Ampersand

Nancy Kress ”Beggars in Spain”, som är en långnovell ? eller möjligtvis kortroman? ? jag fick mig rekommenderad och läste igår, apropå science fiction och sömn och de genmodifierade sömnlösa som genom att inte behöva lägga någon tid av sina liv på sömn hamnar i en klass för sig själva, tillhör helt klart den bästa science fiction jag har läst på sistone. Den politiska diskussionen kändes av och till väl enkel, men skildringen av rädslan ? från båda sidor ? är riktigt bra.

Mer om science fiction, nancy kress, politik

Det är synd med böcker som inte har vett att använda sig av goda slut. Ellen Kushners Swordspoint och The Privilege of the Sword hör dit. I ett misslyckat försök att skapa ett andrum för läsaren skapar Kushner i båda fallen ett andra slut, som tar udden av det i båda fallen bra slut (och vill du inte läsa dem, läs inte de citerade styckena) hon faktiskt redan har.

”I am the Duchess Tremontaine,” she said. ”What is it you want?”

”Hello,” said Alec. ”I’ve brought us some fish.”

Mer om fantasy, böcker, litteratur, slut

Jag har inte sovit på alldeles för många timmar. Av någon anledning läste jag om Ellen Kushners Swordspoint och The Privilege of the Sword igår. Eller idag, kanske. Det flyter ihop en smula. Särskilt den sistnämnda är en fantastisk bok (och till någon liten del har jag kommit att omvärdera den förstnämnda och tycka bättre om den än tidigare), men jag har fortfarande så många olästa böcker jag borde sätta tänderna i istället.

I Cory Doctorows ”0wnz0red” (se föregående inlägg) diskuteras helt kort sömn. Två personer som genom teknisk modifiering av kroppens funktioner ställs inför möjligheten att välja bort den har olika åsikter: den ene tycker att det är ett slöseri med tid, den andre tycker helt enkelt att det är ett av livets stora nöjen. Det fick mig att tänka på en novell av J.G. Ballard ? titeln har jag förträngt ? som jag läste för ett par år sedan. Ett experiment: klarar sig människan utan sömn? I Ballards novell är det inte det fysiska välmåendet som ställer till problem ? det klarar vetenskapens framsteg av. Problemen som uppstår är psykologiska: personerna klarar sig helt enkelt inte utan de avbrott sömnen ger dem. Det är bristen på dem, och inte kroppens återhämtning, som knäcker dem.

Eller så är jag för trött för att tänka på rätt novell.

Mer om fantasy, science fiction, cory doctorow, ballard, sömn

När Enhörningen 11 dök upp recenserade jag den på Catahya. Eftersom jag själv medverkar med en novell – och inte bara en drapa på etthundra ord som förra gången – i det här numret var det inte någon god idé nu, men det förtjänar fortfarande att kommenteras, om än i hast och en smula ostrukturerat.

Jag tycker om Enhörningen. Numren är sällsynta men naggande goda, och det är värt att beklaga att Enhörningen 12 endast är på femtiotvå A4-sidor, jämfört med mäktiga nittiotvå och åttio för Enhörningen 10 respektive 11. Numret innehåller, bortsett från ledaren, uteslutande noveller och recensioner, vilket gör att det tappar lite av den där spännande blandningen som är en så viktig del av det som gör tidskrifter läsvärda. Utan en endaste artikel blir det mycket mindre av en buffé än tidskriften brukar vara, och det är trist. Däremot är det fortfarande väl värt att prenumerera på och till nästa nummer – som skall bli något av ett temanummer om finlandssvensk fantastik – har åtminstone en artikel utlovats.

Fantastiska E-novelltävlingens skugga har vilat tungt över Enhörningen: de två senaste numren har tillsammans hämtat fyra noveller därifrån. I Enhörningen 11 var det Åsa Schwarz ”Spegeln” och Petri Salins ”Dårskapens lov”, som vann 2004 respektive 2005. Den här gången handlar det om Petri Salins ”AYO938″ och min – Johan Jönssons – ”Spegelmästaren” som var 2004 respektive 2005 års andrapristagare. Som kuriosa kan nämnas att Marcus Rosenlunds ”Varde mörker” dessutom delar titel med en novell jag skrev som fick ett hedersomnämnande i novelltävlingen samma år som ”Spegelmästaren” kom tvåa.

