Ted Chiang och science fiction-fältets litteratursyn

Johan Jönsson

När föds science fiction? Det beror på vem du frågar. Adam Roberts erbjuder i Science Fiction: The New Critical Idiom tre sätt att betrakta science fictions historia: ett långt som sträcker sig tillbaka till åtminstone sextonhundratalet och Johannes Keplers Somnium, ett som betraktar sf som ett slags gotisk litteratur med utgångspunkt i Mary Shelleys Frankenstein (1818) och ett där science fiction börjar i och med Hugo Gernsback och tjugotalets tidskrifter. Oavsett när man sätter startpunkten för science fiction som litteraturform är det i och med det sistnämnda som den föds som självmedveten genre.

John-Henri Holmberg talar i Inre landskap och yttre rymd: Science fictions historia om science fiction som en litteraturform som vuxit upp i ett ghetto, ett ghetto med murar mot den övriga litteraturen (se ”Science fiction-litteraturen och genrebegreppet”, Vetsaga 9/12 2007). Science fiction utvecklade till stor del avskilt från resten av den litterära världen sina egna författare, läsare, redaktörer, kritiker, tidskrifter, förlag – och sin egen litteratursyn, där idéerna och spekulationerna stod i fokus och spelade en mycket större roll än stil och psykologiska porträtt.

Riktigt så ser det inte ut idag: science fiction-litteraturen lever inte längre i ett ghetto och i mycket större utsträckning än för sjuttio år sedan kräver sf-läsarna, tack och lov, en åtminstone habil stilistik och personporträtt tjockare än pappret de är tryckta på. Som författare kommer man inte lika långt med enbart visioner som man en gång gjorde. Likväl lever något av det vidare – vilket förstås inte är särskilt konstigt när många läsare betonar science fictions idélitteraturdimension. Utan förståelse för att genren ibland mäts med en delvis annorlunda måttstock än annan litteratur kan det vara svårt att förstå varför Ted Chiang har fått det genomslag han har fått inom sf-fältet.


Grafik: Jessica Haraldsson

Ted Chiang, amerikansk science fiction-författare född 1967, är närmast absurt lågproduktiv. Han debuterade med novellen ”Tower of Babylon” 1990. Sedan dess har han skrivit ytterligare nio noveller; hans åtta första finns samlade i Stories of Your Life and Others. Trots den magra produktionen tillhör han de senaste decenniernas allra mest uppmärksammade novellförfattare – någonting som betyder mer inom science fiction än kanske någon annan litteraturform. Science fiction formades i novelltidskrifterna; i årtionden var science fiction först och främst en novellitteratur. Under nittonhundratalet var normen att författare, även sådana som skulle gå vidare och bli ihågkomna huvudsakligen för sina romaner, debuterade i novelltidskrifterna och prövade sina vingar där. Fortfarande spelar novellerna en stor roll – kanske inte kommersiellt, men för att behandla och diskutera teman och idéer. Den som läser science fiction utan att ta hänsyn till novellerna missar någonting viktigt.

Fyra av Chiangs tio noveller (”Tower of Babylon”, ”Story of Your Life”, ”Hell Is the Absence of God” och ”The Merchant and the Alchemist’s Gate”) har belönats med Nebulapriset, som delas ut av den amerikanska författarorganisationen SFWA och är ett av fältets två största, mest prestigefyllda priser. Det andra, Hugopriset, har han tilldelats två gånger, för ”Hell Is the Absence of God” och ”The Merchant and the Alchemist’s Gate”. Förtjänar han priserna och uppmärksamheten?

Ted Chiang är framför allt, från och med sin debut, en skicklig idéförfattare. Han har förmågan att blanda naturvetenskapliga tankar och förhållningssätt med ett närmast humanistiskt tankegods. Flera av hans noveller – ”Tower of Babylon”, ”Seventy-Two Letters”, ”Hell Is the Absence of God” – utgår från religiösa föreställningar, även om Chiang själv har sagt att han tycker att ”Tower of Babylon” och ”Seventy-Two Letters” snarare utforskar vetenskapen, om än alternativa sådana. ”Hell Is the Absence of God”, däremot, behandlar tron: hur hade världen sett ut om religiösa ingripanden som de beskrivs i Gamla testamentet hade varit verklighet och vardag? Vilket förhållande hade människor haft till religionen och Gud? Vilken idé han än behandlar gör han det väl. Den unge Chiangs främsta problem ligger snarare i det som finns runt idéerna: människorna med vilka han utforskar sina teman och språket med vilket han för fram sina berättelser.

Den gemensamma nämnaren för Chiangs både bästa noveller är tid. I det ena fallet (”Story of Your Life”, 1998) tidsuppfattning och i det andra (”The Merchant and the Alchemist’s Gate”, 2007) tidsresor genom maskhål. ”Story of Your Life”, skriver Chiang i kommentaren till novellen i Stories of Your Life and Others, växte fram ur ett intresse för fysikens variationsprinciper och en väninnas kommentar om sitt nyfödda barn. Det kombinerar han skickligt till en gripande berättelse – en av de bästa science fiction-noveller jag någonsin har läst – om en lingvist som skall utforska ett utomjordiskt språk och hur det påverkar henne, men också om hennes förhållande till sin dotter. ”The Merchant and the Alchemist’s Gate” bygger på Kip Thornes forskning, som på åttiotalet visade att det – baserat på vad man då visste om fysikens lagar – inte skulle vara fysiskt omöjligt att göra en tidsresa genom ett maskhål (vilket är en annan sak än att det hade varit praktiskt genomförbart). Chiang fascinerades av det faktum att Thorne pekade på att det inte skulle leda till några tidsparadoxer och skrev utifrån det en berättelse som utspelar sig i ett Mellanöstern som aldrig funnits annat än i den romantiserade, idealiserade bilden som fanns i Europa i samband med att Tusen och en natt översattes till franska och engelska. Resultatet blir en fantastisk novell – science fiction som en arabisk saga, men också en berättelse om en man, hans sorg och hans skuld.

På sätt och vis, i mindre skala och mindre extremt, går Chiangs utveckling när det gäller språk och personporträtt att likna vid den som science fiction-genren genomgått. Han är en idéförfattare i lika stor utsträckning som tidigare, men på andra plan mycket skickligare i ”The Merchant and the Alchemist’s Gate” (2007) än i ”Tower of Babylon” (1990). Språket flyter bättre och det är enklare att tro på människorna som människor och inte bara pjäser för att utforska idén, någonting som ställer till problem för till exempel ”Understand” (1991), en novell om två personer med förhöjd intelligens och den av Chiangs publicerade noveller han skrev först. Inte förrän i hans fjärde novell (”Story of Your Life”, 1998) visar han att han kan hantera även de delarna av författarskapet på en nivå som är högre än acceptabel. Det är förstås inte särskilt konstigt: när han debuterade var han inte många år över tjugo. Liksom de flesta andra unga författare har han utvecklats sedan dess. Det som är intressant är att han hyllades redan för noveller som ”Tower of Babylon” och ”Understand”, vilket säger lika mycket om sf-fältets litteratursyn som det säger om Ted Chiangs författarskap.

