En recension av Naomi Noviks Hans majestäts drake och Jadetronen

Steven Ekholm har recenserat de två första böckerna i Naomi Noviks Temeraire i Dagens Nyheter. Jag ställer mig inte lika positiv till böckerna som Ekholm ? även om det egentligen är svårt att avgöra, så mycket mer beskrivande än bedömande som recensionen är ? men tycker ändå att han lyckas med att ge en fungerande bild av böckerna. Ingressen får mig däremot att höja en smula på ögonbrynen.

Naturligtvis hamnar recensionen under Barn & ung-avdelningen. Det är, trots allt, Bonnier Carlsen som har givit ut dem, och det skulle vara förvånande om de därefter blivit placerade någon annanstans. Problemet är att jag egentligen inte tycker att det här är ungdomsböcker. Lättillgängliga? Ja. Ytliga? Ja. Böcker som ungdomar kan läsa utan problem? Definitivt. Ungdomsböcker? Nej. Det är en litteraturkategori för böcker som är skrivna och utgivna för en ungdomspublik ? vilket Temeraire inte är. Eller som jag skrev i min recension av de tre första böckerna:

His Majesty’s Dragon kom nyligen ut i översättning av Lottie Eriksson på Bonnier Carlsen under titeln Hans majestäts drake. Varför är egentligen en bra fråga: Bonnier Carlsen är ett barn- och ungdomsförlag och även om om Novik skriver mycket lättillgängliga böcker som förmodligen kan läsas av ganska många ungdomar så är det här inga ungdomsböcker. Svaret handlar förmodligen dystert nog om hur fantasygenren betraktas i Sverige idag.

Jämför nu de båda citaten nedan. Det första är taget ur Ekholms recension, det andra är recensionens ingress.

Böckerna om draken Temeraire och dennes plikttrogne kapten, William Laurence, är en riktigt välskriven blandning av olika i sig väldigt typiska genrer. Först och främst är de historiska romaner, där Napoleonkrigens många detaljer och framför allt livet till sjöss är i fokus. Samtidigt är böckerna också i hög grad ett slags välskrivna Jane Austen-pastischer, där frågor kring social rang, plikt, moral, svartsjuka, fördomar och samvetsfrågor ständigt kommer upp.

Sedan har vi ju det här med drakarna.

Naomi Noviks böcker om draken Temeraire och hans drakförare Will Laurence hör till de mest älskade fantasyböckerna just nu. Steven Ekholm läser dem och hittar en välskriven blandning av ungdomsfantasy, historiska sjöromaner ? och oväntad Jane Austen-moral.

Ekholm kallar aldrig böckerna för ungdomsfantasy. Kanske tycker han inte att de är det, kanske tycker han att det kommer att vara så självklart att han inte behöver nämna det, kanske tycker han inte att det är viktigt. Jag vet inte. Men varför i all världen skulle ett eventuellt Jane Austen-inflytande vara oväntat? Det är böcker som, så att säga, utspelar sig kring tiden då hon verkade. Någonstans ifrån måste Novik hämta inspiration till sin stil och sitt sätt att skildra det brittiska samhället. Varför i all världen ? om man inte skriver ingressen övertygad om att det rör sig om ungdomsfantasy och som sådant väsenskilt från allt vad Austen kunde tänkas ta sig för, förstås.

Har du läst Johan Anglemarks ”Fantasy ? bara för barn?”? Gör det, annars.

Mer om , , , , , , ,

Richard Morgan och sf-diskussionen

Via Åka och Arina kommer jag till Richard Morgans text om science fiction- och fantasyläsare och deras konflikter om vad som egentligen är överlägset vad och vilka som knappt borde få plocka upp en bok, än mindre en penna.

På det stora hela håller jag med Åkas kommentar. Jag har nästan dagligen tagit del av diskussioner kring fantasy och science fiction, bland olika läsargrupper inklusive sf-fandom, på svenska och engelska och ytterligare några språk, sedan yngre tonåren, och de citat Morgan lyfter fram är helt enkelt inte representativa. Att de förekommer går inte att förneka, men liksom Åka tror jag att de i stor utsträckning beror på att science fiction är en diskuterande, idéutbytande, introspektiv genre. Det är olyckligt att det ibland går överstyr, men det är tyvärr sådant som händer när det förs en konstant, känsloladdad debatt och om alternativet ? som jag misstänker ? skulle vara att avstå från den, då föredrar jag det här, därför att jag är övertygad om att det både gör det roligare att vara science fiction-läsare och att det driver genren framåt. Kulturell utveckling skapas bland annat av motreaktioner, av avståndstagande, av seriöst, det där fungerar inte så nu går jag och gör någonting helt annat för att visa hur mycket bättre det är.

