Ampersand

Vetsagas senaste text är ”Hieroglyfer i skyn”, en essä av Lennart Svensson om science fiction, metafysik och symbolism. Jag håller inte med om vad den säger ? som ateist var det väl kanske inte särskilt väntat, heller ? men det är fortfarande roligt att kunna publicera den, eftersom det ger tidskriften variation och omväxling. Han närmar sig sf-genren, denna den mest naturvetenskapligt inspirerade skönlitteratära litteraturformen, på ett sätt som ligger ganska långt från den naturvetenskapliga synen. Jag vill gärna hålla mig öppen för att publicera texter som kan dra de allra flesta slutsatser, oavsett om de ekar mina egna åsikter eller tycks mig fullständigt missa målet, förutsatt att de är presenterade på ett bra och läsvärt sätt.

Jag antar att det är någonting jag kommer att få äta upp den dag någon skickar in en välskriven text som hävdar att Terry Brooks, David Eddings och Terry Goodkind är det bästa som har hänt fantasylitteraturen sedan Robert E. Howard, men det är en smäll i så fall nästan ser fram emot.

Mer om science fiction, tidskrifter, religion, metafysik

DEAR RENEWED: It’s wonderful you’ve conquered your grief, and Randy’s spiritual beauty positively gushes from that Pedro Guerroro card, but I can’t help suggesting that a God who communicates with us through leukemia is at best deranged.

Only Begotten Daughter, James Morrow.

Mer om fantasy, litteratur, citat, religion, gud

När jag lade ifrån mig Neil Gaimans Anansi Boys och konstaterade att jag tyckte att det hade varit en bra, underhållande historia men inte riktigt så fantastisk som jag innerst inne förväntar mig att Gaiman skall vara slog det mig att det var ett bra tag sedan jag tyckte att han fullt ut levde upp till mina förväntningar. American Gods är en god idé som inte höll för sin längd. Den är bitvis trög, med bitar som gärna hade fått klippas bort. Coraline var en besvikelse: det är inte så att boken är dålig, men trots att formatet borde passa Gaiman alldeles utmärkt så lyckas den aldrig riktigt lyfta högre än till acceptabla nivåer. Och Anansi Boys? Anansi Boys är bitvis underhållande, bitvis bra, men den där verkliga gnistan finns inte där heller. Storyn är inte lika stark som i American Gods, och att det tar ett litet tag innan boken tar sig gör större skada den här gången.

Inte för att det någonsin har blivit så att allt Neil Gaiman rör vid har blivit till guld, naturligtvis. I Good Omens från 1990 lyckas han och Terry Pratchett med konststycket att plocka fram varandras sämre sidor och skapa någon sorglig blandning som inte lever upp till någonderas normala nivå. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i Terry Pratchett från första början.

Väldigt lite Neil Gaiman har skrivit sedan Stardust (1999) har lyckats få mig att tappa andan. Han har fortsatt att vinna alla möjliga priser, så det är möjligt att problemet här ligger i min läsning och inte i vad Gaiman skriver ? men jag gissar att det mest handlar om att han råkar vara Neil Gaiman, att jag inte är ensam om att vilja att det han gör skall vara bra, och att en bok som Coraline inte alls hade fått samma uppmärksamhet om det hade råkat vara så att någon annan hade skrivit den.

Jag tyckte väldigt mycket om novellen ”A Study in Emerald”, som är en lysande pastisch ? Sherlock Holmes möter Lovecrafts (nåja) värld. Intelligent, välskriven, oväntad. Likväl: skall jag rekommendera Gaiman blir det nästan alltid något av hans nittiotalsverk. Sandman, med utrymme för sina intressanta insprängda berättelser som kan dra åt alla möjliga håll. Neverwhere (romanen, inte tv-serien) som lyckas kombinera ett skrämmande mörker med Gaimans humor när den är som allra bäst. Stardust, som är så bra som sagor blir. De håller fortfarande lika väl.