Tvånget och sängen

Johan Jönsson

Fantasylitteratur, liksom alla andra kulturyttringar, speglar det samhälle i vilken den skrivits. Ibland är det medvetet och uppenbart, ett tillfälle att lyfta en aktuell fråga och betrakta den genom att placera den i en ny situation. Fantasyn kan fungera som ett socialt laboratorium för det som författaren vill säga eller betrakta, som i Ellen Kushners utmärkta The Privilege of the Sword, om en ung kvinna i en mansdominerad värld och den roll hon tvingas anta där, eller i J.K. Rowlings serie om Harry Potter, där hon från och med den fjärde boken angriper på den brittiska pressen, för att inte tala om all den satir av vad vi gör som Terry Pratchett har ägnat sig åt i sina böcker om Skivvärlden.

Ibland är det omedvetet och och någonting de flesta läsare förmodligen över huvud taget lägger märke till, någonting som bär med sig de omedvetna och outtalade värderingar som finns i samhället. Ett av mina favoritexempel finns i Robert Jordans storsäljande fantasysåpa The Wheel of Time. I seriens sjunde bok, A Crown of Swords (Vindarnas skål och En krona av svärd i svensk översättning) befinner sig en av de många huvudpersonerna, Matrim Cauthon, i Ebou Dar, nominellt landet Altaras huvudstad men i praktiken mer av en stadsstat. Här lägger drottningen, Tylin, märke till honom och beslutar sig för att få honom i säng, oavsett vad han själv vill. Först försöker hon svälta honom omkull genom att se till att han inte serveras någon mat i palatset; när det inte fungerar går hon längre. I en scen där han till slut tar tag i hennes arm för att få ut henne ur sitt rum drar hon kniv, tvingar honom till hans säng och binder honom där. Att tvinga någon till sex genom att fjättra dem under knivhot innebär en klar och tydlig våldtäkt, men porträttet av Tylin och hennes agerande är inte negativt – om något verkar det snarare vara tänkt att vara lätt humoristiskt: Mat som genom hela serien har skildrats som en kvinnojägare (om än mer genom andras ögon än sina egna) råkar ut för en som som jagar honom. Att det i de förstnämnda fallen sker med deras samtycke och i det sistnämnda (åtminstone inledningsvis) mot hans vilja är mest en komisk detalj. Det säger ganska mycket om det samhälle – vårt – som Robert Jordan verkade i. Och det säger inte snälla saker.

Poängen är förstås inte att det sker. En skönlitterär skildring kan innehålla betydligt värre övergrepp än så utan att särskilt många höjer på ögonbrynen – The Wheel of Time gör det. De kan vara negativt skildrade. De kan vara konsekvent neutralt skildrade. Bokens berättare kan vara likgiltig, eller själv, utan några som helst moraliska problem, vara den som utför dem. Problemet är att Jordans serie är en där det är ganska klart och tydligt vilka som förväntas vara skildrade på ett tillräckligt positivt sätt för att man skall känna sympati för dem, och att Tylin hör dit.

Hade könen på de inblandade personerna varit omvända hade det aldrig fungerat: en kung som först försökt svälta en ung kvinna till sin säng och sedan, när det inte lyckats, satt en kniv mot hennes hals och bundit fast henne skildrat som någonting att småle åt hade gjort många av hans läsare upprörda. Förmodligen hade hans redaktör sett till att det försvunnit innan boken gått i tryck. Nu? Nu lär vi som höjer på ögonbrynen vara rätt få; den stora majoriteten läsare lär över huvud taget inte koppla agerandet till begreppet våldtäkt. Man är för van vid bilden av mannen som förövare och kvinnan som offer; vid starka män och svaga (eller rättfärdigt starka) kvinnor. Män förväntas vara starkare, tuffare, hårdare, och när de inte är det – ”fick du stryk av en tjej?” – är det roligt. Det tragiska är inte vad Robert Jordan skriver. Det tragiska är vad det säger om oss och om vår värld.

Det är en av de saker jag rent retoriskt verkligen uppskattar med Anne Bishops The Black Jewels Trilogy. Hur den behandlar sexualitet och kön, som ett extremt exempel på biologism där män och kvinnor, deras roller och förhållande till varandra är intristat i blodet sedan de föds, kan driva mig till vansinne ibland, men som få andra fantasyböcker får den fram poängen att sexuella övergrepp aldrig är roligt. Ens när de drabbar män.

En vägbeskrivning till Newford

Daniel Albertsson

Charles de Lint är den skönlitterära författare vars engelska ord jag varit bekant med allra längst. När jag lade ifrån mig Waifs and Strays så hade inte bara dörren till ett större fantasyutbud öppnats utan vägen till Newford hade blivit beskriven. Jag har med jämna mellanrum besökt platsen sedan dess. Newford med omnejd tar sin lilla tid att undersöka. Än så länge har de Lint skrivit nitton längre beskrivningar, där en del ligger runt hundrafemtio sidor och andra en bra bit över femhundra. Även om ren och skär kvalité definitivt finns i romanerna är de inte kärnan. Den består av fyra novellsamlingar, som tillsammans innehåller drygt sjuttio alster. Det är mycket text, många titlar. En av de vinnande poängerna med Charles de Lints Newford är dock att allt är, med några undantag, fristående. Det finns en kronologisk ordning och det finns i alla fall två verk som gör sig mycket bättre om man har bekantat sig med vissa invånare i staden, Widdershins och Promises to Keep. Resten har jag läst i ett kronologiskt virrvarr och det har aldrig, såvitt jag vet, skadat upplevelsen.

where cultures collide
and wisdoms meet

And in that moment of grace,
where tales branch,
bud to leaf,
where moonlight
mingles with streetlight,
I see old spirits in new skins,
bearing beadwork,
carrying change and charms,
walking dreams,
walking large.

- utdrag ur ”Sweetgrass and City Streets”, från Moonlight & Vines

Newford är en fiktiv miljonstad, som skulle kunna ligga någonstans i USA eller Kanada, med tanke på att invånarna ibland tar bilen till Los Angeles, eller andra verkliga platser i området. Majoriteten av verken utspelar sig på nittiotalet, några av de senare efter millennieskiftet och ett par stycken går ett årtionde eller tre bakåt. Hur Newford är som porträtt av en nordamerikansk storstad tänker jag inte uttala mig om, men det är knappast Newford som modern stad som är mest intressant. Den ovanstående dikten ger ett hum om vad som är det.

