Vetsaga

Johan Jönsson

Den rättmätige konungens återkomst till tronen är ett vanligt motiv inom fantasylitteraturen. Mänskligheten förmår inte riktigt att stå emot de krafter som hotar den utan tronens ledning: Minas Tirith räddas hos Tolkien genom Aragorns återkomst och Gondors i århundraden tomma tron ekar i David Eddings berättelse om Belgarion, som blir Rivas länge efterlängtade kung och Västerns överhuvud.

Medan nyheten ilade genom den andlösa staden nedanför fångade andra klockor upp ljudet, och deras jubel av järn ekade mellan kustens klippor, förtalte för havets iskalla vatten att Rivas kung hade återkommit.

I Tad Williams gigantiskt tjocka fantasytrilogi är en sämre kungs tillträde till tronen en viktig orsak till de problem som uppstår och äldre blods anspråk på den som avslutar det hela. Elizabeth Moons hjälte Paksenarrions största dåd blir inte något av det som hon så att säga själv uträttat, utan att ha räddat Lyonya genom att ha satt rätt person på tronen.

Och av alla paladin Paksenarrions gärningar är det för denna hon är mest berömd i de mittersta av de Åtta kungadömena: att ha återbördat den bortrövade prinsen till tronen och därigenom räddat Lyonya från vanstyre och sönderfall.

Ibland säkerligen medvetet och ibland förmodligen mest för att det följer genrens konventioner och passar in i den pseudomedeltida tid då berättelserna utspelar sig så finns detta återkommande behov av en härskare. Det handlar inte om existensen av kungar, drottningar och adelsmän, vilket i världar som hämtat mycket av sin inspiration från ett feodalsamhälle knappast är ett förvånande inslag, utan om det starka behov av dessa regenter som uppvisas. Det räcker inte med att bondpojken räddar världen med svärd i hand och halm i håret; en nödvändig ingrediens för att ordning skall råda är dessutom att han byter halmen mot en krona – eller motsvarande symbol.

Ett än tydligare exempel på detta behov finns i Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst. Inledningsvis äger berättelsen rum i Tufloden: ett isolerat område som på kartan tillhör riket Andor – vilket tuflodsborna knappt vet om – dit främlingar aldrig kommer och där byarna i sin självständighet, med sina byråd och kvinnoråd, sköter sina egna affärer.

Det sägs att folk från Tufloden är envisa. De kan låta sig ledas om de finner någon värdig att leda dem, men ju mer man försöker påverka dem, desto mer spjärnar de emot.
 - Gawyn

De beskrivs som envisa och orubbliga; bönder som klarar sig själva och inte vill ha någon inblandning från omvärlden, som tar nya tag när någonting går fel och som är svårare att få att ändra sig än en sten när de väl bestämt sig för någonting. När Perrin Aybara, som en av fem personer som lämnade en av Tuflodens byar i första boken, senare återvänder till sina hemtrakter ser skildringen något annorlunda ut.

”Människorna här kommer inte ihÃ¥g hur man handskas med en drottning – eller en kung. De försöker komma underfund med det. Du mÃ¥ste ha tÃ¥lamod med dem.”

”En kung?” sade han matt. Han lätt huvudet falla mot sina armar som han vilade pÃ¥ bordet. ”Ã…h, Ljus!”

Faile skrattade mjukt och rufsade honom i hÃ¥ret. ”NÃ¥ja, kanske inte en kung. Jag betvivlar starkt att Morgase skulle ge sitt samtycke till det. En ledare, Ã¥tminstone. Hon skulle säkerligen ge sitt samtycke till nÃ¥gon som förde tillbaka ett omrÃ¥de som kronan inte kontrollerat pÃ¥ hundra Ã¥r eller mer under hennes styre. En sÃ¥dan man skulle hon utan tvekan utse till furste. Perrin av huset Aybara, furste av Tufloden. Det klingar bra.”

”Vi behöver inga furstar i Tufloden”, morrade han ned i ekbordet. ”Eller kungar, eller drottningar. Vi är fria män!”