You just don’t see this thrashing, squabbling more-valid-than-thou posturing among crime readers or writers. You don’t see the back-biting, you don’t see the antagonistic comparisons, you don’t see the defensive factionalism, and you don’t see the rage. What you do see, on crime writing blogs and messageboards and author websites everywhere, is a confident and unselfconscious enthusiasm for the form that doesn’t seem to need to denigrate something else in order to flourish. You see a broad and varied readership choosing from and enjoying what’s on the menu, a large, mixed bag of writers happy to serve it up for them, and above all a generous, live-and-let-live attitude that suffuses the whole genre.

Finns den utvecklingen på samma sätt inom deckargenren? Jag vet inte. Jag tycker mig inte se det, men det kan förstås bero på litterär enögdhet och att jag inte vet mer om deckarlitteraturens interna diskussion än slumpad slöläsare. Det är trevligt när man kan diskutera böcker utan att folk blir arga och ledsna och börjar slänga grova förolämpningar mot varandra, men den risken tycker jag är värd att leva med om det innebär att vi får en mer spännande sf-diskussion och mer läsvärd sf-litteratur. Och jag kan inte låta bli att jämföra det med vad Morgan skrev för Jeff VanderMeer att dela ut till Clariondeltagarna 2007.

2) Don’t write about a Startling New Technological Innovation ? write about the people this S.N.T.I. affects instead. Good stories are human stories, and it’s the impact of technology on human beings that’s fascinating, not the technology itself. This is a subtle distinction, which a lot of aspiring SF writers miss. (Come to that, so do a distressing number of successfully published SF writers ? I still don’t really understand how those guys get away with it. But you wouldn’t want to be like them. Would you?)

Jag håller helhjärtat med honom, men det är fortfarande a) ett ställningstagande för att det här sättet att skriva science fiction (som länge levde med sin egen litterära doxa som i viss mån fortfarande finns kvar, och där det helt enkelt inte är självklart att man måste tycka att Morgan har rätt) helt enkelt är sämre och b) ett konstaterande om att vissa författare gör saker de inte borde komma undan med. Visst ? han viftar inte med den verbala morgonstjärnan, men en smula grus kastar han i glashuset.

Mer om , , , ,

Spoilers

Upsalafandoms blogg finns en småintressant diskussion om det här med spoilers. När kan man förvänta sig dem? I vilken kontext kan man förutsätta att de kommer att vara där, när kan man förvänta sig att slippa dem och när borde man egentligen komma ihåg att varna känsliga läsare för att man ger sig in på avslöjande områden? Vad kan man förvänta sig av en recension, och hur skall recensenten behandla den svåra balansen mellan analyserande litteraturkritik och ren konsumentupplysning?

Känner man redan till vad som händer blir läsupplevelsen en helt annan. För en del kanske inte nödvändigtvis sämre, men har man fått det avslöjat för sig är det naturligtvis svårt att avgöra ? då har man över huvud taget aldrig fått chansen att betrakta texten med ovetande ögon. Vill man se hur väl den håller med spänningsmomentet bortkopplat kan man faktiskt läsa den igen. Att ha fått vad som sker avslöjat för sig gör att åtminstone ett sätt att betrakta ett verk är förnekat läsaren.

Mer om , , , , ,

Fantasy som verklighetsflykt

Är syftet med fantasy eskapism, verklighetsflykt? Vissa ? både förespråkare och belackare ? hävdar det ibland. Det är naturligtvis felaktigt: det finns gott om fantasy som skrivs av andra skäl och gott om läsare som läser fantasy av andra anledningar. Däremot tycker jag det är svårt att hävda att det inte skulle vara ett syfte. Frågan ”jag fick en kommentar om att … [fantasylitteratur] bara är sätt att fly från verkligheten … så vad tror ni, är det bara ett sätt att fly verkligheten, eller har det ett djupare syfte?” dök upp i ett forum för en och en halv vecka sedan, och inlägget nedan är vad jag svarade där då.