Charles de Lint har samlat på sig myter från såväl urinvånarnas Amerika som forna Europa och fört dem till sin fiktiva stad. Landets gamla väsen har varit där från början och fått mindre och mindre plats allteftersom betongskogarna breder ut sig. Några försöker leva sitt liv i staden medan andra drar sig alltlängre tillbaka. Samtidigt så förde européerna sina goda grannar med sig när de seglade över Atlanten. De har också försökt att göra ett hem för sig själva i den nya världen. På vägen till jobbet kan man både gå förbi älvornas drottning och kråkflickor i människoform. Eller varför inte mynt som kan få ben och bara springa sin väg? Det mest fantastiska går att hitta, inte bara från indianernas och européernas folktro, utan även något litet från andra hörn av världens mytologier kan smyga in. Åtminstone några varelser i Newfordböckerna är bra skildrade utifrån äldre texter; andra är säkerligen något ändrade och ytterliggare några är nog helt påhittade.

Trots detta överflöd av mångfaldig kultur är det inget invånarna i stort vet något om. Om det finns ett ofta återkommande tema i böckerna är det människors reaktion inför det övernaturliga och oförklarliga. Först ett möte, sedan inblandning, frivillig eller ofrivillig, och sedan ett accepterande eller ett förnekande. Alla möjliga delar av spektrumet finns representerat. Några blir glada, upplyfta av vad de sett. Andra blir galna, eller mer galna. Vissa förnekar det, eller glömmer bort det, ofta omedvetet. Somliga blir ledsna, sorgsna, deprimerande, inte för att de kommit i kontakt med det övernaturliga utan för att de inte kan återvända. Variationerna är bra många fler och mer komplicerade, men vid det här laget så är det mesta täckt i böckerna.

Som läsare blir det snabbt uppenbart att magin existerar, eller åtminstone något som inte är som här. Det är inte svårt att inse när böckerna står i fantasyhyllan, men för invånarna som står i berättelsernas centrum kan det ta desto längre tid. Många gånger, speciellt i novellerna, är de fantastika elementen subtila. Det är först och främst berättelser om vanliga människor. Mystiken kan ligga i kanterna, precis som älvorna som man bara kan skymta i ögonvrån. I kontrast kan det ibland vara raka motsatsen. Det finns en värld som ligger parallell, över, längs med, i, under, vid sidan av vår egen. Hur man kan ta sig dit varierar och världen i sig är svår att sätta fingret på. Den kan vara vad som helst, beroende på var man är, vem man är med och vilken sinnesstämning man har. En tydlig sak är i alla fall att när vi drömmer så vandrar våra själar, eller vad det nu kan vara, i den här världen. Det farliga är att komma dit med kroppen också.

Men det oförklarliga är just det. Oförklarligt. de Lint anstränger sig inte för att förklara den övernaturliga tillvaron för läsaren. Den är där, och så är det med det. Vissa saker förblir mer mystiska än andra, såklart. Återigen kan det vara skillnad mellan de längre verken och novellerna här. Vilket inte är så konstigt: har man trehundra sidor att berätta om något så säger man förmodligen mer om det än om man hade trettio. Men småsaker dyker upp överallt. Det finns ett träd som växer när man berättar historier för det. Jaha, så är det väl då.

De övernaturliga väsen som besitter ett högre intelligent liv uppför sig i viss mån på ett mänskligt vis, men deras levnadssätt och moral skiljer sig. När det kommer till de europeiska älvorna så är de aldrig Tingelingkopior. Vad jag kan minnas så finns det inga med små insektsvingar. De som är små är i regel fula. Vackra älvor finns, men deras skönhet används mer för deras egen vinning än något annat. Liksom de flesta älvorna i folktron så är även Newfords lömska och bundna vid sina traditioner. Inget är gratis. Och vår idé av en god gärning skiljer sig från deras.

Det som får störst plats av det övernaturliga i Newfordserien är ”the animal people”, som baseras på indianernas folktro. De kommer från den där andra världen, och är landets, om inte jordens, urinvånare. Många vandrar på Newfords gator i människoskinn och uppför sig, på ytan, som vi. De dricker alkohol, röker, spelar musik, blir kära, försöker skrapa pengar till hyran. Men de växer och åldras inte som vi. Somliga har fler år på nacken än den mänskliga historien. De kan byta utseende efter behag. Men framförallt så kan de återvända till sina ursprungliga former om de önskar. Kråkor, korpar, renar, prärievargar, hundar, rävar och en rad andra djur, fåglar, fiskar – jag minns särskilt tydligt en lax. En del avskyr oss människor för vad vi gör med deras land, andra försöker komma överens med oss och några bryr sig bara inte. Några av Newfords mest minnesvärda excentriker kan hittas här.

Även om en stor del av Newford kan karakteriseras av mytologin och magin hade böckerna inte varit någonting utan de mänskliga invånarna. Det är krocken mellan de två som gör allt så intressant. Allt som oftast handlar det om människor, oavsett ur vilken vinkel historierna berättas. Även om händelserna och omgivningen ibland kan vara mystiska och svårförstådda så brukar det vara svårt att missa verklighetens teman. Kärlek, i olika former. Fattigdom. Alkohol- eller knarkmissbruk. Ensamhet, isolering. Charles de Lint har en tendens att skriva om socialt utstötta personer och minoriteter. Skadade människor. Tillvaron är dyster och deprimerande. Våldtäkt, övergrepp, misshandel. Incest. Det är många gånger de mörka sidorna av samhället som tas upp.

Men ljuset är aldrig långt borta. Trots ovanstående så skulle jag främst säga att de Lint är en författare som skriver positivt. Jag kan lätt bli glad när jag läser Newfordböckerna, inte bara för att de är bra (bra skönlitteratur är en egen källa till glädje), utan för att de helt enkelt framkallar glädje. Tillvaron kan vara mörk och hemsk men hoppet om bättre tider finns där och även om personerna inte kommit dit vid slutet så är de i alla fall inte långt ifrån. Det magiska kan vara till hjälp ibland, men budskapen handlar mer om självständighet: man bestämmer över sin egen lycka, tillvaron blir inte bättre än man gör den, och dylika enkla, men värdefulla, poänger. Sitter man bara och väntar på magin så blir följderna inte goda när den väl anländer, om den någonsin gör det.