Det här kan läsas som en text om uppväxt: om att yngre tonårens litterära hjältar inte alltid är så stora som man tyckte dem vara, att man tar sig vidare och hittar någonting nytt att ersätta dem med. Kanske håller man ändå fast vid tidigare texter utan att riktigt kunna se dem med sitt allra mest kritiska öga. Eller så kan det läsas som en text om en författare och hans svackor. Om att alla har sina toppar och sina dalar. Själv vet jag inte. Men jag hoppas fortfarande läsa någonting från Gaiman som skall fängsla mig lika mycket som han än gång gjorde.

Mer om fantasy, litteratur, böcker, noveller, neil gaiman

Nova science fiction arbetar hårt på att komma ikapp utgivningsschemat och man hinner knappt hämta andan innan nästa nummer dyker upp i brevlådan. Inte för att det är en dålig sak.

När jag kommenterade det näst senaste numret skrev jag ”[o]fta brukar det finnas åtminstone en eller två noveller som verkligen griper tag i mig ? de saknades här”. I Nova science fiction nr. 13 finns en sådan novell i form av James Alan Gardners ”Tre förhör rörande förekomsten av ormar i människans blodomlopp” (”Three Hearings on the Existence of Snakes in the Human Bloodstream”, översättning Johan Anglemark). Jag älskar den här sortens intelligenta utforskning av alternativa världar och alternativ historia med paralleller till hur vår historia faktiskt har sett ut. Det är när jag får upptäcka noveller som den här som jag inte bryr mig om att det är en novelltidskrift som nästan uteslutande publicerar översättningar från ett språk som jag behärskar tillräckligt väl för att hellre läsa verken i original än i översättning. Så länge urvalet är tillräckligt intressant är det värt att läsa tidskriften bara för att upptäcka noveller man annars hade missat.

Som en tråd genom Novas trettonde nummer löper ”den nya rymdoperan”, vilket märks på den tolv sidor långa ledaren och tre av de fem novellerna. Personligen tycker jag att det är bra när nummer inte helt och hållet ägnas ett tema, utan lämnar åtminstone någon plats åt annat ? som James Alan Gardners novell. Nästa nummer är, om man skall tro tidskriftens hemsida, helt och hållet ägnat Poul Anderson. Nu gillar jag Poul Anderson (både som science fiction- och fantasyförfattare; den som inte har läst hans The Broken Sword bör fundera på om den inte har missat någonting) men åtminstone en eller två noveller från annan penna hade ändå varit roligt att se. Variationen och det omväxlande är kanske rentav den främsta orsaken till att jag tycker så mycket om tidskrifter.

Nu är det inte bara ”Tre förhör rörande förekomsten av ormar i människans blodomlopp” som är läsvärd i senaste Nova. James Patrick Kelleys ”Ogjort” (”Undone”, översättning Anders Bellis) är intressant, och jag tycker riktigt bra om Kage Bakers underhållande ”Kejsarinnan av Mars” (”The Empress of Mars”, översättning Anders Bellis). Det sistnämnda är en närmare femtio sidor lång berättelse om en kolonisation av Mars, lite i utkanten av det förväntade, och om de små människornas kamp för att skapa ett eget liv på egna villkor.

Alastair Reynolds har jag däremot svårt för av skäl jag inte riktigt kan sätta fingret på och L. Timmel Duchamps ”Dansa vid randen” (”Dance at the Edge”, översättning Ylva Spångberg) tycker jag inte når riktigt hela vägen fram. Jag applåderar viljan att visa hur science fiction kan behandla ”mänskliga relationer, genus och alternativa livssätt” ? det är ett inslag i Nova jag verkligen uppskattar ?, men de vare sig de mänskliga relationerna eller sf-innehållet lyfter den här texten tillräckligt mycket för att den skall vara någonting att komma ihåg någon längre tid.