Att läsa böcker eller lajva är i högsta grad verkligt. Kan man överhuvudtaget syssla med något overkligt? Det som händer är att man är i verkligheten och har kul genom att tänka och agera på lite olika sätt. Det spelar ingen roll vad man gör så är verkligheten där. För korta stunder kanske man inte tänker på exempelvis jobbet. Men å andra sidan så kan man steka köttbullar eller köra en bil eller krama sin älskling för att också uppnå att inte tänka på jobbet. Skulle det också vara verklighetsflykt?

Nä, verklighetsflykt är en myt.

Visst, fantasylitteratur kan inte skiljas från verkligheten eftersom a) verkligheten innehåller fantasylitteratur, så de är en del av den och b) fantasylitteratur måste liksom alla andra mänskliga aktiviteter och allt annat mänskligt skapande utgå från verkligheten, eftersom det är allt vi känner till. Det betyder inte att begreppet verklighetsflykt blir meningslöst. Det skall rimligtvis tolkas som att man på något sätt och av någon anledning drömmer sig bort från sitt liv, inte som att man fullständigt lämnar världen. Att säga att verklighetsflykt inte finns för att man inte kan fly från den tycker jag är en misstolkning av begreppet.

Jag brukade anse att fantasy varken var mer eller mindre verklighetsflykt än någonting annat, och att till exempel deckare var minst lika mycket eskapism, eftersom många torde läsa deckare i syftet att lämna sin vardag för någonting mer spännande. Se till exempel den här essän. Inte minst var det vad jag ville tro, eftersom jag både tycker om fantasygenren och personligen ställer mig skeptisk till verklighetsflykt som anledning till att läsa böcker. Jag tycker om verkligheten. Efter att ha frågat fantasyläsare om varför de läser just fantasy har jag dock blivit osäker på om det håller.

För något eller ett par år sedan satte jag mig ned och satte ihop en undersökning om varför folk som identifierade sig som fantasyläsare egentligen såg som främsta orsak till att de läste fantasy. Jag hanterade inte min backup tillräckligt försiktigt, vilket gjorde att en betydande del av svaren försvann och det blev svårt att presentera det hela på något vettigt sätt, vilket känns rätt trist, men jag hade i alla fall hunnit läsa igenom dem och kunnat se några grova drag. Ett av dem var att svaren varierade en smula beroende på var frågan ställdes, men på till exempel Catahya, med en ganska låg medelålder, så var det väldigt många svar som gick ut på att de tyckte att fantasygenren erbjöd dem goda möjligheter till verklighetsflykt. Det skall absolut inte läsas som att alla svarade så, eller att det är den enda eller ens vanligaste anledningen till att läsa fantasy; man kan hitta gott om skäl som inte har ett dugg med eskapism att göra. Fantasy är defintivt inte bara verklighetsflykt, som frågan var formulerad. På det skulle man egentligen kunna svara ett enkelt ”nej”.

Fantasy är en litterär lek med det som inte är möjligt. Det är så att säga overkligt, men det är läsaren väl medveten om eftersom det är kärnan i själva definitionen av fantasygenren. Men all fiktion är lögn, oavsett om den utspelar sig i ett naturalistiskt avbildat Värmland eller i Bas-Lag. Är Franz Kafkas Förvandlingen verklighetsflykt? Någonting som inte kan ske händer (beroende på hur man läser den, förstås) där. Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita? Italo Calvino, Jorge Luis Borges? Naturligtvis kan det finnas andra syften med att skriva eller läsa fantasy. Att berätta en skröna, att få in en politisk eller samhällelig kommentar (senaste fantasyboken jag läste var Cory Doctorows Someone Comes to Town, Someone Leaves Town, i måndags, och Doctorow kunde inte hålla sitt budskap om fritt internet borta trots att det inte nödvändigtvis hade behövt ha med huvudberättelsen att göra), att genom att flytta det från vad vi är vana vid spegla en del av vår verklighet eller något av de allra flesta skäl som man kan skriva andra böcker. Fantasy är skönlitteratur, den kan skrivas och läsas av samma skäl som annan skönlitteratur kan. Att säga att fantasy är eskapism är fördomsfullt, okunnigt och rent felaktigt. Fantasy kan vara verklighetsflykt, men det kan å andra sidan många andra kulturformer också vara.

