Johan Jönsson

Litteraturvetaren Branko Skrobo skrev 29/6 essän ”Fantasy – en uppmaning till uppror” i BorÃ¥s Tidning, om fantasygenrens samhällskritiska dimension. Det är berömvärt, bÃ¥de för att Skrobo anstränger sig för att lyfta fram genren som en litteraturform värd att ta pÃ¥ allvar och för att BorÃ¥s Tidnings kulturredaktion är beredda att publicera essän. Det är glädjande att det finns utrymme för djuplodande och seriösa texter om fantasy. Nackdelen med Skrobos essä är att den, trots att initiativet är lovvärt, sprider en för ovanlighetens skull idealiserad men likväl förvrängd bild av genren.

Ett problem i Skrobos text är att han sällan konkretiserar vad han menar. Essän tar bara upp två skönlitterära författare – J.R.R. Tolkien och Niklas Krog – och Skrobo erkänner själv att Tolkiens verk inte ifrågasätter den rådande ordningen, utan snarare bekräftar samhället. Det tema i Krogs böcker som Skrobo nämner, om människan som slår sig fri från makterna, är både sympatiskt och värt att lyfta fram, men tyvärr inte ens det är alldeles självklart, om man läser slutet i En magikers styrka:

– Jag undrar, sade byäldsten när han var borta, jag undrar om det inte finns en tredje makt i världen, förutom de ursprungliga två. En god makt som i allt strävar efter att upphäva verkningarna av deras ondska.

Bristen pÃ¥ exempel och konkretisering gör att man ibland fÃ¥r gissa sig till vad han är ute efter, och snegla pÃ¥ den sekundärlitteratur han väljer att ta upp. Skrobo lutar sig i sin essä bland annat pÃ¥ Rosermary Jacksons bitvis absurda Fantasy: The Literature of Subversion. Han skriver att ”[p]roblemet är att hennes verk inte handlar enbart om fantasy utan om den fantastiska litteraturen i bredare bemärkeslse”, men det verkliga problemet – bortsett frÃ¥n boken i sig – här är att Jackson rentav utesluter centrala delar av fantasylitteraturen frÃ¥n det hon skriver om.

Fantasy: The Literature of Subversion bygger pÃ¥ Tzvetan Todorovs Introduction à la littérature fantastique frÃ¥n 1970 (översatt till engelska som The Fantastic: A Structural Approach to a Literary Genre 1973). Här talar Todorov, för att använda den engelska terminologin, om the fantastic (le fantastique), och dess förhÃ¥llande till the uncanny (l’étrange) och the marvelous (le merveilleux). The fantastic kräver att läsaren känner en viss tvekan, en ambivalens, inför de fantastiska elementen och hur de skall tolkas, medan the uncanny och the marvelous referar till ”the supernatural explained” respektive ”the supernatural accepted” (Todorov 41–42). Jackson skriver:

The represented world of the fantastic is of a different kind from the imagined universe of the marvellous, and it opposes the latter’s rich, colourful fullness with relatively bleak, empty, indeterminate landscapes, which are less definable as places than as spaces, as white, grey, or shady blanknesses. Movement into a marvellous realm transports the reader or viewer into an absolutely different, alternative world, a ‘secondary’ universe, as Auden and Tolkien term it. This secondary, duplicated cosmos, is relatively autonomous, relating to the ‘real’ only through metaphorical reflection and never, or, rarely, intruding into or interrogating it. This is the place of William Morris’s The Wood Beyond the World, Frank Baum’s Wonderful Land of Oz, C.S. Lewis’s Narnia, Fritz Leiber’s Nehwon, Tolkien’s Middlearth [sic] in The Lord of the Rings, Frank Herbert’s Dune, the realms of fairy story and much science fiction.

Such marvellous narratives have a tangential relation to the ‘real’, interrogating its values only retrospectively or allegorically.
 (Jackson, 42–43)

Det är förstÃ¥s inte bara nämnda författare som Lewis, Tolkien och Leiber som befinner sig inom det som Todorov, och Jackson, skulle kalla the marvelous: ”the supernatural accepted” är centralt för genren, och Skrobos enda skönlitterära exempel vid sidan av Tolkien, Niklas Krog, skriver i just en ganska typisk sekundärvärld. Det Jackson syftar pÃ¥ med fantasy (som förstÃ¥s är ett ord som enklare lÃ¥nar sig till fler betydelser pÃ¥ engelska än pÃ¥ svenska) är alltsÃ¥ sällan den fantasy Skrobo behandlar, vilket man som läsare annars lätt kan tro när han skriver att hon ”undersöker … genrens subversiva karaktär”. Fantasyns sekundärvärldars ”subversiva karaktär” – och ”subversiv” bör här förmodligen läsas som hur väl den lämpar sig för en positiv marxistisk tolkning – ger hon inte mycket för. Skapelserna av C.S. Lewis, T.H. White och Stephen Donaldson är till exempel ”all of the same kind, functioning as conservative vehicles for social and instinctual repression” (Jackson 154–155).

Skrobos beskrivning av genrens historia och utveckling är ocksÃ¥ problematisk. Han säger att ”[f]antasy som en tydligt identifierbar genre inom det fantastiska berättarsättet anses ha uppkommit pÃ¥ 1950-talet med John Ronald Reuel Tolkiens (1892–1973) verk The Lord of the Rings”, och om man letar det gÃ¥r förstÃ¥s att hitta dem som anser det, men ”anses ha” antyder nÃ¥gon form av konsesus – och det stämmer inte pÃ¥ nÃ¥got sätt. Han hänvisar själv till John-Henri Holmbergs Fantasy: Fantasylitteraturens historia, motiv och författare, i vilken Holmberg kallar femtiotalet ”trots Tolkiens trilogi och enstaka andra betydande romaner nästan ett förlorat decennium för fantasylitteraturen” (Holmberg 93–94) och pÃ¥pekar att Tolkiens verkliga inflytande pÃ¥ fantasygenren inte uppstÃ¥r förrän pocketutgÃ¥vorna av hans böcker i mitten pÃ¥ sextiotalet. Liksom sÃ¥ mÃ¥nga andra kritiker lägger Holmberg ocksÃ¥ genrens uppkomst mycket längre bak i tiden – tack och lov, eftersom fantasylitteraturen före, samtidigt som och efter The Lord of the Rings och dess efterföljare alltid har omfamnat författare som hämtat sin inspiration annorstädes. När Skrobo skriver att han anser 1950-talet vara ”början pÃ¥ en ny och unik form av litteratur” stämmer det förvisso, av förklarliga skäl, för den posttolkienistiska fantasyn, men Tolkien och hans epigoner utgör inte ensamma fantasygenren enligt nÃ¥gon som helst accepterad definition och den som placerar fantasylitteraturens tillkomst vid femtiotalets mitt utesluter Hope Mirrlees, Robert E. Howard, Fritz Leiber, Lord Dunsany, Jack Vance och Poul Anderson, bara för att nämna nÃ¥gra fantasyförfattare som levde eller skrev sina viktigaste verk innan The Lord of the Rings gavs ut.

Kanske bör man betrakta det som ett tecken pÃ¥ en konsekvent linje, även om det är en syn som skiljer sig markant frÃ¥n den i det historiska översiktsverk som Skrobo själv rekommenderat, för han verkar inte alls tala om fantasygenren som helhet, utan bara om den del som ofta kallas för episk fantasy eller högfantasy (som, ironiskt nog, nästan sämst av alla former av fantasy stämmer in pÃ¥ den subversivitet Jackson vill se i Fantasy: The Literature of Subversion). Det fÃ¥r han naturligtvis göra – problemet är att han inte nämner all den fantasy han därmed utesluter, även om det till hans försvar skall sägas att han konstaterar att ”genren är oerhört bred”. När han skall ge förslag pÃ¥ bestÃ¥ndsdelar som är typiska för fantasylitteraturen blir det dock riktigt snävt.

