Som tidigare påpekat här på Ampersand delar fantasyföreningen Catahya i år för första gången ut sitt nyinstiftade novellpris till vad man har bedömt som den mest förtjänta svenska science fiction-, skräck- eller fantasynovellen. Juryn ? som består av Johan Anglemark (tidigare redaktör på Äventyrsspel, översättare för Nova science fiction och Enhörningen, erfaren sf-kongressarrangör), Mats Nordström (bibliotekarie på Malmö stadsbibliotek med ansvar för science fiction och fantasy) och Maria Nygård (tidigare vice ordförande för Catahya, recensent i tidskriften Mitrania) – har valt att låta priset för bästa originalpublicerade svenskspråkiga fantastiknovell gå till Yvonne Hoffmans ”Gården”, som återfinns i novellsamlingen Pojken i dimman och andra skymningsberättelser med följande motivering:
Den prisvinnande novellen är en skickligt utförd klassisk skräckberättelse som gradvis griper tag i läsaren och inte släpper taget förrän efter sista ordet. Den kombinerar på ett suggestivt sätt äldre tiders skräcklitteratur och skepparskrönan, med fin lokalfärg från den finländska landsbygden.
Det är roligt för att priset fyller en lucka genom att uppmärksamma bra fantastiknoveller på ett sätt som annars inte görs i Sverige idag, förhoppningsvis både inom och utom de vanliga läsekretsarna. Det är roligt för att det är bra för Catahya att faktiskt få vara den organisation som delar ut ett sådant pris – att få ta den rollen, göra någonting seriöst och någon nytta och att också själva få uppmärksamheten.
Det är roligt för att priset går till en författare som faktiskt uppskattar det och glädjs över det och över de svenska läsarna, och inte tycker att det var mer än att rycka på axlarna åt. Det är roligt att priset går till en finlandssvensk författare, därför att det markerar en av de saker jag tyckte var allra viktigast när jag presenterade idén någon gång för ungefär två år sedan, nämligen att det inte är ett pris till en svensk utan till en svenskspråkig novell. En författares nationalitet är måttligt intressant, men språket hon skriver på är desto viktigare. Jag vill läsa bra svenskspråkiga noveller inte för att jag råkar vara svensk, utan för att svenska är mitt modersmål och därmed det språk jag är allra mest bekväm med.
Allra roligast tycker jag personligen att det är för att det har fungerat nästan precis som jag hade tänkt mig – och fungerat bra. Tillräckligt många i Catahya tyckte att det var en god idé för att rösta igenom den, de tre jag allra helst ville se i juryn kunde tänka sig att ställa upp och det har faktiskt blivit någonting av det istället för bara ytterligare en god idé som aldrig genomfördes. Jag känner mig nästan lite stolt, trots att det är Johans, Mats och Marias förtjänst. All heder åt dem.
Mer om fantasy, skräck, priser, litteratur, catahya
Nästa nummer av den finlandssvenska sf-tidskriften Enhörningen är i antågande, berättar Ben Roimola på tidskriftens hemsida. Det novellbetonade numret hämtar sitt innehåll från en rad språkområden: engelska och finska översatta till svenska, och svenska från såväl Sverige som Finland.
Enhörningen är en trevlig publikation. En prenumeration rekommenderas.
Mer om science fiction, fantasy, enhörningen, tidskrifter, litteratur
En intressant fråga är om Dagens Nyheter kommer att fortsätta att prata om Doris Lessing som science fiction-författare när man har haft tid att göra lite mer än att skriva om Wikipedias artikel. Göteborgs-Posten nämner genren, men de har uppenbarligen utgått från samma källa. Sydsvenskan och Svenska Dagbladet, som inte sneglat på Wikipedia när de skrivit sina första rapporter, gör det inte.
Mer om science fiction, doris lessing, nobelpriset, litteratur
Vad det gäller frågan om förlaget Onsdag, som Ampersand nämnde för någon månad sedan, så har Anders Bellis gjort det bekvämt för sig och istället för vilda spekulationer helt enkelt frågat en av ägarna. Då blir det ju väl enkelt, kan man tycka.
