Vetsaga

Daniel Albertsson

I Sverige har Patricia A. McKillip gjort sig ett namn inom fantasygenren med hjälp av översättningarna av Riddle-Master-trilogin och Cygnet-duologin. Uppfattningen jag har fått är att dessa böcker inte är vidare omtyckta, eller rättare sagt: de är underskattade. Det klagas på seghet och förvirrande upplägg, även om språket ofta erkänns som bra. Och visst kan det vara svårt att ta till sig McKillip, speciellt om ens litterära erfarenhet bottnar i den svenskutgivna fantasyn. McKillip är, oavsett om det är i översättningen eller originalspråk, en högst annorlunda skapare av berättelser och man kan gå miste om mycket om man rynkar på näsan inför det okända.

Det krävs en viss öppenhet och en viss tid för att vänja sig vid de annorlunda elementen för att kunna uppskatta denna formens mästarinna. För framför allt så borde Patricia A. McKillip betraktas som just det: en formens mästarinna. Handlingarna och karaktärerna i hennes böcker är inte vad som gör dem så speciella, utan sättet de presenteras på. Det kan mycket väl vara det som gör att nya läsare ryggar tillbaka. Jag vet att jag gjorde det först – en författarinna som gömmer sina brister bakom konstigheter och lyrisk berättarstil, tänkte jag. Efter att nu ha läst femton av hennes tjugofem publicerade böcker så har jag sedan länge ändrat uppfattning. En kvalificerad gissning säger mig att min syn på McKillip inte kommer att ha ändras avsevärt efter att jag läst de resterande böckerna.

När jag säger att originaliteten ligger i formen så menar jag inte att handlingen och personportätten är undermåliga på något sätt, utan att de presenteras på ett sätt som jag inte funnit någon annanstans. Det har sin största grund i det lyriska språket, men är mer än så. Det är, såklart, en sådan sak som inte enkelt kan förklaras utan snarare ligger som ett slags ”känsla” över böckerna. Man måste läsa för att förstå, eller åtminstone förstå bättre. Poängen är dock att hela McKillips författarskap faller tillbaka på detta. Vad jag försöker säga är kanske att McKillip, om hon så ville, skulle kunna göra något fullständigt banalt läsvärt bara genom sitt sätt att berätta. Effekten kan väl jämföras med följande scenario: en persons hela erfarenhet ligger i böcker berättade kronologiskt – boken där händelserna kastas huller om buller kommer då för den här personen att vara annorlunda. Det annorlunda i McKillips berättarstil är dock mer subtilt än så, men det är icke desto mindre än tänkvärd jämförelse. Det skulle kunna uttryckas såhär också: om McKillip och en annan författare fick samma grundidé till en roman skulle resultaten bli som dag och natt, förmodligen knappt jämförbara.

Mag was seven when she discovered that she was human. Until then she had only been what Faey called ‘my waxling’. That Faey could make a child out of wax was scarcely in question. Mag knew nothing of life before Faey made her, and when Faey gave her memory and her quick, curious eyes that went everywhere in the ancient city of Ombria, became her greatest assets.

Faey lived, for those who knew how to find her, within Omrbia’s past. Parts of the city’s past lay within time’s reach, beneath the streets in great old limestone tunnels: the hovels and mansions and sunken river that Ombria shrugged of like a forgotten skin, and buried beneath itself through the centuries. Other parts were less accessible. Everyone knew of past, like they knew the smell of wild rose and shit and frying sausage, and the direction of the wind and the cry of gulls around the rotting docks. But though they relied on sausage and air, few paid attention to the city’s past. That suited Faey, who lived along the borderline of past and present.
 (Ombria in Shadow, 14)

Den nämnda, om än svårdefinierbara, presentationen och språket, som McKillip är mest känd för, får sin glans genom vad som faktiskt berättas. Ingen tvekan om att det är lika stämningsfullt när mer vardagliga saker beskrivs, men det är vid tillfällen som i det ovan citerade som det riktigt sjunker in. Mystiken ligger aldrig långt bort när man läser hennes böcker. Vad som än viktigare är: mystiken förblir alltid mystisk, magin alltid magisk. Inget utöver det vanliga sätts under lupp, förklaras och systematiseras. Och de förklaringar som finns väcker oftast fler frågor än de svarar – som Ombrias förhållande mellan det förflutna och nutiden, något som hela tiden får ligga i bakgrunden och liksom viska till läsaren: du vet inte hur den här världen fungerar. Det är dömt att misslyckas om man läser McKillip med tron att man ska bli matad med förklaringar på silversked. Od Magic har ett lysande exempel på detta:

’What are you saying?’ the king asked incredulously. ‘That he is more powerful than you?’

‘At that moment, he was.’

‘And he learned this – where?’

‘From bog lilies, by the sound of it. Earth. Rain. Seeds.’
 (Od Magic, 311)

Det förklarar den (i alla fall för tillfället) mäktigaste magikern i riket. Självklart förstår man mer när man läst de tidigare 310 sidorna, men en förklaring som besvarar alla frågor är det absolut inte. Od Magic är för övrigt en sådan bok vars grund få andra författare skulle kunna göra något vettigt med. Den är, till sin kärna, nästan skrattretande simpel, men simpelheten är maskerad med en komplicerad handling, på det mystiska och magiska sättet, och med ett lysande spektrum av figurer. Skulle man bara ha fått grundtanken förklarad så skulle det vara svårt att föreställa sig ett bra resultat i bokform, men här lyckas McKillip skapa något som nominerandes till World Fantasy Award som bästa fantasybok 2006. Samma sak gäller för The Book of Atrix Wolfe, som sprungit ur folktrons ”Den vilda jakten”. Dessa två alster har också McKillips – ibland lite märkliga – val av nyckelpersoner gemensamt. I Od Magic är det en trädgårdsmästare som inte vill göra annat än att titta på växande växter som spelar en huvudroll. I The Book of Atrix Wolfe är det en stum köksflicka som inte gör mycket annat än att skrubba kastruller. Tämligen tråkiga yrken och än tråkigare ambitioner hos personerna som innehar dem och ändå blir det något extraordinärt av det hela – utan att en ring ska behöva kastas i en vulkan. Vidare exempel på den här linjen i McKillips författarskap är Alphabet of Thorn, som handlar om en översättare och dechiffrerare av främmande alfabet. I konstrast till detta kan de många magikerna och kungligheterna ställas, för att inte nämna skummare karaktärer som Mag, vaxflickan, eller vildsvinet Cyrin, ”[...], who could sing ballads like a harpist, and who knew the answers to all riddles save one.” (The Forgotten Beasts of Eld, 3)

McKillip gillar att blanda det ”låga folket” med det ”höga”, tillsammans med magiker, vilkas magi kan vara lika oförståelig som den är outtalad, och sist men inte minst märkliga, mystiska fantasifoster av alla möjliga storlekar och former. Någon kombination av det nyss nämnda förekommer i samtliga böcker som jag har läst. Ett annat drag är att McKillip aldrig återvänder (undantaget böcker i serier) till samma värld och samma sorts magi, så man får hela tiden vänta sig något nytt, även om likheter existerar. Miljöerna är ofta romantiserade pseudomedeltida – borgar och slott (The Book of Atrix Wolfe, Alphabet of Thorns), djupa skogar (In the Forests of Serre), ensliga bondbyar (Winter Rose) och livfulla städer (Od Magic). Det här är ju typiska platser för genren, men återigen ligger lystern i formen, i McKillips sätt att beskriva. Det är dock inte enbart fantasivärldar man får besöka. Både Something Rich and Strange och Solstice Wood utspelar sig, åtminstone delvis, i vår värld och tid. Kyreol-duologin är science-fiction.