Det centrala i fantasy är kampen mellan två sidor. Den beskrivs oftast på ett sådant sätt att det ska uppfattas som en kamp mellan olika paradigm, vilka är varandras absoluta motsatser, exempelvis ljus och mörker eller gott och ont.

Protagonisterna och antagonisterna är oftast jämnstarka och fortsatt kamp mellan dem skulle resultera i förstörelsen av det kampen gäller. Det är oftast rätten att styra en planet eller ett visst universum efter endera partens principer.

De två sidorna är tvungna att använda list och genom indirekt inblandning försöka lura den andre för att därigenom segra. Detta åstadkoms genom att sidorna väljer ut förkämpar som får ge sig ut på uppdrag i syfte att skaffa fördelar åt sina arbetsgivare.

Det brukar finnas en tredje kraft, benämnd jämvikten eller balansen, som är mäktigare än protagonisten och antagonisten. Den ser till att regler finns och att dessa upprätthålls samt om de bryts att den skyldige straffas.

Balansen är domaren i de två kämparnas kamp om herraväldet över skapelsen, men utöver denna roll agerar domaren som beskyddare över skapelsen och allt den innehåller. Både kämparna och domaren har rätt att välja ut förkämpar som ska försöka förverkliga deras syften.

Jag vill invända redan mot att det centrala i fantasyn är kampen mellan två sidor, men det är förvisso ett vanligt förekommande inslag, särskilt inom just den typ av fantasy som Skrobo inriktar sig på. Även om man inte håller med går det rimligtvis att se vad i litteraturformen som Skrobo har tagit fasta på i uttalandet. De sista styckena blir däremot, tyvärr, närmast absurda. Det är en ganska träffande sammanfattning av David Eddings The Malloreon, men bortsett från det? Skrobo är förstås välkommen att presentera förslag på typiska beståndsdelar, och har inte heller hävdat att det är någonting annat än förslag, men svaret blir nej. Den som vill argumentera för att det är för fantasygenren typiska beståndsdelar får rimligtvis göra det med hjälp av för genren någorlunda centrala exempel, men jag kan inte på något sätt tänka mig att det på något sätt skulle vara svårt att för varje enskilt sådant komma på en lång rad motexempel. Fantasygenren ser helt enkelt inte ut på det sättet.

Fantasyvärlden, skriver Skrobo, ”är med vissa särskilda undantag en värld i kris”, vilket förvisso är en Ã¥terkommande situation pÃ¥ samma sätt som kampen mellan tvÃ¥ sidor. Däremot kan man ställa sig frÃ¥gande till att krisen skulle illustrera ”hur vÃ¥rt samhälle skulle kunna se ut i en snar eller avlägsen framtid”, för att inte tala om att fantasylitteraturen ”är en uppmaning till förändring innan det är för sent”, nÃ¥gonting som förvisso förstÃ¥s kan förekomma – Göran Sahléns Sju konungadömen torde vara ett exempel pÃ¥ fantasy inspirerad av atombombshotet – men är mycket vanligare inom till exempel science fiction. Den typiska fantasyberättelsen om en värld i kris handlar tvärtom om bevarandet av status quo: det övergripande mÃ¥let är inte förändring, utan att avvärja hotet, och därigenom Ã¥tergÃ¥ till utgÃ¥ngspunkten. Det typiska exemplet, som även Skrobo tar upp, är förstÃ¥s Tolkien, där hoberna lämnar Fylke för att kunna bevara det som det är, men en mycket lÃ¥ng rad författare – frÃ¥n Robert Jordan till Anne Bishop till Stephen Donaldson och sÃ¥ vidare – har skrivit om världar där mÃ¥let är att besegra hotet för att försvara en viss ordning. Fantasygenren är, tyvärr, ofta konservativ, särskilt den typ som Skrobo diskuterar i sin essä. Eller som Farah Mendlesohn konstaterar i Rhetorics of Fantasy:

And the downloads in this book [Robert Jordans The Eye of the World] (and others considered so far) are linked with a sense that the past is better, more knowledgeable, suggesting that the ideology is part of the form. The club narrative contains within it a melancholy of structure, a mourning, or at least nostalgia, for the past that makes it particularly useful for the expression of thinning: ”So much was lost, not only the making of angreal. So much that could be done which we dare not even dream of.” As Tad William demonstrates, when Binabik declares, ”there seems only one thing to do … is it back to archives again,” nothing truly new can be made in a fully Built world.
 (Mendlesohn 46–47)

Det finns undantag, förstås, som The Empire Trilogy av Raymond E. Feist och Janny Wurts, där huvudpersonen Mara kämpar för att förändra de strukturer som finns i hennes samhälle, men de är undantag snarare än regel.

I den mÃ¥n den här sortens fantasy erbjuder en annan samhällsordning än vÃ¥r är det inte sällan en som är beroende av arvskungadömet eller dess motsvarigheter. Som jag har pÃ¥pekat tidigare pÃ¥ Vetsaga i miniessän ”Robert Jordans Sagan om Drakens Ã¥terkomst och behovet av härskare” (30/12 2006) har en rad riken och världar sedan Aragorn satte sig pÃ¥ Gondors tron räddats genom att rätt person, det vill säga en person av kungligt blod eller som pÃ¥ annat sätt är utvald, har fÃ¥tt, eller Ã¥terbördats till, makten. Det är förvisso inte särskilt mycket annan litteratur som längre hyllar fiktiva motsvarigheter till mer eller mindre enväldiga konungar av Guds nÃ¥de, men jag varken tror eller hoppas att det i de flesta fall bör läsas som en form av samhällskritik eller ”ifrÃ¥gasättande av sin samtids dominanta diskurs”.

Det spelar ocksÃ¥ in när man skall diskutera det individuella ansvar som Skrobo vill lyfta fram. Visst finns det inom fantasygenren en ton av individuellt ansvar, att det är viktigt att göra det man mÃ¥ste för att stÃ¥ upp för det som är rätt, men det sammanfaller gärna med just utvaldhet: det är inte vem som helst som kan rädda världen. Även när man inte är en, som Skrobo tidigare nämner, utvald förkämpe som David Eddings Belgarion, eller vald av en gud som Elizabeth Moons Paksenarrion, eller som Robert Jordans Rand al’Thor som den Ã¥terfödde Draken, sÃ¥ blir det lätt en kungaättling som Tad Williams Simon eller nÃ¥gon med en särskild medfödd magisk förmÃ¥ga. Lägg till de alldeles för vanligt förekommande profetiorna och vi fÃ¥r en litteraturtyp som inte uppmanar till initiativ frÃ¥n vem som helst.

Man kan ocksÃ¥ frÃ¥ga sig hur väl det gÃ¥r ihop med vad Skrobo skriver om fantasyns krav pÃ¥ valfrihet: ”För att bli självständig mÃ¥ste man göra sig kvitt med begrepp som gudomlig vilja och ödestro.” Det finns inte sällan en begränsad mängd möjligheter och det invididuella ansvaret handlar oftare om modet att följa den utstakade vägen än att, som i Niklas Krogs inte särskilt välskrivna men sympatiska En krigares hjärta, En magikers styrka och En härskares själ, kasta av sig den, även om han förstÃ¥s inte är alldeles ensam. OcksÃ¥ Johan Ehrenbergs Aileme – Befrielsens tid behandlar ämnet, med huvudpersoner som vägrar vara gudarnas – när Eddan möter Bibeln – verktyg och gör uppror för rätten till frihet, för att inte tala om vad den litterärt betydligt skickligare Philip Pullman gör med sitt uppror mot kyrkan och Auktoriteten i His Dark Materials. Joe Abercrombie har tangerat ämnet i The First Law, men där handlar det snarare om människor som försöker gÃ¥ sin egen väg men misslyckas (se ”Den tomma segern: Joe Abercrombies The First Law”, Vetsaga 12/4 2008) och bokens dialog förs snarare med fantasygenrens konventioner än med samhället. Fantasyn har dock, fortfarande, sett betydligt mer av C.S. Lewis än av Philip Pullman.