”Fria män kan ocksÃ¥ behöva nÃ¥gon att följa”, sade hon mjukt. ”De flesta vill tro pÃ¥ nÃ¥gonting som är större än de själva, nÃ¥gonting mer vidsträckt än deras egen Ã¥kerlapp. Det är därför det finns riken, Perrin, och folk.”

Nu skall Faile, Zarine Bahsere, som kusin till drottningen i sitt hemland och därmed tillhörande den absoluta makteliten så länge som de har nämnda ledare att följa, naturligtvis inte ses som en objektiv källa inom berättelsen: hon talar i egen sak och hon talar i det som hon blivit uppfostrad att vara övertygad om. Likväl speglar hennes påpekanden väl vad som sker i Jordans berättelse. Efter att författaren inledningsvis har bankat in Tuflodsbornas envishet och deras långa självständighet beter de sig plötsligt som barn som inte vågar göra någonting utan att först fråga sina föräldrar: Perrin skall vara delaktig i minsta lilla sak, hur länge de som frågar honom om råd än själva har skött den utan problem. De har fått sin furste och fyllt sitt behov av en härskare.

Johan Jönsson

Tidigare i år gav förlaget Ersatz ut Nick Perumovs Diamantsvärdet och träsvärdet (Алмазный Меч, Деревянный Меч), den första boken av åtta i Svärdens väktare (Хранитель Мечей). Det är en kompetent skriven bok som liksom så mycket annan fantasy pyntar på ytan med färger som vi inte har sett tidigare och sedan i allt väsentligt håller sig till det invanda – det som kändes som det mest nyskapande greppet var den svenska utgåvans lyckade användning av det kyrilliska alfabetet där den ryska texten exotiserande hade haft latinska bokstäver. Det ges för all del ut betydligt sämre fantasylitteratur på svenska än Diamantsvärdet och träsvärdet, som borde ha rätt goda chanser att tilltala till exempel – men inte uteslutande – de läsare som följer och uppskattar Wahlströms fantasyutgivning. Det som jag personligen tycker är mest anmärkningsvärt är kanske just hur väl den smälter in i den övriga utgivningen: åtminstone att döma av den här boken verkar Perumov mest skriva anglosaxisk fantasy på ryska.

Jag tror inte att det har varit Perumovs ambition att skriva en “rysk” fantasy, utan han skriver verkligen i den västerländska fantasytraditionen. Sedan finns det också en “slavisk” fantasy, men den är genomsyrad av nationalistiska känslor och är helt omöjlig hos oss. Dessutom skriver de uselt.
– Ola Wallin, Nick Perumovs svenska förläggare

Egentligen är det inte särskilt konstigt med tanke på att Perumov fick sitt genombrott med ett par böcker som utspelar sig i Tolkiens Midgård och numer är bosatt i USA, men det pekar på ett rätt trist fenomen i en genre som mer än någonting annat slåss mot sin egen oförmåga att förnya sig. Riktigt bra och nyskapande författare – tillräckligt många för att de flesta inte borde behöva läsa andra – finns i fantasyn, som har betydligt större spännvidd än den ofta anklagas för, men ju större del av genren som mest ser ut som boken man precis lade ifrån sig och som den man kommer att plocka upp härnäst, desto färre kommer att hitta fram till dem eller tycka att letandet är värt ansträngningen. När de tongivande författarna inom andra kultursfärers fantasylitteratur inte heller särskiljer sig från den anglosaxiska traditionen bidrar det till att få genren att röra sig långsammare.

Till saken hör naturligtvis också själva definitionen av vad som är fantasy. Liksom science fiction-genren är fantasyn huvudsakligen en anglosaxisk tradition, och båda har i svenskan kvar sina engelska beteckningar. Var drar vi gränsen för vad vi kallar fantasy och marknadsför som fantasy? Om Charles de Lints berättelser i Newford eller Neil Gaimans noveller som “Chivalry” kan kallas fantasy, vad hade Isabel Allendes magiska realism marknatsförts som om den hade publicerats i USA på, så att säga, rätt förlag? Hade Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita stått ut mer i Ballantines Adult Fantasy-serie än till exempel G.K. Chestertons The Man Who Was Thursday eller William Beckfords Vathek? Att man ibland vrider och vänder sig för att kunna publicera den bästa fantastiska litteraturen utan den stigmatisering som fantasybegreppet kan innebära är knappast någon nyhet, och om vi själva hjälper till genom att utesluta den bredd som fler kulturer hade kunnat tillföra den kommer vi i längden att få ett genresammanhang som är tråkigare än det hade kunnat vara.