Mer om science fiction, tidskrifter, litteratur, recensioner, nova sf

Ampersand är en blogg som fungerar som ett komplement till nättidskriften Vetsaga, för att kunna komma med kortare kommentarer. En bonus ? det är Vetsaga som är själva poängen. En detalj med att driva en nättidskrift som Vetsaga är att det är väldigt svårt att belöna de medverkande. Det finns inga inkomstkällor ? inga prenumeranter, ingen reklam, ingenting sådant. Som student har jag inte råd att plocka några arvoden ur egen ficka. Jag kan inte ens dela ut några friexemplar. Så varför sätter man sig ned och skriver essäer om ämnet? För att man tycker att det är intressant. För att man har någonting att säga. För att man vill att någon skall läsa det. Och inte minst för reaktionernas skull.

Kommentarsfunktionen är en av nättidskriftens stora fördelar. Delvis för att den tillåter tillägg och intressanta diskussioner, till fördel både för de inblandade och de som bara läser dem. Delvis för att det är en stor del av den belöning som de som skriver faktiskt får. Ett bevis på att det finns personer som läser, som bryr sig och som också tycker att ämnet är värt att säga någonting om. Som kan ge feedback. Det är därför det är så roligt när det blir långa, intressanta diskussioner som svar på någonting som skrivits där. Men även om insiktsfulla kommentarer alltid är roliga att få så behöver inte alla vara av det slaget ? ibland räcker det med att den som har uppskattat en text skriver en mening eller två och påpekar det. En del kommentarer om texter på Vetsaga kommer till mig privat ? det är också roligt, men ännu bättre är om de når dem som faktiskt skrivit de aktuella texterna, när det inte är jag själv som har gjort det. Skriver man utan andra belöningar spelar det verkligen roll när folk talar om för en om de tycker om det man gör.

Det gäller naturligtvis inte bara nättidskrifter. Jag gör mitt bästa för att ta mig tiden att kommentera även de trycka fantastiktidskrifter som finns, inte minst här på Ampersand. Det är bra att tala om när man tycker att folk gör bra saker.

Mer om tidskrifter, nättidskrifter, kommentarer, internet, litteratur, essäer

Varje gång jag ser reklam för filmatiseringen av Philip Pullmans fantastiska The Golden Compass kan jag inte låta bli att fundera på i vilken utsträckning val av typsnitt och textfärg har att göra med att man vill att folk skall dra paralleller till The Lord of the Rings-filmerna.

Mer om fantasy, film, reklam, guldkompassen

Tidigare idag läste jag Scott Lynchs The Lies of Locke Lamora. Fungerande underhållning, men ingenting fantastiskt, ingenting med nämnvärt djup och ingenting som gör att jag känner någon större lust att kasta mig över nästa bok. Däremot fick det mig att fundera över vad exakt det är som gör att många fantasyförfattare är så förtjusta i positiva skildringar av stora tjuvgillen med lokalt monopol på allt från ficktjuveri till mord. Inte för att jag upplevde särskilt många personer i The Lies of Locke Lamora som trevliga, men den person vars situation jag ändå kände mest sympati för här var antagonistens.

Mer om fantasy, böcker, litteratur

Jag tycker om de dagar en tidskrift dyker upp bland min post. Inte minst när Nova science fiction gör det, för Nova är en bra tidskrift. För mig som inte bara tycker om att läsa utan också att hamstra känns det därför lite trist när man öppnar brevet och ser att ett hörn på omslaget, inte för första gången, är vikt redan innan man själv har hunnit börja slita på det. Nåväl.

Senaste numret av Nova science fiction innehåller översättningar av två noveller jag tidigare har läst: Ted Chiangs ”Understand” (”Förstå”, översättning Johan Anglemark) och Connie Willis ”Even the Queen” (”Till och med drottningen”, översättning John-Henri Holmberg ? fast jag hade tidigare fått intrycket av att Johan Anglemark arbetade även på den?). Jag kan inte påstå att någon av dem får mig att studsa av entusiasm, även om särskilt den sistnämnda på intet sätt är en dålig novell och dessutom innehåller en kommentar jag är omåttligt förtjust i.

The Cyclists? I left the West Bank negotations because you don’t approve of Perdita joining a biking club? How am I supposed to explain this to the president of Iraq? She will not understand, and neither do I. A biking club!

