Anders Björkelids Ondvinter

I sommar kommer Anders Björkelids Ondvinter, första delen i en fantasyserie, från Natur och Kultur. Eftersom förlaget tidigare har gett ut en del vettigt – Christina Brönnestams Svart eld, Steph Swainstons Krigets år, Stephen Donaldsons sex första böcker om Thomas Covenant – kände jag ett nästan ett visst hopp: kunde det kanske faktiskt vara frågan om vettig, svenskskriven fantasy riktad mot en vuxen publik? Nyfiket tog jag en titt i utgivningskatalogen. Och konstaterade att nej, man hittade boken bland ungdomslitteraturen. Den här gången också.

Science fiction, radio och samhällskritik

Dagens Kino, som för någon begränsad tid framöver skall vara lyssningsbart här, handlade om science fiction. Om Battlestar Galactica, om samhällskritik i science fiction och den historiska bakgrunden till varför science fiction-litteraturen är så död i dagens Sverige. Programmet handlar om film och tv-serier, men eftersom man intervjuade bland andra Jerry Määttä och John-Henri Holmberg smög sig litteraturen in ändå.

Till stor del kan programmet – åtminstone det jag hörde; jag hoppade över större delen av allt om Battlestar Galactica och Terminator IV – ses som ett försvar av science fiction: ”det här kan visst vara vettigt!”, ungefär. Hur försvarar man science fiction? Genom att lyfta fram genrens samhällskritiska dimension. Och visst är science fiction ofta varit samhällskritisk – litteraturformen är sällsynt väl lämpad för det. Men mer än det säger om science fiction säger det om vår uppfattning om god litteratur. Science fiction är läsvärd därför att den är samhällskritisk betyder underförstått att och när saker är samhällskritiska, ja, då är det minsann bra saker vi talar om. Det behöver man inte ens argumentera för.

Ett av programmets höjdpunkter var annars när man för att göra ett radioprogram om science fiction-film och -tv ringer upp en sf-kännare (John-Henri) för att diskutera varför man i Sverige inte tar sf på allvar och han säger ”det finns i varje fall ingen science fiction-tv-serie som jag egentligen tycker är värd att se”. Underbart.

(Sedan lade han tyvärr till ”två marginellt möjliga undantag”, vilket förtar intrycket lite.)

Jules Verne-Magasinet

Det senaste numret, från februari 2009, av Tomas Cronholms sf-fanzine BEM citerar delar ur ett läsarbrev från Sam J. Lundwall:

Jag bör meddela att jag själv däremot drar ner på det mesta. Min dotter är numera förlagsredaktör på ett riktigt förlag, och har inte möjlighet att överta mina verksamheter, så nu lägger jag ner dem. Min arbetslya vid Karlaplan sedan många år tillbaka töms nu på allt inför försäljning. Många tusen böcker har redan gått i sopen; mer blir det. Mina arkiv har jag redan förstört, inklusive gamla fanzines, brev, manus osv osv. Allt kan man inte släpa med sig ner i graven. Och jag låter inga forskare snoka i min kvarlåtenskap.

[...]

Dock jag vill jag energiskt framhålla att JVM kommer att utges åtminstone ett år till. Så många nummer har jag gjort iordning, klara för nytryckning.

Vilket väl får tolkas som att det är sannolikt att JVM inte kommer utges längre än ett år till.

Fler böcker i The Wheel of Time

Det senaste ryktet, som verkar komma från relativt säkra källor – bokhandlar som säger sig ha fått informationen från förlaget – säger att Brandon Sandersons arbete för att avsluta Robert Jordans The Wheel of Time (Sagan om Drakens återkomst kommer att kräva tre, eller möjligtvis två, volymer, och att den tolfte boken – som inte blir A Memory of Light – kommer att heta The Gathering Storm. Tor har än så länge inte kommenterat uppgifterna, men jag har sammanfattat några av de mest relevanta källorna i en nyhet på Catahya.

Mer om , , , ,

Smink

The impetus for this story was my desire to write about pretty boys in pretty makeup doing pretty things to each other. Then I realized I needed a plot.

Jennifer Pelland förklarar varför hon skrev ”Brushstrokes”, som förvisso innehåller pretty boys in pretty makeup doing pretty things to each other, men främst, skulle jag säga, är en berättelse om förtryck och frihet.

