda att se fram emot. Jag rekommenderar såväl besök som prenumeration.

Mer om science fiction, sf-kongresser, litteratur, tidskrifter