Vad det sedan gäller om verklighetsflykt faktiskt är ett problem, så skrev Jerry Määttä skrev en intressant understreckare om John Careys What Good Are the Arts? i Svenska Dagbladet för ett år sedan (läs här). Ett citat ur den:

Och det är här han kommer in på något verkligt intressant. Han jämför nämligen skönlitteraturen med droger, alkohol och antidepressiva läkemedel, som i likhet med litteraturen erbjuder en flykt från det moderna livets tristess och tomhet, men vilka till skillnad från litteraturen, och i synnerhet bland minderåriga, utövar en allt större lockelse. Nu är jämförelser mellan skönlitteratur och droger knappast något nytt, och berättelser om litteraturknarkandets effekter har förstås en lång historia, från ?Don Quijote? och ?Madame Bovary? till åtminstone två exempel på litterär överdosering från det förra årets svenska debutantskörd, Fabian Kastners ?Oneirine? och Martina Lowdens ?Allt?. Men vad Carey, möjligen en aning idealistiskt, antyder är att man genom att framhålla skönlitteraturens eskapistiska, sinnesutvidgande och personlighetsförändrande effekter kunde tvätta bort litteraturens nördstämpel och locka de unga att betrakta böcker som ett fullgott alternativ till att skicka runt en holk i buskarna.

Jag brukade betrakta verklighetsflykt som någonting per definition negativt, men kom fram till att det inte är min ? eller någon annans ? sak att avgöra hur andra vill hantera sina liv och sina eventuella problem. Och skall man av någon anledning fly världen, så finns det betydligt värre sätt än fantasylitteratur att göra det på.

Mer om , , , , ,

Balatana

Det är betydligt fler sådana här projekt som rinner ut i sanden och inte blir någonting av än som lyckas, särskilt när de startas av personer utan förlagserfarenhet som mest vill få ut sitt eget verk, men det hindrar förstås inte att det skulle vara roligt om det blev någonting av det.

Mer om , , , , , ,

Joe Abercrombie ? The First Law

I ”Den tomma segern: Joe Abercrombies The First Law” på Vetsaga skriver jag om den poänglösa segern för den som har läst Abercrombies debuttrilogi, inte tänker läsa den eller hur som helst inte bryr sig om ifall man diskuterar böckernas handling och slut. De är läsvärda, rätt intressanta böcker, om än kanske en smula överskattade och med vissa brister på det hantverksmässiga och litterära planet.

Essän är inte hälften så välformulerad och genomtänkt som jag skulle önska, men som generell regel gör de flesta acceptabla men i alla fall fullständiga texter större nytta än de lysande men halvfärdiga som aldrig lämnar hårddisken.

Mer om , , ,

Catahyapriset 2007

Fantasyföreningen Catahya delar från och med förra året ut ett pris till en science fiction-, skräck- eller fantasynoveller som gjort sig förtjänt därav. Förra året belönades Yvonne Hoffmans ”Gården”, som publicerades i novellsamlingen Pojken i dimman och andra skymningsberättelser. Nu försöker juryn skaffa sig en överblick de noveller som originalpublicerades på svenska under förra året. Känner du till någon som vi förmodligen har missat? Ta en titt så att den inte faller utanför våra kriterier och skriv sedan till novelljuryn@catahya.net.

Mer om , , , , , , ,

Aprilskämt

De bästa science fiction- och fantasyrelaterade aprilskämten hittar man vanligtvis hos Locus. Det som gör dem så bra är att syftet egentligen inte är att lura någon, utan att få tillfälle att göra sig lustig över vissa fenomen inom genren. Ibland är det småkul, ibland är det väldigt träffande. Som när man kommenterar fantasygenrens oförmåga att hålla sina böcker korta, och förlagens syn på det hela i ”Final Martin Manuscript Triggers Mass Suicides at Bantam”.

Panic, hysteria, depression, and mass suicide struck the offices of Bantam Books today when New York Times bestselling author George R. R. Martin turned in a manuscript for the final book of his A Song of Fire and Ice series that came in at a concise 87 pages.

”As I sat down to write the book, I suddenly realized that I could tie everything up in a satisfying climax at novella length,” said Martin in a prepared statement. ”Brevity being the soul of wit, I decided to do just that. I think all the fans of he series will be very pleased with the way it turned out.”

”The world is a black, hellish nightmare of unceasing despair and endless sorrow!” cried Martin’s editor Anne Groell, rending her garments as her editorial assistants stood wailing around her. ”A stygian darkness descends, blotting out all life and hope! O Tempora! O Mores! My life work reduced to ashes before my eyes, leaving not but a voice and bitter weeping! Oh cruel fate! I die!” she declared, just before committing seppuku with a letter opener.