Ett problem med svensk fantasy liknar det med Perumov. När det inte finns särskilt mycket som särskiljer den från den anglosaxiska fantasyn riskerar den – även om det finns också läsvärd svensk fantasy – att vara en något blekare kopia på efterkälken. Och i ett land med så mycket anglosaxisk kultur som Sverige lär den inte ha någon större poäng vare sig i förlagens eller läsarnas ögon om den bara gör vad de vet att de engelskspråkiga författarna redan gör bättre.

Anna Davour

Science fiction anklagas emellanåt för att vara en inkrökt genre, som är så involverad i en intern konversation att den blir otillgänglig för utomstående och nybörjare. Till en del är detta förstås alldeles sant. Mycket nutida (och för den delen lite äldre också) sf bygger väldigt mycket på det som tidigare skrivits, utvecklar gamla idéer och bygger vidare på dem. Å andra sidan är det förstås så att hela genrefenomenet innebär att man har en intern ton och följer vissa konventioner som kan vara svåra eller främmande för en läsare som inte tidigare är bekant med genren — det är likadant i till exempel deckare, fantasy eller westernböcker. Det är nog ändå inom science fiction man mest medvetet renodlat har valt att skriva så att man relaterar till sådant som skrivits tidigare.

För den som lyckats ta sig över barriärerna (eller kanske inte alls hindras av dem) är det förstås så att den här tendensen är trevlig och en tillgång. Det finns fullt av små blinkningar till klassiska verk (som när Kim Stanley Robinson kallar den extra dryga halvtimmen på det marsianska dygnet för The Martian Time-Slip efter romanen av Philip K. Dick), eller utvecklingar av riktigt slagfärdiga idéer (flera författare har använt sig av “ansibel” som beteckning för en apparat för ögonblicklig kommunikation över avstånd, efter att Ursula Le Guin infört den i flera av sina romaner; man refererar ofta till Asimovs robotlagar). Känner man igen de här sakerna är de ofta en extra krydda och lite mer djup i berättelserna.

Allra mest tydlig är ändå den här interna konversationen i form av sådana saker som en gång i tiden behövde förklaras och motiveras, men som nu är så vedertagna att de tas för givet och är nästan osynliga. Så är det till exempel nuförtiden så att man tar ljusfarten i vakuum som självklar hastighetsbegränsning och snarare än att behöva förklara den måste man ta till någon speciell motivering om man vill ha FTL-drift (faster than light). De senaste decennierna har virtual reality och olika sorters simulerade verkligheter också blivit sådan stapelvara. Faktiskt är även nanorobotar, grey goo, sammantrasslade kvanttillstånd och dysonsfärer är också sådant som många författare numera kastar ur sig och räknar med att läsaren förstår vad det är fråga om. Här någonstans kanske det är som ovana sf-läsare börjar få svårt att hänga med om författaren inte är tillräckligt skicklig och varsam.

Det här är inte bara en fråga om att det är ett samtal som pågår mellan olika författare och deras verk, utan också en fråga om stil. Tendensen i äldre sf att på ett klumpigt sätt lägga in sidvis med förklaringar (gärna i dialog: “Now tell me professor …”) brukar ofta häcklas. En förfinad stil förhöjer läsupplevelsen, men kan också kräva lite mer förförståelse.

Det går förstås att skriva så att man behåller det mesta av de positiva saker man får ut av att ha en lång tradition att luta sig mot, samtidigt som man gör det lättare för ovana sf-läsare att följa tråden. Jag tror inte att det behöver vara ett så stort problem som man ibland vill framställa det som.

Vill man ha fram nybörjarvänlig science fiction är det egentligen två frågor man behöver ställa sig: Vad är det som nya läsare fångas av, och hur introducerar man genrekonventionerna och gör dem tillgängliga utan att behöva hänvisa till bakgrundsläsning från åtminstone 40-talet (om inte längre tillbaka) och framåt?