Visst kan fantasyn vara samhällskritisk, pÃ¥ mÃ¥nga sätt och nivÃ¥er. En sÃ¥ läst fantasyserie som J.K. Rowlings Harry Potter innehÃ¥ller en – föga förvÃ¥nande, med tanke pÃ¥ mÃ¥lgruppen – mycket uppenbar kritik av sÃ¥väl vÃ¥r tids journalistik som maktens ovilja att respektera människors rättigheter (se ”Samhällskritik i Harry Potter”, Vetsaga 13/3 2007), och ett genomgÃ¥ende tema i Naomi Noviks tyvärr ganska ytliga serie Temeraire är diskussionen om drakars rättigheter, där de inblandade principerna förstÃ¥s inte är begränsade till att handla om drakar. China Miévilles politiska engagemang smyger sig lätt in i hans mycket läsvärda böcker (se särskilt Iron Council), Terry Pratchett driver i sina Discworld-böckerna med diverse fenomen i vÃ¥rt samhälle, Terry Goodkinds halvt oläsliga The Sword of Truth handlar om objektivismen och Ellen Kushners fantastiska och varmt rekommenderade The Privilege of the Sword skildrar en ung kvinna i en roll traditionellt förbehÃ¥llen män – bara för att nämna nÃ¥gra fÃ¥ av de författare som med olika teman, synpunkter och ingÃ¥ngar har utövat nÃ¥gon form av samhällskritik inom fantasygenren de senaste Ã¥ren. Visst är det en litteraturform som, om man sÃ¥ önskar erbjuder möjlighet att vrida och vända pÃ¥ sÃ¥dant som är i högsta grad aktuellt för vÃ¥rt samhälle.

Subversiv, som i att den som litteraturform ”kan ses som en uppmaning till revolution”, är den dock inte – i den mÃ¥n ”det centrala elementet i fantasygenren är kamp” handlar kampen oftare att bevara det som redan finns och blicka bakÃ¥t snarare än framÃ¥t. En smula tröttsamt ibland, men jag tar lika gärna det, om den samhällskritik Skrobo vill se som ett genomgÃ¥ende tema liknar den Jackson letar efter.

Skrobo, Branko: ”Fantasy – en uppmaning till uppror”

Holmberg, John-Henri. Fantasy: Fantasylitteraturens historia, motiv och författare. Replik, 1995.
Jackson, Rosemary. Fantasy: The Literature of Subversion. Routledge, 2003.
Mendlesohn, Farah. Rhetorics of Fantasy. Wesleyan University Press, 2008.
Todorov, Tzvetan. The Fantastic: A Structural Approach to a Literary Genre. Cornell University Press, 1975.

Johan Jönsson

En av de mest uppmärksammade nya fantasyförfattarna de senaste åren är Joe Abercrombie. 2006 debuterade han med den första delen i The First Law, The Blade Itself, som följdes upp med Before They Are Hanged 2007 innan trilogin avslutades med Last Argument of Kings 2008. Den här miniessän kommer i korthet att kommentera hur The First Law i helhet förhåller sig till hur den episka fantasyn har sett ut sedan Tolkien.

En stor del av poängen med The Blade Itself, trilogins första bok, är att bygga upp bilden av en på många sätt typisk fantasyhistoria. På en punkt, åtminstone, spelar Abercrombie med en av genrens mest framträdande normer utan att bryta den: att skriva femhundra sidor som inte gör mycket mer än att presentera huvudpersonerna och situationen är någonting som ekar den nutida fantasyns vana. Bilden som han bygger upp kan han sedan låta krackelera i Before They Are Hanged för att slutligen fullständigt riva ned i Last Argument of Kings.

Ett framträdande tema i The First Law är meningslöshet. En betydande del av Before They Are Hanged ägnas Ã¥t sökandet efter den magiska sten, the Seed, som magusen Bayaz hoppas skall hjälpa honom att besegra magusen Khalul, som hotar att invadera Unionen. Resultatet? Gruppen färdas över en stor del av världen bara för att när de kommer fram upptäcka att vad de letar efter inte finns där. De Ã¥tervänder tomhänta, likt en Frodo som plÃ¥gad av ringen vandrat genom Mordor bara för att upptäcka att Domberget rÃ¥kade befinna sig nÃ¥gon annanstans. Visst finns det möjlighet för personutveckling och för författaren att lÃ¥ta sprickorna i den först givna bilden av den inledningsvis godhjärtat skildrade Bayaz att börja lysa igenom, men för bokens huvudpersoner är det ändÃ¥ fullständigt poänglöst. Samtidigt, i en annan av bokens tre trÃ¥dar, räddar Collem West sin inkompetente kronprins och tvingas frusen och utmattad släpa omkring pÃ¥ honom i fientlig mark – tills han efter att prinsen försökt vÃ¥ldta en ung kvinna knuffar ned honom för ett stup och dödar honom. I en annan del av världen har Sand dan Glokta fÃ¥tt i uppdrag att försvara en stad mot en enorm övermakt utan att nÃ¥gon förväntar sig att han skall lyckas eller vinna nÃ¥gra militära strategiska fördelar. Meningslösheten nÃ¥r sitt klimax i Last Argument of Kings: Bayaz’ försvar mot Khaluls invasion visar sig vara inte mycket mer än ett gräl pÃ¥ tillräckligt stor skala för att bygga och riva nationer. Ingen av dem har nÃ¥gon respekt för andras liv; för Bayaz är Unionen och alla dess invÃ¥nare ingenting mer än ett verktyg han kan använda.

‘Life is always short for you insects. But it can be very short for those who are not useful. I made you out of nothing. Out of air. With a word I can unmake you.’ Bayaz snapped his fingers, and the sound was like a sword through Jezal’s stomach. ‘Like that you can be replaced.’

Hos Abercrombie är segern fulltsändigt tom. Det står plågsamt tydligt att de vanliga människorna inte har varit mer än pjäser på ett spelbräde, att de aldrig har varit fria och att de aldrig kommer att bli fria. Makten bryr sig inte om deras lycka; den ena sidan är inte bättre än den andra. Deras liv har i allmänhet försämrats. De har vunnit sina krig, sina kamper – inte bara de politiska och militära, utan även på ett personligt plan – bara för att upptäcka att det inte ledde någonstans alls. De som när trilogin avslutas inte har fått sina liv försämrade eller tagna från sig är de som egentligen aldrig fört någon kamp: Sand dan Glokta, som egentligen inte haft någon starkare önskan att över huvud taget överleva, och Ferro Maljinn som aldrig fått den hämnd hon eftersträvar – och ändå är till och med hennes liv tommare än det hade kunnat vara. Segern tillhör Bayaz, och för honom har läsaren inga sympatier kvar.

‘What have I done?’ Bayaz snorted with disbelieving laughter. ‘I combined three pure disciplines of magic, and I forged a new one! It seems you do not understand the achievement, Master Ninefingers, but I forgive you. I realise that book-learning has never been your strongest suit. Such a thing has not been contemplated since before the Old Time, when Euz split his gifts among his sons.’ Bayaz sighed. ‘None will appreciate my greatest achievement, it seems. None except Khalul, perhaps, and it is unlikely he will ever proffer his congratulations. Why, such power has not been released within the Circle of the World since … since …’

‘Glustrod destroyed himself and Aulcus with him?’

The Magus raised his eyebrows. ‘Since you mention it.’

‘And the results are pretty much the same, it seems to me, except you wrought a touch less careless slaughter, and ruined a smaller part of a smaller city, in a smaller, meaner time. Otherwise what’s the difference, between you and him?’

‘I would have thought that was entirely obvious.’ Bayaz lifted his teacup, gazing mildly over the rim. ‘Glustrod lost.’