Om persongalleriets ena gemensamma nämnare är problem är den andra kreativiteten. Verken är, som sagt, fristående, men det finns en rad återkommande ansikten. En liten skara huvudpersoner, kan man säga. De flesta har sin egna lilla berättelse, men de dyker upp i andras och inte minst i varandras. Gemensamt är deras intressen. Många är musiker, flera är konstnärer, vissa skriver dikter, andra skönlitteratur och en samlar på folksagor. Att typiskt kreativa och konstnärliga sysselsättning mer än smyger sig in i böckerna är föga förvånande. Charles de Lint har skrivit mer än femtio böcker och när han inte utökar den produktionen ägnar han sin tid åt att spela keltisk folkmusik. Var hans passioner ligger är inte svårt att gissa. I böckerna försöker han säga hur viktigt det är med kreativitet och skapelseglädje, för sig själv, för andra och för världen i stort.

Något som, såhär mot slutet, ska nämnas om Newfordböckerna och Charles de Lint i allmänhet är hans vågmönster i kvalité. Ett par böcker håller jag som favoriter, medan jag funnit andra rent dåliga, så det kan vara på sin plats med några personliga rekommendationer. Novellsamlingarna är högst läsvärda alla fyra, men kanske speciellt Moonlight & Vines, som blivit belönad med en World Fantasy Award, och Tapping the Dream Tree. Genom novellerna så målas magin och vardagen upp med små penseldrag åt gången. Det är ett behagligt sätt ett utforska stadens hemligheter på och man får framförallt ta del av en stämning som inte riktigt infinner sig i de längre berättelserna. Av de längre verken så är Trader en bra start, mest för att den successivt introducerar Newfords egna mytologi. Dessutom har vi min favorit, Someplace to be Flying. Den ska inte bara läsas för att den är ett utmärkt exempel på nutidsfantasy utan för att man får bekanta sig med The Crow Girls. Av alla fiktiva varelser, mänskliga som omänskliga, jag stött på så har inga påverkat mig ens hälften så mycket som de två kråkflickorna. Gladare livsfilosofi och varmare leenden får man leta efter.

Newford är en trevlig stad. Om man är intresserad av alla skepnader fantastikgenren kan uttryckas genom så är det värt tiden det tar ett besöka den.

Evangelium enligt science fiction

Anna Davour

På sistone har jag varit ganska intresserad av populärkultur som spegel av samhället och den allmänna världsbilden. Det var med bakgrund mot det som jag till slut tog mig för att skaffa och läsa The Gospel According to Science Fiction av Gabriel McKee. Jag har följt författarens blogg ända sedan jag först hörde talas om boken när den kom ut förra året, och han har gjort ett solitt intryck av att vara kunnig och vettig. Det var mycket riktigt en väldigt intressant och matig bok, även om den hade ett par irriterande egenheter.

Religion är ett eldfängt ämne, därför att det är något som berör många människors självuppfattning. I fantastiken kan man skala av retoriken och ibland hantera specifika frågor lite mer frikopplat från dagens särskilda omständigheter. Samtidigt är science fiction-världen djupt och fast rotad i amerikansk kultur, och dagsdebatten slår igenom i sf-litteraturen.

Det sägs ofta att fantasy skulle vara mer böjd åt religion medan science fiction, med sina ambitioner att vara rationell, har en inbyggd skepsis till allt vad religion heter. Det är naturligtvis inte riktigt sant — egentligen gäller det enbart om man förstår religion i en ganska snäv mening. Ämnet har ju diskuterats i några tidigare artiklar här på Vetsaga, och det är uppenbart för de flesta att även författare som är ateister har skrivit berättelser som är intressanta ur ett religiöst perspektiv.

Ämnet behandlas ju också i andra böcker än The Gospel According to Science Fiction, och dyker upp då och då i samtal om sf.

På bloggen SF Signal hade man nyligen en Mind Meld (ett antal personer, oftast författare, som svarar på samma fråga) om huruvida science fiction är förenligt med religion. Såväl ateister och agnostiker som bekännande troende var fullständigt eniga om att det här är ett ämne som passar bra ihop med sf. (Ta en titt. Det finns en ganska stor bredd i de olika svaren, och diskussionen i kommentarerna är ovanligt saklig och innehållsrik.)

Det stämmer förstås att science fiction ofta varit kritisk när det uttryckligen har handlat om organiserad religion. I sin essä om religion i sf i The Cambridge Companion to Science Fiction diskuterar Farah Mendlesohn det faktum att religion i sf ofta har förknippats med det primitiva och varit ett tecken på kulturell efterblivenhet. Mendlesohn ser rötterna till detta i schismen mellan protestantism och katolicism vid reformationen, då man började skilja på ritual och mening, där ritual kom att förknippas mer med övertro och mindre med tro. Även om det inte sägs uttryckligen i hennes text kan man också se det som en följd av kolonialtidens syn på främmande kulturers religiösa uttryck. Det speglar också det amerikanska kulturklimatet, som blev alltmer sekulariserat under första delen av 1900-talet då science fiction växte fram. Från 60-talet och framåt har en framväxande nyandlighet också speglats i sf, ibland i kontrast och opposition mot äldre trossystem. Sedan 80-talet har vissa kristna rörelser, som tidigare höll sig utanför politiken, börjat bli en maktfaktor. Det är svårt att undgå att märka att debatten i USA är mycket inflammerad av konservativa evangelikala krafter, som till exempel valt att motarbeta naturvetenskapen som de uppfattar som ett hot mot sin religion.

Det finns många exempel på hur science fiction verkat sätta sig emot religion. Man har till exempel gärna kritiserat religiösa institutioner, som kan bli stelbent dogmatiska och hålla kvar människor i okunskap (som till exempel ”The Masters” av Ursula K. LeGuin) eller som med konserverade ritualer kan bygga upp murar kring tillgänglig kunskap som hindrar att man kan komma vidare (som de nybyggarättlingar som ärver en hel teologi kring första nivåns läroböcker i Blå tornet av Dénis Lindbohm, eller kanske som det primitiva ”scientific people” i The Stars My Destination av Alfred Bester).

Samtidigt är det väldigt centralt i science fiction att presentera visioner om vad som ligger bortom människan, och hur människan kan växa ur sina begränsningar. En outtalad trossats bakom mycket sf är att meningen i människans tillvaro finns i att ständigt utvidga horisonterna, att vår mänsklighet hänger på att söka transcendens (inom denna värld) genom att alltid växa. Det är ett uttryck för en längtan efter något bortom, något utanför det vardagliga och lättbegripliga. Det är väldigt tydligt till exempel i trilogin The Golden Age av John C. Wright, som handlar om en avlägsen framtid då människan har fantastisk teknologi som ger gudalika förmågor, men ändå hotas av stagnation i solsystemet och måste expandera bortom det för att fullfölja sin mänsklighet. Drömmar om att nå odödlighet genom att ladda upp sig till en dator eller byta kropp är också ett uttryck för en sorts andlig strävan, oavsett om man ser det bokstavligt eller metaforiskt.