De här sakerna, särskilt vad det är som lockar med sf, kommer jag att fundera lite över i del två som dyker upp här på Vetsaga inom kort. Jag lovar inga enkla recept, men förhoppningsvis en del inte alltför slitna infallsvinklar.

Johan Jönsson

När Neil Gaiman mot slutet av det förra Ã¥rtusendet skrev Stardust, sin saga för vuxna, var tvÃ¥ av de verk han gick tillbaka mot Hope Mirrlees Lud-in-the-Mist och Lord Dunsanys The King of Elfland’s Daughter. En av de punkter som binder samman de tre romanerna är gränsen mot Älvalandet och de problem som närheten dit skapar. I Stardust är gränsen sÃ¥ pÃ¥taglig den kan bli: byn där huvudpersonen, Tristran Thorn, växer upp kallas Wall efter den mur som skiljer bokens viktorianska England frÃ¥n Älvalandet.

[F]or hundreds, perhaps for thousands of years, they have posted guards on each side of the opening on the wall, and done their best to put it out of their minds.

Even today, two townsmen stand on either side of the opening, night and day, taking eight-hour shifts. They carry hefty wooden cudgels. They flank the opening on the town side.

Their main function is to prevent the town’s children from going through the opening, into the meadow and beyond. Occasionally they are called upon to discourage a solitary rambler, or one of the few visitors to the town, from going through the gateway.

The children they discourage simply with displays of the cudgel. Where ramblers and visitors are concerned, they are more inventive, only using physical force as a last resort if tales of new-planted grass, or a dangerous bull on the loose, are not sufficient.

Very rarely someone comes to Wall knowing what they are looking for, and these people they will sometimes allow through. There is a look in the eyes, and once seen it cannot be mistaken. There have been no cases of smuggling across the wall in all the Twentieth Century, that the townsfolk know of, and they pride themselves on this.

Byborna vaktar öppningen i muren såväl dag som natt med undantag för den tidpunkt vart nionde år då det är dags att ge sig in till andra sidan muren för den marknad som varje gång samlar blandade och långväga gäster. I Lud-in-the-Mist är gränsen inte lika påtaglig – Älvalandets inflytande når invånarna i Lud genom en av de båda floder vid vilkas utlopp staden ligger. Mellan landet Dorimare och Älvalandet finns vaktposterna vid gränsen, som torde liksom i Stardust förhindra både smuggling och, för deras egen säkerhet, att folk irrar sig in dit de inte borde gå, samt de illusioner som väntar när man passerat soldaterna, men samtidigt är länderna här mycket tätare sammanknutna än i Stardust, där det närmast känns som om två olika världar möts snarare än två delar av samma värld.

He ended thus: ”One of proverbs says, Remember that the Dapple flows into the Dawl. I have sometimes wondered, recently, whether we have ever really understood the true meaning of that proverb. Our ancestors built the town of Lud-in-the-Mist between these two rivers, and both have brought us their tribute.

I Lord Dunsanys The King of Elfland’s Daughter är gränsen mellan människornas land och Älvalandet en betydligt mer flytande sak. Människorna bor alldeles intill gränsen, men när Alveric gÃ¥r över dit för att söka äkta alvkungens dotter ser de inte efter honom, ”för deras ansikten var aldrig vända Ã¥t det hÃ¥llet”. Att korsa gränsen är ingenting som bereder honom nÃ¥gra som helst bekymmer: de flesta hÃ¥ller sig undan frÃ¥n den ändÃ¥.

He looked back once over the fields we know; the cuckoo went on calling unconcernedly; a small bird sang about its own affairs; and, nothing seeming to answer or heed his farewells, Alveric strode on boldly into those long masses of twilight.

A man in a field not far was calling to horses, there were folk talking in a neighbouring lane, as Alveric stepped into the rampart of twilight; at once all these sounds grew dim, humming faintly, as from great distances: in a few strides he was through, and not a murur at all came then from the fields we know. The fields through which he had come had suddenly ended, there was no trace of its hedges bright with new green; he looked back, and the frontier seemed lowering, cloudy and smoky; he looked all round and saw no familiar thing; in the place of the beauty of May were the wonders and splendours of Elfland.