”That bastard! That sick, heartless bastard!” declared a Bantam marketing director as he loaded bullets into a Lugar. ”After all we’ve done for him, this is how he repays us? Do you know how much money we had to pay Time to call him ‘the American Tolkien?’”

Eller hur det lätt blir så att man försöka använda minsta lilla ursäkt för att avsluta en avliden författares verk i ”New Heinlein Novel to Be Written”.

While going through the archives of Wilson ”Bob” Tucker, writers Michael Z. Williamson and Brad Linaweaver found an as-yet unpublished Heinlein novel.

”It turns out Heinlein and Tucker were at dinner one night during MidAmeriCon [the 1976 Worldcon in Kansas City]”, Linaweaver said. ”Bob (Tucker) made notes of their conversation on three napkins.”

The napkins are currently being analyzed for impressions and other marks, and to clarify part of the text blurred by a coffee stain.

”It looked like ‘Time for the Pie,’” Williamson said. ”But we knew that was wrong. My guess is that it’s, ‘Time for the Pie in the Sky,’ based on a reference he made frequently. Brad thinks it’s ‘Time for the Pied Piper,’ hearkening back to one of his earlier stories.”

Eller det ironiska i science fiction-författare som tycker att det här med suspekt ny teknik inte nödvändigtvis är någonting man borde att ta till sig, i ”Howard Waldrop Upgrades to Steam-Powered Typewriter”.

Saying it was finally time for an upgrade, award-winning science fiction writer Howard Waldrop announced that he had ditched his old manual typewriter for a steam-powered model.

”People keep trying to give me IBM Selectrics and whatnot, but I don’t trust that newfangled electricity,” said Waldrop from his home in Austin, Texas (or, as he calls it, La Segunda Castillo de la Fantasmas). ”I don’t think they’ve quite worked all the kinks out yet.”

Se även ” Doctorow Releases Self under Creative Commons License ”, som meddelar att Cory Doctorow nu släppt sig själv under en Creative Commons-licens och
VanderMeers to Assemble Anthology of Kincaidism”, som berättar om hur paret VanderMeer tagit till sig Paul Kincaids kritik om sf-genrens rörelser och manifest och istället skall släppa en antologi baserad på ett antimanifest de skrivit utifrån sin tolkning av hans uttalande.

Vidare läsning: förra årets aprilskämt från Locus

Mer om , , , , ,

Thomas Covenant och Landet

Magnus på bloggen My Cup of Tea har skrivit ett läsvärt inlägg om Thomas Covenant. Särskilt det här tycker jag är tänkvärt:

Det andra stora problemet är den diskrepans mellan läsaren och Covenant som Donaldson tvingar på sina läsare. Medan Covenants stora inre dilemma genom hela berättelsen är hans förhållande till Landet, som han inte kan eller vågar tro på, får vi som läsare inte dela Covenants tvivel. På en lång rad ställen genom berättelsen byter berättelsen perspektiv antingen till ett neutralt berättarperspektiv eller till någon annan karaktärs perspektiv. Detta blir naturligtvis meningslöst om man som läsare inte accepterar Landet som fullständigt verkligt, men i samma stund förvandlas Covenant därmed till en irrationell och korkad gnällspik, och hans karaktär är inte längre trovärdig. Jag får intryck av att Donaldson försöker berätta två berättelser: den huvudsakliga om Thomas Covenant, men parallellt med denna ett traditionellt fantasyepos om Landet och kampen mot Furst Nid, och där utvecklingen i den förra konstant hämmas av den senare. När Thomas Covenants karaktär äntligen tillåts genomgå en vettig och intressant utveckling är det redan på tok för sent.

Att Covenant vägrar tro att Landet är verkligt är en viktig del av berättelsen och någonting som tillför böckerna en intressant dimension, men det är definitivt ett problem att läsaren inte har någon anledning att tro att det inte existerar inom ramarna för Donaldsons berättelse.

Vidare läsning ”I Tolkiens skugga: Shannaras svärd och Thomas Covenant

Mer om , , , ,

Nytt Novanummer

Det senaste numret av science fiction-tidskriften Nova science fiction har nått åtminstone den här prenumeranten nu. Hur mycket jag än tycker om Poul Anderson kan ändå inte känna någon riktig entusiasm inför ett nummer där han står för alla noveller.

Mer om , , , , ,