Det finns inget uppror mot Bayaz att tala om, ingenting mer än några protester som snabbt tystas ned; ingen har ändå någon chans mot honom. Att hjälpa honom att segra har i Unionen i bästa fall inneburit att bli ett lydigt verktyg. Å andra sidan är alternativet inte bättre; ingenting tyder på att livet under Khalul skulle ha varit friare. Till exempel Niklas Krog har tangerat temat i En krigares hjärta – en magisk kamp mellan två parter med mänskligheten som spelbräde, även om de är av en helt främmande natur snarare än bara mäktiga – men där resultatet där är att de båda slängs ut finns det knappt ens någon antydan till att det skulle vara möjligt här. Det finns ingen väg ut.

The First Law håller sig nära den typiska fantasyberättelsen så som vi har lärt känna den. Intrigen utgår från en yttre invasion, hotet mot status quo, och kampen mellan två magiska parter – här skiljer den sig inte alls från det förväntade. Men även där den avviker från normen hade den aldrig kunnat skrivas utan genrens konventioner. Mer än någonting annat känns den som en metakommentar till den posttolkienistiska episka fantasylitteraturen; där den avviker från den förväntade vägen kan man ana skuggan av det den inte gör. Den spelar på våra fördomar om fantasygenren. Det är den intertextuella läsningen som gör den intressant. Det är den intertextuella läsningen som gör den överraskande, även om Abercrombie gör sitt bästa för att i The Blade Itself bygga upp en bild han sedan kan bryta mot. Det är den intertextuella läsningen som gör den läsvärd. Att hans idéer och intentioner sedan är bättre än genomförandet och resultatet kan man förlåta en ung författares debutverk.

Johan Jönsson

Det finns många sätt att säga, eller inte säga, science fiction. Det kanske vanligaste alternativet är sci-fi, sci fi, scifi eller hur man än väljer att skriva det. Det är förmodligen också det mest avskydda.

Termens tillkomst brukar tillskrivas Forrest J. Ackerman, runt 1954, även om Robert A. Heinlein skrev om en ”sci-fi short” i ett brev sÃ¥ tidigt som 1949. Ackerman var hur som helst personen som populariserade sci-fi, som kom att bli omstridd inom science fiction-rörelsen. Författaren Harlan Ellison har till exempel kallat uttrycket för en förskräcklig neologism som ”sounds like crickets fucking” (vilket i sin tur ledde till slagord som ”I love the sound of crickets making love” eller ”I love copulating crickets”). Vilka Ã¥sikter man än har om benämningens estetiska värde sÃ¥ finns det andra skäl till att mÃ¥nga undviker den. Science Fiction Citations, ett projekt som Oxford English Dictionary ligger bakom med syfte att hitta sÃ¥ tidiga användanden av sf-ord som möjligt, kommenterar ordet sÃ¥ här:

Forrest J. Ackerman is generally credited with the popularization of the the term sci-fi. However, despite its origins as a neutral abbreviation for science fiction, sci-fi has long been seen as a shibboleth in the SF community, many of whom perceive its use as an indication that the user is not a true SF fan. It is the dominant abbreviation used outside of the genre, with most writers and fans preferring SF. It is also used within the genre to refer to science fiction movies and television shows, as opposed to written works, especially those considered to be poor examples of science fiction.

Och visst: den som använder sci-fi som en likvärdig synonym till science fiction kommer av vissa att betraktas inte bara som inte en i gruppen –

Den ibland förekommande förkortningen sci-fi ['sai fai] har länge varit anatema bland äldre sf-författare och fans, mycket på grund av att den främst brukas av utomstående. Numera används den av vissa fans, men då oftast som en värderande term med pejorativa konnotationer, ofta med avseende på undermålig science fiction i andra medier än de litterära. Förkortningen har på så vis blivit ett slags jargong eller markering som, beroende på vem som använder den och i vilket sammanhang, signalerar delaktighet eller utanförskap i ett delfält med egna koder, doxa och kulturella distinktioner.
– Jerry Määttä, Raketsommar

– utan även utan som någon som inte kan särskilt mycket om sf-litteratur. Sci-fi har för många läsare en klang av dåliga filmer och tv-serier, av specialeffekter för specialeffekternas skull, av rymdaction utan intellektuellt djup. En viktig anledning till att många betraktar begreppet som pejorativt är att det ofta har använts i ett sådant syfte, inledningsvis kanske först och främst av personer utanför genren.

[A]n abbreviation for ”science fiction”, said to have been introduced by Forrest J. Ackerman, a prominent fan fond of wordplay, in the 1950s, when the term ”hi-fi” was becoming popular. Never much used within the sf community, the term became very popular with journalists and media people generally, until by the 1970s it was the most common abbreviation used by nonreaders of sf to refer to the genre, often with an implied sneer. Some critics within the genre, Terry Carr and Damon Knight among them, decided that since the term was derogatory, it might be critically useful in distinguishing sf hack-work – particularly ill written, lurid adventure stories – from sf of a more intellectually demanding kind. [...] In 1980s-90s the usage ”skiffy”, which sounds friendlier than ”sci fi”, has perhaps for that reason come to be less condemnatory. Skiffy is colourful, sometimes entertaining, junk sf.
  – Peter Nicholls, The Encyclopedia of Science Fiction

Sci-fi är en välkänd benämning: den som använder det behöver inte oroa sig för att allmänheten inte skall ha någon aning om vad det rör sig om. Däremot finns alltid risken att några läsare – kanske fördomsfullt – placerar en i ett fack som någon som tycker att sf-genrens främsta tillgång är häftiga explosioner på duken, eller bara som någon som helt enkelt inte har någon koll. Det skall förstås betonas att långt ifrån alla delar den uppfattningen: det finns gott om personer även inom den litterära delen av sf-världen som använder begreppet, väl medvetna om de åsikter andra har om det. Den som söker en mer neutral förkortning kan, som här, använda sig av sf (eller SF – inte gärna Sf, som till exempel Michael Godhe genomgående gjorde i sin avhandling Morgondagens experter). Man kan förstås också bestämma sig för att sci-fi är ett utmärkt begrepp och att invändningarna mot det är rena dumheter – men man bör i alla fall vara medveten om hur det kan komma att uppfattas.

Hans Persson

Under ett flertal år har jag försökt samla på mig en komplett samling av de svenska sf-magasin som utgetts. Vad som är ett sf-magasin är naturligtvis en definitionsfråga, men för de någorlunda moderna tidskrifterna är det rätt tydligt. I modern tid har utgetts Jules Verne-Magasinet (1940-1947, 1969-nutid), Häpna! (1954-1966), Galaxy (1958-1960), Nova SF (1982-1987, 2004-nutid), Magasin Aniara (1994-1995). Så långt är det enkelt. Dessutom finns Otto Witts Hugin (1916-1920) som med lite god vilja kan räknas som en sf-tidskrift (lite generös får man vara, om inte annat för att beteckningen sf inte var uppfunnen när Hugin utgavs). Den är även den enda av tidskrifterna som jag ännu inte lyckats skaffa mig en komplett samling av. Trodde jag.

När jag höll på och letade uppgifter hittade jag några små notiser om en ännu tidigare tidskrift vid namn Stella. Det äldsta omnämnandet jag hittat är i Sam J. Lundwall: Science Fiction: An Illustrated History (Grosset & Dunlap, 1977).

Amazing Stories was by no means the first science fiction magazine, and far from the best published so far. European science fiction magazines like Stella, Hugin, and Der Orchideengarten had been catering for science fiction readers since the early 1880s, and a number of magazines like the British Pearson’s Magazine, the French La science et la vie, Journal des voyages and Travers le Monde, and the Russian Priroda i lyudi, were sometimes indistinguishable from science fiction magazines. (s. 187)

Nästa omnämnande kommer i artikeln ”Adventures in the Pulp Jungle” (s. 5-16) i Foundation 34, Autumn 1985. där Lundwall diskuterar tidiga sf-magasin (före Amazing Stories) i allmänhet, och helst frÃ¥n andra länder än USA.