In the forests of Serre, Prince Ronan crossed paths with the Mother of All Witches when he rode down her white hen in a desolate stretch of land near his father’s summer palace. He only saw a barefoot woman of intermediate age with an apron full of grain, feeding her chickens in the middle of a blasted waste full of dead trees and ground as hard as the face of the moon. It was the last place Ronan expected chickens. He did not notice the cottage at all until after the hen pecked its way under the horse’s nose. It flapped its futile wings and emitted a screech as the hoof flattened it.
  (In the Forests of Serre, 1)

Härefter följer en passage där häxan, Brume, kastar en förbannelse over prinsen för at han sÃ¥ oförskämt har dödat hennes favorithöna. Därefter gÃ¥r hon in i sin stuga och …

The house levitated suddenly. Ronan saw the powerful calves and huge, splayed feet below it as the witch, carrying her cottage from within, began to run. Motionless, mesmerized, he watched the little house of bone zig-zag like a hen chasing an ant through the stark bones of trees until the silvery shadows drew it in.
  (In the Forests of Serre, 3-4)

McKillip är inte utan humor. De här elementen som används för att skapa den mystiska stämningen kan lika vara roliga. Det skulle dock vara ett dåligt skämt att gå så långt som att man kallar det komedi. Men att inleda en bok, vars fortsättning kommer att visa sig högst allvarlig, med ett olycksfall där en höna dör får nog anses som humoristiskt. Ett springande hus av ben faller nog också in i det här spåret. Dylika småsaker kan dyka upp lite här och var.

’I wish’, he whispered, ’I had brought you every bird in the wood. If I had known you would smile …’
 (The Book of Atrix Wolfe, 191)

Romantiken är heller aldrig långt borta i McKillips verk. Kärleken finns överallt, i många skepnader. Ofta är den skildrad som något abstrakt, något subtilare som man inte sällan får läsa mellan raderna. Det är mer känslor än handlingar – inte mycket lekande under lakanen här. Något som däremot gäller för samtliga verk, mer än kärlekstemat inräknat, är att det aldrig är enkelt. Vägen till kärleken är en komplicerad väg, vilket har sitt praktexempel i In The Forests of Serre. När Publishers Weekly skrev ”[T]he haphazard progress toward love” på baksidan av den boken fick de orden rätt. Om kärlekstemat är det mest återkommande så är inspirationen från folktron inte långt efter. Många böcker ger en spegelbild av de gamla sagorna och man känner överhuvudtaget en slags ”sagokänsla” i många verk. Exakt varifrån McKillip hämtar sin inspiration är både mer och mindre uppenbart. I novellen ”Baba Yaga and the Sorcerer’s Son” är det ju klart vilken person i folktron som menas, men annars får man lita på egna kunskaper. Som nämnt så är ”Den vilda jakten” en av källorna i The Book of Atrix Wolfe, och i In the Forests of Serre så är den slaviska folktron närvarande.

When I finish a book, I want to turn away from it and do something else that’s better. So I feel uncomfortable when people tell me my best work was The Forgotten Beasts of Eld, which I wrote 20 years ago.
 (Intervju: Moving Forward, Locus, augusti 1992)

Nu har det här citatet ett antal år på nacken, men om det fortfarande gäller så skulle den här texten inte vara obekväm för henne. Det är inte ett sammanträffande att de äldre verken har blivit sparsamt nämnda. Jag är av åsikten att McKillips författarskap verkligen glänser först efter millennieskiftet. De äldre böckerna, ”klassikerna”, är läsvärda men inte alls lika finslipade som de nya. McKillips berättarteknik har utvecklats mycket på drygt trettio år, och det i rätt riktning. Så om man ska börja läsa hennes alster så tycker jag att man ska börja längst fram och sedan arbeta sig bakåt om man vill. När det kommer till böckernas omfång så tillhör McKillip den skara fantasyförfattare som får en alldeles speciell plats i paradiset. Genomsnittet ligger på en drygt trehundra sidor per roman. McKillip bemästrar också konsten att skriva ännu kortare – hon är en lika enastående novellförfattare som romanförfattare.

Patricia A. McKillips berikning av fantasyn har inte gått omärkt förbi. Forgotten Beasts of Eld och Ombria in Shadow vann World Fantasy Award för bästa roman 1975 respektive 2003. Det senaste priset ställde henne på den pall där ytterst få står – de som vunnit två gånger. Something Rich and Strange, Ombria in Shadow och Solstice Wood tilldelades Mythpoeic Fantasy Award för bästa vuxenfantasy 1995, 2003 respektive 2007. Här är hon den enda som fått äran tre gånger.

Jag har svårt att uppehålla mig vid något direkt negativt om McKillips författarskap, även om långt ifrån alla hennes verk är klockrena. En sak skulle kunna vara att det ibland blir ”för mycket”. Allt lyriskt dansande i meningarna drar uppmärksamhet från huvudpersonerna och handlingen. Enklare att nämna något konkret blir det om man går in på individuella verk, men det är en diskussion för sig. Likaså skulle hennes huvudpersoner kräva ett stort eget utrymme. Nämnas ska dock att McKillip ofta har med många personer i sina berättelser och att var och en har sitt eget djup. Mycket lämnas däremot åt läsaren, vilket återigen är ett resultat av att förklaringar inte dukas upp framför en – men även böckernas längd spelar in.

Eftersom vikten av de språkliga kvalitéerna inte kan betonas nog, fungerar McKillip i svensk översättning? Absolut. De fem böckerna som översattes på 90-talet är gott bevis på det. Att det inte blev mer än så är sorgligt, för som bekant saknas ett gott utbud av fantasy på den svenska marknaden. Min önskan att översättningen återupptas är såklart stor. Som den inföding jag är förstår jag fler nyanser i det svenska språket än i det engelska, även om jag gärna läser på det senare också. Men det finns ju även många som varken kan eller vill läsa på engelska och det är synd att den skaran berövas McKillips främsta verk.