Förresten, det slår mig att frågan om huruvida science fiction- och fantasybokförlaget Onsdag fortfarande är verksamt var uppe härförleden. Svaret är nej, det är det inte. All verksamhet har upphört. Nominellt finns förlaget fortfarande, men man gör inget längre.
Mer om fantasy, science fiction, onsdag, förlag, litteratur
Mårten Blomkvist sågade filmen i Dagens Nyheter och tyckte mest att det var en blek kopia i raden av fantasyfilmer som följt Jacksons filmatisering av The Lord of the Rings. Jag har inte sett filmen och är inte särskilt intresserad av att se den, så det jag istället fastnar för är när han försöker kommentera den litterära förlagan.
Här ger sig oförvägne unge Charlie Cox in i för människor förbjudna landet Stormhold ? känt från Neil Gaiman-böcker ? för att till sin älskade hämta en fallen stjärna.
Nej? Stormhold nämns, och spelar en inte alls obetydlig roll, i den ganska tunna bok som lånat filmen sitt namn, men vidare bekant med det blir man aldrig ? eftersom det där bara är en del av ett mycket större älvaland och eftersom det inte är där bokens handling utspelar sig.
Det är klart att Blomkvist skall kunna recensera en film utan att läsa boken den bygger på. Förslagsvis låter han i så fall bli att diskutera detaljer i den bok som han inte har läst. Det blir lätt så pinsamt annars.
I Svenska Dagbladet kan man annars lära sig att den sedan många år storsäljande Gaiman inte längre är att betrakta som obskyr nu när hans böcker filmatiseras och att originalspråk är synonymt med engelska.
Mer om fantasy, neil gaiman, stardust, film, litteratur
Vetsaga, till vilket Ampersand blott är ett mindre komplement, har vaknat ur sin sommardvala med nya texter. Det är en bra sak.
Mer om fantasy, science fiction, nättidskrifter, tidskrifter, litteratur,
Nättidskriften Annanstans har legat på min mentala lista över bra och roliga projekt som det tyvärr aldrig blev särskilt mycket av ett tag nu. Redaktören, Peter Fisk, kommenterar:
Min ambition med Annanstans har fått ge vika, men jag har inte gett upp det helt och hållet. Men jag har ingen tidsplan just nu.
Mer om fantasy, science fiction, tidskrifter, internet, noveller
Robert Jordan, eller James Oliver Rigney, Jr., som han egentligen hette, är död. Nyheten har hunnit bli ett antal timmar gammal nu, och många av Ampersands läsare har säkerligen hunnit notera den vid det här laget. Personligen är jag en smula kluven till vad jag egentligen skall tycka: människor dör varje dag, och medan varje enskilt dödsfall i förtid är tragiskt för de närstående har det aldrig känts särskilt vettigt att lägga något känslomässigt engagemang i saken när man inte kände personen i fråga. Robert Jordan skrev, så i efterhand, inte några fantastiska böcker. Hans magnum opus, The Wheel of Time, har blivit själva sinnebilden för fantasygenrens problem med evighetsserier utan slut, inte minst med tanke på hur substanslös hans berättelse har varit, särskilt på senare år. Hans död är ingen större litterär förlust, och även om det är synd om alla hans många läsare som efter alla år sett fram emot den kommande och sista boken i serien så kommer hans förlag med allra största sannolikhet att se till att någon annan avslutar den i enlighet med hans anteckningar ? förmodligen hans hustru, Harriet.