The earliest truly modern sf magazine I know about myself is one published in my native country, the magazine Stella, published from April, 1886 through August, 1888. Supposedly a monthly magazine and a sort of supplement to a popular Swedish weekly, Svenska Familj-Journalen Svea, it only managed four issues before it folded, however, so it would appear it was way before its time. It published most of the leading European sf authors of the time, however, including Kurd Lasswitz, E. T. A. Hoffmann, Claes Lundin, Achim von Arnim and Jules Verne. Evidently it never became very popular, though, and thus remains an interesting footnote in the history of sf magazines. (s. 6)

TvÃ¥ nummer senare, i Foundation 36, Summer 1986, finns artikeln ”Setting the Record Straight: A Response to Lundwall’s ‘Adventures in the Pulp Jungle’” av Sam Moskowitz (sidan 57-67) som protesterar hejvilt mot det mesta som Lundwall skriver i sin artikel. Just Stella har Moskowitz ingen egen information om, sÃ¥ den nämner han mest i förbigÃ¥ende.

I Trillion Year Spree av Brian Aldiss och David Wingrove hittar man:

Stella was published from April 1886 through August 1888 in Sweden, although it managed only four issues in that time. It featured most of the leading European authors, including Kurd Lasswitz and Jules Verne. (s. 217)

I Neil Barrons Anatomy of Wonder (R. R. Bowker Company, 1987) skriver Lundwall en artikel som heter ”Swedish SF”.

[...] ”science fiction.” This newfangled name for the genre was naturally not used in Sweden, where the French name, voyages extraordinaires, had been translated as Fantastiska resor or Naturvetenskapliga historier (”fantastic journeys” or ”scientific tales”). This latter name for the genre was used in the heading for the first Swedish SF magazine, an ill-fated attempt that lasted only four issues, from April 1886 through August 1888. It was called Stella, after a well-known science fiction novel by Flammarion, who was the big name in science fiction in Sweden at this time, much more popular than Jules Verne och André Laurie, and appeared as a supplement to a popular Swedish weekly, Svenska Familj-Journalen Svea, but was sold separately from it. It published most of the leading science fiction authors of the time, including Kurd Lasswitz, E. T. A. Hoffmann, Claës Lundin, Maurus Jokai, and Jules Verne. Evidently it never became very popular, though, and it remains a footnote in the history of science fiction magazines. (s. 531)

Även i John Clute & Peter Nicholls stora The Encyclopedia of Science Fiction (Orbit, 1993) finns nÃ¥gra rader om Stella, i artikeln ”Scandinavia” av Sam J. Lundwall & John-Henri Holmberg. Jag antar att det är Lundwall som stÃ¥r för de raderna, för i den första utgÃ¥van av encyklopedin finns en kortare version av samma artikel utan nÃ¥got om Stella, dÃ¥ signerad enbart Holmberg.

[...] in Sweden [...] the overwhelming majority [of sf novels] were translations of the popular foreign authors of the time: Verne, Flammarion, Lasswitz, Mór Jókai, André Laurie and H. G. Wells. There was an early attempt at a Swedish sf magazine, Stella — 4 irregular issues Apr 1886-Aug 1888, with short stories by these foreign authors and a scattering of anonymous material that may have been by local hands — but it was much before its time and vanished without trace. (s. 1054)

Lite mer information fÃ¥r man i en mer sentida notis, där Sam J. Lundwall under rubriken ”Den första svenska sf-tidskriften” i Jules Verne-Magasinet #487 (februari 1998) skriver detta:

Omslaget här nedan är en av svensk science fictions sällsyntaste rariteter — första numret av Stella (april 1886), kanske den allra första sf-tidskriften över huvud taget. Just detta nummer innehöll texter av bl.a. Claës Lundin, Jules Verne och Kurd Lasswitz, plus en del charmerande notiser om kommande sf-underverk av numera välbekant art — TV, mÃ¥nresor osv. Sedermera förekom ocksÃ¥ en del skräck, bl.a. en vampyrdikt av Goethe. NÃ¥gra illustrationer förekom inte; detta var före rymdmonstrens och de kurviga hjältinnornas tid. Själv äger jag de tvÃ¥ första numren; totalt utgavs minst fyra nummer, som bilaga till den pÃ¥ sin tid mycket uppskattade familjetidningen Svenska Familj-Journalen Svea. Utgivningen var mycket oregelbunden — de fyra nummer jag känner till utgavs mellan april 1886 och augusti 1888. Det finns dock tecken till att totalt fem eller sex nummer utgavs, de bÃ¥da sista i början av 1890-talet, kanske av annan utgivare. Mer om detta, och annan tidig sf-kuriosa, i kommande sf-arkeologiska utgrävningar i JVM. (s. 2)

Dessutom finns en illustration som visar omslaget, med texten

-
S T E L L A
UNDERBARA BERÄTTELSER
UTGIFVEN AF
A. BERGLÖW
—
April 1886
—
STOCKHOLM
IVAR HAEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
—
Bilaga till Svenska Familj-Journalen Svea
-

Två nummer senare, i Jules Verne-Magasinet #489 (feldaterat juni 1997; korrekt 1998 enligt kolofonen) finns ett brev från Rickard Berghorn:

Stella härnäst, en Ã¥terkommande historia. Jag antar att din ledare var en reaktion pÃ¥ Robert Browns ”upptäckt” som han redogjorde för pÃ¥ kongressen Konfekt förra Ã¥ret, att Stella istället för att vara en tidskrift för fantastisk litteratur, var vissa nummer av Illustrerad Familie-Journal som bara hade namnet Stella tryckt över omslagsillustrationerna, nÃ¥gon som ocksÃ¥ rapporterades nämnda nummer [178] av Science fiction-journalen.

Slutligen nämns Stella igen i Jules Verne-Magasinet #532 (maj 2007) i en artikel om ungdomsorganisationen ”Kamraterna”:

Ungdomstidningen Kamraten startades 1893 av Frithiof Hellberg, en pÃ¥ den tiden välkänd och högt aktad tidningsman i Uppsala och Stockholm. Han hade 1886-1887 varit redaktör och utgivare för den mycket populära veckotidningen Svenska Familj-Journalen Svea, där han visade sin välvilja mot det vi i dag kallar science fiction genom att ocksÃ¥ ge ut den välmatade bilagan Stella, som uteslutande fylldes av rymd- och framtidshistorier och liknande fantasterier av tidens stora sf-författare: Jules Verne, Claës Lundin, Maurus Jokai, Camille Flammarion, Kurd Lasswitz och andra. Välviljan gentemot science fiction fanns kvar i Kamraten — fast genren pÃ¥ den tiden naturligtvis inte kallades science fiction. Den vanligaste beteckningen var ”jules-verniader” eller ”jules verneska berättelser”. Hans skötebarn var veckotidningen Idun, ”praktisk veckotidningn för kvinnan och hemmet”, som han startade 1887, en av de mer betydande damtidningarna med en för den tiden enorm upplaga (Ã¥r 1909 c:a 50.000 ex med tvÃ¥ nummer i veckan), som överlevde mÃ¥nga Ã¥r för att slutligen för bara nÃ¥gra Ã¥r sedan ända sina dagar som den mondäna MÃ¥nadsJournalen. [...] 1892 grundade han och blev VD för Iduns Tryckeriaktiebolag, ett stort civiltryckeri som övertog utgivningsrätten till hans tidningar. FrÃ¥n 1893 utgavs som bilaga till Idun ett ”romanbibliotek” med ny litteratur, ungefär som bilagan till Svea tidigare, men ingen science fiction den här gÃ¥ngen.

Även här finns en illustration, denna gång av omslaget till ett omslag daterat augusti 1888

-
S T E L L A
UNDERBARA BERÄTTELSER
UTGIFVEN AF
A. BERGLÖF
—
Augusti 1888
—
STOCKHOLM
IVAR HAEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI (?)
1888 (?)
—
BILAGA TILL SVENSKA FAMILJ-JOURNALEN SVEA
-

Texten är i princip densamma som på det tidigare publicerade omslaget, förutom att A. Berglöf nu stavas med f på slutet istället för w. De två raderna med tryckeri och tryckår är för små för att jag ska våga säga säkert vad det står.

