Science fiction och fantasy
Nu går det att boka hotellrum för Åcon 3 i Mariehamn 21-24/5 (hedersgäst: Steph Swainston), vilket är en sådan där typiskt sympatisk och bra idé. Information om hotellrum, priser och tillvägagångssätt här. Definitivt värt ett besök.
Mer om science fiction, fantasy, Åland, sf-kongresser, litteratur, böcker
Catahyas novelltävling är avgjord.
1. ”Förfrämligandet”, av Terje Nordin
En fängslande, välskriven och annorlunda berättelse som lyckas vara rolig, spännande och otäck utan att någonsin förlora sin absurda stämning.2. ”Saturion”, av Martin Holmström
Med målande beskrivningar och ett vackert språk bygger författaren skickligt upp stämningar och fångar läsaren i denna fascinerande klaustrofobiska science fiction-berättelse, som tar en högst oväntad vändning och inte räds de mer existentiella frågeställningarna.3. ”Utflykt”, av Karin Tjäder
För snyggt språk och med en vinkel som inte syns alltför ofta i noveller. Smått obehaglig i sitt ämnesval, men fortfarande humoristisk på ett mörkare sätt. Den lyser som mest i de allra sista raderna, precis som en bra novell bör.
Hedersomnämnanden:
”Duvgrå fjädrar”, av Therese Lindberg
Novellen är komprimerad på ett sätt som lämnar mycket till läsarens fantasi, när det kommer till luckor i handlingen såväl som känslor hos personerna inblandade. Det görs bra och med ett vackert språk.”Under höljet”, av Gabriel Nilsson
Med humor och mycket värme berättas en vardaglig och stillsam historia, som dock inte saknar en kärna av allvar. Huvudpersonen tecknas levande och rörande, och berättelsen är överlag mycket välskriven.”Svante”, av Christina Friborg
En obehaglig och smått ödesdiger atmosfär genomsyrar novellen från början till slut och gör den till en minnesvärd läsupplevelse.
Dessutom görs det sista arbetet med en helt ombyggd sida för Catahya. Se diskussionerna kring det här, och titta på betan. Kika även på designtävlingen. Du kanske har lust att ställa upp?
<JonJonB> Purely in the interests of science, I have replaced the word ”wand” with ”wang” in the first Harry Potter Book
<JonJonB> Let’s see the results…
<JonJonB> ”Why aren’t you supposed to do magic?” asked Harry.
<JonJonB> ”Oh, well — I was at Hogwarts meself but I — er — got expelled, ter tell yeh the truth. In me third year. They snapped me wang in half an’ everything
<JonJonB> ”Yes, yes. I thought I’d be seeing you soon. Harry Potter.” It wasn’t a question. ”You have your mother’s eyes. It seems only yesterday she was in here herself, buying her first wang. Ten and a quarter inches long, swishy, made of willow. Nice wang for charm work.”
<JonJonB> ”Your father, on the other hand, favored a mahogany wang. Eleven inches.”
<JonJonB> Ok
<JonJonB> I have found, definitive proof
<JonJonB> that J.K Rowling is a dirty DIRTY woman, making a fool of us all
<JonJonB> ”Yes,” Harry said, gripping his wang very tightly, and moving into the middle of the deserted classroom. He tried to keep his mind on flying, but something else kept intruding… Any second now, he might hear his mother again… but he shouldn’t think that, or he would hear her again, and he didn’t want to… or did he?
<JonJonJonB> ‘Get – off – me!’ Harry gasped. For a few seconds they struggled, Harry pulling at his uncles sausage-like fingers with his left hand, his right maintaining a firm grip on his raised wang.
Måhända puerilt, men jag tycker att det är lika roligt varje gång jag av någon anledning snubblar över det. Läs hela här.
Mer om fantasy, humor, böcker, harry potter, sex
Linda på Hippoi Anthanatoi reagerade också på vad jag skrev om diskbänksfantasy, om än inte så mycket på grund de huvudsakliga poängerna jag ville föra fram som på uttalandet att ”ingen vettig, litteraturintresserad människa enbart läser fantasy”.