Patricia A. McKillip är, som sagt, en formens mästarinna framför allt annat. Att det här är mer än svårt att förklara och att mitt försök till förklaring var knappt mer än just ett försök, får ni se som något positivt – hade det varit lätt att återge med någon exakthet med så här få ord så hade det inte varit speciellt nog. Jag tror personligen att många kan ha, med god grund, svårt för McKillip – hon är en typisk författare som inte går hem hos mängden. Men man får allt ta och sätta sig i skamvrån om man inte ger denna lyriska berättarstil och dessa sannerligen magiska och mystiska berättelser en chans.

Ombria in Shadow. Atom, 2004. (2002)
Od Magic. Ace, 2005. (2005)
The Forgotten Beasts of Eld. Harcourt, 2006. (1975)
In the Forests of Serre. Ace, 2004. (2003)
The Book of Atrix Wolfe. Atom, 2003. (1995)

Johan Anglemark

Vad är fantasy? Ja, därom tvista de lärde. Gränsdragningen mot sägnen, folksagan och fabeln är svår. Även den åt andra hållet, mot den fabulerande modernismen och den magiska realismen. Och för all del även den mot systergenren science fiction. Att mycket av standardrekvisitan i dagens fantasy (som drakar, prinsessor och magiska svärd) är hämtad ur den gamla folksagans värld står klart, men de flesta kännare väljer ändå att se det som publiceras under etiketten fantasy som en relativt modern genre vars ursprung står att finna i slutet av 1800-talet.

Men en sak står klar, och det är att fantasy – liksom för den delen föregångaren folksagan – inte började sitt liv som barnlitteratur. Ändå verkar det vara där den har hamnat i dagens Sverige. I Harry Potters spår har förlagen övergått till att storsatsa på att låta översätta fantasy för barn och som ett resultat håller fantasyn på att halka ännu längre ner i åldrarna i svenska litteraturkritikers och läsares ögon. Är detta en oundviklig konsekvens? Och är det bara Harry Potters fel?

Nej, det är nog inte bara Harry Potters fel. Och det kunde ha blivit annorlunda, för fantasyn kan sägas ha gjort sitt intÃ¥g som genre i Sverige 1959 med Tolkiens Sagan om ringen, och den togs emot som vuxenlitteratur. Översättaren, Ã…ke Ohlmarks, hävdade till och med att Tolkien borde ha tilldelats Nobelpriset i litteratur. Det var att ta i, men mottagandet var i stort positivt i den svenska pressen. Man insÃ¥g att detta var nÃ¥got nytt, ett slags litteratur som saknade föregÃ¥ngare i Sverige. Men ännu hade inte den genre som portalverket tillhörde fÃ¥tt namnet fantasy. Faktiskt hände det sÃ¥ sent som 1989 att Harlekin förlag kontaktade förlaget Target Games där jag arbetade som redaktör och uppmanade oss att sluta snylta pÃ¥ deras romantikserie ”Harlekin Fantasy” med vÃ¥r serie fantasyböcker, sÃ¥ lite känd var genren i Sverige. Förvisso lÃ¥g det säkert ett element av gÃ¥r-det-sÃ¥-gÃ¥r-det bakom, men jag tror ändÃ¥ att det var symptomatiskt.

Sedan 1960-talet har Tolkiens verk halkat nedÃ¥t i Ã¥ldrarna i allmänhetens uppfattning och numera ses det som typisk tonÃ¥rslitteratur, om än krävande och mÃ¥ngfasetterad sÃ¥dan. Författaren Daniel Sjölin gjorde sig förmodligen till tolk för mÃ¥nga när han i Dagens Nyheter 30/5 2007 i förbigÃ¥ende skrev om ”en statsminister vars favoritlitteratur är en barnbok (Sagan om ringen)”. Möjligen var hans syfte bara att tvÃ¥la till Fredrik Reinfeldt, men jag gissar att Sjölin faktiskt anser att böckerna är undermÃ¥liga som vuxenlitteratur och endast duger till att roa de yngsta som saknar kvalitetskrav.

Även om det skulle förhålla sig så gör det inte böckerna till barnlitteratur. Att säga att ett verk är enklare att tillgodogöra sig och kanske plattare både stilistiskt och psykologiskt än exempelvis Katherine Mansfield eller William Faulkner innebär inte automatiskt att det är en barnbok. Sagan om ringens huvudtemata är krigets fasor, mod i svåra stunder, att man alltid förlorar det man älskar. Verket innehåller en massa arkaiserande prosa modellerad på forn- och medelengelska förlagor, det är uttalat avsett för vuxna. Att det sedan innehåller stycken med tämligen tramsig dialog och att berättelsen handlar om en förtrollad ring förvandlar det inte automatiskt till barn- eller ungdomslitteratur. Barnböcker är böcker skrivna för barn och det är inte Sagan om ringen.

Det mottagande Sagan om ringen Ã¥tnjöt var zenit för fantasyns anseende i Sverige. Svenskens förhÃ¥llande till icke-mimetisk litteratur har länge varit svalt; verklighetsavbildande och gärna samhällskritisk ska skönlitteraturen vara för att anses god. I USA och Storbritannien har det alltid sedan 1800-talets slut funnits fantasy av olika slag. Somt har varit för vuxna, annat för barn och ungdom. De klassiska författarna inom genren skrev de flesta av dem för vuxna: Fritz Leiber, Lord Dunsany, James Branch Cabell, Jack Vance och som sagt, J. R. R. Tolkien. NÃ¥gra skrev eller skriver för barn och ungdom: Lloyd Alexander, Alan Garner, Diana Wynne Jones och C. S. Lewis. Ytterligare nÃ¥gra skriver liksom Ursula Le Guin omväxlande för barn och vuxna. GenomgÃ¥ende gäller här att de av genrens stora som skrev för barn och ungdom är väl representerade i svensk översättning, de som skrev för vuxna nästan inte alls.

Inte förrän under andra halvan av 1990-talet började vuxenfantasy ges ut i större omfattning i Sverige. Kanske inte högtstÃ¥ende prosa i de flesta fall, men ändÃ¥ böcker avsedda för äldre tonÃ¥ringar och vuxna. Det gäller författare som David Eddings, Raymond E. Feist, Robert Jordan, Terry Brooks, Terry Pratchett, Tad Williams, George R. R. Martin, Robin Hobb med flera. Detta avspeglas emellertid inte alls pÃ¥ kultursidorna.

Nu ska det sägas att detta förmodligen är rättvist, för den vuxenfantasy som översätts är lÃ¥ngt ifrÃ¥n lika bra som vuxenlitteratur som den översatta barnfantasyn är som barnlitteratur. Storsäljarna David Eddings, Raymond E. Feist, Robert Jordan och Terry Brooks är inte mycket att hänga i julgranen, medan författare som Philip Pullman, Cornelia Funke och Lene Kaaberbøl stÃ¥r sig bra rent litterärt. Och Sverige har ju ett gediget rykte som barnlitteraturens förlovade land, även om det pÃ¥ senare tid ifrÃ¥gasatts av vissa.