Publicerad information om Stella

Stella ska ha varit en mÃ¥natlig bilaga till veckotidskriften Svenska Familj-Journalen Svea men sÃ¥lts separat. Den utgavs dock i praktiken oregelbundet med minst fyra nummer, kanske fem-sex. Det första är daterat april 1886, det sista kända (det fjärde) augusti 1888. Det kan ha utkommit ett par till i början av 1890-talet. Utgivningsdatum för nummer tvÃ¥ anges inte, trots att Lundwall säger sig ha det. Enligt Anatomy of Wonder ska tidskriften ha haft överskriften ”Naturvetenskapliga historier”. Omslaget i JVM #487 har texten ”Underbara berättelser”.

Författare som ska ha publicerats i Stella är Claës Lundin, Jules Verne, Kurd Lasswitz, E. T. A. Hoffmann, Achim von Arnim, Goethe (en vampyrdikt), Mór Jókai, Camille Flammarion, André Laurie, H. G. Wells (de första tre i det första numret). Dessutom finns en del anonymt material. (Wells publicerade dock bara enstaka noveller under den tid Stella ska ha kommit ut) Förutom novellerna fanns även en del notiser om kommande tekniska framsteg, men inga illustrationer.

Som redaktör anges oftast A. Berglöw, men texten i JVM #532 kan läsas som att Frithiof Hellberg ska ha varit redaktör. Tidskriften ska ha tryckts på Ivar Hæggströms boktryckeri.

All den ovanstående informationen kommer på ett eller annat sätt från Sam J. Lundwall, från diverse publikationer.

Sökandet efter Stella

Detta gjorde mig naturligtvis nyfiken på att se tidskriften, så jag gav mig iväg till biblioteket i Linköping för att titta på den, gissningsvis 1995 eller 1996. Svenska Familj-Journalen Svea hade man, men någon bilaga vid namn Stella fanns däremot inte.

Jag skickade ut ett brev på en epostlista och undrade om någon annan visste något, och har vid olika tillfällen fått information från åtminstone följande personer: Malte Andreasson, Åke Bertenstam (anställd på Carolina Rediviva), Robert Brown, Ahrvid Engholm, Magnus Eriksson, Jerry Määttä (litteraturvetare och författare till Raketsommar: Science fiction i Sverige 1950-1968) och Lars-Erik Nygren (Jules Verne-expert). Resten av den här artikeln är en sammanställning av de uppgifter jag och de andra här nämnda personerna hittat under sökandet.

Ahrvid Engholm hade en bekant pÃ¥ Kungliga Biblioteket som letade där utan resultat i april 1996. En äldre kollega till bekanten ”pÃ¥minner sig ha sett en tidning frÃ¥n slutet av 1800-talet som handlade om framtiden och det där. Men när jag senare skulle plocka fram den fanns den inte kvar.” Att den inte finns kvar kan antingen betyda att nÃ¥gon helt enkelt har stulit den, eller att nÃ¥gon beställt fram den och den sedan rÃ¥kat sorteras tillbaka pÃ¥ fel ställe. Robert Brown har ocksÃ¥ letat pÃ¥ Kungliga Biblioteket (1998) och misslyckats med att hitta Stella i nÃ¥gra register. Det närmaste är innehÃ¥llsförteckningen till ett aprilnummer av Illustrerad Familj-Journal frÃ¥n 1886, men den refererar bara till en illustration med titeln ”Stella”. Han har ocksÃ¥ tittat pÃ¥ alla berättelsebilagor till Svenska Familj-Journalen Svea, tio stycken under perioden 1886-1890. Ingen av dem heter ”Stella” och ingen av dem ser ut som omslaget som publicerats i JVM.

Åke Bertenstam och en kollega till honom sökte i juni 1996 i de avdelningar i Carolina Redivivas magasin där en okatalogiserad tidskrift av det här slaget skulle kunnat hamna utan att hitta något. Även Magnus Eriksson har undersökt Carolinas kataloger utan framgång.

Både Åke och Lars-Erik Nygren har letat i Lunds Universitetsbiblioteks katalog och inte heller där hittat några spår efter Stella.

Svenska Familj-Journalen och Svea var från början två separata tidskrifter. Svenska Familj-Journalen var 1886 en månadstidning, men övergick under 1887 till veckoutgivning. Svea verkar ha startat för att konkurrera med Svenska Familj-Journalen. Enligt Bernhard Lundstedts Sveriges periodiska litteratur (1895-1902) utkom det första numret av Svea 4/9 1886. Detta är alltså senare än april 1886, det datum som står på det omslag som återtrycks i JVM #479 och som refererar till Svenska Familj-Journalen Svea. I oktober 1887 slogs de två tidskrifterna samman till Svenska Familj-Journalen Svea, en titel som omslaget i JVM alltså refererar till redan i april 1886.

Årgångarna 1886-1888 av Svenska Familj-Journalen och Svea har gåtts igenom av mig (på Linköpings bibliotek) och Åke Bertenstam (på Carolina Rediviva) utan att hitta några spår av bilagan Stella. Även Lars-Erik Nygren har gått igenom ett eget exemplar av årgång 1888 av Svenska Familj-Journalen Svea utan att hitta några hänvisningar till Stella. Jerry Määttä har också gått igenom Svea: illustrerad tidskrift åren 1886-1890 och inte heller hittat något om Stella.

De exemplar av Svenska Familj-Journalen som finns pÃ¥ Carolina Rediviva och Linköpings bibliotek har inga spÃ¥r av nÃ¥gon bilaga med sf-anknytning, vare sig 1886 eller 1887. Man publicerade däremot en regelbunden bilaga som kallades ”Gratisbilaga till…”.

Även Svenska Familj-Journalen Svea har en bilaga i varje nummer, men den har ingen egen titel, mer än ”Bihang till…”. Dessa behang innehÃ¥ller inte nÃ¥got uppenbart sf-material. Däremot bifogas under 1886-1887 (och för den delen 1890) sÃ¥ kallade urklippsromaner, det vill säga ovikta ark som var avsedda att klippas ut, vikas och bindas in till vanligt bokformat. Dessa saknar ocksÃ¥ sf-anknytning. Man kan dock notera att tidskriften i sig innehÃ¥ller visst sf-material; under 1888 trycks exempelvis följetongsromanen En verld i dödsryckningar: rymdreseroman av Martialis. Det förekommer även material av Jules Verne, även om det jag sett är en realistisk reseskildring.

Under 1888 var Carl Suneson redaktör. Tidskriften trycktes av Centraltryckeriet i Stockholm och bihanget av ett annat tryckeri, och det är naturligtvis möjligt att Stella skulle ha tryckts av ett tredje tryckeri, och att detta tredje tryckeri skulle ha slarvat med att lämna pliktexemplar. Att anlita tre tryckerier för en tidskrift och dess bilagor verkar dock onödigt komplicerat. Om Centraltryckeriet hade några kopplingar till Ivar Hæggströms boktryckeri är okänt.

Inga av de genomgångna tidskrifterna refererar till någon bilaga vid namn Stella. Det verkar lite underligt att ge ut något men inte göra reklam för det. Varje nummer innehåller däremot en innehållsförteckning både för själva numret i sig och för den reguljära bilagan. En del nummer har även en hel del reklam för kommande attraktioner i senare nummer, inklusive urklippsromaner.

Bernhard Lundstedts Sveriges periodiska litteratur (1895-1902) tar inte upp Stella trots att den normalt är mycket pålitlig, även för publikationer som utkom i enstaka nummer. Enligt Åke Bertenstam tyder det på att Stella inte fanns i Kungliga Bibliotekets samlingar när bibliografin gjordes, och att det exemplar som Ahrvids bekant talar om inköpts senare (om det nu alls är Stella det handlar om); sannolikt efter 1935, eftersom Carolina Rediviva har en kopia av Kungliga Bibliotekets kortkatalog fram till då. Detta i sin tur betyder att Kungliga Biblioteket inte skulle ha fått Stella som pliktexemplar, för då hade den varit med i katalogen.