Nu var det förvisso skrivet med glimten i ögat, ett drastiskt ordval för att det roar mig att göra sådana uttalanden, och jag har inte för vana att döma ut människor efter vilka böcker de väljer att inte läsa, men i någon mån speglar det förstås en åsikt jag har: den som enbart läser fantasy går miste om någonting ? förmodligen mer än den som inte läser fantasy men en lång rad andra litteraturtyper, eftersom man har begränsat sig mer. Det handlar inte så mycket om behovet av det mimetiska, som jag inte tycker har mycket litterärt egenvärde i sig (men å andra sidan ? hur mycket litterärt egenvärde har det fantastiska?), som i den typ av berättelser man får och vilka författare som rör sig i de olika sfärerna. Man skall inte läsa Joseph Conrads Heart of Darkness eftersom den inte är fantasy, utan för att det är Joseph Conrads Heart of Darkness och det är en förbaskat bra bok, precis som den främsta anledningen till att det är jättedumt att per definition vägra läsa fantasy är att man till exempel aldrig kommer att få vandra längs Gormenghasts korridorer genom Mervyn Peakes prosa, inte att fantasy av naturen är otroligt bra.
Sedan ger fantasy förstås författaren ett gäng verktyg som en realist inte har till sitt förfogande, men olika typer av litteratur ger lätt olika sorters berättelser. Det är ont om Mig äger ingen i fantasylitteraturen, men det är å andra sidan är det förmodligen ännu mer ont om The Lord of the Rings i den moderna, realistiska romanen också. Det är som att bara äta en sorts grönsaker, bara lyssna på en musikgenre, bara se konst från en viss tidsperiod: man begränsar sig.
Vilket man förstås får göra om man vill. Precis som jag får tycka att det är ett klart misstag.
Mer om fantasy, litteratur, böcker, kultur, läsning, realism
Åka har skrivit ett inlägg på Landet Annien som svar på inlägget jag skrev om vardaglig fantasy, eller diskbänksfantasy (som i sin tur var ett svar på ett inlägg från Magnus på Piruett). Hon föreslår begreppet mjuk fantasy för den här sortens fantasy (och, antar jag, annan med människor i fokus men som ändå inte faller riktigt inom vad Magnus efterfrågade och sade sig inte kunna hitta i sitt inlägg), analogt med science fictions mjuk sf, om ”sånt som handlar om människorna och deras reaktioner på sin omgivning, medan de fantastiska elementen bara bryter igenom här och där eller utgör ramarna för det som händer”. Hon länkar till ett inlägg av Jane Lindskold på Tor.com som beskriver hård fantasy: fantasy där världsbyggandet följer sin egen logik, världsbyggande där de saker som inte uttryckligen skiljer sig från vår värld fungerar som de borde och där författaren om nödvändigt har gjort sin research.
Fantasytaxonomi är knepigt. Hal Duncan skrev ett intressant inlägg på Notes from the Geek Show under titeln ”Of Genres and Sub-Genres” i februari, och om man är intresserad av ämnet bör man definitivt titta på Farah Mendlesohns Rhetorics of Fantasy, som utvecklades ur hennes ”Towards a Taxonomy of Fantasy”. De har två olika utgångspunkter: Duncan utgår från världen och vad som är berättelsens mål med den medan Mendlesohn (som ägnat ämnet mer uppmärksamhet och analys än Duncan har, så det blir på sätt och vis konstigt att ställa upp dem bredvid varandra) skriver om protagonistens förhållande till världen. Det är intressant, båda har sina vettiga poänger och båda är på sätt och vis rätt akademiska.
Vardagsklassifikation för vanliga läsare, som mjuk och hård science fiction, befinner sig inte på den nivån. Lågfantasy, högfantasy, episk fantasy, hjältefantasy, stadsfantasy ? bortsett från att begreppen används rätt diffust (och för det mesta på engelska) så är de ofta svåra att analyser och kanske mer en form av outtalade undermarknadskategorier än någonting annat: ”om du vill läsa någonting i den här stilen så kan den här berättelsen kanske vara någonting för dig”. De har ändå sina poänger, inte minst hård och mjuk science fiction, där den förstnämnda lägger fokus på teknik och vetenskaplig utveckling och den sistnämnda på människor.
Problemet med mjuk och hård fantasy, så som jag läser Åkas inlägg, är att jag inte ens tycker att det finns något överlappande motsatsförhållande. Mjuk fantasy skulle kanske möjligtvis kunna vara där man lägger fokus på vad som händer med de personer man följer (tänk Ellen Kushners Swordspoint eller The Privilege of the Sword) och hård fantasy där protagonisterna så att säga skulle kunna lyckas även om de dör olyckliga, eftersom syftet är att rädda världen (tänk J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings). Men som Lindskold lägger fram det handlar det inte om fokus på världsbyggande eller inte, utan om kvaliteten på den: ”hård fantasy” blir här ett närmast entydigt positivt begrepp om man vill ha intern logik och realism, men det är inte bara så att det kan vara både mjuk och hård fantasy ? de beskriver två helt olika saker.