Men även det som är bra av vuxenfantasyn, Robin Hobb, kanske George R. R. Martin och Terry Pratchett, förtigs. Pratchett är en av Storbritanniens bäst säljande författare och Ã¥tnjuter i hemlandet ett gott anseende, men de svenska översättningarna omnämns inte ens med notiser i den svenska pressen. GÃ¥r man igenom de senaste Ã¥rens pressklipp upptäcker man att det gäller samtliga översatta vuxenfantasyförfattare. PÃ¥ den punkten är det en klar och tydlig skillnad mellan Sverige och USA/Storbritannien.

Det som verkligen avslöjar den svenska nutida synen på fantasy är de genreöversikter som publiceras då och då i dagspressen. I Harry Potters fotspår har de kommit allt tätare, och de sätter genomgående likhetstecken mellan fantasy och barnböcker. Aldrig nämner recensenten att han eller hon begränsar sig till den fantasy som skrivs för barn, utan man får intrycket att vuxendelen av utgivningen är helt obekant.

Att det inte faller sÃ¥ mycket strÃ¥lkastarljus pÃ¥ David Eddings och gelikar är inget att sörja. Det som är beklagligt är att detta likhetstecken mellan fantasy och barnböcker gör att den bra vuxenfantasyn inte kommer fram i Sverige. När böcker av författare som Guy Gavriel Kay, Christina Brönnestam eller Erik Granström utkommer fÃ¥r de inte nÃ¥gon uppmärksamhet (eller i en del fall märkliga recensioner) eftersom de faller mellan stolarna: Fantasy men ändÃ¥ inte barnböcker. Eller sÃ¥ försöker förlagen smussla ut dem som nÃ¥got annat än fantasy, som Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell om vilken Norstedts lär ha sagt att hade de tvingats kalla den fantasy i marknadsföringen hade de hellre valt att inte ge ut den. (Clarke bara skrattade och skakade pÃ¥ huvudet när jag berättade detta för henne. ”Of course it’s fantasy!”)

Jag är rädd för att detta likhetstecken mellan fantasy och barnlitteratur kommer att leda till att vuxenfantasygenren stryps i Sverige. Inget resursstarkt förlag kommer att våga sig på att ge ut kvalitetsfantasy.

Nu är inte den här trenden unik för Sverige, den Ã¥terfinns även i de flesta – förmodligen alla – länder. Enligt branschtidskriften Locus’ statistik var 17 % av all fantasy som publicerades i USA under Ã¥ren 1984-1998 ungdomsfantasy. 1998 var det Ã¥r dÃ¥ framgÃ¥ngssagan Harry Potter sköt fart. Sedan ökade ungdomsfantasyns andel varje Ã¥r fram till 2002 dÃ¥ den utgjorde 36 % av all publicerad fantasy. Efter det minskade den nÃ¥got ett par Ã¥r, för att slÃ¥ nytt rekord Ã¥r 2005: 44 %! Än sÃ¥ länge betraktas fantasy som en genre för vuxna i USA, men fortsätter trenden kanske det kommer att ändras. Det Ã¥terstÃ¥r att se om pendeln svänger tillbaka igen nu när den sista Harry Potter-boken är publicerad eller om den fortsätter sin svängning. USA hade trots allt ett annat utgÃ¥ngsläge än Sverige när det gäller hur vuxenlitteratur fÃ¥r se ut.

Kanske är det en kamp mot väderkvarnar att hoppas på att fantastiklitteratur ska accepteras som vuxenlitteratur i Sverige, det har onekligen gått trögt i många år både för fantasy och för science fiction. Kanske är svenska folkets smak en gång för alla lagd åt det mimetiska, eller åtminstone åt det slags verklighetsflykt som ytligt ger sken av att vara verklighetsavbildande, som deckare och chicklit, så att de modiga förlag som skulle försöka sig på att ge ut kvalitetsvuxenfantasy vore dömda att förlora pengar på det. Men det kan väl inte vara för mycket att begära att de som skriver fantasyöversikter i dagspressen ska vara medvetna om att all fantasy inte är barnlitteratur?

Fotnot: Jag väljer med flit att skriva Sagan om ringen, det vedertagna namnet på den klassiska svenska översättningen av Tolkiens Lord of the Rings.

Stefan Ekman

I en recension av China Miévilles Iron Council påpekar Andrew Hedgecock hur ”blurring of boundaries between magic and science positions Iron Council on the cusp between ’traditional’ sf and fantasy” (Hedgecock 123) och instämmer därmed med Miéville i att denne skriver ”weird fiction” på så vis att texten självmedvetet befinner sig där sf- och fantasygenrerna korsas (Gordon 4; jmf. Miéville ”Messing with fantasy” 5).

Att det finns en förkärlek för suddiga gränser och korsade kategorier i Perdido Street Station, The Scar och Iron Council bekräftas av de främmande, eller ”xeniska”, raserna i Bas-Lag. Bland xenierna är gränsen mellan människa och djur, till och med människa och växt, suddig. Vissa, till exempel cray, garuda, khepri, anophelii och hotchi är delvis människa, delvis djur. Andra, till exempel cactacea, är humanioda växter. Gränsen blir ännu suddigare genom att läsaren uppmuntras att se dessa varelser ur en icke-antropocentrisk synvinkel för att undvika att det mänskliga blir norm. Vi kan således läsa att khepri tycker att människor har kheprikroppar med rakade gibbonhuvuden och för garudan Yagharek är en fjäderlös, vinglös garuda helt enkelt en människa (Perdido Street Station 10, 708-10). Snarare än att främställa khepri- och garudakroppar som avvikelser från den mänskliga normen konstrueras människor som variationer av det främmande.

Gangsterbossen Motley är den ultimata sammanblandningen av former. Hans kropp är ett kaos av olika lemmar, ögon, horn, skin och munnar, en “goat- and bird- and dog-footed creature” (Perdido Street Station 77, 109, 664) som trotsar all kategorisering; han är inget annat än korsning och blandning. Lin förstÃ¥r inte vad hans ursprungliga ras skulle kunna vara och för Motley är detta ovidkommande. “You still see this [...] as pathology”, säger han till henne. “You’re still interested in what was and how it went wrong. This is not error or absence or mutancy: this is image and essence … [...] This is totality” (Perdido Street Station 115; kursivering i original). Motleys form innehÃ¥ller inga gränser, ingen början eller slut; päls övergÃ¥r i hud övergÃ¥r i fjäll. Han kan inte ses som annat än förening.

