För någon vecka sedan skrev jag om Börje Cronas ”Världens kortaste science fiction-novell” och ”Världens kortaste svenska science fiction-novell” i det senaste numret av Nova science fiction. Kort därefter fick jag ett mail från Crona som tyckte att jag läst slarvigt och i ett senare mail förklarade varför han ansåg att jag missuppfattat hans text.
Istället lät jag John-Henri Holmberg ta del av min skapelse. [...] Efter en tid kom jag på att Gudrun eller någon annan representant för FI möjligen skulle reagera negativt på huvudpersonens kön. Där är ni ju som bekant mindre toleranta än inom MI, ett parti som ännu inte finns men sannerligen behövs. Jag skrev därför en ny, mer politiskt korrekt version och mailade den till JHH. Varpå han, min idol och välgörare, genialt nog beställde teckningar till båda versionerna och därmed fick mitt verk att uppta fyra sidor i Nova.
Vilket onekligen gör min kritik, som förutsatte att poängen var att (i mina ögon felaktigt) lyfta fram Sverige som ett slags föregångsland, såväl sned som irrelevant när det istället (såvida jag inte återigen missuppfattat någonting) rörde sig om en ironisk kommentar till den svenska feministiska rörelsen och den politiska korrektheten. Tillräckligt långt från min verklighetsuppfattning för att den läsningen nog aldrig hade slagit mig.
Det specifikt svenska tycker jag förvisso fortfarande inte är särskilt specifikt svenskt: kvinnliga ledare kan man, som påpekat, lyckligtvis tänka sig även annorstädes. Uppenbarligen mer effektivt.
Notera: undertecknad har ingenting med Feministiskt initiativ att göra, och sympatiserar inte med partiets politiska mål, eftersom det är alldeles för kollektivistiskt. Jag skriver dock under på stora delar av problembeskrivningen och har en tendens att inte dela åsikter med personer som tycker att benämningen fungerar bäst som invektiv.
Mer om science fiction, feminism, noveller, litteratur
Nu står det klart vilka som nominerats till årets Hugopris, rapporterar Locus. Jag har inte läst särskilt mycket på listorna över skönlitterära verk, och det jag har läst har inte varit några omtumlande läsupplevelser. Jag ser fram emot att få sätta tänderna i Ted Chiangs ”Exhalation”, dock. Det är, mig veterligen, det enda skönlitterära verk Chiang har publicerat som jag inte har läst.
Nyligen släpptes årets Nebulanomineringar. Jag diskuterar helt kort vad jag har läst i de kortare kategorierna där i kommentarerna till ett inlägg på Upsalafandombloggen.
Mer om science fiction, fantasy, priser, litteratur, noveller
24-26/4 äger science fiction-kongressen Alcocon rum i Göteborg. Hedersgäst är Andreas Roman. Om du tycker om science fiction- och/eller fantasy, tycker om att prata om det med andra eller bara lyssna på diskussioner och paneldebatter, överväg att komma dit. Jag har fullt förtroende för att det kommer att bli en trevlig, avslappnad tillställning.
Notera för övrigt att personer under tjugosex enbart betalar femtio kronor i medlemskap för alla tre dagar.
Mer om science fiction, fantasy, göteborg, sf
Apropå Nova science ficiton, så har Olov Livendahl skrivit en recension av det gamla temanumret om Alice Sheldon/James Tiptree, jr. på bloggen Drömmarnas berg. Sympatisk sak, för det är ett bra nummer, men jag tycker att det är lite synd att han inleder med ”[a]tt recensera enskilda nummer av tidskrifter tänker jag inte göra till en vana”. Det skrivs för få recensioner av svenska tidskrifter ? jag skriver då betydligt färre här än jag egentligen har ambitionen att göra. Det skulle vara kul att se fler.
Mer om science fiction, tidskrifter, recensioner, litteratur, kultur
Nova science fiction nr. 18/19 innehåller en rad kompetent skrivna och inte ointressanta noveller, som jag läser och tycker om men som inte riktigt förmår engagera mig. Som Joyce Carol Oates ”EDickinsonRepliLyx” (”EDickinsonRepli-Luxe”, översättning John-Henri Holmberg). Eller Mike Resnicks ”En fulländad morgon, med sjakaler” och ”Kirinyaga” (”One Perfect Morning, With Jackals” respektive ”Kirinyaga”, översättning John-Henri Holmberg), som inleder en svit noveller som kommer att publiceras i tidskriften i framtiden.
Och så innehåller den Jennifer Pellands ”Den fångna flickan” (”Captive Girl”, översättning Ylva Spångberg). Jag läser den. Hittar den publicerad på engelska på nätet; läser igenom den igen för att läsa den på originalspråk. Beställer Unwelcome Bodies, den novellsamling som är Pellands hittills enda utgivna bok.
Det är inte någon perfekt novell ? det är inledningsvis som den är som bäst, kanske den första halvan. Men resten håller också. Det är en stark, lätt obehaglig, skildring av isolation, utsatthet, ensamhet, viljestyrka och kärlek. Det är definitivt en av de science fiction-noveller som har berört mig mest.
Det är en av novelltidskriftens styrkor: att presentera författarskap och göra dem till någonting mer än namn som fladdrar förbi och inte riktigt förmår fånga ens uppmärksamhet. Att få en att upptäcka sådant man annars inte hade läst.
Mer om Nova science fiction kan du läsa här. Sidan är något ouppdaterad ? sedan nummer sexton har såväl sjutton som det nu senaste dubbelnumret kommit ut ? men prenumerationsinformationen stämmer fortfarande.