Möjligtvis skulle man kunna tänka sig hård och mjuk fantasy som fungerande begrepp om man satte dem mot varandra: fokus på världens öde respektive fokus på huvudpersonerna och vad som händer med dem. Men blir det verkligen passande ord då?
Mer om fantasy, litteratur, böcker, kultur
På Catahya skrev jag för ett par dagar sedan en text om en av översättningens ofta bortglömda bitar: rollbesättningen. Läs om bokbranschens smutsiga baksida med utnyttjade naiva tonåringar och människohandel.
Senaste texten på Vetsaga är Charlotte Strömboms God åkermark eller fet och fruktbar mylla? ? Erik Anderssons och Åke Ohlmarks översättningar av J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings. Det som är intressant med den här essän är att hon tar steget längre än de flesta andra som skrivit om översättningarna, och kommenterar varför det ser ut som det gör. Läs!
Mer åsikter om fantasy, litteratur, böcker, översättning, kultur, tolkien
Magnus på Piruett har nyligen läst Åsa Linderborgs Mig äger ingen, som både han och jag varmt rekommenderar. Därför skriver han om ”fantasyns största lögn”, vilket skulle vara att fantasygenren kan handla om vad som helst, medan den bistra verkligheten är att det i praktiken är ”skitsnack av värsta sort” och ett ”barnsligt försök att höja statusen på sina favoritböcker”, eftersom de alltid innehåller saker som storskaliga konflikter, brott, att huvudpersonen visar sig ha magiska krafter eller vara av kunglig börd och där det fantastiska aldrig bara är en bakgrund till en helt vanlig berättelse. Man skulle kunna nöja sig med att konstatera att han uppenbarligen har läst för lite Charles de Lint eller någonting dylikt, men det finns ett par intressanta saker att påpeka, för även om jag, till skillnad från Magnus, vill hävda att den här fantasyn finns så har han förstås rätt i att det inte är så genren ser ut. Att man kan hitta undantag gör inte påpekandet meningslöst.
Det första, och minst viktiga, är att man använder de miljöer och element som driver berättelsen framåt. Vilken nytta hade fantasyn gjort som fond i Mig äger ingen? Just ingen. Fantastiska element används mest när de kan göra någon skillnad, vilket förstås betyder att fantasyn får en annan karaktär. Om det skulle vara så att det innebär att fantasyn inte kan handla om vad som helst, skulle det egentligen vara tragiskt? Kanske. Men inte särskilt mycket, eftersom ingen vettig, litteraturintresserad människa enbart läser fantasy. Genren behöver inte täcka hela det litterära fältet, även om det finns så saker som gör mig så entusiastisk i mitt läsande som när den i mina ögon vinner ny mark, för mig senast med Emma Bulls Territory om Tombstone, bröderna Earp, Doc Holiday och allt det där. Man kan läsa annat istället.
Det andra, och viktigaste, är att fantasy så som vi för det mesta behandlar den inte så mycket är en litteraturform som det är en marknadskategori. Det vi kallar fantasy är det som publiceras som fantasy, recenseras som fantasy och läses som fantasy. Det mesta som hamnar i den här kategorin håller sig inom ramarna för vissa traditioner och konventioner ? inte för att litteraturen kräver det, utan för att poängen med att sätta stämpeln fantasy på en bok är att kunna sälja den till någon som tyckt ”å, det här tyckte jag om, jag skulle vilja ha någonting mer ungefär likadant”. De flesta helt vardagliga berättelser med magiska, ickemimetiska inslag kallas inte fantasy ? men det är inte litteraturformens fel.
Relaterat: Matthew Cheneys krönika ”Ordinary Zhang” på Strange Horizon, om Maureen McHughs China Mountain Zhang och science fiction där huvudpersonerna mest försöker leva sina liv snarare än förändra världen.
Mer om fantasy, böcker, litteratur
These are people who join the Tour for a short while and then leave or get killed. If they have NAMES and characters, then you will be sorry to lose them, otherwise not.
See also COMPANIONS.
The Tough Guide to Fantasyland, Diana Wynne Jones.
Mer om fantasy, litteratur, böcker, humor
Om du bor i, eller i närheten av, Uppsala, och är intresserad av att diskutera fantasy (ibland även science fiction, men det här halvåret har vi World Fantasy Award-vinnartema på böckerna vi diskuterar) med andra människor kan det vara värt att ta en titt på Uppsalafandoms bokpratsmöten, som i år anordnas tillsammans med Catahya. Man behöver inte känna någon annan sedan tidigare.
Nästa tillfälle är 18/2, då Tim Powers Last Call skall diskuteras. Läs mer här.