Å andra sidan har jag ett nostalgiskt förhållande till de här böckerna som inte har någonting med huruvida de är bra eller inte att göra. Jag hade, trots att jag betvivlar att jag hade kunnat hävda att den varit bra eller ens i närheten av läsvärd, velat läsa A Memory of Light så som Jordan skrivit den. Eller som jag skrev i en krönika i Mitrania tidigare i år:
Nu för tiden håller jag helst även mitt personliga fantastikläsande till noveller och fristående romaner eller i alla fall sådant som inte är längre än trilogier, även om undantag finns, men Robert Jordans (James Oliver Rigney, Jr.) The Wheel of Time (inledningsvis i form av den svenska översättningen, Sagan om Drakens återkomst) har följt mig halva mitt liv. Böckerna är egentligen inte vidare bra, särskilt inte de senaste åren: berättandet vinglar fram, fullständigt omotiverat mycket tid ägnas åt att beskriva saker som inte är särskilt intressanta, det upprepas in absurdum trots att läsarna för länge sedan har förstått vad författaren vill få fram och tröttnat på det och det är inte utan anledning som den ofta liknas vid en såpa. Ändå kommer jag, förutsatt att den sjuke författaren lever tillräckligt länge för att avsluta vad som har sagts skall bli den sista delen, vilket han verkar ha goda chanser att göra, att köpa och läsa även nästa bok. Inte för att jag tror att det kommer att vara en fantastisk läsupplevelse eller för att jag egentligen ser fram emot det, utan för att jag har följt den för länge för att kunna låta bli. Sagan om Drakens återkomst var från tioårsåldern och upp mot de allra yngsta tonåren mina favoritböcker inom fantasygenren, innan Neil Gaiman dök upp för att peka på allt annat som fantasy kunde vara.
Länk.
Mer om fantasy, robert jordan, böcker, litteratur
Ikväll tog jag bort förlaget Onsdag från länklistan på Vetsaga ? det var ganska många månader sedan den hemsidan fungerade nu. Det kändes tråkigt: ett ambitiöst science fiction- och fantasyprojekt startat av personer med gedigen erfarenhet från olika delar av litteraturbranschen som ganska snart sjönk ned i tystnaden och redan känns mest som en parentes.
Mer om science fiction, fantasy, onsdag, förlag, litteratur
För övrigt skriver duktiga, vettiga och intelligenta Maria Nygård (och det hade varit roligt om fler recensioner i tidskriften hade fått ta lite mer plats) bra om konsten i Eskapix i senaste numret av Mitrania, som kom idag.
Konsten i Eskapix är mörk, vriden, ofta erotisk och i något fall riktigt porrig. Till stor del föreställer den mer eller mindre avklädda kvinnor. Jag kan tänka mig att vissa tycker att det är väldigt trevligt och att vissa tycker att det är upprörande. Själv blir jag mest trött efter ett tag. Bilderna är oftast väldigt snygga och jag har inget problem med nakenhet i sig, men efter sådär 15 par nakna bröst är jag helt enkelt uttråkad och hoppas på något mer intressant på nästa sida.
[---]
Men det största problemet med bilderna är egentligen inte motivet i sig, utan att flera av dem känns så felplacerade. Exempelvis är en naken kvinna knappast en passande illustration till en novell som inte innehåller någon nakenhet, och att en novell utan sexskildringar illustreras av en bild som föreställer ett samlag fungerar ungefär lika bra som om man skulle illustrera ett kakrecept med en krockad bil. Med andra ord: det funkar inte.
Nu kan det säkert delvis vara så att jag glatt håller med för att jag inte är så hemskt intresserad av mycket av den konst som Eskapix inriktar sig på från första början och mest bläddrar förbi den för att komma åt texten, även om det finns snygga undantag (och att Chad Michael Ward skall göra omslagen är en bra sak) och kritik för att en tidskrift är vad den är snarare än att den kunde göra det den gör bättre är sällan lyckad kritik, men nog hade man kunnat göra förbättringar även inom det nuvarande temat.
På det stora hela gillar jag Eskapix: det är inte allt som intresserar mig och det är inte allt som jag tycker är bra, men det är roligt med en tidskrift som tar ut svängarna en aning. Det är kul att den gör sin grej, det är kul att den finns och mutar in ett eget område och jag ser fram emot kommande nummer. Tråkar nakna bröst ut mig kan jag alltid hoppa över dem.
Mer om fantasy, skräck, eskapix, konst, erotik, bröst