En annan gräns som ständigt överskrids i Bas-Lag är den mellan den naturliga formen och den artificiellt förändrade. Genom magi och teknik kan varelser (djur, människor och, i sällsynta fall, xenier (jmf. Miéville “Jack” 205-06)) bli Remade, det vill säga sammansmälta med delar av andra varelser eller döda föremål och maskiner. I New Crobuzons milis används till exempel hästar som gjorts Remade

with hammered metal hoofs, or with tiger’s claws or with a tail prehensile and coated in poison glands. With steam-pistons giving their legs ridiculous strength or with stamina from a boiler-excrescence behind the saddle. Made carnivorous and long-tusked. Wolf-horses or boar-horses, construct-horses.
 (Iron Council 11)

I The Scar blir dykaren Tanner Remade till amfibie, med gälar och allt, för att kunna arbeta bättre under vatten (The Scar 166-70). Motleys Remade-trupper har sina huvuden vridna 180 grader och har fått speglar fastsatta framför ögonen för att vara bättre lämpade att jaga “slake-moths” utan att behöva titta direkt på monstrens hypnotiska vingar (Perdido Street Station 488-89). Främst används emellertid Remaking som straff för brottslingar och de som blivit Remade är föraktade, hånade, sedda som monster (Perdido Street Station 93-94, 342; The Scar 25, 91; Iron Council 18, 83; “Jack” 203, 205, 212).

Med tillgång till Remaking blir den naturliga formen, den kropp en person eller ett djur föds till, bara en fråga om val. Men Remaking framhålls som något negativt, något som vanligtvis utförs endast på brottslingar, antingen innan de tagits till fånga och dömts, som i fallet med Motleys män, eller efteråt. Normen är det oförändrade, naturliga. Denna norm utmanas emellertid ständigt. I New Crobuzon åtnjuter Jack Half-a-Prayer (en Robin Hodd-figur som fått ena armen Remade till en enorm bönsyrseklo) folkets respekt trots att de normalt föraktar personer som blivit Remade (Perdido Street Station 94; “Jack” 205; Iron Council 80); och det är Jack som räddar Isaac och hans vänner från den attackerande milisen efter att de har besegrat några “slake-moths”. I Armada har befriade Remade, fReemade, samma status som alla andra fria medborgare (jmf. till exempel The Scar 79). The Iron Council accepterar Remade som rådsmedlemmar precis som de accepterar arbetare och prostituerade (jmf. till exempel Iron Council 246-47, 261) och “Remaking” används som en positiv term för att beskriva vad som skett efter järnvägsupproret likaväl som efter Kollektivets revolt i New Crobuzon (Iron Council 251, 459). I båda fallen accepteras de som blivit Remade som medlemmar i sina respektive grupper och ses inte längre som parior.

Man kan se hur tanken på att det oblandade, oförändrade på något sätt skulle föredras framför det artificiella omformas på samma sätt som idén om att människokroppen på något sätt skulle utgöra en norm tas avstånd ifrån. Genom suddiga gränser och ständiga korsningarna ges uttryck för en känsla av samhörighet när det rena, naturliga och tydligt avgränsbara upphör att vara alltings måttstock. I detta ökande företräde för det blandade finns naturligtvis ekon av Miévilles ”weird fiction” – en vägran att acceptera en tydlig genretillhörighet med fokus just på blandning, korsning och suddiga gränser.

Gordon, Joan. “Reveling in Genre: An Interview with China Miéville”. Science Fiction Studies 30:3.91 (2003).
Hedgecock, Andrew. Recension av Iron Council av China Miéville. Foundation: The International Review of Science Fiction 34.94 (2005): 122-24.
Miéville, China. Iron Council. New York: Del Rey, 2004.
Miéville, China. “Jack”. Looking for Jake: Stories. New York: Del Rey/Ballentine Books, 2005. 199-212.
Miéville, China. “Messing with Fantasy”. Locus Mar. 2002: 4-5, 75-76.
Miéville, China. Perdido Street Station. New York: Del Rey, 2001.
Miéville, China. The Scar. New York: Del Ray, 2002.

Johan Jönsson

Två av alla de fantasyverk som de senaste femtio åren har vuxit fram i J.R.R. Tolkiens skugga är Terry Brooks The Sword of Shannara och Stephen Donaldsons trilogi The Chronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever. Såväl Brooks som Donaldson har senare skrivit vidare med fler böcker om Shannara respektive Covenant, men det är här i inledningen av deras författarskap som Tolkiens inflytande märks allra tydligast. Skillnaden mellan vad de lyckas göra av det är dock avgrundsdjup.

I had read The Lord of the Rings two years earlier. What if Tolkien’s magic and fairy creatures were made part of the worlds of Walter Scott and Dumas? What if the story took place somewhere timeless and placeless, a somewhere that nevertheless hinted strongly of our own world in the future? What if our present knowledge had been lost, and science had been replaced by magic? But it couldn’t be magic that was dependable or simply good or bad. And the right and wrong of things couldn’t be clear-cut because life simply didn’t work that way. And the central figure needed to be someone readers could identify with, a person very much like themselves, caught up in events not of his own making, a person simply trying to muddle through.

[---]

Oddly enough, I had chosen not to send Sword to Ballantine in the first place because Ballantine published Tolkien; and I thought if they already had Tolkien, what would they want with me?
 â€“ Terry Brooks

The Sword of Shannara tillhör förmodligen genrens allra mest avskydda böcker: så många som läser den tycker sig helt enkelt ha sett vad de läser förr, bara bättre skrivet. Brooks misslyckas med att problematisera och omvandla The Lord of the Rings till en bok som har någonting nytt att säga och vad som återstår är en blek kopia – där platser, personer och berättande följer föregångaren på ett sätt som blir närmaste skrattretande när imitationen för länge sedan ersatts av det originella som kulturellt ideal – utan större litterärt egenvärde. Hans författarskap förblir lyckligtvis inte fullt så uselt som hans debut, men tack vare The Sword of Shannara – och dess framgångar – har han ofta kommit att symbolisera epigonen inom fantasygenren.

Som kontrast till Brooks kan man sätta Stephen Donaldson och hans The Chronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever. Donaldson har dÃ¥ och dÃ¥, om inte alls lika ofta som Brooks, anklagats för att plagiera The Lord of the Rings, först och främst med trilogins första del, Lord Foul’s Bane. Och visst finns det en del likheter mellan Landet och MidgÃ¥rd vad det gäller den yttre rekvisitan. Likväl kan man undra hur den som ser böckerna om Covenant som en Tolkien-kopia egentligen har läst dem.