Svensk skräck, fantasy och science fiction

Maria skriver om svensk fantasy, skräck och science fiction under rubriken ”Skräcken sparkar den svenska fantastikens rumpa”. Och visst är det väl så: hon kommenterar, liksom jag nyligen gjorde på Vetsaga, det faktum att Catahyas novellpris till bästa svenska fantastiknoveller under de två år det delats ut bara gått till skräcknoveller (och att det väl inte skulle vara hemskt förvånande om det hände i år igen). När jag vid årsskiftet kommenterade den bästa science fiction, fantasy och skräck konstaterade jag någonting som egentligen inte stämmer:

Jag vet inte vad det säger om svensk skräck jämfört med svensk fantasy och science fiction att all den skräck jag har läst och uppskattat nog för att nämna är svenskspråkig, men ingen av motsvarande science fiction eller fantasy.

För det är klart att jag vet vad det säger: jag läser betydligt mer fantasy och science fiction än skräck. Konkurrensen blir hårdare där. Fantasy var och förblir min första stora litterära kärlek. Science fiction uppskattar jag för idéernas och möjligheternas skull. Skräck som litteraturform har jag inget särskilt förhållande, vare sig positivt eller negativt, till. Men också: Sverige har fler riktigt läsvärda skräck- än science fiction- och fantasyförfattare. Den senaste riktigt bra svenska fantasyromanen jag läste publicerades 2004. Science fiction skall vi inte ens tala om.

Å andra sidan: det är inte som om skräckvågen är alldeles fantastisk stark. Rickard Berghorn arbetade på med Aleph och Minotauren. Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Jag gillar C.J. Håkansson. Eskapix finns, och även om den har dragits med en del barnsjukdomar så hoppas – och tror – jag att den kan växa ifrån dem. Jag har inget behov av att min skräck skall vara underground. Den behöver inte sparka mig i magen med en rostig stålhätta, även om den får göra det. Men den får lika gärna vara försiktig, tillrättalagd – så länge som den är bra. Mig är det egentligen egalt. Men skräckvågen är huvudsakligen baserad på ett par författarskap. Dess plats i den svenska offentligheten, som Maria glädjer sig åt och Henrik och C.J. beklagar, känns ändå som om den hänger på en hyggligt skör tråd.

Jag undrar om inte fler vägrar läsa (sådant som marknadsförs eller kategoriseras som) fantasy och science fiction av ren princip: för mycket fel stämplar, för långt – inbillar man sig – avstånd till mainstreamlitteraturen, medan man inte ens behöver skriva om sådant som inte kan vara (fantasy) eller inte är (sf) för att det skall stämplas som skräck. Men framför allt blir det svårt att få uppmärksamet till svensk fantasy eller science fiction så länge som man får gå och vänta flera år på att det skall komma riktigt bra böcker.

Sci-fi och Syfy

För ett år sedan skrev jag en text på Vetsaga om science fiction och benämningen sci fi. Nu verkar den sistnämnda ha blivit en börda för tv-kanelen SCI FI Channels ambitioner att växa, om än av andra skäl än de jag nämnde i min text. Så man döper om den.

Till Syfy.

Mer om , , , ,

Bara sedan solen sjunkit

Helena på bloggen Bokhora har upptäckt Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit och hyllar den som en fantastisk bok. Jag håller med, och rekommenderar den varmt. Däremot kanske man bör överväga att snegla på den engelska översättningen istället för den svenska. Åtminstone om man skall tro Ben Roimolas recension på Enhörningen:

I originalverket Ennen päivänlaskua ei voi kan man verkligen säga att Sinisalos författarskap skiner. Texten i bokens kapitel ändrar smärtlöst karaktär beroende på ur vilken persons synvinkel vi betraktar världens gång. Det är klart att en filippinsk invandrarkvinna ser på världen på ett annat sätt än en ung finländsk man. Sinisalos språk är levande och fullt av nyanser, både hårfina och storstora sådana. Texten i ett ”tidningsurklipp” från en kvällstidning är naturligtvis helt annorlunda än teksten i en vetenskaplig artikel. För det mesta lyckas Sinisalo också utmärkt med att ”förfalska” kända författares verk och stilar. Personligen kan jag bara göra mer eller mindre vilda gissningar över vilka av de skönlitterära och historiska citaten som är äkta och vilka som är författarens påhitt. Vill någon spela litterär kurragömma och kolla vilka citat som egentligen är äkta ger Sinisalos roman utmärkta möjligheter till detta.