Älvalandet är inte som det land det gränsar mot. Det är inte som till exempel Lothlórien, som om än mytomspunnet och vackrare än någonting annat i allra högsta grad är en plats med samma tidsuppfattning och geografiska regler som Midgård i övrigt. Älvalandet kan liksom alvernas riken hos Tolkien och hans efterföljare vara underbart förtrollande, men framför allt är det annorlunda. Lothlóriens gränser skyddas genom alvernas vakter och Nenyas makt; de kan inte avskärma sig från världen runt dem. Älvalandets tid och rum kan, därmot, mycket väl skilja sig från omgivningens: medan de hos Gaiman någorlunda väl följer de regler vi är vana vid kan de hos Lord Dunsany anta helt andra former. När Alveric så för andra gången tvingas ge sig ut för att hitta det Älvaland som en gång var så lätt att finna upptäcker han att det inte går när dess gränser ständigt flyttar sig bort från honom.

Whether Elfland always lay over the next horizon, brightening the clouds with its glow, and moved away just as he came, or whether it had gone days or years before, he did not know but still kept on and on. And the came at last to a dry and grassless ridge on which his eyes and his hopes had been set for long, and from it he looked far over the desolate flatness that strechted to the rim of the sky, and saw never a sign of Elfland, never a slope of the mountains: even the little treasures of memory that had been left behind by the ebb were withering into things of our every day. Then Averic drew his magical sword from its sheath. But though that sword had power against enchantment it had not been given the power to bring again an enchantment that was gone; and the desolate land remained the same, for all that he waved his sword, stony, deserted, unromantic and wide.

For a little while he went on; but in that flat land the horizon moved imperceptibly with him, and never a peak appeared of the Elfin Mountains; and on that dreary plain he soon discovered, as sooner or later many a man must, that he had lost Elfland.

När han sÃ¥ Ã¥terser Älvalandet är det inte för att han har överlistat dess gränser – andra omständigheter hindrar honom ocksÃ¥ – utan för att det Ã¥terigen flyttar sig, sträcker sig ut och omfamnar det Erl som är hans hem. Rör sig utÃ¥t gör ocksÃ¥ Älvalandet i Poul Andersons Three Hearts & Three Lions, men där av helt andra skäl än i The King of Elfland’s Daughter och med mindre hänsyn till de människor som bor i landet det sväljer.

[H]umans were the chief agents on earth of Law, though most of them were so only uncounciously and some, witches and warlocks and evildoers, had sold out to Chaos. A few nonhuman beings also stood for Law. Ranged against them was almost the whole Middle World, which seemed to include realms like Faerie, Trollheim and the Giants – an actual creation of Chaos. Wars among men, such as the long-drawn struggle between the Saracens and the Holy Empire, aided Chaos; under Law all men would live in peace and order and that liberty which only Law could give meaning. But this was so alien to the Middle Worlders that they were forever working to prevent it and to extend their own shadowy dominion.

The whole thing seemed so vague that Holger switched the discussion to practical politics. Hugi wasn’t much help there either. Holger gathered that the lands of men, where Law was predominant, lay to the west. They were divided into the Holy Empire of the Christians, the Saracen countries southward, and various lesser kingdoms. Faerie, the part of Middle World closest to here, lay not far east. The immediate section was a disputed borderland where anything might happen.

Holger Carlsen förs frÃ¥n sin värld där han mot mitten av nittonhundratalet för den kamp som dÃ¥ präglar den till en annan värld där han fÃ¥r ta upp en ny, som samtidigt är samma strid. Älvalandet är aldrig ofarligt, och de fyra som i de här nämnda exemplen tar sig in i det – Tristran Thorn i Stardust, Nathaniel Chanticleer i Lud-in-the-Mist, Alveric i The King of Elfland’s Daughter och Holger Carlsen i Three Hearts & Three Lions – gör det alla under fara och mot vad deras mänskliga omgivning skulle anse vara vettigt, men i Three Hearts & Three Lions saknar det ocksÃ¥ mÃ¥nga av de bättre och gynnande drag som det har i de andra böckerna.

Älvalandets gränser kan stå fast bakom en mur eller bölja fram och tillbaka i en evig kamp mellan lag och kaos. Oavsett hur de ser ut kommer få att våga korsa dem.