Problemet med ”Understand” är att den tillhör de av Chiangs noveller som pekar på hans svagheter vad det gäller personteckning och kanske framför allt språk. Jag håller inte med om att det här är ett skickligt porträtt av en övermänniska, eftersom hans inte ens inledningsvis lyckas få sin huvudperson att kännas som någonting levande. Kanske är det för att den tillhör hans tidigaste noveller (även om jag tycker att ”Tower of Babylon” hanterar de här bitarna bättre), för ”Story of Your Life” (”Berättelsen om ditt liv”, översättning Johan Anglemark) som trycktes i det femte numret av Nova har inte alls de här problemen. Så är det också en av de bästa sf-noveller jag någonsin har läst. Det senaste halvåret har jag haft planer på att skriva en essä för Vetsaga om Ted Chiangs styrkor och svagheter. Förhoppningsvis blir det av någon gång.

Janis Ian får i innehållsförteckningen heta Janice Ian och ”Mahmouds hustrur” (”Mahmoud’s Wives”, översättning John-Henri Holmberg) får heta ”Mahmounds hustrur” vid sidan om, vilket är lite onödigt. Novellen som sådan uppfattar jag som de flesta noveller det här numret: helt okej läsning, men lyckas inte riktigt engagera mig. Varken till idé eller utformning tycker jag att den kommer med någonting särskilt nytt eller intressant. Inte för att ämnet är dåligt, men nog måste man kunna göra någonting bättre av det än Ian gör här? Bertil Mårtenssons ”Sanningsmaskinen” är en småunderhållande novell om sanning och lögn som jag tycker slår Sture Lönnestrands ”Misstag av en D’nok” och Wilson Tuckers ”Tidsexponeringar” (”Time Exposures”, översättning Anders Bellis) när det gäller slutknorren som båda novellerna försöker få till. Likväl uppskattar jag, till min egen förvåning, den sistnämnda novellen mer. Jag brukar inte vara svag för kriminalberättelser, men även om det inte är en novell jag kommer minnas som fantastisk så har jag svårt att invända mot att den är ”en förnmäling kombination av science fiction och kriminalberättelse”. Det är inte så mycket upplösningen som vägen fram dit som fungerar så väl här.

Geoffrey A. Landis ”Genom mörkret” (”Across the Darkness”, översättning John-Henri Holmberg) faller en smula på att porträtteringen av Rosa, en av fem personer i ett rymdskepp på väg för att kolonisera en ny planet, genom huvudpersonens ögon inte känns riktigt trovärdig. Det är synd, för i övrigt är det en bra novell som hanterar den lilla gruppens resa genom den stora, stora rymden på ett mycket bättre sätt än de flesta andra försök jag har läst. Tillräckligt bra för att helt klart vara värd att översätta och trycka trots mina invändningar mot den.

Flest texter den här gången står Sture Lönnerstrand för: tre noveller, ett par dikter och ett kapitel ur en aldrig färdigredigerad roman. Dessutom ett porträtt skrivet av John-Henri Holmberg. Jag uppskattar det här temat, därför att Sture Lönnerstrand som Holmberg påpekar inte bör bli bortglömd och för att det är litteraturhistoriskt intressant. Dessutom tycker jag personligen alltid att det är roligare med svenska noveller än sådana översatta från engelskan, som jag om möjligt hellre läser på originalspråket och i vissa fall redan har gjort så. Däremot tycker jag inte att texterna i sig själva hade varit tillräckligt bra för att motivera att ha Lönnerstrand som tema. De är definitivt intressanta, mer så än mycket annan sf från femtiotalet, och därför läsvärda, men ur ett rent skönlitterärt njutningsperspektiv känner jag inte att de ger mig särskilt mycket. Likväl: det är roligt att läsa om sf-historia, och Holmbergs biografier uppskattas alltid. De icke-skönlitterära inslagen i Nova håller genomgående hög klass, och det skulle vara roligt att se lite fler sådana.