Redaktörerna för antologin The New Awareness: Religion Through Science Fiction (1975, red. Patricia Warrick och Martin Harry Greenberg) menade att science fiction kan visa på hur vetenskap och religion båda behövs för att skapa en fungerande syn på livet. Det här var en tid präglad av kärnvapenhot, energikris och rädsla för överbefolkning. De menade att det är en överlevnadsfråga, att vi i vår tid behöver en ny vision av det heliga i livet och av harmoni mellan människor, för att vi över huvud taget ska kunna leva vidare i ett högteknologiskt samhälle utan att ta kål på varandra och på våra livsförutsättningar. Det här är inget ovanligt resonemang, men redaktörerna stöper det i ett uttryckligt religiöst språkbruk (kanske för oss i vår tid lite för new age-anstruket för att vi ska ta till oss det, men ändå) och visar på så sätt hur saker som man inte alltid tänker på i sådana termer kan vara en del av en andlig strävan. De verkar också definiera Gud som det vi finner när vi ställer oss själva i relation till världen:

[W]e can hopefully discover a vision of the value of sacred life on a blessed planet in a mysterious and awe-inspiring universe. This vision of what is of the highest value is the vision of God.

Jag har en känsla av att man ofta när man talar om religion i sf fäster för stor uppmärksamhet vid antingen utsagor om det övernaturliga eller vid institutioner: handlar det om gudar, eller handlar det om kyrkor eller präster? Om detta är urvalet missar man ganska många aspekter av religion som science fiction ofta hanterat rätt grundligt: frågor om moral, om personligt ansvar, om skuld och försoning och rättvisa. Man missar också ofta de ateistiska religioner som förekommer i sf, baserade på till exempel buddhism (som hos Kim Stanley Robinson) eller daoism (som hos Ursula K. LeGuin).

Vad är religion?

Frågan om vad religion egentligen är är förstås lite kvistig, och The Gospel According to Science Fiction ger inte något enkelt svar på det. Det finns många ställen i den här boken där man kan fråga sig vad författaren egentligen menar med religion och evangelium.

Jag vill föreslå en definition, som liksom alla andra har sina brister men som ändå kan fungera i det här sammanhanget: kanske kan man säga att andlighet i vid mening helt enkelt är att sätta in sig själv i ett sammanhang och sträva efter samhörighet med omvärlden. I så fall är också mycket science fiction nästan per definition andlig litteratur. Religion är då systematisk andlighet, tillämpad i ett ramverk med verktyg i form av berättelser och riter, och i de mest etablerade formerna försedd med en uppsättning institutioner och organisationer (kyrka) som kan vara mer eller mindre avlägsnade från de andliga idealen. The Gospel According to Science Fiction är en bok som utforskar hur det här hanteras och diskuteras i sf, till största delen utifrån kristendomen och den västliga kultursfären (där den science fiction som diskuteras har sina rötter), men med en del utvikningar till andra kulturer.

Boken är indelad i tio kapitel, där vart och ett tar upp en aspekt av religion och ger en översikt över hur den har behandlats i sf-böcker och sf-film, och i enstaka fall även tecknade serier:

  1. Framtidens gudar
  2. Skapelse, särskilt om människan som skapare
  3. Tanke, själv, själ
  4. Den fria viljan och gudomlig försyn
  5. Synd och ondska
  6. Kristus, Prometeus och Klaatu: Messias i olika tappningar
  7. Tro, vetande och religiösa upplevelser
  8. Kyrkan i framtiden
  9. Föreställningar om livet efter detta
  10. Den yttersta tiden, och vad som möjligen kommer därefter

Som synes är det ett brett spektrum av teman, och de blir belysta från många olika håll och med mängder av exempel. Det är ingen väldigt tjock bok, men den är innehållsrik. Den är rolig eftersom den tar ett bredare helhetsgrepp på religion som mänskligt fenomen än de flesta diskussioner jag läst, och eftersom författaren tillåter sig att gå ganska djupt. Vissa aspekter verkar saknas litegrann, men det beror kanske på att de behandlats mindre grundligt i science fiction.

Analysen av böcker jag läst och känner väl till gav mig ofta aha-känslor. Diskussionen av till exempel Hyperion av Dan Simmons och The Sparrow av Mary Doria Russell tillförde en del del intressanta aspekter. Jag håller förstås inte med om precis allt, och tyckte till exempel att McKee misstolkade The Telling av Ursula K. LeGuin (han verkar inte ha förstått dess funktion som metafor för daoismen i Kina) och att han missade huvudpoängen med Jupiter av Ben Bova*. Det är ändå småsaker i jämförelse med de delar som var bra.

När jag läser den här boken får jag intrycket av att det ofta är lättare att både uttrycka och ta till sig resonemang om de här stora frågorna när de ställs i ett nytt sammanhang och undviker de vanliga formuleringarna. Man undviker då att fastna i religionernas motsvarighet till ”technobabble”, de där tomma formuleringarna som bara är språklig dekoration eller ”stororden” som man kan ha svårt att relatera till.

Förpackning och innehåll

Många av de exempel som tas upp i The Gospel According to Science Fiction är inte sådana som omedelbart nämns i diskussioner om religion i science fiction, eftersom de inte handlar om religionen i sig, utan snarare om de frågor religionerna traditionellt sysslar med. Beroende på vilken berättelse om världen man själv föredrar kan man läsa det här på olika sätt. Det kan förstås tolkas som att religionen tappar mark, och det som förr var strikt religiösa frågor nu är fritt byte. Det kan också, som författaren till den här boken gör, tolkas som att religion är något fundamentalt mänskligt, och att man i en ny tid tar upp de eviga frågorna på nytt sätt och utforskar dem med ett annat språkbruk. I science fiction har många författare i högsta grad ägnat sig åt att väva meningsskapande berättelser, att definiera vår plats och roll som människor i universum.

Ett litet problem jag har med den här boken är att jag inte är säker på att den verkligen är vad den utger sig för att vara. Förpackningen är allt när det gäller att ge tilltänkta läsare de rätta förväntningarna.

Är det här egentligen en bok om evangelium enligt science fiction? Jag har inte läst några andra The Gospel According to …, men jag har alltid tyckt att de ser ut att vara evangelikala uppbyggelseböcker och därför därför kanske riktade mot en smal läsargrupp. Titlar som denna får mig att tänka att det ska handla om att leta efter kristusmetaforer och moraliska lektioner i olika verk. Det kan händaatt det inte alls är fråga om det, men sådant är det jag associerar den här sortens titel till — och det finns några stycken, som man kan se om man letar på Amazon. Just den här boken var jag säker på att den inte skulle vara sådan, men jag kan tänka mig att redan titeln är lite avskräckande för många som annars skulle vara intresserade.