Rosenlunds ”Varde mörker” är den första novell som möter läsaren. Den delar till viss del tema – kolonisation och mänsklighetens negativa inverkan på allt annat liv – med Risto Isomäkis ”Trädet”. Tyvärr dras framställningen med problem: språket flyter inte riktigt och mycket som rent litterärt hade vunnit på att berättas på smidigare sätt slängs i läsarens knä som rena infodumpar. Trots att man nära får följa huvudpersonens (smaka på namnet: Vor-Mayn Romgrau) tankar blir han aldrig riktigt levande. I någon mån lider även Isomäkis novell (här i översättning av Camilla Lumme) av en liknande brist. ”Trädet” (”Puu” på finska) lyckas visserligen blåsa liv i sin huvudperson, ”Anne Narain”, men dialogen och skildringen av hennes förhållande till människorna runt omkring henne blir aldrig starkare än att till och med hennes älskade Aram framstår som knappt djupare än pappret han är tryckt på. Det som ändå gör att ”Trädet” (som vann Atoroxpriset 1992) lyfter är istället novellens idé och den levande beskrivningen av planeten som Anne Narain och hennes besättning skall utforska. Förhållandet till miljön är också ett annat här än i ”Varde mörker”: hos Isomäki har människan förvisso svårt sargat sin egen planet och lider av att ha tappat kontakten med naturen, men det är åtminstone i novellens värld inte omöjligt att göra någonting åt. I Rosenlunds novell är mänskligheten en rent destruktiv kraft som för sin omgivnings skull helst bara skulle försvinna.

Petri Salin är närmast ett stående inslag i Enhörningen. Utöver att bidra med recensioner och liknande material så har de senaste sex numren av tidskriften innehållit fem av hans noveller. ”AYO938″ är inte det bästa han har skrivit, men det behövs inte för att det skall vara läsvärt. Salin är en skicklig novellförfattare, och hans text slinker ned utan att lämna någon dålig eftersmak.

Bäst den här gången tycker jag att Cory Doctorows ”Ägd!” (”0wnz0red” i Johan Anglemarks översättning) är – en novell med en av de bättre analogierna mellan dator/människa jag någonsin har läst. Doctorow, som kommer till sf-kongressen Confuse i Linköping nästa år, fick sin novell nominerad till Nebulapriset 2003 och både originalet och översättningen finns att läsa på nätet.

Enhörningens recensionsavdelning är, som vanligt, ambitiös och läsvärd. Sofia Sjö har gått igenom 2006 års Hugo- och Nebulaprisvinnare i kategorierna bästa roman (novel), bästa kortroman (novella), bästa långnovell (novelette) och bästa novell (short story). På den svenskspråkiga sidan tar man upp Ahrvid Engholms Mord på månen, Erik Granströms Svavelvinter, Dénis Lindbohms Världar runt hörnet och översättningen av George MacDonalds Lilith. Mest intressant är ändå recensionen av en bok jag hade fått söka mig till den engelska eller tyska översättningen för att få läsa: Risto Isomäkis Finlandiaprisnominerade Sarasvatin hiekkaa.

Isomäki kan sin sak som ekologisk propagandist. Som skönlitterär författare står han inte riktigt på samma nivå. Dialogen är svag (fast lite bättre än i föregående romanen Herääminen), personerna klichéer som bara tycks föreläsa där de borde handla och intrigen totalt konstgjord. Isomäki lyckas aldrig riktigt förvandla romanens substans det vill säga klimatförändringens enorma för att inte säga tektoniska spänningar till prosa. Han informerar oss om en massa saker, visar och beskriver, men får oss aldrig att riktigt känna eller leva oss in i det hela.
 – Petri Salin

För mig som rikssvensk är det här Enhörningens kan spela en av sina allra viktigaste roller – som fönster mot den finskspråkiga fantastiken som jag annars inte bara inte skulle kunna ta del av, utan knappt skulle veta någonting alls om. Projektet att översätta en Atoroxvinnare (det årliga priset för bästa finländska fantastiknovell) per nummer är båda läs- och lovvärt.

Enhörningen, med en imponerande nätupplaga, har ett av de bästa svenskspråkiga fantastikrecensionsarkiven som finns på nätet. Trots att både recensioner och åtminstone Doctorows novell finns att läsa gratis på skärmen för den som så önskar så rekommenderar jag en prenumeration på tidskriftens pappersupplaga, som innehåller noveller och annat material som man annars inte får tag på. Dessutom är Enhörningen, som skulle må bra av fler prenumeranter, ett projekt väl värt att stödja. Med tanke på den låga utgivningstakten är det dessutom en klart försumbar kostnad.

Mer om fantasy, science fiction, enhörningen, noveller, litteratur, miljö, tidskrifter, finland

Hal Duncan har skrivit ett passionerat inlägg om sf-kongresser. Inte för att han skriver mycket som inte är passionerat, förstås.

Svårt att läsa utan att se fram emot nästa gång ? som åtminstone för mig råkar vara Åcon 2. Dags att lägga ut information om hur vi svenskar kan slänga våra pengar över kommittén snart?

Mer om science fiction, fantasy, sf-kongresser, åland

Apropå Catahya och noveller, så har föreningen nyligen givit ut sin andra antologi med fantasynoveller. Undertecknad kopplades lyckligtvis bort från arbetet med antologin flera månader innan den var klar (vilket säkert gjorde att det kunde fortskrida mycket snabbare), så det enda uppenbara spår jag lämnat utöver mina noveller torde vara namnförslaget: Vinter & hav. Enkla titlar har sin egen poesi.