Covenant liknar inte många andra protagonister: utan att egentligen vilja någonting ont lyckas han lätt såra och förolämpa andra, och i några fall mer eller mindre förstöra liv för personer som försöker hjälpa honom. Han begår oförsvarbara handlingar samtidigt som han vägrar att tro på vad som händer kring honom: han vill inte veta av Landet dit han tagits och tycker närmast att allt i den värld han rycks från är viktigare än parallellvärldens överlevnad. Det mörka, psykologiserande porträttet av den bittre antihjälten Covenant är mycket långt från bilden av Frodo Bagger eller Shea Ohmsford.

De yttre jämförelserna mellan Lord of the Rings och The Chronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever är inte helt perfekta – Driggel Klippmask har lika lite samma roll som Gollum som Covenant har samma förhållandet till furstarna som Frodo har till Elronds råd – men det finns i alla fall en poäng med dem. Det den som framhåller den poängen som ett bevis på böckernas brist på nyskapande missar är att det inte är rekvisitan som som bär böckerna under Donaldsons säregna prosa, utan det underliggande temat. Mörkret, samspelande med huvudpersonens sjukdom, är ett annat här, och det är inte den värld som Covenant färdas genom som är det viktiga utan han själv. Det är inte Landet som är originellt med Donaldsons böcker, utan Thomas Covenant och hur han förhåller sig till det. Det är därför Donaldson om än influerad av Tolkien skapar någonting som är minst lika eget som The Lord of the Rings.

Johan Jönsson

En teori till varför Harry Potter-böckerna blivit så framgångsrika är att de så väl speglar allt det som läsarna själva brukar uppleva. Trollkarlsvärlden är inte fundamentalt annorlunda utan har en lång rad igenkänningsfaktorer där man gör helt vardagliga saker fast med magiska hjälpmedel istället för med tekniska: kommunikation, godis, idrott, sjukvård, undervisning, ekonomiskt system och så vidare har tagits och vridits en aning på för att ge en lagom främmande bild men ändå i stort bevara de funktioner vi är vana vid. Därför borde många svenska läsare ha större problem med att förstå sig på många av de saker som är typiska för brittiska internatskolor snarare än för trollkarlsvärlden – det typiskt brittiska är om än inte mer exotiskt så åtminstone mer främmande. Hela fenomenet gör det intressant att se hur saker och ting speglas.

‘’Course,’ said Hagrid. ‘They wanted Dumbledore fer Minister, o’course, but he’d never leave Hogwarts, so old Cornelius Fudge got the job. Bungler if ever there was one. So he pelts Dumbledore with owls every morning, askin’ fer advice.’

‘But what does a Ministry of Magic do?’

‘Well, their main job is to keep it from the Muggles that there’s still witches an’ wizards up an’ down the country.’

‘Why?’

‘Why? Blimey, Harry, everyone’d be wantin’ magic solutions to their problems. Nah, we’re best left alone.’

En framträdande punkt där trollkarlsvärlden skiljer sig frÃ¥n det England som omger den är det politiska systemet. Det verkar inte finnas nÃ¥gra politiska fraktioner som konkurrerar om makten inom ministeriet och inga mer djupgÃ¥ende ideologiska strömningar än personliga idéer om vad som är rätt och vad som är fel – eller bara gynnsamt. När de politiska spegelbilderna frÃ¥n trollkarls- och mugglarvärlden skall mötas i ”The Other Minister”, det inledande kapitlet i den sjätte boken, kan man frÃ¥ga sig om likheterna inte här har minskat trots att kapitlet sannolikt är tänkt att pÃ¥peka dem: trolldomsministern är inte en vald politiker, han är en tillsatt byrÃ¥krat, och trolldomsministeriet är en byrÃ¥krati (nÃ¥gonting som för all del rent spekulativt ocksÃ¥ skulle kunna vara tänkt att säga nÃ¥gonting om världen som böckerna speglar, men inte nödvändigtvis behöver göra det).

‘I see it still,’ said Voldemort. ‘I merely wondered why you – who is so often asked for advice by the Ministry, and who has twice, I think been offered the post of Minister –’

‘Three times at the last count, actually,’ said Dumbledore. ‘But the Ministry never attracted me as a carreer. Again, something we have in common, I think.’

Processen bakom vem som utnämns till trolldomsminister och vilka som har makten att få honom att avgå är höljd i dunkel. Klart står i alla fall att det inte nämns något slags demokratiskt tillvägagångssätt och att Cornelius Fudge, som innehar posten de fem första böckerna innan han efterträds av Rufus Scrimgeour i Harry Potter and the Half-Blood Prince, inte avgår utan sparkas.

‘My dear Prime Minister, you can’t honestly think I’m still Minister of Magic after all this? I was sacked three days ago! The whole wizarding community has been screaming for my resignation for a fortnight. I’ve never known them so united in my whole term of office!’ said Fudge, with a brave attempt at a smile.

Porträttet av ministeriet och dess funktion ändras genom böckerna. Inledningsvis är det om inte smickrande så i alla fall övervägande positivt: Fudge är kanske inte kompetent men godhjärtad och den person inom ministeriet som skildras mest, Arthur Weasley, har vad som säkerligen är meningen att betraktas som smått komiska men fullständigt oförargliga uppgifter. Framåt tredje boken börjar synen på det att ändras av flera anledningar, som till exempel jakten på Sirius Black och därmed dementorerna som – mot rektorns vilja – omringar Hogwarts, eller att Lucius Malfoy kan använda sin makt och sitt inflytande till att tvinga fram ett beslut om hippogriffen Vingfåles (Buckbeaks) avrättning.

‘Malfoy’s dad’s frightened the Committee into it,’ said Hermione, wiping her eyes. ‘You know what he’s like. They’re a bunch of doddery old fools, and they were scared. There’ll be an appeal, though, there always is. Only I can’t see any hope … nothing will have changed.’

Den första riktigt negativa skildringen rör dock inte den första eller andra (som i det här fallet är en och samma) statsmakten, utan den tredje. Trollkarlsvärldens främsta nyhetskälla är tidningen The Daily Prophet, som genom de tre första böckerna behandlas neutralt – den finns där, den rapporterar nyheter, och är det någonting värt att lägga märke till så är det genom den som de flesta får reda på det. Mycket mer än så är det inte – förrän i den fjärde boken. Ett framträdande sidospår i Harry Potter and the Goblet of Fire är Rowlings angrepp på skandaljournalistiken, här personifierad i form av journalisten Rita Skeeter. Rimligtvis har Rowling som storsäljande författare och skapare av ett jättefenomen vid det här laget fått uppleva tillräckligt mycket av den för att ha gott om personliga skäl att avsky den.

Harry was feeling really annoyed now. How on earth was he supposed to know how his parents would feel if they were alive? He could feel Rita Skeeter watching him very intently. Frowning, he avoided her gaze and looked down at the words the quill had just written.

Tears fill those startingly green eyes as our conversation turns to the parents he can barely remember.

‘I have NOT got tears in my eyes!’ said Harry loudly.