Jag har själv ringt Lundwall om Stella minst en gång, antagligen strax efter att JVM #487 utkom i början av 1998, utan att få fram något intressant mer än att han sade sig planera att skriva en längre artikel om ämnet i någon utländsk tidskrift (gissningsvis Foundation). Han var inte villig att kopiera något ur sina nummer åt mig, eller ens innehållsförteckningarna. Han sade sig dock ha några nummer, och känna till var fler nummer fanns men ville inte avslöja var. Hur många han totalt hade tillgång till vet jag inte (eller kommer i alla fall inte ihåg).

Förutom tidskriften Svea finns även Romantidningen Svea, utgiven i totalt 62 häften 1885-1886. Den publicerade tre fullständiga romaner utan sf-anknytning (möjligen kan de ses som skräckromantiska). Även denna har undersökts av Åke Bertenstam, utan spår av Stella.

Ã…ke har ocksÃ¥ undersökt Svea med undertiteln ”folk-kalender” (1845-1908). Detta är en litterär Ã¥rsbok i pocketbokformat. Den innehÃ¥ller noveller och dikter av svenska författare samt artiklar om (främst) konst och litteratur; ingen sf-anknytning alls. Det finns inga bilagor för 1886-1888 (förutom en sektion med reklam för nyutgivna böcker, som har egen paginering). Anknytning till tidskriften Svea verkar saknas; Ã¥rsboken utgavs av Bonniers.

A. Berglöw (eller Berglöf) ska enligt omslaget ha varit redaktör för Stella. Någon person med det namnet nämns inte i Lundstedts tidskriftsbibliografi. Johan Svedjedals Bokens samhälle skriver om sammanslagningen mellan Svenska Familj-Journalen och Svea 1887, men nämner ingen A. Berglöw. Publicistklubbens första matrikel är från 1901, och därmed för sentida för att vara intressant här. Svenskt Biografiskt Lexikon tar inte upp någon Berglöw. I Svenska Män och kvinnor finns endast släkten Berglöf, från norra Hälsingland: en Erik (1797-1861) som tog sig namnet och hans söner (och deras efterkommande i sin tur). Den ende på A som är nämnd är Anshelm född 1867, sålunda kanske i yngsta laget, men vem vet. I en studentmatrikel finns en Erik Algot Berglöf (sannolikt en kusin till Anshelm), ingenjör (1861-1914) som kanske vore en troligare kandidat. Boken En svensk presshistoria (1983) av Claes-Göran Holmberg, Ingemar Oscarsson och Per Rydén tar inte upp någon A. Berglöw. Kungliga Biblioteket har endast tre författare, utgivare, illustratörer eller redaktörer med efternamnet Berglöw registrerade: Gösta, Carl och Karina.

Ivar Hæggström (Ivar Reinhold Abraham Hæggström) som satt sitt namn på Stellas tryckeri var en av de stora tidnings- och boktryckarna i tiden. Enligt Svenskt biografiskt lexikon: XVII (Norstedts 1969) levde han 1838-1918 (Stockholm och Uppsala-trakten) och var således 48 år 1886. Han var boktryckare och förläggare. Han startade Ny illustrerad tidning, som var en konkurrent till Gernandts Svenska Familj-Journalen vilken blev en av de ledande tidskrifterna under senare delen av 1800-talet. Jag vet inte hur tryckerimarknaden såg ut vid den här tiden; om det är rimligt eller anmärkningsvärt att Stella skulle ha tryckts på ett tryckeri ägt av en person som drev en konkurrenttidning till Svenska Familj-Journalen som Stella ska ha varit en bilaga till. Hæggström dog i Uppsala, vilket betyder att det kan finnas handskrifter, dagböcker eller brev på Carolina Rediviva. Å andra sidan noterar Jerry Määttä att Hæggströms tryckeri använde liknande typsnitt och layout som i bilderna på Stellas omslag (exempelvis för Tidning för idrott 1886).

Typsnittet och den allmänna stilen på omslaget för Stella skiljer sig drastiskt från det för Svea som var överdådigt dekorerat och illustrerat. Om Stella vore en bilaga kan man ju tänka sig att den inte behövde något säljande omslag i sig själv, men den sägs ha sålts separat och borde därmed behövt göra reklam för sig själv. Jerry Määttä kommenterar omslaget från JVM 487:

Jag synade bilden noga och tyckte att den sÃ¥g förfalskad ut (för skarp antikva, teckenavstÃ¥nd som i en ordbehandlare pÃ¥ raden längst ned). Detta beror nog pÃ¥ att den har gÃ¥tt genom en tryckeridator, och därför ser lite ”photoshoppad” ut.

Jag råkade hursomhelst på en kollega som sysslar med handskrifter och gammalt tryck från sekelskiftet, men hon gick inte med på att det var något skumt med bilden. Tvärtom påstod hon att det såg riktigt korrekt ut.

Sammanfattning

Som synes är det vid det här laget rätt många personer som har försökt att hitta information om Stella utan framgång. Däremot har ett antal tveksamheter framkommit:

• Stella finns inte i nÃ¥gra som helst kataloger eller arkiv trots sökande pÃ¥ Kungliga biblioteket, Carolina Rediviva, Lunds Universitetsbibliotek och Stifts- och landsbiblioteket i Linköping.
• Det första publicerade omslaget för Stella (april 1886, frÃ¥n JVM #487) säger sig vara en bilaga till Svenska Familj-Journalen Svea över ett Ã¥r innan tidskrifterna Svenska Familj-Journalen och Svea hade slagits ihop och för den delen innan tidskriften Svea ens startats.
• Det förekommer ingen reklam och inga redaktionella omnämnanden av Stella i Svensk Familj-Journal Svea under den aktuella perioden, trots att man hade innehÃ¥llsförteckning och gärna berättade vad som skulle hända i kommande nummer.
• Det första publicerade omslaget för Stella är frÃ¥n april, och tidskriften ska ha börjat publiceras i april. Om det är ett aprilskämt fÃ¥r man dock beundra Lundwalls envishet; det första omnämnandet av Stella är frÃ¥n 1977, det senaste frÃ¥n 2007.
• Enligt Anatomy of Wonder ska undertiteln ha varit ”naturvetenskapliga berättelser” men enligt omslagen är den ”underbara berättelser”.
• Stellas redaktör, A. Berglöw, gÃ¥r inte att Ã¥terfinna.
• Det tryckeri som använts ägdes av en konkurrent till Svenska Familj-Journalen som Stella ska ha varit en bilaga till.
• Ingen utom Sam J. Lundwall har sett nÃ¥gra exemplar av Stella.

Jag tänker inte säga att det är helt uteslutet att Stella har existerat, men just nu är jag skeptisk. Jag är tacksam för alla kompletterande uppgifter i frågan och hoppas att vi förr eller senare kan få klarhet i frågan om Stellas existens.

Johan Jönsson

Den som tidigare läst artiklar eller böcker om science fiction märker förhoppningsvis att den här framställningen pÃ¥ i varje fall en punkt skiljer sig frÃ¥n sÃ¥ gott som alla andra: jag utnyttjar över huvud taget inte begreppet ‘genre’ när jag talar om sf.

Citatet kommer från redaktören och kritikern John-Henri Holmbergs Inre landskap och yttre rymd: Science fictions historia. En genre, skriver han, samlar verk som antingen genom form eller innehåll är nära besläktade, medan science fiction kännetecknas av författarens inställning till sitt material. Science fiction rör sig enligt Holmbergs tanke parallellt med all annan litteratur: sf (science fiction) är inte en genre utan en litteratursyn som omfamnar ett stort antal andra genrer. Här liksom utanför sf-fältet finns krigsskildringen, det psykologiska individporträttet och detektivberättelsen, men även tidsreseberättelsen och världskatastrofberättelsen som inte hittas i den mimetiska litteraturen.