Jag har inte sett antologin annat än på bild än, men den verkar onekligen mycket snyggare producerad än vårt förra antologiprojekt ? vilket märks på prislappen. Vad det gäller själva innehållet är det som man kan förvänta sig när en förening med ganska många ? men, skall betonas, långt ifrån enbart ? ungdomar gör någonting sådant här: det varierar. Visst finns det noveller där som skulle haft svårt att hitta plats på särskilt många andra ställen. Å andra sidan finns det författarnamn värda att notera: Christina Brönnestam, till exempel, och duktiga yngre förmågor som Maria Nygård, Andrea Grave-Müller och Anna Högberg (som till vardags går under namnet Anna Svensson).

Det är kul att det händer, hur som helst. Fantasynoveller är en bra sak.

Mer om fantasy, litteratur, noveller, catahya

Den allra första texten jag skrev till Vetsaga var ”Älvalandets gränser”, som diskuterade möjligheterna och svårigheterna med att ta sig in i Älvalandet ? Faery ? utifrån Neil Gaimans Stardust, Hope Mirrlees Lud-in-the-Mist, Lord Dunsays The King of Elfland’s Daughter och Poul Andersons Three Hearts and Three Lions. Särskilt intressant är kopplingen mellan de tre förstnämnda, eftersom Lud-in-the-Mist och The King of Elfland’s Daughter tillhörde Gaimans huvudsakliga inspirationskällor när han skrev Stardust.

”En mycket tänkvärd analys (som jag gärna skulle se utvecklad till en diskussion om gränser till magiska land i allmänhet; Holdstocks Mythago Wood är ett exempel som omedelbart dyker upp i huvudet)” inleddes den första kommentaren på sidan, men även om det onekligen skulle vara intressant så känns det en smula övermäktigt: vilka vettiga avgränsningar skulle man göra där? Hur många magiska länder finns det inte i fantasylitteraturen? Likväl var det en tanke som låg någonstans i bakhuvudet och gnagde när jag äntligen läste Mythago Wood igår. Holdstocks skog vänder bort den som försöker penetrera den; den utomstående som inte känner till vägarna in kommer att finna sig i ha gått i cirklar istället för mot skogens hjärta. En gräns så god som någon.

Egentligen finns det åtminstone tre magiska gränser i Mythago Wood: den ovan beskrivna som hindrar utomstående från att ta sig in i skogen, de konsekvenser som drabbar dem som försöker ta sig ut ur skogen efter att ha hört hemma där och den mur av eld som skiljer det magiska landets allra innersta från resten av skogen. Den störa skillnaden jämfört med Älvalandet hos Gaiman, Mirrlees, Anderson och åtminstone inledningsvis Dunsany är att den stora utmaningen för huvudpersonen i Mythago Wood faktiskt är att ta sig in ? inte ut.

Mer om fantasy, böcker, litteratur, gränser

Cthulhu Sex Magazine , som Ampersand tidigare skrivit om, läggs ned, enligt ett meddelande på tidskriftens hemsida. Jag kan inte påstå att det var en titel som fick mig att kasta mig över prenumerationserbjudandet, men världen känns ändå en smula fattigare.

Mer om cthulhu, skräck, lovecraft, erotik

Ur senaste Ansible:

J.K. Rowling surprised a Carnegie Hall audience with the news that her Hogwarts headmaster was gay, and had been in love with his rival Grindelwald. Fans tried hard not to remember the comment by JKR’s character Rita Skeeter about Dumbledore and his legendary duel of magic with that rival: ‘After they’ve read my book, people may be forced to conclude that Grindelwald simply conjured a white handkerchief from the end of his wand and came quietly.’ [ML]

Det är roligt i sig, men det som verkligen får mig att uppskatta det är att jag har läst det här.

Mer om fantasy, litteratur, harry potter, sex

Jag sitter och skriver på en essä om science fiction-litteraturens förhållande till genrebegreppet och kom genom funderingar kring diskussionen om Margaret Atwoods Oryx and Crake till Robert J. Sawyers ”A Response to Magaret Atwood’s Oryx and Crake”. Rent bortsett från att jag ser optimism som ett dåligt litterärt kriterium och inte riktigt håller med om att en bok är sämre bara för att den inte räknar med att alla skall hålla med Sawyer om att det här med privatliv är en rätt kass sak ? jag gör det definitivt inte ?, så tyckte jag att det här var roligt sett till hur klimatdebatten har utvecklats sedan april 2003:

There’s nothing wrong with science fiction telling cautionary tales: if this goes on, that awful reality will come to pass. But Atwood’s this is not going on; we’ve already hit the brakes on environmental decay. To publish a novel after Canada has signed the Kyoto accords that tells us the environment is going to hell in a handbasket is to have missed the prophetic boat by decades.

Mer om science fiction, litteratur, miljö, klimathotet, samhälle, integritet