Tyvärr försvinner så gott som alla nyanser i Ann-Christine Relanders översättning av Sinisalos text. I Bara sedan solen sjunkit är det som om all text skulle ha dragits över med samma kam. Alla personer pratar och tänker på samma sätt, psaltartexter från 1500-talet förvanskas till modern svenska; vare sig det är frågan om en skrikande kvällspressartikel eller en webbsida verkar all text vara samma slags korvstoppning.

Visst är det fruktansvärt synd att en Finlandiavinnaroman, eller överhuvudtaget vilken skönlitterär text som helst, behandlats så respektslöst. Både översättaren och förlaget skulle verkligen få skämmas. Bara sedan solen sjunkit är en otroligt dålig översättning. Det räcker inte med att ursprungstextens stil totalförvanskligats, boken innehåller dessutom en otrolig mängd slarvfel (parenteser fattas, latinska namn är fel, personnamn har bytts) och tyvärr också en hel del regelrätta översättningsfel.

Det absolut värsta felet som översättaren enligt mitt tycke gjort förstör en av bokens grundkoncept: för bokens huvudperson är trollungen som vilken hundvalp eller igelkott (eller björnunge för den delen) som helst. Det är ett djur och han tänker på det som ”se” vilket är finska för ”den”. Först alldeles i slutet av boken, det är faktiskt bokens sist mening, blir trollet ”hän” alltså han (eller hon). Av någon orsak har översättaren helt förbisett detta och kallar trollungen på svenska till ”han” från första ögonblicket. Va fan?! Inte kallar man ju björnungar eller igelkottar heller för han.

Att läsa den svenska översättningen var en total pina för mig. Jag hann läsa tre sidor inan jag fick första gången en känsla över att allt inte stämmde. Jag var tvungen att gräva fram originalverket för att kolla, och märkte att min onda aning var sann och att översättningen inte stämde. Därefter stötte jag på så gott som varje sida på något som jag måste kolla i originalboken och det är ju klart att detta inte bidrog till en njutsam läsupplevelse. Efter att ha läst boken ungefär halvvägs orkade jag inte längre och lämnade hela boken för flere månader.

Till slut var jag naturligtvis tvungen att igen öppna den svenska översättningen, den här recensionen måste ju göras. Jag började om från början och bestämde mig för att inte röra det finska originalet vad än som hände. Det löftet kunde jag naturligtvis inte hålla helt ut, men jag fick boken slutläst i alla fall.

Jag har inte läst Åke Ohlmarks nedsablade översättning av J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen, men jag har svårt att tro att den kunde vara sämre än Ann-Christine Relanders översättning av Sinisalos debutroman. Det enda som egentligen finns kvar av Sinisalos roman är händelseförloppet. Allt det som gör romanen till god litteratur, allt det som gjorde att romanen fick Finlandiapriset, är bortblåst.

Jag kan tyvärr inte rekommendera Bara sedan solen sjunkit till någon. Läs det finska originalet ifall du kan, kan du inte är det bättre att helt låta bli.

Johanna Sinisalos långnovell ”Baby Doll” är för övrigt nominerad till årets Nebulapris i långnovellkategorin. Jag är inte alls lika imponerad av den som av Bara sedan solen sjunkit, men det är definitivt en läsvärd novell.

Mer , , , ,

Glöm inte Vetsagas essätävling!

Vetsaga anordnar en essätävling om science fiction- och fantasylitteratur, med 5 000 kronor i pris. Delta du också!

Läs reglerna här.

Mer om , , , , ,

Flickgeni

Apropå Hugonomineringarna, förresten, så är det kul att se att Girl Genius finns med, om man skrollar lite längre ned än jag först gjorde. Jag är inte säker på att jag tycker att den förtjänar en plats, måttligt utmanande och nyskapande som den är. Men jag tycker om den. Så jag glädjs likväl.

Mer om , , ,