”Captive Girl” läser du här eller här.
Mer om science fiction, noveller, tidskrifter, litteratur
Björn Lindström har på Upsalafandombloggen skrivit ett svar på Johan Anglemarks gamla inlägg ”Det finns ingenting som heter science fiction-musik” (min gamla kommentar finns här). Större delen av Björns text kommenterar min åsikt: musik blir science fiction-musik när den (vanligtvis genom sin lyrik) för fram en sf-berätelse. Musik kan definitivt vara narrativ.
Den musik som mest effektivt har fått mig att vilja läsa en science fiction-berättelse är lika definitivt inte narrativ. Det är musik till Neal Stephensons roman Anathem, som jag hittade här, och som plötsligt och fullständigt irrationellt fick mig att vilja ta mig an en bok som jag tidigare dömt ut som ett av hans ambitiösa men inte fullt lyckade projekt med några sidor för många för att vara värt tiden.
Mer om science fiction, kultur, böcker, litteratur, musik, sf
På Vetsaga har jag skrivit om science fiction- och fantasyfältets litteraturpriser, deras syften och funktioner. Det är en måttligt ambitiös text: efter Charlotte Strömboms långa och genomarbetade essä kände jag att det var dags för någonting kortare och enklare ? och så blev det faktiskt av att skriva den när jag bestämde mig för att göra någonting jag kunde få ihop på ett par timmar istället för den långa, grundliga och betydligt mer filosofiska genomgång jag hade funderat på i månader. Med lite tur skulle man kunna hoppas på en intressant kommentardiskussion, åtminstone.
En kort, ytlig text är sämre än en lång, djup text. En text som finns är bättre än en text som inte finns.
Mer om litteratur, science fiction, fantasy, böcker, noveller, priser
Senaste (dubbel)numret av Nova science fiction dök upp i brevlådan häromdagen. Hittills har jag mest bara hunnit bläddra i det, läsa någon enstaka novell, de korta författarpresentationerna efter texterna, recensionerna samt återbekantat mig med Tom Shippeys ”Literary Gatekeepers and the Fabril Tradition” (nu i Hans Perssons översättning), som jag läste i Science Fiction, Canonization, Marginalization, and the Academy (red. Gary Westfahl och George Slusser) för runt tre år sedan och, upptäckte jag, inte mindes särskilt väl alls.
Börje Crona bidrar i det här numret med ”Världens kortaste science fiction-novell” och ”Världens kortaste svenska science fiction-novell”. Skillnaden är att planetens överbefälhavare i den sistnämnda byter personligt pronomen: från han till hon. Det speglar mer än någonting annat en överdrivet självgod nationalistisk självbild. Det specifikt svenska skall vara att överbefälhavaren är en kvinna ? när Sverige aldrig någonsin har haft en kvinnlig statsminister. Till skillnad från till exempel Island (Vigdís Finnbogadóttir, Jóhanna Sigurðardóttir), Finland (Tarja Halonen), Tyskland (Angela Merkel), Moçambique (Luísa Diogo), Argentina (Cristina Fernández de Kirchner), Ukraina (Julia Tymosjenko), Pakistan (Benazir Bhutto) eller Indien (Indira Gandhi, Pratibha Patil), bara för att på rak arm räkna upp några få exempel på länder som valt kvinnliga stats- eller regeringschefer.
Sveriges senaste kvinnliga ledare var drottning Ulrika Eleonora. Hon abdikerade till förmån för sin make efter något enstaka år på tronen.
Det var 1720.
Mer om science fiction, tidskrifter, litteratur, politik, feminism, sverige
Ron Miller skrev en gång fantasyboken Silk and Steel. Det var vänligt av honom, för den innehåller en alldeles fantastisk beskrivning.
As Spikenard watched, Bronwyn slipped the transparent cloak from her shoulders; it fell with a whisper. She let her hands drop to her sides; she pulled her shoulders back and stood erect, feet apart, legs straight. This is what he saw:
Bronwyn standing pale and tall in the nervous light that shimmered through a vibrating canopy of green leaves. The shifting bands of milky light and emerald shadow made her seem luminous, translucent, as though she were a tallow candle glowing beneath its own flame. Like a porcelain lantern. Like a curtain fluttering in a window at dawn. Like a ghost that came and went with the twilight and darkness, that first veiled and then revealed.
Her hair had the sheen of the sea beneath an eclipsed moon. It was the color of a leopard’s tongue, of oiled mahogany. It was terra cotta, bay and chestnut. Her hair was a helmet, a hood, the cowl of the monk, magician or cobra.
Her face had the fragrance of a gibbous moon. The scent of fresh snow. Her eyes were dark birds in fresh snow. They were the birds’ shadows, they were mirrors; they were the legends on old charts. They were antique armor and the tears of dragons. Her brows were a raptor’s sharp, anxious wings. They were a pair of scythes. Her ears were a puzzle carved in ivory. Her teeth were her only bracelet; she carried them within the red velvet purse of her lips. Her tongue was amber. Her tongue was a ferret, an anemone, a fox caught in the teeth of a tiger.
Det här pågår i två sidor. Se själva här.
Mer om fantasy, litteratur, böcker, erotik, humor
Det bästa Robin Hobb har skrivit, under det namnet, är The Liveship Traders. Inte för att det är det mest välskrivna och psykologiskt starkaste av hennes verk: det är Farseer-trilogin. The Liveship Traders är bäst därför att den har massa spännande skepp.