Gör Holmberg rätt när han vill avlägsna science fiction från genrebegreppet? Har han en poäng? En poäng har han definitivt. Science fiction som litterär idé handlar om spekulationer om det som inte är men som skulle kunna vara, hade varit eller är möjligt med hänsyn till vår kunskap om hur världen fungerar. Det motsäger i sig inte de flesta – det finns otaliga – definitioner av sf som genre, men genren klär idén science fiction i ytterligare begränsningar.

Litteraturvetaren Jerry Määttä pÃ¥pekar i sin avhandling Raketsommar: Science fiction i Sverige 1950–1968 att han där talar om litterära genrer som ”kategorier av verk som pÃ¥stÃ¥s uppvisa inbördes likheter”. Det kan röra sig om själva texten, men även omslag, marknadsföring eller hur verket uppfattas av allmänheten – vilket är viktigt för Määttäs litteratursociologiska utgÃ¥ngspunkt. Han talar om science fiction i tvÃ¥ former: kategoriserad och okategoriserad. Kategoriserad science fiction tar pÃ¥ sig genrekostymen medan okategoriserad sf är spekulationer som rör sig inom science fiction-litteraturens ramar men i regel ändÃ¥ uppfattas som allmänlitterära. Ofta handlar det om böcker skrivna av ansedda författare som inte verkar inom fältet och inte marknadsförs som sf-författare. Självklart kan sf-läsare i mÃ¥nga fall ändÃ¥ betrakta dem som en del av genren. BÃ¥de, skriver Määttä, för att verken faller inom deras uppfattning om vad ”science fiction” innebär och för att förknippa verk med högt kulturellt kapital med sin genre.

För att belysa den sistnämnda konflikten kan man ta upp den diskussion som fördes om Margaret Atwoods Oryx and Crake för ett par Ã¥r sedan. Romanen är ett exempel pÃ¥ den tidigare nämnda världskatastrofberättelsen: i en nära framtid dominerad av mäktiga företag slÃ¥s nästan hela mänskligheten ut för att ge plats Ã¥t en genetiskt förändrad ras. Atwood använder sig av spekulationer kring hur befintlig vetenskap skulle kunna utnyttjas – ändÃ¥ hävdade hon att hon inte hade skrivit science fiction. Varför? Kanske för att boken hade sÃ¥lt sämre med den etiketten. Kanske ville hon inte förknippas med genrens skamfilade rykte. Kanske för att romanen helt enkelt inte passade in i hennes fördomsfulla uppfattning om vad sf innebär. Oavsett den egentliga anledningen orsakade det en hel del irritation bland sf-läsare som bestämt hävdade att Oryx and Crake minsann var science fiction och mÃ¥nga sÃ¥g det som ett exempel pÃ¥ det förhatliga resonemanget ”science fiction är dÃ¥lig litteratur, alltsÃ¥ kan god litteratur inte vara science fiction”.

Määttäs kategoriserade science fiction kan, som han själv konstaterar, liknas vid den anglosaxiska benämningen ”genre sf”. John Clute och Peter Nicholls definierar i The Encyclopedia of Science Fiction begreppet som litteratur som antingen bär etiketten ”sf” eller omedelbart känns igen som det av sina läsare. De skriver ocksÃ¥ om en för engelsksprÃ¥kig science fiction viktig detalj: en skillnad mellan sf som anses tillhöra genren och annan sf är att den förstnämnda kategorin använder sig av konventioner som bygger pÃ¥ tidigare sf-verk. Till exempel myntade Ursula K. Le Guin i romanen Rocannon’s World ordet ”ansible” – en maskin för omedelbar kommunikation över enorma avstÃ¥nd. Det har senare använts av andra författare som Orson Scott Card, Vernor Vinge, Elizabeth Moon, L.A. Graf och Dan Simmons, men är bara allmängods för läsare av ”genre sf”. Anna Davour skrev i en tidigare essä pÃ¥ Vetsaga att ”nanorobotar, grey goo, sammantrasslade kvanttillstÃ¥nd och dysonsfärer” tillhör det som mÃ¥nga anglosaxiska sf-författare räknar med att deras läsare skall känna till. Dessutom finns det läsare som förväntar sig att bra science fiction skall följa de här konventionerna istället för att ägna sig Ã¥t att förklara sÃ¥dant som är självklart eftersom det redan har behandlats i sÃ¥ mÃ¥nga andra böcker.

Är diskussionen om anglosaxisk science fiction relevant för svenska förhållanden? I allra högsta grad. Science fiction är även i Sverige i stort en anglosaxisk företeelse: själva namnet är engelskt och har överlevt alla försök att byta ut det. Begreppet kom hit med litteratur från USA och Storbritannien. Visst har östeuropéer som Arkadij och Boris Strugatskij och Stanisław Lem varit inflytelserika och visst har det funnits svenska sf-författare som Dénis Lindbohm, Bertil Mårtensson och Sven Christer Swahn. De är ändå undantag; science fiction i Sverige har huvudsakligen handlat om amerikaner och britter som Isaac Asimov, Robert Heinlein, Ursula K. Le Guin och Arthur C. Clarke. Att det idag ges ut väldigt lite sf på svenska har också gjort att svenska sf-läsare fått söka sig till engelskan för att hitta ny science fiction. Det är alltså nödvändigt att ta hänsyn till den anglosaxiska situationen även i en diskussion om synen på science fiction i Sverige.

Naturligtvis förhÃ¥ller sig även John-Henri Holmberg till klyftan mellan sf som blir läst som science fiction och sf som inte blir det. I Inre landskap och yttre rymd talar han om ett ”getto” som uppstod i USA pÃ¥ 1920-talet när den gryende litteraturformen fick sitt namn och sina första novelltidskrifter. Detta getto utvecklade till stor del avskilt frÃ¥n resten av den litterära världen sina egna författare, läsare, redaktörer, kritiker, tidskrifter, förlag – till och med sin egen litteratursyn, där idéerna och spekulationerna stod i fokus och spelade en mycket större roll än stil och psykologiska porträtt. Samtidigt skrevs sf-litteratur utanför gettot och dess berättartradition – utanför vad som uppfattades som genren – som med tiden skulle fÃ¥ större inflytande även inom det. Sedan slutet av 1950-talet har muren vittrat betydligt, men man kan ändÃ¥ dra en linje frÃ¥n Määttäs ”kategoriserad sf” till Clute och Nicholls ”genre sf” till Holmbergs getto och vad det utvecklats till.

Är det då rimligt att hantera science fiction som en genre? Ur Jerry Määttäs litteratursociologiska synvinkel, absolut. Annars? Antingen utelämnar man sådant som sett till själva verket borde betraktas som science fiction, eller så skapar man en bred genredefinition som omsluter mycket som många betraktar som någonting annat än sf – och enligt hur många definitioner av begreppet är det då en genre? Det förstnämnda alternativet handlar om marknadskategorin science fiction. Är det ett vettigt sätt att betrakta litteratur bortom förlagsvärlden och litteratursociologin? Leder, som Holmberg hävdar, funderingarna och spekulationerna om universums möjligheter till så breda resultat att genrebegreppet blir för tunt? Hur skall man hantera sf-litteraturens dubbla historia?

Den litterära genren är ett användbart begrepp. Att kategoriskt ställa sig avvisande till det när science fiction är inblandat är krÃ¥ngligt. Det finns anledningar till att texterna om science fiction som nämns i det inledande citatet använder sig av det, och det är smidigt att utnyttja begrepp som alla är bekanta med. Likväl är det med tanke pÃ¥ de nämnda problemen svÃ¥rt att inte sympatisera med John-Henri Holmbergs inställning. Det är definitivt bra att fundera över i vilka sammanhang och syften man använder uttrycket ”science fiction-genren” – och vad man egentligen menar.