The article had appeared ten days ago, and Harry still got a sick, burning feeling of shame in his stomach every time he thought about it. Rita Skeeter had reported him saying an awful lot of things that he couldn’t remember ever saying in his life, let alone in that broom cupboard.

Skildringen av Rita Skeeter är inte smickrande; hon symboliserar mÃ¥nga tidningars förmÃ¥ga att vinkla, överdriva och ljuga för att väcka intresse och uppmärksamhet, gärna inom ämnen som rör andras privatliv och har skvaller- snarare än nyhetsvärde. ÄndÃ¥ är hon i alla fall självständig – hon skriver vad hon vill och attackerar vem hon vill, mÃ¥ det sÃ¥ vara Potter, Dumbledore (”obsolete dungbat”) eller ministeriet.

‘I knew it,’ said Mr Weasley heavily. ‘Ministry blunders … culprits not apprehended … lax security … Dark wizards running unchecked … national disgrace … Who wrote this? Ah … of course … Rita Skeeter.’

‘That woman’s got it in for the Ministry of Magic!” said Percy furiously.

[---]

‘Not by name,’ said Mr Weasley. ‘Listen to this: ”If the terrified wizards and witches who waited breathlessly for news at the edge of the wood expected reassurance from the Ministry of Magic, they were sadly disappointed. A Ministry official emerged some time after the appearance of the Dark Mark, alleging that nobody had been hurt, but refusing to give any more information. Whether this statement will be enough to quash the rumours that several bodies were removed from the woods an hour later, remains to be seen.” ‘Oh, really,’ said Mr Weasley in exasperation, handing the paper to Percy. ‘Nobody was hurt, what was I supposed to say? Rumours that several bodies were removed from the woods … well, there certainly will be rumours now she’s printed that.

Från och med den femte boken skiftar perspektivet: nu är det ministeriet som ligger i skottlinjen. Det finns inte längre någon egen journalistik värd namnet att invända mot i och med att The Daily Prophet går i ministeriets ledband och på så sätt har tappat sin självständighet och blivit en del av maktapparaten.

‘Percy takes the Daily Prophet seriously,’ said Hermione tartly, and the others all nodded.

‘What are you talking about?’ Harry asked, looking around at them all. They were all regarding him warily.

‘Haven’t – haven’t you been getting the Daily Prophet?’ Hermione asked nervously.

‘Yeah, I have!’ said Harry.

‘Have you – er – been reading it thoroughly?’ Hermione asked, still more anxiously.

‘Not cover to cover,’ said Harry defensively. ‘If they were going to report anything about Voldemort it would be headline news, wouldn’t it?’

The others flinched at the sound of the name. Hermione hurried on, ‘Well, you’d need to read it cover to cover to pick it up, but they – um – they mention you a couple of times a week.’

‘But I’d have seen –’

‘Not if you’ve only been reading the front page, you wouldn’t,’ said Hermione, shaking her head. ‘I’m not talking about big articles. They just slip you in, like you’re a standing joke.’

‘What d’you –?’

‘It’s quite nasty, actually,’ said Hermione in a voice of forced calm. They’re just building on Rita’s stuff.’

‘But she’s not writing for them any more, is she?’

‘Oh, no, she’s kept her promise – not that she’s got any choice,’ Hermione added with satisfaction. ‘But she laid the foundation for what they’re trying to do now.’

‘Which is what?’ said Harry impatiently.

‘OK, you know she wrote that you were collapsing all over the place and saying your scar was hurting and all that?’

‘Yeah,’ said Harry, who was not likely to forget Rita Skeeters stories about him in a hurry.

‘Well, they’re writing about you as though you’re this deluded, attention-seeking person who thinks he’s a great tragic hero or something,’ said Hermione, very fast, as though it would be less unpleasant for Harry to hear these facts quickly. ‘They keep slipping in snide comments about you. If some far-fetched story appears, they say something like, ”A tale worthy of Harry Potter”, and if anyone has a funny accident or anything it’s, ”Let’s hope he hasn’t got a scar on his forehead or we’ll be asked to worship him next” –’

‘I don’t want anyone to worship –’ Harry began hotly.

‘I know you don’t,’ said Hermione quickly, looking frightened. ‘I know, Harry. But you see what they’re doing? They want to turn you into someone nobody will believe. Fudge is behind it, I’ll bet anything. They want wizards on the street to think you’re just some stupid boy who’s a bit of a joke, who tells ridiculous tall stories because he loves being famous and wants to keep it going.’

‘I didn’t ask – I didn’t want – Voldemort killed my parents!’ Harry spluttered. ‘I got famous because he murdered my family but couldn’t kill me! Who wants to be famous for that? Don’t they think I’d rather it’d never –’

‘We know, Harry,’ said Ginny earnestly.

‘And of course, they didn’t report a word about the Dementors attacking you,’ said Hermione. ‘Someone’s told them to keep that quiet. That should’ve been a really big story, out-of-control Dementors.

Den tidning som så att säga blir sanningens röst genom att publicera den intervju som den ofrivilliga Rita Skeeter tvingas göra med Harry Potter i den femte boken är The Quibbler, men The Quibbler kan på intet sätt heller vara ett uttryck för en positiv bild av media. Utöver publiceringen av den ovan nämnda intervjun är dess främsta förlåtande drag att de bisarra artiklar och konspirationsteorier den innehåller är så fullständigt osannolika att ingen vettig människa någonsin skulle tro på dem.

‘Because of the Ministry’s attitude,’ said Tonks. ‘You saw Cornelius Fudge after You-Know-Who came back, Harry. Well, he hasn’t shifted his position at all. He’s absolutely refusing to believe it’s happened.’

‘But why?’ said Harry desperately. Why’s he being so stupid? If Dumbledore -’

‘Ah, well, you’ve put your finger on the problem,’ said Mr Weasley with a wry smile. ‘Dumbledore.’

‘Fudge is frightened of him, you see,’ said Tonks sadly.

‘Frightened of Dumbledore?’ said Harry incredulously.

‘Frightened of what he’s up to,’ said Mr Weasley. ‘Fudge thinks Dumbledore’s plotting to overthrow him. He thinks Dumbledore wants to be Minister for Magic.’

‘But Dumbledore doesn’t want -’

‘Of course he doesn’t,’ said Mr Weasley. ‘He’s never wanted the Minister’s job, even though a lot of people wanted him to take it when Millicent Bagnold retired. Fudge came to power instead, but he’s never quite forgotten how much popular support Dumbledore had, even though Dumbledore never applied for the job.’

‘Deep down, Fudge knows Dumbledore’s much cleverer than he is a much more powerful wizard, and in the early days of his Ministry he was forever asking Dumbledore for help and advice,’ said Lupin. ‘But it seems he’s become fond of power, and much more confident. He loves being Minister for Magic and he’s managed to convince himself that he’s the clever one and Dumbledore’s simply stirring up trouble for the sake of it.’