Går man sedan till baksidestexten, som först ger intrycket av att det ska handla om sambandet mellan naturvetenskap och religion, och sedan säger att det är en bok om hur man kan hålla tron levande i framtiden. Slutligen säger man att det är en bok med många exempel som alla seriösa science fiction-fans — inte bara de med speciellt intresse för religion — kan uppskatta. Jag skulle dock tro att rätt många av de seriösa sf-fansen aldrig läser ens så långt, vilket kanske är synd. Det är verkligen fråga om en väldigt insatt diskussion av hur olika teologiska teman speglas i sf.

Stilen i boken har lite av samma problem som omslaget: författaren verkar lite obeslutsam om vilken sorts bok han ville skriva. Till största delen är det ett vanligt kritiskt verk, ganska akademiskt till attityden, men ibland kommer det små stycken som sticker av.

McKee har till exempel valt ett lite irriterande sätt att avrunda kapitlen. Han avslutar med att tillskriva ”science fiction” som kollektiv ett syfte med olika sorters tankeexperiment. Det är många gånger lite tveksamma slutsatser, som inte har riktigt samma objektiva ton som resten av texten. Jag kan ha fel, men det känns lite som en senkommen eftergift för den typ av personer som vanligen lockas av titlar som The Gospel According To vadsomhelst, att hänga på en uppbygglig avrundning på slutet av varje kapitel.

Om man bortser från formuleringar om att ”sf vill” eller ”sf strävar efter att” är den allmänna slutsatsen dock helt rimlig: i science fiction experimenteras med spekulationer om människans plats i världen i nuet och framtiden, och där leks också med drömmar om vilka vi vill bli, och om hur olika uttryck för andlighet skulle kunna te sig i framtiden.

Återstår också frågan: är det här verkligen en bok om relationen mellan vetenskap och religion i science fiction, som baksidestexten proklamerade? Ja och nej. Det är inte något som diskuteras särskilt, men i den mån sf handlar om vetenskapens betydelse för världsbilden har det förstås en tangeringspunkt med meningsskapandet, och därmed med sådant som kan betraktas som religion eller av religiös betydelse.

Avslutningsvis

Jag är väldigt förtjust i den här typen av verk, som utforskar en speciell aspekt av science fiction med utgångspunkt i en stor mängd olika verk. Gabriel McKee har läst väldigt mycket, och har bra koll på sf-fältet. Det blir förstås ofrånkomligen så att man som läsare kan hitta luckor där författaren missat eller utelämnat några verk man själv tycker är mycket viktigare än dem han tagit med. Science fiction är ju faktiskt så stort att det är omöjligt att täcka in precis allt. Urvalet verkar ha gått efter aktualitet. De flesta exempel är antingen relativt nya, från det senaste decenniet, eller också riktiga klassiker.

Slutomdömet är alltså att jag kan rekommendera den här boken till nästan vem som helst som är intresserad av science fiction och dess idéinnehåll. En liten brasklapp ändå, för säkerhets skull: vill man vara säker på att inte få slutet på massor av böcker och filmer avslöjade kan man tyvärr inte alls läsa såna här kritiska arbeten. Är man riktig ambitiös och motiverad skulle man förstås kunna gå igenom bibliografin först och läsa eller se allting man är intresserad av innan man läser själva texten. Annars får man finna sig i att få veta hur många intressanta böcker slutar.


* Fotnot med spoilervarning:

(poängen i Jupiter är att huvudpersonen bryter sig ur den antivetenskapliga religiösa bakgrunden och hittar sin egen väg att förena sin gudstro med sin forskning)

Clark Ashton Smith – den döende världens tema

Martin Glännhag

1800-talet var, som bekant, den viktorianska erans århundrade och slagord som hög moral, social stabilitet och dygderik respektabilitet hyllades av det härskande borgerskapet. Men samtidigt som männen uniformerades i svarta frackar och höga hattar och kvinnorna snördes in i korsett och krinolin, flöt det fram en ständigt ökande ström av pornografi och prostitution i de ståtliga palatsens skugga. Detta hörde samman med, som den gode Freud nog konstaterade, att den äkta mannen kan vara hur dygdig som helst – det spelar ingen roll, för om han inte får ge uttryck åt sin uppdämda sexualdrift med sin hustru så måste den få något annat utlopp. Den viktorianska eran har många praktexempel på freudiansk sublimering, till exempel Florence Nightingale, som genom evigt sjukhusarbete försökte förtränga sina sexuellt laddade drömmar, och Lewis Carroll, som ägnade sig åt ett slags pseudopedofiliskt intresse för små flickor som fick sin konstnärliga utformning i Alice i Underlandet (den som är intresserad av denna sida av det viktorianska samhället kan läsa Ronald Pearsalls fylliga The Worm in the Bud – The World of Victorian Sexuality).

Där fanns också de så kallade dekadenta strömningarna, som tog avstånd från den borgerliga epokens ideal och strävanden. Detta är i och för sig inget unikt; 1800-talet var fullt av rörelser av politisk, religiös eller kulturell natur som uppenbarligen vantrivdes i samtiden, som till exempel John Ruskin och de prerafaelitiska målarna som avskydde den massproducerande industrialismen och drömde sig tillbaka till den gotiska medeltiden. Den dekadenta strömningen hade dock sin egen inställning till saken som skilde sig radikalt från Ruskins.

Det började med Edgar Allan Poes skräckromantiska noveller och högromantiska dikter från första hälften av 1800-talet. Där utvecklades skräckgotikens förfallna borgar och excentriska ädlingar till en punkt som ännu idag är svår att överträffa vad gäller rent raffinemang eller för att använda Joris-Karl Huysmans ord:

Med grym fascination dröjde han vid skräckens verkningar, vid viljan som bryter samman, och behandlade allt med en kyligt resonerade ton, medan luftstrupen kläms åt på läsaren som halvkvävd och flämtande skälver inför dessa mekaniskt återgivna feberdrömmar.

Poes sönderfallande men ändå estetiskt tilltalande miljöer, som det dystra slottet i ”Huset Ushers fall”, monomaniska människor vilkas vansinne skildras inifrån, som mördaren i ”Det skvallrande hjärtat”, och återkommande spekulationer kring död och skendöd, som i ”Ligeia”, tilltalade alla de dekadenter som var trötta på småborgerlighetens grå förträfflighet och vardagens mördande tristess. Den främsta av Poes europeiska beundrare, som stigen ur en av dennes noveller, var den franske poeten Charles Baudelaire, liksom sin idol alkoholist och drogmissbrukare men helt utan idolens kyska inställning till kvinnan. Baudelaire lyckades i och med sin ökända diktsamling Det Ondas blommor med det aktningsvärda, om det nu är rätt ord, att driva Poe ett steg längre eller för att återigen citera Huysmans:

Vid en tid då litteraturen nästan uteslutande såg livslidandet som en följd av den olyckliga kärlekens missöden eller otrohetens svartsjuka, ignorerade han helt dessa barnsjukdomar och utforskade istället plågorna, som var mer obotliga, mer djupgående, mer dunkla, såren som övermättnaden, desillusionen och föraktet tillfogade förödda själar torterade av nuet, äcklade av det förflutna, skrämda och förtvivlade inför framtiden.