Recensionsavdelningen domineras den här gången av redaktör Holmbergs kommentarer: de fjorton sidorna tas upp av fem recensioner, varav fyra skrivna av Holmberg och en av Anna Davour. Jag ställer mig en smula kluven till dem: jag älskar recensioner som får ta ordentligt med plats och tycker att det är roligt att recensionen av Ray Bradburys Farewell Summer mynnar ut i en sju sidor lång kommentar om hans författarskap. Likväl: när Holmberg i recensionen av John Scalzis Old Man’s War, The Ghost Brigades och The Last Colony konstaterar att det här är spännande underhållning och inte mycket mer, tar man inte bort en smula av själva poängen med läsningen av den spännande litteraturen genom att i stora drag berätta vad som händer i de tre böckerna? Det blir delvis en fråga om varför man huvudsakligen har diskussioner: för en fördjupad diskussion om verken eller som konsumentupplysning? Jag vill absolut ha det förstnämnda, men gärna faktiskt det sistnämnda också och även om spänningslitteratur inte är vad som får mig att hoppa och studsa av längtan från första början så undrar jag om inte sådana här recensioner förtar en del av poängen, särskilt när det gäller böcker av just den här typen. Att få veta hur det går tillhör inte på något sätt de främsta anledningarna till varför jag läser, men det är inte en helt ointressant krydda och halvvägs in i en läsvärd recension av Michael Chabons The Yiddish Policemen’s Union (som i recensionens titel kallas The Yiddish Policeman’s Union), som jag definitivt vill läsa, slutar jag för att vara helt säker på att få behålla den kryddningen. Det hade varit roligare att kunna fortsätta läsa utan att behöva oroa mig för det.

Nova science fictions tolfte nummer var läsvärt, men tillhörde inte tidskriftens bättre. Ofta brukar det finnas åtminstone en eller två noveller som verkligen griper tag i mig ? de saknades här. Likväl: Nova är en bra tidskrift. Är du alls intresserad av science fiction på svenska borde du definitivt prenumerera på den.

Mer om science fiction, tidskrifter, litteratur, recensioner, nova sf

Bokfemman är en företeelse där några bloggar ? de som känner till den och vill just den gången ? skriver om fem böcker på ett nytt tema varje vecka. Jag brukar sällan tycka att det är särskilt intressant när jag stöter på det, men eftersom den här veckans tema var fantasy så har jag kikat runt lite. De flesta namn som nämns är standardtugg: Tolkien, Eddings, Jordan, Lewis och Rowling (och Gaiman, till min glädje). Två saker har ändå fångat mitt intresse.

Rent bortsett från att vanliga namn är Lewis och Rowling ? och Lindgren, som är den första som nämns bland kommentarerna ? nämner åtminstone två personer uttryckligen genren i samband med barnböcker. Varför är det någonting värt att uppmärksamma att vuxna personer i så stor utsträckning skriver om barnböcker när de skall skriva om fantasy medan få skriver om Kalle Blomkvist när det handlar om deckare? Se Johan Anglemarks Fantasy ? bara för barn? på Vetsaga.

När fantasy kommer in i bilden tycks många inte riktigt kunna släppa science fiction. Möjligtvis kan jag förstå att man nämner Douglas Adams The Hitchhiker’s Guide to the Galazy (vilket flera gör) och jag kan förstå vad som är förvirrande i Tad Williams Otherland, men Orson Scott Cards Ender’s Game? Robert Heinlein i allmänhet ? det lär väl vara få som först och främst tänker på honom som fantasyförfattare?

Mer om fantasy, science fiction, litteratur, bokfemman

Kontext har blivit med lokal, slutgiltigt datum och hedersgäst! Från början var det tänkt att kongressen skulle hållas 10-12/10, men på grund av svårigheter med att få en bra lokal tidigare i oktober hamnade vi slutligen på 31/10-2/11. Alltså:

Lokal: Musicum, i centrala Uppsala, på promenadavstånd från tågstationen.
Datum: 31/10-2/11.
Hedersgäst: Jon Courtenay Grimwood.

Kontext kommer att bli en litterär, intressant och trevlig kongress. Är du intresserad av att diskutera, eller höra andra diskutera, science fiction och/eller fantasy ? kom dit.

Mer om science fiction, fantasy, sf-kongresser, litteratur, uppsala