‘How can he think that?’ said Harry angrily. ‘How can he think Dumbledore would just make it all up – that I’d make it all up?’

‘Because accepting that Voldemort’s back would mean trouble like the Ministry hasn’t had to cope with for nearly fourteen years,’ said Sirius bitterly. ‘Fudge just can’t bring himself to face it. It’s so much more comfortable to convince himself Dumbledore’s lying to destabilise him.’

‘You see the problem,’ said Lupin. ‘While the Ministry insists there is nothing to fear from Voldemort it’s hard to convince people he’s back, especially as they really don’t want to believe it in the first place. What’s more, the Ministry’s leaning heavily on the Daily Prophet not to report any of what they’re calling Dumbledore’s rumour-mongering, so most of the wizarding community are completely unaware any things happened, and that makes them easy targets for the Death Eaters if they’re using the Imperius Curse.’

I Harry Potter and the Order of the Phoenix kommer huvudpersonerna att ligga i en ren konflikt med ministeriet: Cornelius Fudges rädsla för Albus Dumbledore leder inledningsvis till en rättegÃ¥ng där man försöker ta Harry Potters stav frÃ¥n honom när han försvarade sig och sin kusin mot attackerande dementorer. Sedan en allt djupare, paranoid och impopulär inblandning pÃ¥ Hogwarts som slutligen leder till att Dumbledore tvingas fly och en av Fudges närmaste medarbetare, Dolores Umbridge, mer eller mindre tar kontroll över skolan. Varken trolldomsministern eller trolldomsministeriet framstÃ¥r i nÃ¥gon vidare god dager – maktfullkomliga byrÃ¥krater mer rädda om sin egen makt än om de som lever under de lagar de skapar, och som inte tvekar att ta till synnerligen obehagliga metoder för att fÃ¥ fram sin vilja, som att till exempel kontrollera pressen. Dolores Umbridge verkar halvt psykopatisk; hon tvingar Potter att om och om igen skriva ”I shall not tell lies” med en penna som för varje mening river upp orden som ett sÃ¥r pÃ¥ hans hand tills det sitter inkarvat där som straff för att hävda sanningen om Voldemorts Ã¥terkomst. Dessutom avslöjar hon senare att det var hon som tidigare i boken skickade dementorerna efter honom för att provocera fram det försvar som leder till hans rättegÃ¥ng.

‘No, but there have been more Dementor attacks,’ said Hermione. ‘And an arrest.’

‘Excellent, who?’ said Harry, thinking of Bellatrix Lestrange.

‘Stan Shunpike,’ said Hermione.

‘What?’ said Harry, startled.

‘”Stanley Shunpike, conductor on the popular wizarding conveyance the Knight Bus, has been arrested on suspicion of Death Eater activity. Mr Shunspike, 21, was taken into custody late last night after a raid on his Clapham home …”‘

‘Stan Shunpike, a Death Eater?’ said Harry, remembering the spotty youth he had first met three years before. ‘No way!’

”He might have been put under the Imperius Curse,’ said Ron reasonably. ‘You never can tell.’

‘It doesnt look like it,’ said Hermione, who was still reading. ‘It says here he was arrested after he was overheard talking about the Death Eaters’ secret plans in a pub.’ She looked up with a troubled expression on her face. ‘If he was under the Imperius Curse, he’d hardly stand around gossiping about their plans, would he?’

‘It sounds like he was trying to make out he knew more than he did,’ said Ron. ‘Isn’t he the one who claimed he was going to become Minister of Magic when he was trying to chat up those Veela?’

‘Yeah, that’s him,’ said Harry. ‘I dunno what they’re playing at, taking Stan seriously.’

‘They probably want to look as though they’re doing something.’ said Hermione, frowning. ‘People are terrified – you know the Patil twins’ parents want them to go home? And Eloise Midgeon has already been withdrawn. Her father picked her up last night.’

I Harry Potter and the Half-Blood Prince har den sjukliga misstänksamheten försvunnit i och med den nya ledningen, men Cornelius Fudges inkompetens har bara ersatts av Rufus Scrimgeour som för all del är kompetent men istället vårdslös med hur han behandlar folk i jakten på Voldemort. Lika mån som Fudge om att ge ett bra intryck utåt försöker han dock vinna över Harry Potter för att kunna visa upp honom vid ministeriets sida och på så sätt ge trollkarlsbefolkningen hopp och stärka sin egen legitimitet, men misslyckas när Potter vänder sig mot behandlingen av först och främst Shunpike och inte alls vill stå upp för att visa att ministeriet är på rätt spår. Det är inte särskilt långsökt att säga att intrycket som ges i de senare böckerna är att trolldomsministeriets inblandning gör större skada än nytta.

‘I wouldn’t mind if we were getting anywhere, but of three arrests we’ve made in the last couple of months, I doubt that one of them is a genuine Death Eater – only don’t repeat that, Harry,’ he added quickly, looking much more awake all of a sudden.

‘They’re not still holding Stan Shunspike, are they?’ asked Harry.

‘I’m afraid so,’ said Mr Weasley. ‘I know Dumbledore’s tried appealing directly to Scrimgeour about Stan … I mean, anybody who has actually interviewed him agrees he’s about as much a Death Eater as this satsuma … but the top levels want to look as though they’re making some progress, and ”three arrests” sounds better than ”three mistaken arrests and releases” … but again, this is all top secret …’

Man bör för all del alltid tänka sig för innan man gör snabba kopplingar till världshändelser runt omkring en – ibland är det alldeles för enkelt att dra dem utan att det för den sakens skull behöver finnas någon substans bakom och det händer att cigarren bara är en cigarr. När en bok från 2005 innehåller personer som under en pågående, skrämmande konflikt som hotar eller sägs hota det samhälle de lever i fängslas på lösa grunder utan rättegång är det dock svårt att avhålla sig från att dra paralleller till kritiserade amerikanska – med Storbritannien som främsta allierade – handlingar, som Guantánamobasen och andra fängelser och läger. Oavsett om det är tänkt att spegla aktuella skeenden eller bara tendenser som finns hos alla auktoritära regimer så torde det stå klart att samhällskritiken i Harry Potter är någonting som har fått ta tyngd och plats den senare halvan av serien när den neutrala speglingen i allt högre grad ersätts av Rowlings syn på saker och ting.

Voldemort himself created his worst enemy, just as tyrants everywhere do! Have you any idea how much tyrants fear the people they oppress? All of them realize that, one day, amongst their many victims, there is sure to be one who rises against them and strikes back! Voldemort is no different! Always he was on the lookout for the one who would challenge him. He heard the prophecy and he leapt into action, with the result that he not only handpicked the man most likely to finish him, he handed him uniquely deadly weapons!