Baudelaire drev också Poes skönhetskult ett steg längre i sina idéer om att skapa ett jordiskt, artificiellt paradis, bland annat med hjälp av opium och absint, eftersom det nu inte finns ett gudomligt sådant.

Med dessa två udda herrar som främsta lärofäder uppstod den mångskiftande och mångtydiga dekadenta rörelsen, där Joris-Karl Huysmans roman Mot strömmen, som handlar om hur den utlevade aristokraten Jean des Esseintes i självvald isolering försöker skapa ett artificiellt paradis genom förfinad lyx, blev en kultbok. Den dekadenta rörelsen fick som sagt flera olika betydelser, men det grundläggande var det påtagliga intresset för dekadansen, det vill säga förfallet, både det kroppsliga och andliga. Medan äldre poeter som Wordsworth skrev hyllningsdikter till friska påskliljor så sysselsatte sig Baudelaire med detaljstudier av ruttnande kadaver. Dekadenterna fantiserade med förkärlek om det romerska riket, vars fall ansågs orsakat av just moralisk dekadens, och dess praktlystna despoter, samt det bysantinska kejsardömet som förenade en högtstående kultur och ett invecklat hovceremoniel med bestialisk grymhet och brutal hänsynslöshet. De favoriserade också i Poes anda hjältar av des Esseintes typ, det vill säga hyperkultiverade ädlingar som är den sista kraftlösa avkomman av uråldriga och anrika, men degenererade släkter och som genom lyx och raffinemang försöker omforma den trista vardagen.

En bit av ett yttrande som tillskrivs Paul Verlaine visar mycket av dekadenternas inställning och av deras historiska förebilder:

Dekadens, det är Sardanapalus som tänder bålet bland sina kvinnor, det är Seneca som öppnar sina vener medan han deklamerar verser, det är Petronius som maskerar sin ångest med blommor. Det är också, om ni vill ha exempel mindre avlägsna från oss, markisinnor som går till giljotinen med ett leende på läpparna och är noga med att frisyren inte kommer i oordning. Det är konsten att dö i skönhet.

Denna längtan efter den vackra döden, en föreställning som romantiker som Byron redan varit framme och nosat på, förenades med en känsla att det västerländska samhället höll på att urarta och stod inför sin förestående undergång. Denna känsla var dekadenterna ingalunda ensamma om, men medan andra rekommenderade religiös upprustning eller sociala reformer som botemedel, så såg dekadenterna ett mål i själva förfallet; det morbida raffinemanget och den makabra förfiningen var i själva verket kulturens högsta skapelse och slutgiltiga mål. Sålunda förvändes den viktorianska dubbelmoralen till ren amoralitet. Den överväldigande leda inför livet och samtiden som dekadenterna kände lät sig naturligtvis förenas med en icke obetydlig förtjusning i tanken på det borgerliga samhällets utplåning.

Dessa dekadenta drag färgade helt eller delvis av sig på de modernistiska rörelserna, som också stod i opposition till det etablerade samhället; man behöver bara erinra sig Marinettis hänförda hyllning i ”Det futuristiska manifestet” av den stora förintade apokalyps som anlände applåderad 1914. Världskriget hälsades med glädje, inte bara av militanta krigshetsare och vapenfabrikanter, utan också av socialister, utopister och idealister för, som Peter Englund uttrycker det:

De hade berusats av den nietzscheanska drömmen om en allt omstörtande kraft som skulle skölja över hela Europa och svepa bort den gamla fula ruttenheten, den ruttna gamla fulheten, och reda plats för en vackrare, bättre, starkare värld.

Och det stora kriget kom och de glada ynglingarna marscherade iväg och slaktades. Och efter fyra år av skyttegravskrig, fyra år av kulspruteeld, giftgas, granatsplitter, taggtråd, lera och meningslösa strider, så fanns det inte så mycket kvar av den ursprungliga entusiasmen.

De som klarade sig med livet ur detta gjorde det verkligen med känslan av att ha överlevt en apokalyps och en ny värld hade kommit, men en värld där den gamla auktoriteten hade försvunnit och allt som kommit i dess ställe var oro och förvirring. I en tid av politiskt kaos och ekonomisk oordning slog njutningslystnaden nya världsrekord och de rökiga nattklubbarna är en träffande symbol för 1920-talet. I USA genomfördes ett spritförbud som gjorde detta årtionde till ett årtionde av korruption och kriminalitet och i Tyskland hade fredsvillkoren och övriga omständigheter orsakat förhållanden som ofta påminde om inbördeskrig och i bägge länderna blev njutningslystnaden till njutningshets, vars konsekventa kulmination blev den stora valutakraschen 1929.

Det var under denna stormiga efterkrigstid som Smiths författarskap tog form.

Clark Ashton Smith föddes 1893 och var bosatt i en skogsstuga i Auburn i Kalifornien så gott som hela tiden fram till sin död. På grund av sjuklighet och poetambitioner blev det ingen längre skolutbildning för honom, men han skaffade sig en massiv lärdom genom att läsa alla volymer i Encyclopædia Britannica och ta sig rakt igenom Oxfords oavkortade ordbok, vilket gav honom den unika kännedom om sällsynta termer som lyser fram i hans verk. Han debuterade som poet redan 1910 och blev nära vän med diktaren George Sterling i vars lyriska skapelser, med namn som A Wine of Wizardy, dekadenternas tankegods frodas i högsta välmån. Från den poetiska sidan av Smiths skriverier har vi bland annat. diktsamlingen Ebony and Crystal, tryckt 1922, som Smith fick god kritik för, och det, enligt min mening, härliga prosapoemet ”Ennui”, både titel och genre lånade direkt från Baudelaire.

I och med börskraschen insåg Smith att han inte kunde försörja sina gamla och sjuka föräldrar på de tillfällighetsarbeten han då sysslade med. ”The End of the Story” blev den första novell han fick publicerad i det berömda pulpmagasinet Weird Tales, som specialiserade sig på berättelser om det udda. De godtog den och Smith upptäckte att han, som John-Henri Holmberg formulerar det, även med ”Weird Tales låga arvoden skulle kunna tjäna mer pengar på författarskap än på att arbeta som vedhuggare och fruktplockare”. Hans huvudsakliga produktionsperiod sträcker sig mellan åren 1930-34 och hans totala produktion omfattar omkring 110 noveller, över 1000 dikter och ett kortdrama, förutom alla oavslutade utkast. Efter han föräldrars död 1935 och 1937 började han främst sysselsätta sig med att göra skulpturer och upprätthålla sin brevväxling med vänner och beundrare. Han gifte sig 1954 med trebarnsmodern Carol Jones Dorman och dog 1961 vid en ålder av 68 år.

De berättelser med fantastiska motiv han skrev är präglade delvis av hans språkintresse (han bearbetade sina noveller riktigt ordentligt), delvis av hans skräckromantiska läsning – bland annat älskade han William Beckfords färgstarka orientaliska skräckroman Vathek – och slutligen av hans starka poetiska ådra. Det bör inte förvåna någon som läst något av hans skönlitterära alster att högst bland hans litterära idoler befann sig Baudelaire och han ägde liksom brevvännen H.P. Lovecraft till fullo den från Poe ärvda fascinationen för det morbida och makabra, som hos Smith ofta tog formen av ohyggliga lik som lever vidare i ett spöklikt tillstånd av ickedöd.

I den torftiga stugan i Auburn satt Smith och uppfann artificiella paradis i form av de mest exotiska miljöer, som Averoigne, ett medeltidsrike hemsökt av demoner och häxor, Hyperborea, en forntidskontinent där de första människorna håller på att kämpa sig upp ur barbariet, Poseidonis, ett atlantiskt rike styrt av mäktiga magiker, Xiccarph, en fjärran värld uppfylld av ofattbara fasor, och allt väckt till liv av en ornamenterande prosa och märklig ordmagi samt en tillsats elak ironi. Brian Stableford skriver att Smith eftersträvade att bygga en ”phantasmagoric dreamworld stranger than any described before. It was not enough for his fantastic narratives to escape the mundane world, Smith wanted to outdo in imagnitive reach all the established mythologies of past and present”, en attityd manifesterad i prosapoemet To the Daemon. Detta säger en hel del om den nästintill obegränsade fantasirikedomen hos Smith, som dock ibland ger väl osmakliga resultat som i ”Mother of Toads” där huvudpersonen dör under högar av amfibier, men som också når oanade höjder som i ”The Coming of the White Worm” som Stableford kallar ”magnificently bizarre”.

Smiths mest utförliga skapelse är Zothique, världens sista kontinent och här inväntar mänsklighetens sista spillror på det oundvikliga slutet under den dystra glöden från en sjukligt röd sol. En av de första novellerna om denna avlägsna tidsålder var ”The Empire of Necromancers”, i vilken Mmatmuor och Sodosma, som är nekromantiker, besvärjare som kan återuppväcka de avlidna, väcker det sedan länge livlösa ökenriket Cincor och planerar att underkasta sig resten av världen, men deras döda undersåtar gör uppror och krossar deras hädiska styre. I ”The Dark Eidolon” hämnas magikern Namirrha på Xylacs kejsare Zotulla för att denne en gång när Namirrha bara var en tiggargosse ridit över honom istället för att ge en allmosa, men magikern går själv under eftersom han i fullbordandet av sin hämnd vågat trotsa den mörka gudomen Thasaidon. I ”The Isle of Torturers” berättas hur Fulbra, kung av Yoros, försöker skydda sin smittade kropp mot farsoten Silverdöden med en magisk ring och sedan när han färdas bort över havet tas till fånga av det grymma folket på ön Uccastrog som torterar honom, men när de tar av honom ringen utplånas både de och Fulbra av farsoten.

Dessa små referat, som inte gör rättvisa hos mångfalden i Smits berättelser, ger dock en god inblick i Zothiques kulturella klimat. Det är en döende värld där alla moraliska hämningar släppt för länge sedan (på nyss nämnda Uccastrog kretsar bokstavligen tillvaron kring tortyr), där alla från den högste furste till den uslaste tiggare främst är ute efter att tillfredsställa sina egna själviska begär och det enda som bekämpar ondskan är det större onda. Den romantiska kärleken är en söndertrasad illusion och kvar finns föga mer än de köttsliga lustarna. Dessa ombytliga livsförhållanden leder till att förtvivlan och berusning, ädelstensskimrande prakt och trasklädd misär lever sida vid sida. Och eftersom även dödens lagar kan upphävas i Zothique kan man inte ens hoppas på frid i graven. I en sådan hjärtlös värld finns det givetvis gott om utrymme för fasa, men Smiths noveller bör beskrivas som mörk fantasy snarare än ren skräck eller som en säregen hybrid av de bägge genrerna.

Smith tar väl tillvara dekadenternas estetiska ideal, han nästintill vältrar sig i ruinpalats, gravkammare, uråldriga tempel, dammiga kryptor, raffinerad lyx, men även själva naturen blir avvikande och underlig i hans händer (detta sistnämnda drag finns förvisso påtagligt även hos Poe och Lovecraft, men även i jämförelse med dem uppnår Smith mästerliga resultat, som med den olycksbådande kaktusskogen i ”The Abominations of Yondo”). Liksom Lovecraft favoriserade han i Poes anda excentriska och exotiska personligheter, som de ständigt återkommande och alltid lika morbida nekromantikerna, men till skillnad från Lovecraft finns det en större öppenhet kring det sexuella hos Smith. Det går, som Holmberg har påpekat, en mörk erotisk ström genom Smiths verk, som i till exempel ”The Death of Ilalotha”, som handlar om en nyligen avliden hovdam, och i det lilla dramat The Dead Will Cuckold You, skrivet på en nästan shakespearesk engelska, får en klar nekrofil anstrykning – även det i Poes, Baudelaires och dekadenternas anda (”The Death of Ilalotha” har för övrigt vissa likheter med Poes novell ”Ligeia”).

Zothique är fulländandet av den främsta av dekadenternas idéer: den döende världens tema, förkroppsligat i den historiska verkligheten av det romerska rikets och det bysantinska kejsardömets förfall. En amoralisk värld där det enda som betyder något är sinnenas njutning och alla laster och brott är blott, med Stablefords ord, ”a prelude to final annihilation”. Den dekadenta traditionen har burits vidare av till exempel Jack Vance, som skrivit en novellsamling med det talade namnet The Dying Earth, M. John Harrisons Viriconium-svit och Michael Moorcooks berättelser om Jherek Karneol, men jag är personligen övertygad om att den linje som påbörjades med Poe nådde sin konsekventa fullbordan med Smith och även om detaljer kan vidareutvecklas så förblir Zothique dekadensens slutgiltiga produkt.